Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi

I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:

Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.

I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.

Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.

Donald Gee i halvfigur med en bok i handen

Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.

Anti-intellektualismen lämnar karismatiker oförmögna att pröva andarna

Om det finns en enda återkommande fara inom karismatiska sammanhang så är det hur vi bländas personer som till synes har ett större mått av Andens kraft än andra, de som verkar be för hundratals sjuka till hälsa, som profeterar med auktoritet och precision, som leder framgångsrika och växande arbeten, som möter änglar och besegrar demoner i mängd, de som fått uppleva märkligare och fler mirakel än oss andra. Det finns nämligen ingen garanti för att dessa har en sund teologi. Det finns inte ens en garanti för att deras förklaringar till sin andliga kraft är god. En av de yttersta paradoxerna i karismatiska sammanhang är just detta, att somliga som lever i ett starkt kraftflöde har en riktigt dålig teologi till och med just om det flöde de manifesterar.

Vad trodde och lärde de för att åstadkomma sådana resultat? Denna fråga ställs på webbplatsen voiceofhealing.info, och den illustrerar problemet. Jag menar att denna helandeväckelse (1947–1960) i själva verket bekräftar poängen att de som lever i kraften ofta har en dålig teologi om den kraft de tar del av. Då tänker jag inte bara på William Branhams totalt utflippade idéer, utan även den förkunnelse om helande som var allmän inom rörelsen.

I trosrörelsen som den såg ut på 80- och 90-talen var det en uttalad princip att man inte skulle ha en kritisk ande. Men jag menar att detta inte bara gäller sammanhang där det finns uttalade förbud mot påstådd kritik. Frestelsen är betydligt mer subtil än så. Hur kan jag ifrågasätta den vars handpåläggning på ett revolutionerande sätt har skapat ett andligt genombrott i mitt liv? Den vars profetiska budskap inte bara imponerat utan också varit Guds instrument till att befria mig, inspirera mig och öppnat mig för mer av Gud? Den som Gud använde för att göra mig frisk? Hur svårt detta än är, så menar jag att det är en nödvändighet!

Jag talar inte om att gå in i ett sammanhang med attityden att leta efter fel. Andlig urskiljning kan bara ske i kärlek. Rätt utförd är prövning en del av den process som leder till andlig tillväxt. Att jämföra förkunnelse och profetiska budskap med Bibelordet, sätta det sagda i relation till sund teologi, förkasta somligt och ta vara på annat handlar också om att göra det man hör till sitt eget. En sådan prövning är inte bara ett skalförsvar mot dumheter, utan en process som integrerar det goda på djupet av hjärtat och gör det till en del av livet. I sammanhang där ledare förväntar sig att de som lyssnar bara ska öppna sina munnar och svälja vad de hör skapas snabba resultat, men de sitter på ytan. Det kan verka andligt, men är i själva verket motsatsen till äkta andlig mognad.

Ledare som vill se sina medlemmar växa på riktigt välkomnar att få sina ord prövade!

En annan sida av det här myntet är att äkta biblisk prövning kan hitta guldkornen också i budskap som till största delen inte kommer från Anden. Prövning som görs utifrån den attityd av förakt Paulus förbjuder oss att ha hittar inget gott i budskap som till största delen är goda, men sund biblisk prövning fungerar precis tvärtom. Dess mål är att vaska fram guldet ur slagget och ta vara på det.

Med den bakgrunden vill jag nu fortsätta mina teser om vad som är sund karismatik.

Tes 5: Karismatisk kraft står inte i motsats till god och nyanserad teologi

Ladd, ca 40 år gammal.

En ung George Eldon Ladd, den exeget som mer än någon annan lyfte den evangelikala teologin ur fundamentalismens anti-intellektualism, tyvärr till ett oerhört högt pris för honom personligen.

Få gestalter illustrerar denna tes så bra som John Wimber. En av de viktigaste sakerna han gjorde när han insåg att karismatisk kraft var för oss idag och inte bara på biblisk tid, var att bearbeta vilken roll tecken och under, helande och profetia, har i ett större nytestamentligt och teologiskt integrerat perspektiv. Före Wimber hade den pingst-karismatiska rörelsen en teologi som oftast var ytlig och onyanserad, ibland mekanisk i sin syn på Andens gåvor. Men Wimber gjorde inte grundjobbet själv. Han lyssnade till goda teologer, framför allt George Eldon Ladd. Det var av Ladd Wimber lärde sig att Andens gåvor är försmak av gudsrikets framtida fullkomning, presence of the future, framtiden redan nu, men ännu icke i sin fullhet. Världen är vunnen för Gud genom Jesu död och uppståndelse, men de onda krafterna är ännu inte utplånade, även om de lidit det avgörande nederlaget.

