Bokutdrag: Att profetera helande

I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).

“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)

“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)

“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)

Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!

“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)

En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.

Läs mer

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Läs mer

Det jag brinner för mest av allt inom teologin del 1

Jag träffade Lasse Svensson, kyrkoledare för Equmeniakyrkan för ett litet tag sedan. Vi pratade lite om mina debatter i olika ämnen och då ställde han frågan vad jag brinner för mest av allt. Vilket ämne engagerar mig mest? Det var ingen svår fråga. Så här svarade jag:

Jag brinner för att göra karismatiker inte mindre karismatiska, men mer sunda, och att göra icke-karismatiker mer karismatiska.

Jag ska försöka förklara vad jag menar med detta i några teser. Jag gissar att det blir 20 sammanlagt och i det här inlägget kommer de första 4.

Men först en definition av ett ord som jag ofta använder: Karismatik. Med detta menar jag att Guds Ande i oss yttrar sig genom oss i enskilda ögonblick på sätt som tydligt övergår vår vanliga mänskliga förmåga (1 Kor 12:7, ”Hos var och en framträder Anden”). Den pentekostale pionjären Donald Gee beskrev gåvornas som Andens shining forth, och det på ett sätt som hörs och syns i stunden. Anden gör fler saker i våra liv. Vi växer i Kristuslikhet (frukt) och leds till ett liv i efterföljelse. Karismatik är inte motsatsen till detta, men något annat. Det är när Andens verkningar känns, hörs och syns på ett mer uppenbart sätt. En karismatiker är någon som upplever, värdesätter och eftersträvar karismatik.

Enkelt trähus med skylten Apostolic Faith Gospel Mission

Den anspråkslösa byggnaden på Azusa Street där pingstväckelsen exploderade 1906

Läs mer

De botade prisar Gud

Predikan i Sjömarkenkyrkan 2016-10-09

Tacksägelsedagens text handlade om fysiskt helande, varför predikas det då så sällan? Hur kan vi leva med att våra liv verkar sakna den andliga kraft som är normal enligt urkyrkan? Hur kan vi röra oss mot mer av det Gud vill ge oss utan att hamna i kramp?

(Ljudet hoppar tyvärr ibland så att något ord försvinner eller upprepas. Detta sker när jag exporterar från PowerPoint och jag har inte hittat någon lösning. Jag ber om ursäkt för detta. Det går utmärkt att följa med i predikan, dock.)

Predikotext matt 15:29-31

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Slides:

Ljud:

 

Ja, Gud gör mirakler också idag

En viktig röst i skärningspunkten mellan karismatik och bibeltrogen förkunnelse är Rich Nathan, pastor i Columbus Vineyard. Jag lyssnar på hans predikningar via podcasts. Det finns nyansskillnader mellan Vineyard/John Wimber och Bethel/Bill Johnson som är ganska viktiga. Rich Nathans undervisning är en välkommen påminnelse om att det går att ha det bästa från två världar, den evangelikala bibeltroheten och den pentekostala dynamiken.

I denna predikan får vi bland annat ett fantastiskt vittnesbörd om ett under Gud gjorde genom John Wimber, exempel från Craig Keeners forskning, som jag tipsat om förut, och andra viktiga poänger i ämnet. Med det sagt som inledning, lämnar jag över ordet till Rich, som får svara på frågan God, Do You Still Work Miracles Today?

Allt du ville veta om kunskapens ord och en massa mer

I samband med karismatiska möten förekommer det en praxis av att lyssna in Guds ande om olika sjuka personer eller annan information som Gud vill delge. Detta kallas vanligtvis för kunskapens ord. Men om du är på ett seminarium om Andens gåvor med exempelvis Naturlig församlingsutveckling så verkar samma benämning användas för en helt annan gåva. Också inom karismatiska sammanhang skiljer formerna sig åt kring hur gåvan praktiseras. Jag har tänkt inleda en bloggserie om allt detta. Kanske tycker någon att detta blir väl detaljerat, men jag tror också att det kan vara av vikt att resonera kring teologiska nyanser och ställa den viktiga frågan varför gör vi på detta viset?

