När naturvetenskapen ändrade kreationisters bibeltolkning

Publicerat av
2

Känner du igen detta resonemang? Guds ord står över alla mänskliga försök att tolka tillvaron. När forskningen drar en slutsats som strider mot vad som står i bibelordet, då har forskningen fel. Bibeln är felfri och ofelbar, i allt den lär och allt den säger (all that it teaches and all that it touches).

Vad säger då Bibeln, enligt dem som resonerar som ovan? Det Bibeln säger framgår av en enkel läsning. Bibeln är tydlig och begriplig i alla dess delar. Det är läran om dess perspikuitet från den protestantiska ortodoxins era som dyker upp i sin överdrivna fundamentalistiska tappning. Innebörden av en bibeltext anses vara uppenbar.

Detta är utgångsläget för kreationismen. Och det faller samman som ett korthus. Jag tänker gå igenom tre tillfällen i bibeltolkningens historia då dess förmodat uppenbara mening förändrats av naturvetenskapliga upptäckter. De två första omtolkningarna accepteras av ungjordskreationister utan omsvep, den tredje gäller bara dem. De är:

  1. Avskaffandet av himlavalvet som en kupol runt jorden.
  2. Heliocentrismen ersätter geocentrismen.
  3. Uppkomsten av skapade slag av djur i stället för att Gud skapat alla arter direkt.

Min poäng är denna. Alla dessa tre förändringar i bibeltolkningen har gjorts helt och hållet genom extern evidens. Det är inte nya upptäckter i bibeltexterna i sig själva som åstadkommit dessa omtolkningar.

Jag kommer att föreslå en annan väg framåt än att omtolka bibeltexten punkt för punkt allteftersom nya vetenskapliga rön görs. Jag tror att det är mer fruktbart att revidera vår bibeltolkning på ett övergripande plan. (Och för den som genast blir rädd. Jag förordar inte liberalteologi! Det finns fler möjligheter.)

Jag kommer att dela upp detta i tre inlägg. Här behandlar jag punkt 1 och 2. I nästa (i denna serie) punkt 3 och i det sista inlägget funderar jag över vilka slutsatser vi bör dra av det vi lärt oss.

Tecknad bild av Noas ark med giraffer, elefanter, lejon, pingviner, strutsar, apor, bävrar och andra djur
En klassisk barnboks av arken som inte alls stämmer med hur nutida kreationister uppfattar vad som hände.
Läs mer →

När kreationism leder till dålig bibelteologi och exegetik

Publicerat av
2

En av poängerna med kreationism sägs vara att den förhindrar att teologin blir dålig. Att acceptera biologisk evolution (motsägs av all kreationism) eller hög ålder för skapelsen (motsägs av ungjordskreationism, YEC) sägs införa ett ”sluttande plan” (”slippery slope”) som gör att snart är all bibeltolkning förstörd. Själv finner jag gång efter annan att kreationisters bibeltolkning och teologi är riktigt dålig. En mycket stor del av alla kreationister i världen är cessationister, dvs. de tror inte att Gud verkar genom andliga gåvor som helande, under och profetia idag. Den svenske kreationisten Anders Gärdeborn tror sig ha kunnat räkna ut vilket årtal Jesus ska komma tillbaka (2036). Ken Ham, ledaren för världens största kreationistiska organisation, Answers in Genesis (AiG), sammanfattar Bibelns budskap i sju punkter. Jag tar en titt på den bibelteologin och fortsätter sedan med att titta på en annan ledande kreationists exeges.

Här är Hams sju punkter:

  1. Creation – världens skapelse, 1 Mos 1 – 2.
  2. Corruption – fallet, 1 Mos 3.
  3. Catastrophe – floden, 1 Mos 6 – 9.
  4. Confusion – Babels torn, 1 Mos 11.
  5. Christ – beskriven med många ord om Adam, inte så mycket om hans undervisning och inget om Guds rike
  6. Cross – främst tolkat utifrån Paulus ord om första och sista Adam
  7. Consummation – fullkomningen av skapelsen, beskriven som kontrast till vad den blev på grund av Adams synd

Är det någon som ser problem med att summera Guds plan genom historien i dessa sju punkter?