Om du befinner dig i ett karismatiskt sammanhang idag kanske detta låter som rena självklarheterna, men det var de inte före Wimber. Det fanns goda teologer inom karismatiska sammanhang före Wimber, inte minst i Europa, men ingen vad jag vet som så systematiskt omgav sig med teologisk expertis som Wimber. I hans närhet fanns teologer som Alexander Venter (uttalas Fenter), Don Williams, Derek Morphew och andra. Arvet från detta är bland annat The Society of Vineyard Scholars.

Före Vineyard sjöng karismatiker lovsånger utan att egentligen veta riktigt varför. Guds närvaro blev förnimbar och onda makter gav vika, men hur hängde det samman? Vineyard revolutionerade lovsången, och det gjordes med teologi. Lovsångens yttersta syfte är att ära Gud! Det andra är sekundära bieffekter. Lovsångens mål är inte att vara clappy happy en stund, utan att söka intimitet med Gud. Var lärde sig Wimber detta? Genom att lyssna till god och väl genomarbetad teologi, utformad genom historien och förkunnad inom olika sammanhang, inte bara karismatiska.

När Vineyard kritiserades för att ha för lite om korset i sina sånger, konstaterade Wimber att kritiken var delvis befogad. Han drog samman låtskrivare och teologer. De studerade korset och nya lovsånger föddes. Teologin skärpte innehållet i lovsången.

Wimber talade mycket om under och tecken, att inte låta oss begränsas av naturalismens världsbild, men han var också noga med att tala om det övernaturliga som något transrationellt, inte något irrationellt. Guds verk övergår ofta vårt förstånd, men det går inte mot vårt förstånd. Det förekom att Wimber uppmanade oss som lyssnade till honom att på ett naivt sätt tro på bibelordet, men det han avsåg i sammanhanget var att inte låta en världsbild styrd av västerländsk rationalism styra oss bort från att tro på Guds undergörande kraft.

Wimber var alltså inte rädd för teologi, men han var inte felfri. När han insåg att profetrörelsen till stor del resulterade i höjda anspråk på kommande väckelser men att evangelisationen i nuet kommit av sig och andra problem, bad han övriga ledare om ursäkt med orden jag kastade ut min hjärna. Han hade brutit mot sitt ideal, att förena sund teologi med karismatisk kraft.

Så hur var det med kraften? Wimber var inte den som bad för sjuka på plattformen. Han ville utrusta andra. Men bakom kulisserna, i vardagen levde han som han lärde och det finns hur många välbelagda exempel på mäktiga helanden och andra under som helst. Den stil han hade var till skillnad från andra inte fokuserad på honom som person. Men kraft som fanns i hans möten och hans liv och hur det påverkade omgivningen var oerhört stark.

Jag vågar påstå att genom John Wimber skrevs kyrkohistorien om. Kraften i kombination med teologi, god karaktär och dugligt ledarskap ändrade kartan för hela kyrkligheten. Utan Wimber, ingen alphakurs, bara för att ta ett uppenbart exempel, men påverkan från Wimber är mångfalt större än så.

Sundhet är balans

Om jag går över till en annan förebild, Donald Gee. Varför gillar jag honom så mycket? Hans smeknamn säger det mesta: The apostle of balance. Mer än kanske någon annan gav han den världsvida pingströrelsen sund teologi, samtidigt som han bejakade den karismatiska kraften.

If any of us are conscious of a spirit of criticism of healing evangelists rising in our breasts, we need to examine our own hearts. On the other hand, those of us who are hotly enthusiastic for these campaigns ought not to hastily condemn sincere brethren whose only anxiety is to see this urge of the Spirit of God kept on lines that conform to the inspired Word of God. (Från Donald Gees kolumn i Voice of Healing, februari 1953.)

Osund teologi eller för den delen ren villolära är sällan rakt igenom falsk. För det mesta bygger den på någon biblisk sanning, men lyft ur sitt sammanhang och framför allt utan motvikt i form av andra bibliska sanningar. Det är därför som villolärare ofta kan citera Bibeln i sina predikningar. Det är därför deras anhängare ofta har en arsenal av bibelcitat med vilka de försvarar villoläran.