Sackaios i trädet tilltalas av Jesus

Jesus visste vad Sackaios hette genom Andens uppenbarelse

Jag har tänkt att besvara följande frågor:

  • Vad menade Paulus med begreppet? (Tips: Ingen vet säkert.) Vad säger exegeterna?
  • Hur användes begreppet innan den pentekostala rörelsen uppstod? (Knappast alls, med undantag för Thomas av Aquino, så honom kommer jag att titta närmare på.)
  • Hur förklarades och exemplifierades gåvan av den första generationens pingstvänner? (Två huvudspår uppstod, det dominerande skapades av Howard Carter och det andra av Donald Gee.)
  • Hur såg teologi och praxis ut kring denna gåva och begreppet andlig urskiljning (discernment) under efterkrigstidens helandeväckelse?
  • Hur såg teologi och praxis ut hos Kathryn Kuhlman och de som anammat hennes former för helandemöten? (Ian Andrews, Yongi Cho)
  • Hur såg teologi och praxis ut hos John Wimber och de (oss) som anammat hans synsätt?
  • Hur ser teologi och praxis ut hos Bill Johnson (Bethel Church) och de som anammat hans synsätt? Vilka nyansskillnader finns mellan Wimber och Johnson och vad grundar de sig på?
  • Hur ser teologi och praxis ut inom församlingstillväxtrörelsen och dess tillämpning i Willow Creek och NFU?
  • Hur fungerar gåvan rent konkret, så som jag menar att den bör användas, dvs. Wimber-traditionen?
  • Hur ska vi hantera ord som är vaga och allmänna, typ någon har ont i ryggen?
  • Hur kan vi träna oss i att lyssna in dessa ord?
  • Bevisar precisa kunskapens ord att Gud finns? Eller i vart fall att den naturalistiska synen på världen är felaktig? Vilka är (bort-)förklaringarna och har de någon bärkraft?

Låter detta intressant? Vill du att jag ska försöka svara på några specifika frågor som inte nämns ovan? Ställ i så fall din fråga i kommentarsfältet nedan.

Jag tar också tacksamt emot tips på artiklar och böcker. Jag kanske har missat någon.

Här kommer en kort introduktion till Wimber-traditionen från en konferens 1985.

Uppståndelsens liv och kraft – predikan i Sjömarkenkyrkan 2014-04-27

Kristen tro sätter allt på ett kort: Uppståndelsen! Men den förändrar allt.

Detta är en predikan som jag höll i Sjömarkenkyrkan söndagen efter påsl, 2014. Utkastet nedan ger en ungefärlig bild av min predikan.

 

Det viktiga är att Kristus har uppstått – inte att Han uppstått i våra hjärtan?

Obiblisk tanke!

Det viktigaste är inte jag utan Kristus!

Allt handlar om Honom

Däremot: Vi dör och uppstår med Kristus

I frälsningen (Ef 2:6, Rom 6)

Bokstavligt vid Jesu återkomst

Trons natur

Tro är att fästa sitt liv vid det som existerar, inte att skapa något som ännu inte finns

Guds handlande är inte begränsat av vår tro (Sak 8:6f)

Gud verkar i oss mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3.20)

Tro är inte att tvinga Gud till handling, utan att ansluta sig till Guds handlande

Hoppets fasta grund

Hoppets innebörd: Uppståndelse

Vi vet det därför att Kristus har uppstått!

Burpo? En profetisk vision anpassad för ett barn. Gör inte dogmatik av detta!

Mellantillståndet och slutmålet

Hur Gud upprättar

Jesus uppstod, han uppväcktes inte till samma slags existens som förut

Vad för slags kropp har han. Han kan gå genom väggar. Han kan vidröras. Han kan äta.

Ett mönster: Det onda förvandlas inte till en parentes, i stället går vi in i något bättre.

Den nya tiden med Anden som hjälpare

Petrus fortsatte inte bara följa Jesus fysiskt, utan blev en nyckelgestalt när evangeliets framgång exploderade över världen.

Jesu uppståndna kropp bär fortfarande korsets sårtecken.

