Om jag bara kunde få svensk kristenhet att läsa Olsons lysande bok Against Liberal Theology! Jag menar att denna bok har kommit så rätt i tiden att den förtjänar omdömet i rubriken. Jag har berättat om den förut. Och hänvisat till Olson flera gånger förut, men denna bok behöver ännu mer uppmärksamhet!
När detta skrivs har Olson inlett ett gemensamt samtal om sin bok på sin blogg. Han har använt upplägget några gånger nu. Varje vecka sammanfattar han ett avsnitt ur en bok, sedan diskuteras det i kommentarerna. Det är ett utmärkt tillfälle att börja läsa boken.
Boktiteln kanske avskräcker någon. Är inte detta ämne uttjatat? Har inte alla argument framförts många gånger om? Är det verkligen en sådan diskussion som behövs? Är den inte bara splittrande och polariserande? Till dig som har sådana farhågor vill jag rikta detta inlägg. Olsons bok är nämligen inte en trött upprepning eller en ytlig predikan för kören. Tvärtom, så här ska en slipsten dras! Så här ska kritik se ut. Olson tillför flera saker till diskussionen. Han lyfter den, där andra fördummar den.
Nog med lovord. Låt mig förklara varför jag menar vad jag säger.
Kreationism diskuteras i omgångar inom kristenheten, och ibland använder vissa kristna den i sin apologetik, vilket jag menar är ett ordentligt självmål, men jag skulle för stunden vilja flytta fokus till en lära långt värre än kreationismen. Visst är den en olycka, speciellt när den säger att jorden är ung, men det finns faktiskt det som är värre. Mycket värre, och som inte längre bör tillåtas att flyga under radarn. Det jag tänker på är teologi som påstås vara kristen men som förnekar att Gud skapat världen ur intet. Denna teologi förnekar väsentliga delar av Bibelns klara undervisning, och då menar jag inte literalismens stelbenta tolkningar, utan det som framträder även när man tar hänsyn till hur exeges och hermeneutik bör utformas med hänsyn tagen till genre och kontext.
Den teologi jag pratar om är alltså förnekelsen av att Gud skapar ur intet och att världen därmed existerar av sig själv vid sidan av Gud. Gud har enligt denna teologi på sin höjd utgjort en formande kraft, men är inte skapare i ordets normala mening. Två betydelsefulla teologer som lär ut denna heresi är den nyss bortgångna feministteologen Rosemary Radford Ruether (1936–2022) och Catherine Keller (f. 1953), en av de främsta företrädarna för så kallad konstruktiv teologi.
Rosemary Radford Ruether
Den skapelseteologi som jag här tänker skriva om strider inte bara mot Bibelns ord, utan mot all samlad lära som mejlsats fram under kyrkans historia. Den är felaktig och skadlig.
En preliminär plan för denna serie ser ut så här:
Detta inlägg, introduktion av villoläran.
Vad kan med rätta kallas villolära, också av oss som inte är fundamentalister? Jag kommer att koncentrera mig på den så kallade vincentinska kanon, uppkallad efter Vincent av Lérins (400-450), men självklart också beröra Bibeln och de ekumeniska trosbekännelserna.
Principiellt resonemang om bibeltolkning. Alla tolkar, ja. Den slags fundamentalism som inte erkänner detta har fel. Men alla tolkningar är inte lika goda och långt ifrån alla bör ligga till rund för vad Guds folk förkunnar. Den slags liberalteologi som inte erkänner detta har också fel.
När är det befogat att göra en omtolkning av traditionella uppfattningar inom den kristna tro och hur bör dessa i så fall göras?
Varför är denna skapelseteologi heretisk och vad gör den för skada?
Inlägg 2, 3 och 4 ska jag försöka skriva så att de fungerar på egen hand, vid sidan av denna serie. De frågorna kan ju tillämpas inom en mängd olika områden.
Jag har flera gånger på denna blogg använt orden liberalteologi och fundamentalism. Jag har påbörjat en serie inlägg i båda fallen i vilka jag i detalj reder ut dessa båda teologiska hållningars ursprung, utmärkande drag och hur de förändrats under de senaste 300 åren. Det är ett sisyfosarbete. För att kunna använda begreppen utan missförstånd tänker jag att det behövs ytterligare någon artikel om hur jag använder dem idag, för alla som inte har ork att läsa hela serierna av inlägg. Plus att jag vill kunna skriva annat i ämnet och bli förstådd redan nu.
Båda orden har det gemensamt att de ofta används mer eller mindre som invektiv eller konversationsstoppare. Du är X. Det är fel att vara X. Du har fel. Men samtidigt är orden användbara och rätt använda fångar de var sin teologisk hållning på ett sätt som annars skulle kräva en omskrivning med fler ord. De är praktiska i diskussioner och debatt – rätt använda!
Vissa vänner av teologisk ordning påpekar gärna att ordet liberalteologi egentligen enbart åsyftar en grupp teologer som var verksamma under perioden 1850 till 1920, på ett ungefär. Sedan dog den teologin ut, säger de, med Karl Barth. När jag använder ordet liberalteologi syftar jag självklart på de ursprungliga liberalteologerna, men också på de som fortsatt verka utifrån samma teologiska premisser, med samma grundläggande ethos, och som har vidareutvecklat de ursprungliga liberalteologernas idéer. Jag har heller aldrig hört någon av dessa kritiker vara lika noga med en motsvarande precision av begreppet fundamentalism. Det upplever jag faktiskt ganska hycklande.
Friedrich Schleiermacher kallas ofta för liberalteologins fader
Den första kullen liberalteologer (Schleiermacher, Ritschl, Troeltsch, Hermann, Harnack) och deras samtida historiskt-kritiska exegeter efterträddes av en andra grupp på 1900-talet: Rudolf Bultmann (1884 – 1976) och Paul Tillich (1886 – 1965) var de främsta namnen inom teologin och mest inflytelserik som kyrkoledare var Harry Emerson Fosdick (1878 – 1969).
I ett kommande inlägg tänker jag visa vad liberalteologi var för Fosdick och hur vi enligt hans egna ord med facit i hand kan se att den inte kom från Gud!
Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.
Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.
Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.
Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.
Roger E. Olson har skrivit den bästa bok jag läst för att studera hur teologi aldrig görs i ett vakuum. Inte ens fundamentalistisk bibeltolkning sker utan att man först gjort filosofiska antaganden, medvetet eller omedvetet.
Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)
För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.
Jag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.
Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.
Den här boken gjorde enorm skillnad för mig när jag läste den för snart 30 år sedan. Fram tills jag läst den förknippade jag bara feministteologi med avståndstagande från Bibelns auktoritet. Jag var en av dem som avskräckts från allt genom överdrifterna. Elaine Storkey hade inga överdrifter och var tydlig med att hon såg dem som problematiska.
Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.
Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.
(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)
Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.
Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!
Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.
Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:
Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.
Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.
