Jag har varit på New Wines sommarkonferens i Vänersborg de senaste somrarna. Det tyder på mycket dåligt omdöme, om jag tolkat Torsten Åhman rätt. Jag är naiv och ser inte att rörelsens ledare är i närmast total avsaknad av andlig urskiljning och samarbetar med rena charlataner. New Wine har därför inget att ge och kommer att gå under, för med Torstens ord ”rörelser som sysslar med sådant [se nedan] har i sig fröet till sin egen undergång”. Nu tror jag självklart inte att Torsten har rätt, eller ens är särskilt insiktsfull i sin analys, och jag tänker i den här artikeln noga gå igenom hans argument och tala om varför de är fel. Jag tror på det New Wine står för och jag tror att det kommer leda till mycket goda saker om det får spridas ytterligare i svensk kristenhet. Det är, med en annan deltagares ord, sjukt bra. Det innebär inte att allt är perfekt eller att jag inte ser potential till förbättring, men rörelsen är i grunden sund och har en viktig funktion att fylla.
Torstens kritik är skriven i välmening, men den bygger på en ytlig kunskap, missuppfattningar och onödig misstro. Jag hoppas kunna visa på problemen i hans resonemang, men för att inte hamna i lika ytlig argumentation och kunna påvisa exakt vad problemet är, så blir detta en lång artikel, bara så du vet.
Christy Wimber predikar ett fantastiskt och profetiskt budskap på New Wine i Vänersborg, 2016-07-01
Nu har Kalla faktas påstådda ”granskning” av oss hemska karismatiker sänts. Programmet innehöll inget nytt eller förvånande. Den här sortens usla journalistik har jag sett förut, men den är ändå nödvändig att kommentera.
Först en liten detalj som avslöjar en avgrund av okunskap hos Kalla faktas redaktion. På Facebook fick de en fråga:
Walter Hollenweger, en ledande forskare på pentekostal-karismatisk kristendom talar däremot om fyra fåror:
Pentekostaler med ursprung i väckelserna vid 1900-talets början, speciellt Azusa Street. Det vi i Sverige kallar för pingstväckelsen.
Karismatiker, främst verksamma inom befintliga samfund. En delrörelse som uppstod runt år 1960.
Neo-karismatiker verksamma inom nya samfund och nätverk. En delrörelse som tog fart på 1980-talet.
Inhemska kyrkor i majoritetsvärlden (Sydamerika, Afrika, Asien) av Helig Ande-karaktär.
Tillsammans utgör vi någonstans mellan 400 och 650 miljoner människor världen över. Med nuvarande tillväxttakt lär vi nå miljardstrecket inom ett par årtionden.
Trosrörelsen, löst definierad som församlingar och förkunnare som betonar att helande och ekonomisk framgång är garanterat när en människa är tillräckligt trosviss, utgör i runda svängar mellan 7 och 13 % av oss. Alla siffror här är mycket ungefärliga. Livets Ord uppstod inom trosrörelsen och har kanske några kvardröjande rester av den i sig, men har lämnat denna slags förkunnelse i allt väsentligt. Jens Garnfeldt verkar av allt att döma tillhöra dess mittfåra.
Vineyard är betydligt mindre, men har präglat rätt stora delar av den neokarismatiska fåran, så inflytandet därifrån är betydande.
Att som Kalla fakta påstå att karismatiker kan delas in i två rörelser, Trosrörelsen och Vineyard, är däremot underkänt. Det blottar en okunskap som säger betydligt viktigare saker än detaljen i sig. Den avslöjar att redaktionen faktiskt inte har en aning om vad det är de undersöker!
En jämförelse skulle vara om man gjorde ett program om stenkastande upploppsdeltagare i en politisk demonstration och som svar på frågan var de kommer ifrån i svaret drog in all världens socialister, från Stefan Löfven och Göran Persson till Enver Hoxha och Josef Stalin, och sedan menade att alla dessa återfinns i två rörelser, maoismen och mensjevikerna. En sådan politisk reporter skulle bli utskrattad, utskälld och gissningsvis sitta löst på jobbet. Men nu handlar det om religion och då kan man tydligen komma undan med vad som helst.