Johannes såg ett slaktat lamm (Upp 5:6)

Du kanske både går haltande som Jakob och ändå i uppståndelsens kraft

Uppståndelsens kraft

Tre saker att veta enligt Paulus (Ef 1:17f)

  • Hoppet
  • Arvet
  • Kraften

Ett väl tilltaget förskott, en underpant, en arrabon (Ef 1:14)

Paulus staplar kraftord: Dynamis, energeia, kratos, ischys… (Ef 1:19)

Hoppet och kraften är aldrig motsatser i Bibeln

Texter, med betoningar av för predikan viktiga detaljer

1 Kor 15

1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står 2och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. 3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 8Allra sist visade han sig också för mig, —

11Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

12Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. 15Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. 16Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. 17Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. 18Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. 19Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

20Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 21Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. 22Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 23Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, 25ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26Den siste fienden som förintas är döden, 27ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. 28Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

35Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” 36Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. 37Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. 38Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. 39Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. 40Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. 41Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.

42Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. 44Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

Ef 1:17-23 – hoppet, arvet och kraften

17Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. 18Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, 19hur väldig (hyperballo megethe) hans styrka (dynamis) är för oss som tror – samma oerhörda kraft (energeia) som han med sin makt (kratos – jfr demokrati + ischys) 20lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. 22Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, 23som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

1 Pet 1:3-9

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

6Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, 7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. 8Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje 9då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Sak 8:6-8

6Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.

7Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
8Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Joh 19:24-31 – Tomas

24En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. 25De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” 26En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” 27Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” 28Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” 29Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

30Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 31Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Fördjupning om olika sätt att be om helande

I mitt förra inlägg talade jag om tre olika sätt att agera kring helande: Önskemålsbönen (vädjan till Gud), befallning på Guds vägnar och proklamationen av att det är ett faktum. Strax efter att jag publicerade det inlägget skrev David Wellstam ett par läsvärda inlägg i sin serie om Andens gåvor. Jag tycker att våra respektive inlägg illustrerar de nyansskillnader som finns mellan undervisningen hos John Wimber och den undervisning som idag ges i Bethel, vilken i sin tur har påverkat svenska New Wine.

Jag ser inte dessa skillnader som allvarliga eller svårhanterade. Jag skulle gärna låta David undervisa om helande på en sammankomst som jag har ansvaret för. Jag gissar att han skulle göra motsvarande. Det jag däremot märkt är att det uppstår en del funderingar kring vissa detaljer och de tänker jag därför diskutera.

Lägg märke till att detta mynnar ut i en diskussion som handlar om något djupare än bara frågan om hur vi ber. Om du skummar igenom denna artikel, så läs det som står under den sista rubriken mest noggrant!

Jag skrev om tre grundtyper av helande bön och det gör David också, fast i en annan ordning. Jag tänker diskutera det han skriver i hans ordning.

Tavla där Jesus botar sjuka

Befallande bön

”Bli hel”, ”Smärta lämna i Jesu namn”, ”Knän bli helade i Jesu namn” osv. Jesus har inte bara gett oss uppdraget att bota sjuka, utan också auktoritet att göra det i hans namn (Luk 9:1).

David exemplifierar befallande bön och motiverar dess grundförutsättningar på exakt samma sätt som jag. Men sedan skiljer vi oss åt:

Detta är faktiskt den enda slags bön vi ser i Nya Testamentet.

Jag menar att det av mitt förra inlägg torde vara uppenbart att det finns andra sätt att be än den befallande bönen i NT. Här vill jag därför ge David en liten bakläxa. Jag tänker återkomma till detta mer i detalj nedan.

De som ser mycket helande runt om i världen ber generellt på detta sätt.

När man redigerar artiklar på Wikipedia ser man ofta påståenden som skulle kunna vara korrekta, men de behöver styrkas. Det finns en mall för detta: Källa behövs. Detta är ett typexempel på när den mallen skulle vara till nytta. Jag menar att det knappast finns faktaunderlag för ett sådant kategoriskt påstående.

Jag hade ett samtal med Andreas CuccaGå ut mission i nyår, då han var talare på Teamevangelisations nyårsfestival i Bengtsfors. I den kontext han verkar menar han att det allra bästa tillvägagångssättet är att i mötet låta varje deltagare själv vända sig till Jesus i bön om helande. I Bangladesh är det nämligen vanligt att gå till heliga män för botande, och risken är överhängande att missionären blir sammanblandad med ett sådant tankesätt om hon eller han ber för de sjuka själv. Det vore alltså direkt ovist att vara den förmedlande och befallande kristne i det sammanhanget.