En pil som rör sig i en båge genom de sju orden.

Vad hände med Abraham? Moses? Josua? Löfteslandet? Lagen? Sabbaten? Domarna? Kungarna? Davids ätt? Templet? Profeterna? Exilen? Hela gamla testamentet från 1 Mos kapitel 12 till och med Malaki är borta från denna summering.

Vändpunkten i illustrationen är inte ens korset, utan Babels torn!

I vilken värld är detta god teologi?

Ken Ham och de som han omger sig med är så enkelspårigt fixerade vid skapelsedebatten att den har blivit deras ingång till bibeltolkning och dogmatik, från början till slut.

Läs mer →

Det kollektiva minnet, förlåtelsen och helandets teologi

Publicerat av
2

En vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.

Tidningsklipp: Framgångsteologi var visst del av trosrörelsen.
Min debattartikel i tidningen Dagen, 17 januari 2020

Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.

Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.

Läs mer →

Övergången till liberalteologins guldålder

Publicerat av
2

Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.

Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.

Facebookkommentar. Intressant om C S Lewis var evolutionist. Ska verifiera detta - sedan åker ett 30-tal böcker till heresihyllan

Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.

Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.

The journey of modern theology, from reconstruction to deconstruction.
Roger E. Olson har skrivit den bästa bok jag läst för att studera hur teologi aldrig görs i ett vakuum. Inte ens fundamentalistisk bibeltolkning sker utan att man först gjort filosofiska antaganden, medvetet eller omedvetet.

Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)

För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.

Läs mer →

Liberalteologi och bibelkritik

Publicerat av
Svara

Det jag skrivit om liberalteologi i de första artiklarna i denna serie har fått läsare att tänka till. Kommentarer om att det som jag skrev gav nya infallsvinklar är uppmuntrande. Min intention är att hitta aspekter på detta ämne som ingen annan tagit upp förut. Annars kunde jag ju bara hänvisa till en god lärobok i teologi.

Mina målsättningar med denna serie och den parallella serien om fundamentalism är bland andra dessa:

  • Att komma bort från ytliga och överförenklade schablonbilder av den andres — och den egna (sic!) — teologiska positionen.
  • Att hitta det bästa i varje tradition, också de som man själv inte sympatiserar med.
  • Att förstå hur egen och andras teologi utvecklats i samspel med omgivningen och att det man själv kanske ser som självklara sanningar faktiskt kan vara kulturellt betingade.
  • Att komma ur den dysfunktionella cykeln av överdrivna motreaktioner mot andras överdrivna teologi.

Jag tror dessa målsättningar behöver sägas redan från början. Jag kommer i detta inlägg skriva om något ytterst svårhanterbart bland oss som kallar sig bibeltroende, nämligen historisk-kritisk bibeltolkning. Och redan när jag nämnde denna beteckning gjorde jag ett vägval, jag skrev nämligen inte historisk-kritisk bibelsyn. Bibelsyn är ett för trubbigt ord, eller rättare sagt, det inkluderar för mycket: Teorier om hur inspirationen gick till, teorier om hur Bibelns kanon kom till och vad som ger Bibelns urval av böcker sin auktoritet, lämpliga metoder för tolkning av Bibeln, etc.

Om man tror att allt detta kan lösas genom att välja endera av två vägar, bibeltro eller ”historisk-kritisk bibelsyn”, så är man antagligen endera fundamentalist eller liberalteolog — eller en väldigt lat och ojuste debattör, som hellre argumenterar genom etiketter på andra än med äkta sakskäl.

En viktig detalj till måste påpekas innan vi går vidare. Ordet kritik betyder egentligen granskning. I dagligt tal blir det ofta en synonym till skeptisk eller dömande. Den som säger sig ha blivit kritiserad brukar sällan tala om beröm. Som teknisk term inom forskning är dock kritik en neutral term.

Jag skriver alltså med en agenda, därmed inte sagt att det jag skriver får vara missvisande. Jag väljer bland teologer och vad de sagt för att få fram vissa poänger, men försöker vinnlägga mig om att göra dem rättvisa.