Det är journalister med denna bristande kompetens som gjort programmet, men eftersom stora delar av sveriges befolkning reagerar instinktivt på de bilder de ser och de kommentarer som fälls, så haglar lovorden. Det finns ett Jesusord om vad som sker när en blind leder en blind. Det är tillämpbart här.
Jag ställde en rak fråga till redaktionen om de hade någon grund för sin indelning av alla karismatiker i två rörelser. Jag väntar fortfarande på svar.
Programmets dramaturgi
För att rättfärdiga programmet så behövs det först utmålas att det som behandlas är ett gigantiskt problem. En massa helandepredikanter växer fram som svampar ur jorden och med sina bländverk förförs stora skaror. Diverse siffertrillande inleder rapporteringen, redan uí nyhetsmorgon och följs upp med kommentarer i sociala media. Det klargörs tydligt att det som skildras i programmet berör hundratals miljoner världen över och kanske 100 000 i Sverige. Alla dras från första sekunden över en kam.
Om händelsevis någon från Kalla faktas redaktion läser detta, så har jag en fråga om detta: Känns det OK i magen att göra så? Inga samvetskval? Inga betänkligheter? Inga tvivel på att ni bryter mot god journalistisk sed? Och, nej, dessa frågor är inte retoriska.
Programmet byggs sedan upp kring tre roller: Offren, förövarna och experterna. Dramaturgiskt är upplägget enkelt.
Offrens historier är svåra att höra. Den här sortens problem uppstår när osund trosförkunnelse predikas. Jag motsäger inget i deras berättelser eftersom jag själv mött dessa problem flera gånger. Men problemet är att de används för att bevisa något mer än de har bärighet till. I runda svängar 90 % av alla karismatiker världen över lyssnar inte till predikanter som lär ut den här sortens vanföreställning om vad tro är. Inom Vineyard så motsäger man tydligt den här sortens trosförkunnelse, för att nu nämna den andra ”rörelsen” som Kalla Fakta söker svärta ner.
Att hitta förövare är inte så enkelt. Tydligen finns det inte så många svenska predikanter att tillgå, trots att det beskrivs som en epidemi.
Från Jens Garnfeldts möten ser vi klipp där han verkar proklamera att en sjukdom är botad, men vem mer gör på det viset? En förkunnare i Sverige som jag själv tycker drar iväg lite långt ibland, Linda Bergling, säger tvärtom så här:
Man kan sätta sin tro till att Jesus helar, men du kan inte säga att Jesus helat om inte människan själv säger det, om inte människan ger sitt gensvar och bekräftar. Och inre sjukdomar kan man inte omedelbart känna om man är helad ifrån. Det måste alltid kontrolleras och man fullföljer alltid behandlingar om inte läkaren säger att man är helad med nya prover.
För att dryga ut materialet så ser vi lite klipp med Suzette Hattingh, Benny Hinn och några andra som inte ens jag hann uppfatta vilka de var. Var är epidemin, undrar jag?
Slutligen så har vi då experterna. Torsten Åhman introduceras med ett klipp från hans bokhylla. John Foxes Book of Martyrs står där och ser imponerande ut. (Boken är läsvärd, om än tendentiös.) Med detta snabba klipp låter Kalla fakta oss förstå att här sitter det en lärd och trevlig man, någon värd att lyssnas på. Ingen av de inbjudna experterna ifrågasätts, ingen av dem får ens en skarp fråga. De är där för att berätta för oss hur det egentligen ligger till.
Torsten Åhman skriver på sin blogg att intervjun med honom tog 40 minuter. Det hade varit intressant att ta del av den i sin oklippta helhet. På en punkt finner han det värt att korrigera den bild som gavs i programmet. Han menar att inga under sker i de av honom utpekade suspekta sammanhanget. Annars gör Gud under.
(Det finns ingen dokumentation som visar att under sker inom dessa grupperingar, säger TÅ. Jag undrar vilken skillnad dokumentation som finns för de sammanhang som Torsten godkänner? Inte används väl dubbla måttstockar? Jag får anledning att återkomma till detta dubbelfel. Det finns gott om väldokumenterade helanden från vissa sammanhang som Torsten pekar ut som suspekta, men det är en fråga vid sidan av programmet.)