Och just detta är min poäng. Om jag ska befalla eller inte beror på hur Gud leder med sin vishet och Andens ingivelser. Jesus demonstrerar en fantastisk variation i sitt tillvägagångssätt. Han jobbar aldrig enligt standardmall. Befallande bön är biblisk, men tillämpningen bör inte vara statisk.

Auktoritet och intimitet

Förespråkare för denna slags bön [befallande bön] brukar dela följande liknelse: Du jobbar på ett företag, och VD:n har gett dig ett antal uppgifter. Till chefens och alla andras förvåning går du upp till huvudkontoret och ber VD:n att göra dina arbetsuppgifter! Jesus har gett dig uppdraget att bota sjuka (Matt 10:8), vilket du gör när du lägger händerna på människor och befaller sjukdomar att lämna och proklamerar hälsa å Jesu vägnar. Om du istället ber Jesus att bota sjuka, så tar du ett steg tillbaka och ber honom att göra din uppgift.

Liknelsen har en god poäng. Jag använder liknande bilder själv ibland för att illustrera vår auktoritet. Problemet är dess andra hälft, att vi implicit skulle vara förbjudna att be Jesus om helande. Det är missvisande.

Naturligtvis sker inte helande i vår kraft, men det är vår handpåläggning och befallande böner som förlöser Guds kraft. Vi är satta som Guds förvaltare på jorden, och det är församlingen som med Andens hjälp och Jesu delegerade auktoritet är Jesu kropp på jorden. I väst har vi i hundratals år blivit matade med teologi som undergräver vår identitet i Kristus, så detta tänkande kan upplevas både som främmande och skrämmande.

Här har David en viktig poäng. Att vi som lärjungar till Jesus ska utföra Rikets gärningar i delegerad auktoritet är korrekt och en i allra högsta grad försummad sanning inom stora delar av kristenheten. När jag undervisar om förbön får ofta deltagarna därför träna sig på att uttala befallningar som smärta, försvinn i Jesu namn eller axel, bli frisk i Jesu namn. Men det har också funnits strömningar som på ett osunt sätt överbetonat denna auktoritet och menat att den kan och ska appliceras mekaniskt. I kölvattnet av sådan undervisning uppstår ofta svårbearbetade själsliga sår.

Jag lyssnade häromveckan till ett utmärkt föredrag av Greger Andersson med titeln Att tro på helande utan att förneka lidandet. (Det är också ungefär undertitel på en antologi i ämnet som han sammanställt där lärare från Örebro Teologiska Högskola bidrar med varsitt kapitel.) Jag höll inte med om allt – det gör man ju sällan – men han hade en viktig poäng. När vi skapar en berättelse om hur våra liv ska vara utifrån en teologisk förståelse av Bibeln och sedan gör smärtsamma upplevelser som inte ryms inom ramen för den berättelsen, så kan två saker hända. Antingen bearbetas berättelsen eller så överges den helt och hållet. (Fördjupning: Sjukdom och lidande och den kristna berättelsen – en biblisk och hermeneutisk analys, Greger Andersson, Scandinavian Journal for Leadership & Theology, 1, 2014)

Det har undervisats om helande på ett sådant sätt att människor inte bara far illa, utan så att de övergett tron som sådan.

Nu säger David på andra ställen många kloka saker om när helande uteblir, och jag ser inte att hans undervisning som helhet skulle vara skadlig. Däremot vill jag påpeka denna tendens.

Oavsett vad, så är befallande böner standard både för Jesus och den första kyrkan när det gäller helande.

Jag antar att David menar att den första kyrkan avser det vi läser i Apostlagärningarna. Just där hittar vi ett av de tydligaste exemplen på vädjande bön om helande (Paulus på Malta, Apg 28:8). Breven är helt tysta om vilken form av bön som används. Kyrkofäderna talar om helande som ett resultat av vädjande bön. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes att jag läst något annat exempel än just detta, men jag har inte lusläst dem alla.

Hur som helst, det jag vill hävda är inte att det finns en annan standardbönetyp, utan att Jesus just demonstrerar avsaknaden av en standardtyp!

