Fatta fundamentalismens faser, översikt och första fasen

Det är inte lätt att begripa vad fundamentalism är, bortom ett skällsord. Fundamentalister själva tror att deras tro är den ursprungliga, rena kristendomen, som aldrig ändras. Den som använder ordet nedlåtande är inte heller intresserad av nyanser eller distinktioner. Den som buntar ihop Robert Dick Wilson, en extremt lärd och genomtänkt bibelforskare, och undervisningen på Westminster Theological Seminary, med Steven Anderson och hans New Independent Fundamental Baptist Movement (New IFB) med samma etikett för att låta den senares groteska okunskap och brist på anständighet färga av sig på den förre är antingen oseriös eller okunnig, eller båda. Båda kan dock kallas fundamentalister.

Robert Dick Wilson
Robert Dick Wilson (1856 – 1930) lärde sig alla språk från de folk som fanns i antikens mellanöstern och samtliga språk till vilka Bibeln översattes fram till år 600. Han var lärare i GT först vid Princeton och senare vid Westminster.

Jag är inte fundamentalist, men om något ska kritiseras, ska det göras rättvist. Vår förmåga att beskriva dem vi kritiserar utan förvanskning och överdrifter är helt avgörande för att en diskussion ska vara meningsfull.

När jag studerat fundamentalismen har det hjälpt mig att dela in den i några överlappande faser. Indelningen och namnen är mina egna, men används också i ett par fall snarlikt av andra.

  1. Prefundamentalism (1500 till 1900)
  2. Paleofundamentalism (1870 till 1915)
  3. Protofundamentalism (1910 till 1925)
  4. Ärkefundamentalism (1920 till 1950)
  5. Högfundamentalism (1940 till 1975)
  6. Neofundamentalism (1970 och framåt)
  7. Differentierad och diffus fundamentalism (1990 och framåt)

Med dessa som utgångspunkt ska jag försöka förklara fundamentalismens olika yttringar. Lägg märke till att jag talar om kristen fundamentalism. Första gången ordet användes om någon annan grupp var troligen 1956, då om Muslimska brödraskapet. Efter revolutionen i Iran blev det vanligt att kalla vissa muslimer fundamentalister och tio år senare hade språkbruket blivit utbrett. Jag finner det ganska meningslöst.

Innan jag går in på faserna kommer först en diskussion om metod och andras indelningar. Den kan du hoppa över om du inte är intresserad av dessa detaljer. I detta inlägg presenterar jag första fasen, prefundamentalism, och fortsätter med fler faser i kommande inlägg.

Fortsätt läsa

Fundamentalismens historia, bakgrund

Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

  1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
  2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
  3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.
Predikant i dramatisk pose står på talarstolen med fullt av folk framför i lokalen.
Billy Sunday (1862 – 1935) predikar. Illustration av George Bellows. Bilden används ofta för att illustrera begreppet fundamentalist.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Fortsätt läsa

Evangelikal, evangelisk, fundamentalist – dags att reda ut begreppen

Ordet evangelikal behöver redas ut. Det används av svenska journalister utan att de har en aning om dess innebörd. Tidningen Dagen gjorde ett försök, men artikeln var så kort att den inte räcker till. Problemet i ett nötskal är att den som kallar sig själv evangelikal inte har den minsta kontroll över vilken betydelse åhöraren lägger i ordet.

Ordet har på senare tid fått smak av politisk ensidighet, stöd för Donald Trump och annan bråte. Det är inte längre användbart, enligt många. I USA debatteras frågan flitigt, och det finns en snabbt växande grupp som kallar sig exvangelicalsföre detta evangelikaler. Den gruppen innehåller både sådana som slutat kalla sig kristna, sådana som gått till någon form av mer liberal teologi, samt de som i allt väsentligt fortfarande är evangelikaler, minus etiketten. Nu har diskussionen nått EFK och begreppet ska (när detta skrivs) möjligen strykas från användning.

Begreppet evangelikal har allt mer kommit att förknippas med amerikanska nationalistiska och superkonservativa kristna som gillar Trump. För oss i samfundet Evangeliska Frikyrkan (EFK) har det lett till frågor om vår identitet.

– Vi frågar oss om vi fortfarande ska kalla oss evangelikala eftersom begreppet fått en delvis ny innebörd, säger Linalie Newman, en av EFKs två missionsdirektorer.

Evangelisationsinriktad, bibeltroende kristendom som återfinns mellan två poler, den fundamentalistiska och den liberalteologiska, har alltid en inbyggd svårighet; hur långt kan man gå åt endera hållet utan att sluta vara evangelikal? En tydlig gemensam faktor hos de som slutar kalla sig själva evangelikaler är att det är de snarast kommer från den mer fundamentalistiska delen. Här finns det tydliga push-faktorer, teologi och praxis inom det egna sammanhanget som driver människor bort från detsamma.

Jesus pekar, ler och gör tummen upp. Under honom Mike Pence med en liknande gest.
Bilden ovan av Jesus kan vara problematisk i sig, beroende på kontext, men att Jesus kopplats samman i mångas ögon med den politik som republikaner i allmänhet och Trump i synnerhet för, är än mer bekymmersamt. Kristna som kallar sig själva evangelikaler kan skriva saker som ”demon-rats” om demokrater och stödja till och med hur barn tas från sina föräldrar på gränsen mot Mexico. Detta gäller naturligtvis bara en delmängd av alla evangelikaler, men de är högljudda nog att forma omvärldens bild av rörelsen.

Låt inte lura dig om att enbart evangelikal kristendom har sina avhoppare. Faktum är att liberala samfund tappar medlemmar och gudstjänstbesökare i betydligt högre utsträckning. Skillnaden är att sådan tro, intill förväxling lik vad omvärlden står för, inte attraherar nya människor, har försvinnande få evangeliserande omvändelser att visa upp och överförs inte till nästa generation. Den kan bara existera genom institutioner, genom värvningar från mer bibeltroende sammanhang och genom stöd från politisk och kulturell makt. Den har ytterst lite egen livskraft. Den fungerar bara i majoritet, inte i motvind. Men liberalteologiska kyrkor tynar bort, de har sällan medlemmar som gör en poäng av att de slutat vara en del av kyrkan.

Fortsätt läsa