Det dramaturgiskt intressanta är att TÅ klippts ner så att han i programmet verkar förneka alla under och helanden i alla karismatiska sammanhang. Punkt.
Detta är naturligtvis usel journalistik, eftersom det ger en förvriden bild av vad den intervjuade faktiskt sa. Men journalistisk integritet är som sagt inte en nödvändighet i såna här sammanhang. Det ställer också följdfrågor: Vad mer är vinklat och manipulerat för att framställa karismatisk kristendom i värsta möjliga dager? Det lär vi aldrig få veta.
TÅ motiverar sin medverkan med att han vill sätta fokus på avarterna. Det är ett ädelt motiv, som jag själv sympatiserar med. Jag försöker göra detsamma på min blogg. vad som skiljer oss åt är bedömningen emellanåt av vad som är art och vad som är avart. Men den betydligt intresantare frågan är varför redaktionen för Kalla fakta valde ut sina ”experter” som de gjorde? De verkar handplockade för att förmedla just den åsikt redaktionen från början ville få fram. Alltså: Frågan jag ställer är inte varför min kollega väljer att medverka i programet, utan varför han utvaldes av programmakarna? Jag kan inte se något annat skäl än att han enligt dem förväntades framföra rätt åsikt, åtminstone rätt nog att kunna friseras där det man inte ville säga klipptes bort.
Finns här inga problem?
Man kan kanske tro att jag förnekar att det finns lurendrejare och människor som far illa. Men då känner man mig dåligt. Jag har skrivit och talat om detta i olika sammanhang i snart 30 års tid, ända sedan jag själv insåg att trosförkunnelsen är osund. Frågan är hur stora dessa problem är.
Om man som Samuel Varg Thunberg i praktiken menar att under är ytterst sällsynta och att Gud får anses vara verksam i stort sett endast genom psykologiska stärkande processer – en hållning som kan delas också av ateister fast i en urvattnad form – ja, då är precis all karismatik farlig. Men då bör man leda detta i bevis genom att granska karismatikens huvudfåror och inte dess ytterligheter. Ytterligheterna bevisar inte tesen, helt enkelt.
Om man som Torsten Åhman menar att karismatik är något gott, men att avarter grasserar i våldsam mängd och att det mesta vi ser och hör inom området är just osunt, ja, då är problemet naturligtvis stort. Inom en rörelse som världen över berör runt en halv miljard människor finns det allsköns bråte och det är verkligen ett problem att trosförkunnelsen berör uppemot 50-80 miljoner människor världen över. Men problematikens storlek kan inte avgöras genom att stapla anekdoter. Det krävs bättre bevisföring än så.
Om man som jag anser att problemen finns i viss mängd och att karismatiken har ett antal inbyggda frestelser som gör att den kan slå över i osunda former, då krävs det en viss vaksamhet och noggrannhet. Men att utmåla situationen som att vi står inför en flodvåg av gräsligheter, det är överdrivet och onödigt. Vad har jag då för bevis för min hållning? Svar: Forskning! Det där som man kunde ha hoppats att Kalla Faktas redaktion ägnade sig åt att läsa innan de gjorde sitt program. Men varför dra in fakta i ett program som har fakta i sin titel, när den egna åsikten är så mycket mer säljande?
Glada tillrop och fördömanden
Sociala media är nu i vanlig ordning fyllda med olika slags tillrop. Här finns åtskilliga kommentarer där man spyr galla på helandepredikanter. Torsten Åhman och Samuel Varg Thunberg får ett stort antal tacksamma ryggdunkningar. Ytterst lite av substans sägs, men låt mig kommentera några trender:
Kalla Fakta efterlyser och uppmärksammar dem som bekräftar det egna narrativet. Kanske kommer det en uppföljning med mer av samma slag? Som om två dåliga bevis tillsammans skulle vara bättre än ett. I vart fall ser vi vad redaktionen önskar göra för slags program. Allsidighet efterlyses inte!
Många passar på att vädra sin skepticism och ofta då svepa med sig allt vad tro heter i sin kritik. Den bild av Jens Garnfeldt som presenteras i programmet ses som symptomatisk för all religiositet som finns. Den intellektuella substansen i sådan kritik är lättbedömd.