Det är helt korrekt att vi har en grundläggande auktoritet i Kristus, men det är också viktigt att se hur den praktiseras utifrån en intimitet med Gud. Jag har i min uppsats om Andens gåvor påpekat hur pingstpionjärer som Howard Carter, Donald Gee och Smith Wigglesworth betonar att samarbetet mellan Gud och människa bygger på en finkänslighet för Andens ledning. Smith Wigglesworths undervisning om tro och hur vi ser Andens kraft manifesteras bygger i häpnadsväckande liten utsträckning på statiska metoder, häpnadsväckande med tanke på hur hans renommé missbrukats inom trosrörelsen för att legitimera dess statiska syn på tron. Det finns också ett annat spår, med W.E. Kenyon och F.F. Bosworth som viktigaste namn under pingströrelsens pionjärår. Det spåret dominerade under 50-talets helandeväckelse, men pendeln slog tillbaka med den syn på helande som Kathryn Kuhlman modellerade och som går igen i undervisningen hos Francis MacNutt och John Wimber.

Överbetonas intimiteten som nyckelfaktor kan det leda till handlingsförlamning. Man sitter då och väntar på ledning in absurdum. Överbetonas auktoriteten riskerar vi i stället att göra människor illa eller rent utav att bli olydiga mot Gud.

Proklamation

David tolkar ordet proklamation på ett helt annat sätt än jag. Han skriver kort och gott följande:

”Hälsa”, ”Balans”, ”Ingen smärta” osv. Man talar ut över personen det man vill se, eftersom bön har en förlösande kraft att förverkliga Guds vilja i personens liv.

Jag har svårt att se att detta skulle vara något annat än en light-version av befallande bön. Det jag på mitt håll kallar proklamation berör David inte över huvud taget.

(Jag hoppas inom överskådlig tid återkomma med ett fördjupande inlägg om proklamerande bön. Ämnet är långt ifrån uttömt.)

Vädjande bön

David använder inte ordet vädjan. Jag väljer det ordet för att tydliggöra vad vi diskuterar. Notera först och främst att vädjande bön i Bibeln aldrig är fin i kanten eller ett krälande i stoftet. Den är påstridig, uppfordrande, argumenterande och bitvis närmast oförskämt fräck mot Gud! Vädjande bön är långt ifrån detsamma som att vara försiktig i bönen.

Vanliga böner. ”Tack Gud för att du älskar [personens namn]”, ”Jag välkomnar dig helige Ande över…”Jesus, hela personen.”  — jag inleder ofta med att välkomna Anden och att tala ut Guds kärlek över personen.

Här verkar vi ha precis samma praxis, David och jag. Jag beskriver den mer i detalj i mitt förra inlägg.

I den bortklippta delen av citatet går vår skillnad i synsätt dock i dagen:

Det finns som sagt inget exempel i NT på detta sätt att be för helande. Därför ber jag ytterst sällan ”Jesus, hela personen”.

Jag har gett exempel på detta, som sagt. Jag undrar också över hur David resonerar när han gör inskränkningar i löftet från Fil 4:6. Kanske får jag ett svar i denna mening, längre fram i hans text.

Jag utesluter förstås inte att Gud kan hela genom ”vanliga” böner, men hävdar att befallande böner är mer logiskt, bibliskt korrekt och förlöser mer.

Den springande punkten tycks vara att befallande bön helt enkelt fungerar bättre. I sitt fördjupningsinlägg diskuterar David varför helande ibland uteblir. Där har han – bland många andra poänger – följande kommentar:

Vi ber ofta alldeles för ofta på distans för helande. Vi ser få helanden ske via distansbön i Nya Testamentet. Det sker en gång, och då anmärker Jesus att detta var ett fall av extraordinär tro. Den bibliska modellen för helande är befallande bön och handpåläggning. Många gånger ber kyrkan i väst varken befallande eller med handpåläggning.

Här tycker jag att David slarvar med exegetiken. Det vi ser är faktiskt ett proklamerande ord – på distans. Jag förutsätter att David talar om den romerske officeren som vädjade till Jesus, men inte ansåg det nödvändigt att Jesus skulle komma hem till den sjuke tjänaren. Jag kan hitta några exempel till. Den syrisk-fenikiska kvinnan, som vädjade för sin dotter. Återigen proklamerar Jesus bönesvaret. Andra som blir helade på distans är de tio spetälska.

Däremot tror jag att David här har en stor poäng. Vi ber på tok för sällan riskfyllda böner. Och på väckelsemöten på Hönökonferensen bjuds det till förbön varje kväll. I ett tält med tusentals åhörare finns det hundratals som skulle kunna söka sig till förbönen, men en vanlig kväll är det bara en handfull som kommer för sina sjukdomars skull.