Interiör från Riverside Church, Manhattan. Församlingens förste pastor var liberalteologen Harry Emerson Fosdick (1878–1969), och dess finansiär var John D. Rockefeller Jr (1874–1960). Församlingen är känd som en bastion för liberalteologi också idag.
Läs mer →

Liberalteologins första fas och några första fundament

Publicerat av
2

Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.

Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.

Lackmuspapper lyfts upp ur en laboratoriebägare och har färgats rött av vätskan.
Lackmustest är bra att kunna göra inom kemin.

Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.

En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.

Läs mer →

Låt oss prata liberalteologi

Publicerat av
2

Jag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.

Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.

What's right with feminism, bokomslag, Elaine Storkey
Den här boken gjorde enorm skillnad för mig när jag läste den för snart 30 år sedan. Fram tills jag läst den förknippade jag bara feministteologi med avståndstagande från Bibelns auktoritet. Jag var en av dem som avskräckts från allt genom överdrifterna. Elaine Storkey hade inga överdrifter och var tydlig med att hon såg dem som problematiska.

Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.

Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.

(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)

Jag menar att det som vi ser hända av radikalisering i människors åsikter inom loppet av ett par år hjälper oss att förstå framväxten också av fundamentalism och liberalteologi och hur dessa båda motpoler utvecklats också över tid.

Läs mer →

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Publicerat av
17

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Läs mer →

Fatta fundamentalismens faser, översikt och första fasen

Publicerat av
19

Det är inte lätt att begripa vad fundamentalism är, bortom ett skällsord. Fundamentalister själva tror att deras tro är den ursprungliga, rena kristendomen, som aldrig ändras. Den som använder ordet nedlåtande är inte heller intresserad av nyanser eller distinktioner. Den som buntar ihop Robert Dick Wilson, en extremt lärd och genomtänkt bibelforskare, och undervisningen på Westminster Theological Seminary, med Steven Anderson och hans New Independent Fundamental Baptist Movement (New IFB) med samma etikett för att låta den senares groteska okunskap och brist på anständighet färga av sig på den förre är antingen oseriös eller okunnig, eller båda. Båda kan dock kallas fundamentalister.

Robert Dick Wilson
Robert Dick Wilson (1856 – 1930) lärde sig alla språk från de folk som fanns i antikens mellanöstern och samtliga språk till vilka Bibeln översattes fram till år 600. Han var lärare i GT först vid Princeton och senare vid Westminster.

Jag är inte fundamentalist, men om något ska kritiseras, ska det göras rättvist. Vår förmåga att beskriva dem vi kritiserar utan förvanskning och överdrifter är helt avgörande för att en diskussion ska vara meningsfull.

När jag studerat fundamentalismen har det hjälpt mig att dela in den i några överlappande faser. Indelningen och namnen är mina egna, men används också i ett par fall snarlikt av andra.

  1. Prefundamentalism (1500 till 1900)
  2. Paleofundamentalism (1870 till 1915)
  3. Protofundamentalism (1910 till 1925)
  4. Ärkefundamentalism (1920 till 1950)
  5. Högfundamentalism (1940 till 1975)
  6. Neofundamentalism (1970 och framåt)
  7. Differentierad och diffus fundamentalism (1990 och framåt)

Med dessa som utgångspunkt ska jag försöka förklara fundamentalismens olika yttringar. Lägg märke till att jag talar om kristen fundamentalism. Första gången ordet användes om någon annan grupp var troligen 1956, då om Muslimska brödraskapet. Efter revolutionen i Iran blev det vanligt att kalla vissa muslimer fundamentalister och tio år senare hade språkbruket blivit utbrett. Jag finner det ganska meningslöst.

Innan jag går in på faserna kommer först en diskussion om metod och andras indelningar. Den kan du hoppa över om du inte är intresserad av dessa detaljer. I detta inlägg presenterar jag första fasen, prefundamentalism, och fortsätter med fler faser i kommande inlägg.

Läs mer →

Fundamentalismens historia, bakgrund

Publicerat av
1

Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

  1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
  2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
  3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Predikant i dramatisk pose står på talarstolen med fullt av folk framför i lokalen.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Läs mer →