Kristna som är icke-karismatiska eller enbart önskar hålla sin karismatik på mycket defensiv nivå instämmer i hyllningskören. Att alla karismatiker dragits över en kam är en aning beklagligt på sin höjd enligt dessa, men inget att hänga upp sig på. Några av dessa är vetenskapligt skolade och verksamma i akademiska miljöer, men detta till trots ignorerar de alla krav på vetenskaplighet och saklighet i granskningen.
Ett stort antal kommentatorer belyser dubbelmoralen hos Kalla Fakta när de inte granskar kanalens egna produktioner i program som Det okända. Det är väl bara att säga touché!
Gissningsvis strömmar det nu också in en massa meddelanden till de medverkande och till redaktionen där de fördöms för att ha gått emot Gud själv, vara ombud för den onde och gå en ond bråd död till mötes. Instabila och omogna människor finns i alla läger och när man trampar några på tårna kommer de att reagera därefter. Gissningsvis lägger Samuel Varg och Torsten Åhman dem åt sidan för vad det är. Men det förtroendet har jag inte för Kalla faktas redaktion. Jag gissar att de tar den sortens reaktioner som intyg på att problemet med hjärntvättade karismatiker är utbrett. Jag skulle bli glad om jag blev motbevisad på den punkten. Men om nu inte Ingemar Hedenius höll sig för god för att dra in den sortens tarvligheter i debatten så hyser jag föga hopp om att hans andas arvtagare skulle agera annorlunda.
Vad blir konsekvensen?
När dammet som rörts upp börjar lägga sig, vad blir slutresultatet? Kommer det färre människor till karismatiska möten? Kommer färre be om, eller acceptera förbön för helande? Inte direkt. Men droppen urholkar stenen. Det finns några individer och grupper i gränslanden mellan olika åsikter och i våra dagar handlar det sällan om logiska argument när någon byter hållning. Kalla fakta medverkar till att svärta ner bilden av karismatiker med sin usla journalistik. Det är inte alls något man bara kan skaka av sig.
Överdriven försiktighet blir ena konsekvens. Det är illa nog. Att detta dessutom kommer göra det enklare för den som vill diskriminera mot troende är en annan möjlig konsekvens. Det är inte Jens Garnfeldt som riskerar att råka illa ut, utan helt vanliga skolelever, arbetskamrater och grannar. Människor du haft i din omgivning och som enligt alla undersökningar är mindre benägna att ljuga, stjäla och bete sig klandervärt än genomsnittet. Människor som enligt alla undersökningar är mer generösa, mer hjälpsamma och mer omtänksamma än genomsnittet. Men vad spelar fakta för roll för ”Kalla fakta”? Mycket liten, tycks det.
Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.
Vad pratar vi om?
Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”
Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:
Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.
Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.
Mitt första läkarverifierade helande
År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.
Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.
En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”
Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.
Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.
Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.
Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.
När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.
(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)
Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.
Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!
Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.
Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.
Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.
Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.
Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”
Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.
Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.
Varför är benförlängning omtvistat?
Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?
En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:
Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.
(Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)
Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!
Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.
Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.
Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?
Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.
Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.
Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.
Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.
Bortförklaringar
När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.
I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.
Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.
Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)
Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.
Är detta något unikt?
Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.
På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.
Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)
Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.
Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).
I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.
Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.
Gör det själv!
Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.
Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!
Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.
Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.
Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.
Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!
Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.
Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.
Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.
Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.
Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!
Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.
Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.
Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.
Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.
Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.
När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister. Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!
Helande, under och tecken diskuteras i svensk kristenhet på ett sätt som vi inte sett sedan John Wimbers och andra Vineyardpastorers besök på slutet av 80- och början på 90-talet. New Wine verkar vara i fokus för mycket av dagens diskussion. Från detta sammanhang har jag viss personlig erfarenhet. Jag deltog i ett par arrangemang som New Wine ordnade för några år sedan och blev mycket välsignad. Sedan dess har vår relation legat lite i träda, men det beror inte på något avståndstagande, utan på annat. I veckan som kommer ska jag delta i deras sommarkonferens. Men just nu vill jag diskutera de principiella aspekterna för att bedöma sundheten hos ett sammanhang.
Det jag vänder mig emot är fusket, lögnen och all manipulation som finns i delar av den här branschen. Även Jesus såg sig nödsakad att ta upp det här fenomenet. Det är detta han vänder sig emot med så skarpa ord i Matt 7: 22-23
”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”
eller i Matt 24:24
”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg.”