Greger Andersson gjorde en annan intressant poäng i sitt föredrag. Fram till 60-talet gick en vanlig pingstvän först till Gud med sina krämpor, och till läkaren sedan. (I värsta fall inte alls till läkaren.) Under 60-talet började Gud bara få de vars sjukdomar läkaren inte rådde på, de hopplösa fallen. Då inser jag lätt att ju färre vi ber för, desto färre blir också helade. Och när det sedan är dags att be för de svårt sjuka står så oerhört mycket på spel. Risken för besvikelser ökar naturligtvis och det leder lätt till en negativistisk spiral.

Dessutom är det så att vi har fått helandens gåvor av Anden, för att betjäna varandra. Brukar vi inte Guds gåvor, ser vi inte heller Guds verk ske ibland oss!

Men detta räcker inte för att underkänna den vädjande bönens legitima plats i helandetjänsten.

Jakobs brev

David skriver:

Somliga menar att Jak 4:14 [ska vara 5:14] talar om denna sortens bön för helande. De äldste ska smörja med olja och be böner över honom. Det står ju dock inte vilken slags böner de äldste ska be, så troligen rör det sig även här om befallande böner.

Här menar jag att exegetiken är direkt undermålig. Låt oss läsa hela sammanhanget:

13Får någon av er lida skall han be [proseuchéstho (1)]; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 14Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner [prosevxásthosan (1)] över honom. 15Deras bön [euchè (2)] i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. 16Bekänn därför era synder för varandra, och be [eúchesthe (2)] för varandra att ni skall bli botade.

Den rättfärdiges bön [déesi (3)] har kraft och gör därför stor verkan. 17Elia var en människa som vi, men när han bönföll [proseuché (1) + proseúxato (1)] Gud om att det inte skulle regna kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. 18Sedan bad [proseúxato (1)] han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa.

I texten (interlinear) används alltså följande ord för bön:

  1. Verbet proseúchomai och substantivet proseuché. Dessa ord betecknar bön i allmänhet (att vara med Gud) och ibland vädjande bön. De används aldrig om vädjande människor emellan i NT. De betecknar aldrig befallande bön. Notera att orden används i såväl vers 13, 14, 17 och 18. (Substantivet och verbet används invid varandra i vers 17 för att betona intensiteten i Elias bön. Orden upprepas på liknande sätt i Ef 6:18. Tyvärr syns inte dessa nyanser i översättningen.)
  2. Substantivet euchè och verbet eúchomai. Dessa ord betyder sammanhanget vädjande bön, men substantivet kan också översättas med löfte (Apg 21:23). Orden är inte nödvändigtvis använda om bön till Gud, exempelvis kan verbet också stå för en allmän önskan (exempel Apg 27:29 och Rom 9:3). Att dra ordets betydelse till befallande bön är extremt långsökt.
  3. Substantivet déesis. Detta ord står ofta tillsammans med ett synonymt ord bredvid för att skapa en förstärkt effekt. Det betecknar bön i allmänhet, vädjande bön och ibland starkt känsloladdad bön. [Jesus] uppsände med höga rop och tårar enträgna böner…. Återigen befinner vi oss långt ifrån den befallande bönen i valör på ordet.

Texten har också tydliga paralleller med 1:5-6 och 4:2-3. Verbet för bön i dessa båda avsnitt är aitéo (att be om något).

Med denna ordanalys som grund, vill jag påstå att Jakobs brev absolut inte kan tolkas på något annat sätt än att det uppmanar till bön av den vädjande typen, bön riktad till Gud för att den sjuke ska bli frisk.

Vilka roller är möjliga att ha kring helande

I påfallande många berättelser om helande finns det fyra tydliga roller:

  1. Den sjuke.
  2. Ombud för den sjuke. Officeren som ber för sin tjänare, mamman som ber för sin dotter, pappan som ber för sin son, vännerna som firar ner sin lame vän genom taket, etc.
  3. Jesus, som förmedlar helandet.
  4. Fadern, som Jesus verkar i intim samklang med, i Andens kraft.