Pentekostal tradition har här en problemfylld historia. Den hermeneutik som var rådande under de formativa åren (1902–1925 och 1947–1960) byggde på att olika ledare fick ljus över enskilda texter och förkunnade dem tillsammans med personliga vittnesbörd som förstärkte budskapet. Det fanns något oerhört befriande och livgivande i detta och jag vill absolut inte nedvärdera tanken på att Guds Ande gör bibelordet levande. Andra traditioner har här något att lära av pentekostalismen. Men problemet är att modellen lätt leder till två saker:

  1. Personliga tilltal och enskildas erfarenheter upphöjs till allmän sanning. Det Gud visat någon kan vara sant och till hjälp för den som fått tilltalet, men när det tillämpas på andra kan det vara helt fel.
  2. Bibelord som man inte fått ljus över läggs åt sidan. På så sätt uppstår kantringar i teologin. Bibelord utan ljus exkluderas från att spela roll för teologin. De andra blir en godtycklig kanon inom kanon.

Ingenstans märks väl detta mer än i undervisningen om helande. Den ena polen i Bibelns undervisning är Matteusevangeliet. Tillämpningen av Jesaja 53 i Matt 8:16f är den enskilt starkaste texten som talar om hur kroppsligt helande kommer ur Jesu försoning. Mer än en pingstkarismatisk kristen har läst denna text och ett par liknande och känt hur Anden väckt tro på helande. Det är gott. Problemet är när denna tanke har gett upphov till statiska system för tron och till sist ett mekaniskt tänkande att helande är en rättighet för individen att göra anspråk på.

Denna webbplats samlar artiklar om trons mekanik (sic!) och titeln på Kenneth Hagins artikel How to Write Your Own Ticket with God är sannerligen ett exempel på ett mekaniskt förhållningssätt. (En bra vederläggning denna obibliska artikel och dess underliggande teologi (Word of Faith) finns i Renewal Theology, av J. Rodman Williams, volym 2, sid 365–367.) En annan intressant sak är att bra moteld faktiskt finns i form av Charles F. Price undervisning på samma webbplats. Någon har inte tänkt igenom sin teologi, verkar det som!

För den som börjar med dessa texter och läser dem i isolering uppstår snart ett problem. Det finns bibelord och teologiska motiv som motsäger det man tyckt sig ha upptäckt. Dessa problem skjuts åt sidan eller görs till föremål för vantolkning. Ett typexempel på sådan vantolkning är när Job 3:25 görs till tolkningsnyckel till hela boken. Där står:

Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig.

Men detta är inte en vers som beskriver Jobs lidandes orsak! Det motsägs av bokens inledning, eftersom Jobs eventuellt bristande tro inte är en faktor i Guds och åklagarens samtal. Och än viktigare, det är inte en faktor i Guds tal ur stormvinden (Job 38–41), som är bokens höjdpunkt och egentliga tolkningsnyckel. Genom att skylla Jobs olycka på förmodad bristande tro visad i fruktan, har förkunnare i själva verket förvandlat sig till en i raden av de usla vänner som anklagade Job för att ha sig själv att skylla. Det är ett exegetiskt vansinne, ett teologiskt haveri och en själavårdsmässig katastrof.

Om din teologi om helande inte rymmer både Matteusevangeliet och Jobs bok så är det något allvarligt fel på din teologi! Och det gäller åt båda hållen.

Det är inte bara inom trosrörelsen som detta problem finns, även om det är värst där. Den nutida karismatiska kristenheten har ofta en obefintlig eller usel teologi om lidandet. Som väl är finns det undantag.

Varken teologi eller andlig tillväxt kan byggas enbart på tilltal

Bakomliggande orsak till den här sortens kantringar i teologin och osund övertolkning av vissa bibelord på andras bekostnad är den överandlighet som utgår från den i och för sig korrekta iakttagelsen att Anden ska vägleda oss till sanningen (Joh 16:13, m.fl.). Men denna insikt kombineras sedan med ett gnostiskt förhållningssätt till hur denna vägledning normalt tar sig uttryck. Det finns stunder av tilltal, stunder där Bibelordet på ett förunderligt sätt öppnar sig och blir levande, men det är inte det enda sättet på vilken Guds Ande verkar. Oftast verkar Guds andes upplysning i oss när vi reflekterar över, studerar, diskuterar, ja, rent av debatterar bibelordet.