Att han sagt detta betyder inte att han var emot ”under och tecken”. Det kan ingen påstå! Tvärtom. Det betyder inte att han var emot helande. Tvärtom.
(Läs gärna Torstens hela inlägg, somligt är nämligen bra, men inte allt!)
Som jag ser det, så funkar inte Torstens resonemang om falska profeter varken teologiskt eller praktiskt. Han skiljer exempelvis inte på det falska och det fejkade. Det här är vanligt bland antikarismatiska ”discernment ministries”, präglade av cessationistisk syn på Andens gåvor. Att falska profeter skulle kunna göra äkta under kräver ju att man tror att sådana under fortfarande låter sig göras!
Nu är Torsten inte antikarismatisk på något sätt, men det tycks mig som att han ändå faller in i samma tankegång och att han också i övrigt använder material som hämtats från dessa självpåtagna väktartjänster.
I vanliga fall talar jag helst om de uppmuntrande exemplen och den sunda karismatiken, men det finns också ett behov av att reda ut vad Bibeln säger om det falska. Jag tänker göra det under fyra rubriker: Fejkade profeter (eller fusk), fallna profeter, felande profeter och falska profeter.
Jag har studerat karismatik genom kyrkohistorien mer än de flesta, vid det här laget. Jag kan diskutera skillnaden i synen på enskilda nådegåvor mellan olika individer i samma generation och jag har bland annat en ingående kunskap om helandeväckelsen, från 1947 och framåt ungefär 10 år. Kunskapen om denna är ovärderlig, för den har satt agendan för i princip all efterföljande diskussion.
Fejkade profeter (fusk)
Det finns två slags fejk: Den medvetna manipulationen, som hos en Peter Popoff eller Marjoe Goertner. Dessa spelar stor roll i ateistisk argumentation, där argumentet ofta blir att om några avslöjas som fuskare, så är alla andra som en konsekvens också avslöjade. (Som argument funkar det inte, eftersom det är ett induktivt studium gjort utifrån ett på tok för begränsat urval.)
Den modell som växte sig stark under helandeväckelsen är behäftad med en mängd möjligheter för just fusk. När allt fokus läggs på den unikt andligt utrustade individen, som i sin tur måste ”leverera” under och tecken för att få in det nödvändiga kapitalet för att ha råd att fortsätta sin verksamhet, då är risken stor för att det fuskas. De rena charlatanerna, de som helt och hållet saknar en personlig tro på Gud och vad de gör, är dock sällsynta. Så lönsam är helt enkelt inte branschen, även om ett fåtal stjärnpredikanter har kunnat leva väl. För de allra flesta var det ett slit att bara få verksamheten att gå runt, så att medarbetarna hade mat för dagen och omkostnaderna för verksamheten täcktes.
Men det innebar inte att fusk inte förekom, främst i form av dåligt underbyggda anspråk eller överdrivna anspråk. Berättelser om helanden kan funka som fiskehistorier – they grow with the telling. Om någon har bett för x antal personer till helande, så kan det rapporteras som att x antal personer också blivit friska. Om någon som på egen hand går stappligt och därför sitter i rullstol, så kan det berättas som ett helande från total lamhet när den personen tar några stapplande steg. Det är i sammanhanget inte otänkbart att en förbättring faktisk inträffade, men överdriften skymmer i så fall sikten av den.
En slags ”fusk” är helt omedveten. Det är inte alls ovanligt att den som får förbön för att vara ”snäll” mot förebedjaren, eller för att han eller hon är så ivrig att bli botad, berättar att en förbättring skett, även när så inte är fallet. Jag har upprepade gånger i de Vineyardsammanhang jag rört mig sett hur förebedjare och ledare uppmanat personen att vänta med att ge något svar tills om ett par dagar, just för att utesluta möjligheten till att överdrifter sägs i stundens iver.
Den här sortens ”snällhet” hjälper heller inte förebedjaren. Sund helandetjänst handlar inte om att få förebedjaren att framstå som framgångsrik i andras ögon, utan att vara trofast i Guds ögon.
Fusk av detta slag måste alltså inte bero på att personerna som är inblandade är lurendrejare. Den kan också bero på att ivern bland dem som räcker och tar emot helande inte matchas av deras mognad.