Att läsa Bibelns texter om helande handlar om mycket mer än att bara studera hur Jesus och apostlarna gick till väga. Det var ett viktigt genombrott för undervisningen omkring helande när John Wimber och hans medarbetare som de första (mig veterligen) gjorde den sortens studier, men texterna rymmer så många fler lärdomar än så.

Ett av de bästa sätten som finns för att internalisera Bibelns undervisning är att leva sig in i texten, att kliva in i den och själv ta till sig en av dess roller. Lev dig in i texten, tills texten lever i dig! Ett lika viktigt steg är att sedan också leva ut texten i sitt dagliga liv.

I detta sammanhang vill jag tydligt uppmuntra dig till att frimodigt ta alla de tre första rollerna! Du är ju inte Gud, så den fjärde rollen är inte så lämplig… Du får frimodigt ta till dig vilken annan roll som helst!

  1. Är du sjuk och inte orkar be själv? Låt någon annan bära dig till Jesus!
  2. Är du vän med någon sjuk? Bär denne till Jesus!
  3. Är du intill någon som är sjuk? Förmedla frimodigt helande från Fadern, i Andens kraft och Jesu namn!

När jag undervisade om helande på 80-talet, bland vänner som vuxit upp i kyrkan så var det oerhört svårt att få dem att se sig i den tredje rollen. Jag möter fortfarande sådana. Jag ser också många exempel på teologi som förnekar att vi kan ha den uppgiften. Och som sagt, jag tränar ofta människor att uttala befallningar i samband med helandetjänst. Men låt oss för allt i världen inte springa över vägen från ett dike till ett annat!

Paulus befann sig vid (minst) ett tillfälle i situationen att en av hans medarbetare blev sjuk på ett dödshotande sätt. Han skriver i Fil 2:27f:

26Han [Epafroditos] har längtat efter er alla och har varit olycklig över att ni hörde att han hade blivit sjuk. 27Och sjuk var han verkligen, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, så att jag skulle slippa uppleva sorg på sorg.

Hur bad Paulus för Epafroditos? Ser du honom bredvid sjuksängen befallande att sjukdomen ska lämna? Kanske gjorde han det, men när man på detta sätt befinner sig i den mest dramatiska kampen kring ett helande, då blir det synnerligen underligt om man som förebedjare inte får plocka fram hela den arsenal som finns av stämningslägen i bönen, om man inte skulle kunna få tömma sitt hjärta som vatten inför Herren. Och det vore i sanning märkligt om Paulus, som genom sin rabbinska skolning troligen kunde större delen av Tanak (Gamla Testamentet) utantill, inte skulle ha bett böner som Herre, skynda till min hjälp (Ps 38:23, hämtat ur en hel psalm som är en sjuk människas klagan).

Jesus är den klaraste uppenbarelsen vi har om Gud och hans vilja, men det innebär varken att resten av NT eller GT skulle vara utan värde för att förstå hur vi kan förhålla oss till sjukdom och helande.

Att be, befalla och proklamera helande

I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden Man domderar med Gud och att detta innebar att man inte har respekt för Guds helighet. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.

Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus talade strängt till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

  • Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
  • Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
  • Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
  • Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
  • Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
  • Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
  • De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

  • Bli ren! (Mark 1:41)
  • [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! (Mark 4:39)
  • Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
  • Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
  • Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
  • [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
  • Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

  • Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
  • Håll fram handen! (Mark 3:5)
  • Talita koum! (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
  • Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
  • I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
  • Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
  • Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
  • … med hög röst: Res dig och stå på benen! (Apg 14:10)
  • Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

  • För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
  • Implicit proklamation i Apg 5:9: Nu ska de bära bort dig [Sapfeira].
  • Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
  • Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus såg upp mot himlen innan han uttalade befallningen effata!

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till öns främste man, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

  1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett kunskapens ord. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
  2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan men tänk om inget händer? Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

  • Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
  • Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
  • Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi Jesus hade nämligen just sagt åt honom: Far ut ur mannen, du orena ande! Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
  • Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: Ta din bädd och gå, Stå upp i Jesu namn. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (Håll fram handen), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck. Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu. Och så kom slutklämmen. Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu! (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro för sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga nu är du frisk förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

  1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
  2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
  3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Böneform Använd
Enkel bön Alltid tillåten
Befallning Använd gärna
Proklamation Använd mycket försiktigt

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Ananias botar Paulus

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Läs mer