Därför kan det som är svårt att förstå, eller det som vi inte är överens om hur det ska tolkas, leda till att vi kommer djupare in i Ordet. Och framförallt, sådana processer där vi brottas med Ordet leder till andlig tillväxt. En kamp med svårtolkade passager som rent kognitivt slutar med större förvirring än när man startade kan vara ytterst fruktbärande i det egna livet. När vi brottas med Ordet, brottas Ordet tillbaka med oss. Det påverkar oss på viktigare plan än att bara komma fram till rätt åsikt. Det gör sitt verk i djupet av vår personlighet.

Karismatikers rädsla för att brottas med svåra frågor eller acceptera att det finns spänningar i det bibliska budskapet i tron att Andens upplysning alltid ska komma i form av benådade aha-ögonblick är ett av de största hindren som finns för att skapa andlig mognad i såväl individer som i rörelsen som helhet.

Det är en bra sak i pentekostala traditionen att tro på en andeinspirerad förkunnelse som genom direktverkan i åhörarna väcka och stärka tro, hopp och kärlek. (Återigen beskrivs detta kanske allra bäst av nestorn Donald Gee i en bok som bara kan köpas antikvariskt: Spiritual Gifts in the Work of the Ministry Today eller på svenska med rubriken Andefylld predikan.) Det finns tyvärr sammanhang där sådan förkunnelse är något obekant. Det är en tragedi. Men det är också en tragedi när ingen annan slags förkunnelse räknas som andefylld än den som har just denna direktverkan i ögonblicket. Det är nyttigt att ta del av olika synsätt, svårigheter i bibeltolkningen och rent av att invanda tolkningar ifrågasätts. Att ifrågasätta den egna traditionens tolkning av Bibeln är inte detsamma som att ifrågasätta bibelordet i sig!

Återigen vill jag betona att det jag pläderar för inte är detsamma som att ren villolära och falskt evangelium förkunnas från talarstolen. Tvärtom är ju hela detta inlägg en plädering för sundhet i teologin. Men det finns en spännvidd också inom vad som bör anses vara sund förkunnelse, inte minst i frågor som aldrig varit föremål för ekumeniska trosbekännelser och där variationen i teologin under kyrkohistorien varit stor.

Tes 6: Utan karismatisk kraft urartar teologin

Bakgrunden till tes 5 är att karismatiker inte garanterat har en sund teologi bara för att de fungerar i Andens gåvor men att en sund teologi inte är något som står i motsats till stark karismatik. Däremot vill jag påstå att när teologin tappar kontakten med det karismatiska så kommer den ofelbart att inleda en vandring mot att bli dålig teologi. Teologin behöver karismatiken!

Ingen gör teologi i ett vakuum. De teologiska miljöer där ingen eller bara några få har sett och hört helanden ske kommer förr eller senare skapa en teologi kring sjukdom för vilken Guds helande kraft spelar en underordnad roll. Bristen på upplevelser av helande och annan karismatik kommer sedan färga av sig på andra områden.

Det finns teologier som direkt förnekar möjligheten av under och tecken idag:

  • Cessationismen är mindre vanlig i Sverige. Den lär att de tydligt karismatiska gåvorna enbart var verksamma under en kort tid efter pingstdagen och sedan upphörde de. (Jämför med det engelska ordet cease.) Cessationismen finns inom kretsar där man anser att Bibeln är ofelbar och felfri. Den är teologiskt konservativ, och dess främsta företrädare var Benjamin Breckinridge Warfield (1886–1921), den kanske främste motståndaren till liberalteologi som världen någonsin skådat. Men det räcker inte att ha en hög syn på Bibeln för att hamna rätt i teologin.
  • Den klassiska liberalteologin (Friedrich Schleiermacher (1768–1834), Albrecht Ritschl (1822–1889), och Adolf von Harnack (1851–1930)) och dess fortsättning i Rudolf Bultmanns (1884–1976) avmytologisering är en teologi vars själva utgångspunkt är att det övernaturliga i Bibeln ska skalas bort eller omtolkas. Det är sant att evangelierna ofta berättar om Jesu under på ett sådant sätt att de förmedlar djupare sanning och att det är en tragiskt ytlig förståelse av undren att nöja sig med att bekänna dem som verkliga händelser. Därför kan liberalteologiska utläggningar faktiskt vara nyttig läsning. Men när detta sker på bekostnad av texternas faktiska anspråk på att också berätta historia, och när denna historia i själva verket beskrivs som helt central för den kristna trons väsen, då måste liberalteologin motsägas.
  • Processteologin är betydligt svårare att beskriva. Enligt denna verkar Gud enbart inom de ramar som naturvetenskapen kan beskriva, som en slags djupkraft. I sin grundform kan denna teologi beskrivas som en slags liberalteologi. Det finns dock skäl att studera den, eftersom Gud verkar på en mångfald olika sätt, inte bara genom det övernaturliga, och processteologin bygger på intressanta filosofiska idéer, men när den får formen av ett avståndstagande från tron på det mirakulösa så är detta en teologi som till sist förnekar allt väsentligt i den kristna tron.