Men botemedlet mot detta får aldrig vara att dämpa ivern, utan måste vara att öka mognaden! Den som väntar på att mognaden ska komma först, kommer sällan få uppleva någon större karismatisk dimension i sitt liv med Gud. Andens gåvor ges av nåd!
Detta är den attityd som Paulus intar i 1 Kor 12-14. Inte med ett enda ord söker han dämpa korinthiernas karismatiska iver. Tvärtom lovordar han den och uppmuntrar den – samtidigt som han inspirerar dem till större mognad.
En speciell teologisk motivation bakom överdrivna anspråk är Word of Faith-förkunnelsen, som fram till 50-talet var en underström inom pentekostal kristendom, men i och med helandeväckelsen så fick den en central plats. Om helande är något som den troende ska göra anspråk på att ha fått, oavsett vad symptomen i kroppen säger, så är det närmast självklart att många kommer vittna om helande, trots att de inte fått uppleva något. Nästan alla av 50-talets heleandeevangelister anslöt sig till Word of Faith-synen på helande och resultatet blev att såväl överdrivna anspråk som ouppfyllda utfästelser om under kunde legitimeras teologiskt. Det ena sågs som att man ”tog ut i tro”, det andra som att personen som löftet gällde sviktade i sin tro och helandet därför gått förlorat.
Det är inte svårt att föreställa sig hur denna teologi dövar samvetet på den som gör överdrivna anspråk på att helande har skett.
Fallna profeter
Om det var något som i längden kom att utmärka helandeväckelsens, så var det inte det rena fusket, utan de många fallen. På senare tid har Roberts Liardon blivit den kanske mest uppmärksammade historieskrivaren om dessa fallna helandeevangelister. Till skillnad från Liardon, så ser inte jag deras fall som en serie av individuella misslyckanden, utan som symptom på en dåligt fungerande modell för helandetjänst.
Jag kallar denna modell för timglasmodellen. Ett stort antal människor ska betjänas av ett mycket litet fåtal unikt begåvade individer, och för att det ska fungera så krävs att de som får förbön också ska tro på evangelisten som person. Detta innebar att evangelistens stjärnstatus sågs som en förutsättning för att karismatiken skulle fungera. Från början till slut har denna modell så många faror inbyggd i sig att de som går in i den är utsatta för frestelser som blir dem omöjliga att stå emot.
Helandeväckelsen brast inte i hängivenhet, i överlåtelse eller andlig kraft. Den brast i vishet och personliga tragedier i mängd blev dess resultat (såväl som många mycket märkliga historier om Guds ingripanden!)
Men en fallen profet är inte detsamma som en falsk profet!
Alla faller i stort och smått. Frågan är hur du hanterar ditt fall.
Älskar du din tjänst mer än ditt liv och de människor du tjänar? Försöker du till varje pris fortsätta, trots att din synd orsakat en stor skada? Alla synder skadar inte lika mycket. Guds förlåtelse är inte detsamma som att slippa ta ansvar för den skada du orsakat.
Låter du fallet leda till en genomlysning av ditt liv, så att det kan bli till nytta för din fortsatta mognad som människa och Guds tjänare? Eller vill du bara sopa det under mattan, inför andra och inför dig själv? Bygger din identitet på att du står i rampljuset, så kommer den sortens synder som medför allvarlig skada bli en stor utmaning för dig.
Men en fallen kristen är också en utmaning för omgivningen. Vittnesbörden är alltför många om att Guds församling fortfarande stöter bort dem som faktiskt hanterat sitt fall på ett gott sätt. Jag är skeptisk till den ledare som kräver att vi ska förlåta och fortsätta som om inget hänt, men det vanligare fenomenet i kristenhetens historia är att vi har tagit avstånd från eller ställt orimliga krav på den som ångrat sig och vill fortsätta utifrån den nya situation som uppstått – som om något hänt och hanterats!
Jag skrev ovan att jag såg timglasmodellen som ett systemfel, med den som faller och bara skyller på systemet är heller inte trovärdig. Alla är vi ansvariga för våra handlingar! Andra har ett ansvar mot mig, och när de tar detta så går många saker lättare, men bara jag har ett ansvar för mig.
Felande profeter
Jag skrev nyss att alla faller, så vad är det för skillnad mellan en fallen och en felande profet? Den distinktion jag gör är denna: En fallen profet (ledare, människa) är någon som syndat på så vis att det antingen:
Uppdagar en allvarlig karaktärsbrist, eller
Orsakar en påtaglig skada, exempelvis för personens trovärdighet.
Men därutöver har vi alla vanliga synder, de som ingen av oss kommer helt undvika att begå förrän vi har förhärligats och uppstått vid Jesu återkomst. Det märkliga med de karismatiska gåvorna, inklusive mirakler, profetia och helande, det är att Gud verkar genom oss på ett sådant sätt att resultatet infärgas av vår mänsklighet. Våra personligheter, våra styrkor och våra svagheter kommer alla spela in i slutresultatet. Och jag älskar Gud för detta. Jag älskar den Gud som vill jobba med oss, inte åt oss.
Trots att det innebär att vi gör misstag eller att mänsklig syndfullhet också ibland leder till negativa upplevelser inom karismatiken. Och här tycks det mig som att såväl somliga av karismatikens belackare som dess tillskyndare gör samma misstag. De förväntar sig att den ska vara så att säga helt obefläckad av mänsklig svaghet. Belackarna använder förekomsten av mänsklig svaghet som ett sätt att döma ut helheten, och förespråkare svarar på detta genom att förneka, förringa eller omtolka denna svaghet.
Förakta inga profetior (inte heller de stapplande och tafatta, vill jag förtydliga)
Pröva allt
Behåll det goda
Om du börjar med punkt tre, i stället för punkt ett, så kommer du aldrig komma fram till målet – att ha något gott att behålla!
Falska profeter
Över så till det mest allvarliga, de falska profeterna. Detta är alltså en egen kategori. Du blir inte falsk för att du fejkar, faller eller felar. En falsk profet är något vida mycket värre.
Det finns inte utrymme här att göra ett komplett bibelstudium kring de falska profeterna, men låt mig nämna några viktiga inslag i vad Bibeln säger om dem.
Urtypen för en falsk profet är Bileam, som man kan läsa om i 4 Mos 22-24. Han är en profetgestalt som hyrs in mot betalning för att förbanna Israels folk, men Gud kommer emellan och under äkta andlig inspiration välsignar han dem och profeterar till sist om Messias!
Det tycks som att Bileam, för att få de utlovade pengarna, i stället för att profetera förbannelse uppmuntrade Israels folk till avgudadyrkan med tillhörande otukt. Den egna vinningen är ett återkommande tema och att sälja andlig kraft mot betalning något som det flera gånger varnas för.
Majoriteten av GT:s falska profeter talade lögn, därför att det var vad folket ville höra. Speciellt Jeremia har ständiga dispyter med dem. Det verkar rent utav vara så att någon kan vara så förhärdad mot Guds sanning, att Gud låter en sådan profet tala uppmuntrande till den avfallne för att ”påskynda processen” (Hes 14:1-10).
Men ingenstans i Jesu varningar för falska profeter talas det om att deras under och tecken skulle vara fejkade. Däremot nämner Petrus att somligt av det de säger kan vara ”påhittade historier” (2 Pet 2). Falska profeter kan drivas av ”förmätenhet” (arrogans, högmod – 5 Mos 18:21-22) som får dem att ta miste.
Falska profeter i GT kan alltså, likt Bileam, profetera med en god andlig inspiration, men ändå komma att förleda folket. De kan komma att göra förutsägelser som slår in eller utföra under (5 Mos 13:1-3), men ändå vara falska profeter.
En falsk profet verkar vara oförbätterlig, i ett tillstånd av total förhärdelse mot Anden och Guds sanning. En falsk profet är någon som ”smakat den kommande världens krafter”, men likväl genom en serie av ödesdigra beslut valt bort Guds sanning. ”De får aldrig nog av synden” (2 Pet 2). Vi talar alltså om ett mycket djupt och allvarligt moraliskt och andligt förfall.
Falska profeter, liksom falska lärare, sprider villfarelse.
Varningarna mot falska profeter är alltså synnerligen allvarliga, men det innebär också att beskyllningen mot någon för att vara en falsk profet är något av det grövsta och värsta som kan sägas mot en annan människa. Att göra det därför att man tycker sig identifiera någon eller några av punkterna ovan, det är inte nog. Med epitetet falsk profet, så kommer en serie av förebråelser, som därför inte bör pådyvlas någon som inte motsvarar hela den serien.
Det är också viktigt att man noga skiljer mellan den gammaltestamentliga profettjänsten och den nytestamentliga nådegåvan att profetera. Gamla testamentets profeter avkrävdes (nästan) felfrihet i sitt profeterande. [Jag har inte tid att gå in på undantagen just nu.] Nytestamentlig profetia förutsätts vara ofullkomlig! GT:s falska profeter förkunnade uppmuntran till ett syndigt folk som inte behövde denna uppmuntran. Nytestamentlig profetia förutsätts framför allt ha en uppmuntrande funktion. Profetia bygger upp, tröstar och inspirerar. Den kan också vara förmanande, men det anges inte som dess huvudsyfte.
Jag har ett tydligt syfte med att nämna den falska andligheten sist. I på tok för många diskussioner kring karismatik, så blir frågeställningen svartvit. Sann eller falsk profet? Guds Ande eller något annat (demoner/fejk/”kundalinikrafter”…)? Som om sundhet och osundhet inom karismatiken vore en boolesk fråga.
Detta slår flerfaldigt fel. Någon som beskylls för att vara en falsk profet eller sympatisera med en falsk profet blir knappast benägen att ta till sig av kritik. Vilket kan göra den som kritiserar mer fast i sin övertygelse, ”eftersom de inte lyssnar”, när det i själva verket är den överdrivna kritikens fel att dialog inte uppstår. Över huvud taget verkar större delen av den kritik jag ser mot karismatik gå ut på att rättfärdiga sig själv och det egna sammanhanget, snarare än att påverka den som blir kritiserad. Som sagt, falska profeter är ju förhärdade, så att tala med dem är bortkastad tid…
Ytterst få ser värde i att lyssna på den som står på avstånd och pekar finger. Det är grundläggande mänsklig psykologi och inte en andlig fråga.
Men det gäller också att inom de karismatiska sammanhangen, att vi som älskar detta inte kan låta bli att pröva vad som sker, även om vi vet att det inte handlar om det totalt fejkade eller falska. Bara för att våra belackare har fel om detta, så innebär det inte att allt är ”Gud som glimmar”. Den bibliska motsatsen till fördömande prövning är inte att låta bli att pröva, utan att pröva kärleksfullt.
Avslutningsord
Torsten Åhman hänvisade i sitt inlägg till Donald Gee, som han menade hade ett klokt ord att tala till de som upplevt karismatisk förnyelse. Samtidigt skulle jag önska att Torsten och andra som delar hans syn, om de nu ser Gee som en klok lärare, skulle emulera hur Gee förhöll sig till helandeväckelsen. När andra ledare ur den första generationens pingstväckelse tog avstånd och fördömde, så var det just Gee som mer än någon annan stod för medling och försök att låta de båda sammanhangen lära av varandra. Gee kunde uttala sig om enskilda excesser och beskriva hur något kunde göras bättre, men han förblev en god och nära vän med såväl helandeevangelisterna som med de äldre pingstledarna. Han gick på evangelisternas möten, han delade deras predikstolar och han hade en stående spalt, mycket läsvärd, i tidningen The Voice of Healing.
Vem som först sa citatet som strax följer vet jag inte, men det sammanfattar vad såväl Gee, som John Wimber uttryckte det när de ombads ha åsikter om olika karismatiska tjänster:
Jag föredrar det sätt på vilket han gör det, framför det sätt som du inte gör det!
P.S. om kommentarer
Torsten har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg över sommaren. Själv håller jag den öppen, men påminner om mina strikta kommentarsregler. Om du tror att jag vill diskutera enskilda personer, utöver de som nämnts vid namn i texten, eller varför du tror att kundalinikrafter är förklaringen till vissa fenomen inom karismatiska kretsar, så får du finna dig i att bli refuserad. (Om du tycker dig se att det är ämnet för min artikel, så bevisar det för mig att du inte läst den på allvar!)