Jag menar att detta är tre exempel på teologi som inte är orsak till bristen på karismatik inom västvärldens kristenhet, utan att detta snarare är tre tydliga symptom på denna brist. Kyrkohistoriskt så var tågordningen den att först avtog Andens verk i församlingen, sedan började det skapas teologi som utgick ifrån denna brist och till sist skapades alltså teologin som helt och hållet förnekar möjligheten av att under kan ske. Det rådande förhållandet cementeras av teologin.

På samma sätt är det ytterst ovanligt att teologin ändras tillbaka till att bli mer karismatisk enbart utifrån ett teoretiskt studium. Exemplet Eta Linnemann (1926–2009) är talande. Hon var en av Bultmanns främsta lärjungar och lärde hans avmytologiseringsprogram till sina studenter. Men när de började berätta för henne om helanden, hur orena andar manifesterat sig och blivit utdrivna och om andra övernaturliga händelser från missionsfälten, så ändrades hennes teologi.

Thinking in tongues, bokomslag

Som James K. A. Smith påpekar, så är det genom att uppleva och berätta om Guds ingripanden i livet här och nu, som pentekostaler bygger upp sin världsbild. Pingstväckelsens kanske viktigaste signum är vittnesbördet om vad Gud har gjort. Den har en narrativ kultur. Och där odlas just en världsbild som till sist påverkar inte bara synen på helande och profetia, utan kommer att ge färg och smak åt alla delar av teologin.

För detta handlar inte bara om de teologier som uttryckligen förnekar att Gud gör mirakler idag. Utan en förankring i en karismatiskt öppen världsbild så kommer såväl spiritualitet och teologi bli torftigare och sämre, även när den inte är helt urspårad.

Karismatiken behöver ett kollektiv minne och ett större sammanhang!

Ett sätt att sammanfatta detta inlägg är dels att titta på en av karismatikens förhärskande synder, oviljan att lära sig av tidigare generationer och oviljan att lära sig av andra sammanhang. Det finns en anledning till att jag ständigt droppar namnen på pionjärer som Donald Gee och en anledning till att jag nämner positiva aspekter till och med av liberalteologin och processteologin. För att bli balanserad i längden behöver karismatiska sammanhang ett kollektiv minne och en stadga i den större världsvida gemenskapen av kristna. Paulus ord om att prövning syftar till att hitta något gott att ta vara på gäller också här.

Beröringsskräck inför andra teologier än den egna är inte en väg till sundhet i tron, bara en väg till en ängslig och isolationistisk tro.

Det kollektiva minnet är inte minst till för att hindra oss från att göra samma misstag igen och igen. Men det är också till för att vi ska inspireras och utmanas av våra föregångare. Det finns en tendens som jag sett också i mitt eget liv. Min goda vilja visar sig i att jag vill höra vad Gud säger idag. Ge mig friskt manna. Man kan inte leva på gårdagens tilltal. Men allt är som sagt inte tilltal. Beprövad vishet vunnen genom generationer av erfarenhet är minst lika viktig.

Och relationen mellan karismatiker och icke-karismatiker är livsnödvändig för båda parter. Vi karismatiker behöver de andras perspektiv som komplement till vårt. Och de behöver vårt liv, vår kraft och vår frimodighet. De hindrar oss från att spåra ur. Vi hjälper dem att röra sig framåt utmed rälsen. Vi behöver styrsel. De behöver fart.

This entry was posted in karismatik, teologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *