Jag kanske är fundamentalist. Det beror på hur ordet används. Men som de allra flesta använder ordet är jag inte det. Inte heller är jag fundamentalist såsom ordet användes när det togs i bruk på 1920-talet, även om jag har starka sympatier för den övergripande kamp för Bibelns trovärdighet ur vilken rörelsen uppstod. Men därefter hände flera saker som inte kan ignoreras när vi talar om ordets innebörd. Jag ska försöka ge en snabbskiss av den utvecklingen.

Detta skulle från början bli ett inlägg, men inledningen blev så lång att den får bli ett eget!

Få andra ord lever så starkt på sina konnotationer (vad man associerar ordet med), snarare än på sin denotation (vad som avses, vad ordet pekar på) eller sin innehållsliga definition, som just ordet fundamentalist. När ordet nämns uppstår en serie bilder i vårt inre, och de kan skymma vad ordet egentligen betyder.

Ett annat sätt att beskriva dessa tre aspekter är att ställa dessa frågor:

1. Denotation: Vem är fundamentalist? Vilka tillhör rörelsen?
2. Definition: Vad är en fundamentalist? Vad har de för trosuppfattningar (logos) och övriga definierande särdrag (ethos och pathos)?
3. Konnotation: Hurdan är en fundamentalist? I bästa fall utgår man från svaret på fråga ett och använder vedertagna psykologiska och sociologiska metoder för att beskriva personerna och grupperna, men i sämsta fall blir det just ett fritt associerande om diverse grupper man vill brännmärka eller inte förstår sig på.

Samtidigt finns det kristna, om än ett relativt litet antal, som tänker sig att bakom alla negativa konnotationer finns det inga egentliga problem. Att låta bli att använda ordet är för dem främst en taktisk fråga. Sällan finns det bland dessa någon egentligen kunskap om fundamentalismens uppkomst och utveckling. Ordet signalerar för dem bibeltro, att man accepterar trons grunder och att man inte vill gå i samhällets (världens) ledband. Men detta är en alltför ytlig förståelse av begreppet.

Väckelse och rörelse

När pingstväckelsen kom till Sverige 1907 uppstod snart en gemenskap av församlingar, Pingströrelsen. Dessa var länge inte organiserade som samfund, men det var ändå tydligt vilka församlingar som ingick och inte. Men dessutom berördes enskilda kristna och församlingar också inom andra samfund. I Missionsförbundets fall kallades dessa pingstbetonade. Deras sits var inte enkel. De saknade ofta pingströrelsens tydliga teologi om andedopet, men delade mycket av dess spiritualitet och övriga teologi om Anden.

Var dessa pingstvänner? Inte om man räknar en pingstvän som någon som tillhör pingströrelsen, men om man i stället räknar alla som tillhör pingstväckelsen, då är svaret ja. Rörelsen är en delmängd av väckelsen.

Detta gäller också fundamentalismen. Rörelsens predikanter hördes och lästes långt utanför de egna församlingarna. Dess teologi och spiritualitet har alltid nått in i andra sammanhang, också sådana som till synes domineras av liberalteologi.

I detta inlägg har jag gett mig själv en svår uppgift. Jag vill skriva inte bara om den fundamentalistiska rörelsen i organiserad mening, utan också dess diffusa återverkningar. Detta kallar jag fundamentalism med litet f.

Fundamentalismens startpunkt

Som organiserad rörelse med ett namn är Fundamentalismen just när detta skrivs nästan exakt 100 år gammal. Den 25 maj 1919 träffades 6000 kristna ledare i Philadelphia för en veckolång konferens under ledning av baptistpredikanten William Bell Riley. Riley (1861 – 1947). Han beskrev konferensen som en kyrkohistorisk händelse av större dignitet än när Luther 400 år tidigare publicerade sin 95 teser i Wittenberg. I samband med konferensen grundade Riley World’s Christian Fundamentals Association (WCFA). Samma år startade tidning The Watchman Examiner som blev ett organ för rörelsen och i en artikel i den 1920 skrev redaktören Curtis Lee Laws att en Fundamentalist är någon som är redo to do battle royale for the fundamentals of faith. Därmed gav han rörelsen dess namn, fundamentalism.

Inom loppet av ett par år hade rörelsen inte bara fått sitt namn utan också startat teologiska utbildningar, tidningar, anordnat årliga konferenser och så fort det blev möjligt började dessa fundamentalister sända radioprogram. Som namngiven och identifierbar rörelse är fundamentalismen alltså 100 år, men den hade en förhistoria. Vi kan inte börja år 1919 för att förstå den.

Bibelsyn och fundamentalism

Om man läser en trosbekännelse formulerad av fundamentalister, så börjar den nästan alltid med bibelsynen. En församling av typen Independent Fundamental Baptist (de tydligaste fundamentalisterna idag) inleder sin trosbekännelse så här:

We believe that God’s Word is inerrant and infallible (John 17:17), and that the writings of the Old and New Testaments are verbally and plenarily inspired by God (II Timothy 3:16-17; II Peter 1:20-21). God is the actual author of the Bible (I Thessalonians 2:13). We believe that God in His sovereignty preserved His Word and words for all generations (Psalm 12:6-7; Matthew 24:35). Therefore, we have absolute confidence in the Greek testament known as the Textus Receptus and the Hebrew Masoretic text from which the King James Bible was translated. All preaching and teaching of the church must be from the King James Bible (or its equivalent in other languages).

Utdrag ur trosbekännelsen från New Haven Baptist Church.

Ett annat exempel, hämtat från tidningen Sword of the Lord, grundad 1934 av John R. Rice (1895-1980). Tidningen är ett typexempel på hur fundamentalister nått utanför den egna rörelsen.

WE BELIEVE the Bible, the Scriptures of the Old Testament and the New Testament, preserved for us in the Masoretic text (Old Testament) Textus Receptus (New Testament) and in the King James Bible, is verbally and plenarily inspired of God. It is the inspired, inerrant, infallible, and altogether authentic, accurate and authoritative Word of God, therefore the supreme and final authority in all things (II Tim. 3:16-17; II Peter 1:21; Rev. 22:18-19).

Dessa rymmer ett flertal nyanser som jag skulle behöva bena ut för att göra innebörden klar, men så mycket torde framgå att det handlar om en syn på Bibeln som betonar att den i varje detalj är felfri och att den mänskliga författarens roll är nedtonad, vilket kommer att märkas i exegesen, där tillkomstsituationen är näst intill oväsentlig. Bibeln svävar utanför tid och rum, enligt detta synsätt, och skall läsas rakt upp och ner. Adjektiv staplas för att beskriva hur man tänker sig Bibelns inspiration och auktoritet, och dessa adjektiv finns det i sin tur långa utläggningar om.

Nu till missuppfattningen: Ofta framställs detta sätt att se på Bibeln som själva definitionen av fundamentalism. Jag menar att det är en för snäv definition. Somliga fundamentalister går inte lika långt. Samtidigt är definitionen inte nog tydlig. Det finns fler definierande kännetecken och bibelsynen ensam är därför inte nog för att beskriva fundamentalismen. Men den är det enskilt viktigaste kännetecknet, bara man kommer ihåg att det finns en viss bredd av uppfattningar också här.

Missförstånd om fundamentalismens historia

Det finns två felaktiga uppfattningar om fundamentalismens historia. Den första missuppfattningen presenterades för mig av lärare på dåvarande Teologiska seminariet när jag gick där i början av 90-talet. Det andra är möjligen rörelsens självbild. Båda är som sagt fel, men båda rymmer korn av sanning. Förståelse kräver att vi gräver djupare.

Med viss överdrift kan den ena beskrivas som att tro på Bibelns bokstavliga inspiration uppstod helt plötsligt som en abnormitet i kyrkohistorien, relativt nyligen. Den andra är, också med viss överdrift, att fundamentalismen är en tämligen exakt kopia av urkyrkans kristendom och att den aldrig ändras nämnvärt. Gammaldags (old fashioned) är ett honnörsord. Fundamentalister förväntar sig att om de gjorde en tidsresa till år 50 och hörde Paulus predika, så skulle det låta likadant som när de själva predikar idag.

Ett exempel på den andra missuppfattningen finns hos Norman Geisler (1932 – 2019). Geisler gick hem till Herren 1 juli, under tiden som jag jobbat med detta inlägg. Jag räknar Geisler som ett viktigt namn i fundamentalismens utveckling från 1970 och framåt, neofundamentalismen. Hans hållning skiljer sig från King James only-fundamentalisterna jag nämnde ovan. Geisler var akademisk, noggrann och välformulerad. Han var långt ifrån schablonbilden av en fundamentalist.

Geisler var alltså inte Fundamentalist med stort F. Han markerade tydligt mot dess värsta överdrifter, men jag räknar honom som fundamentalist med litet f av följande anledningar:

• Geisler förkroppsligade någon som gjorde battle royale kring trons grunder. Han hade fundamentalismens patos om de lärofrågor som fundamentalister såg som viktiga. (Kom ihåg att fundamentalism inte definieras av anti-intellektualism!)
• Hans hermeneutik drog tydligt åt literalism. If the literal sense makes good sense, seek no other sense. Genrebestämning och historisk kontext var underordnade för Geisler. Den evangelikala framväxten av socio-retorisk exeges var främmande för honom.
• Geislers livs övergripande kamp gällde Bibelns felfrihet (inerrancy). Han var en av grundarna av International Council on Biblical Inerrancy (ICBI) 1977. Tillsammans med R. C. Sproul formulerade han The Chicago Statement on Biblical Inerrancy 1978, som han sedan skrev utläggningar om, vilka försnävade tolkningsutrymmet för dess artiklar. Han skrev två böcker i ämnet och mängder av artiklar.
• När The Evangelical Theological Society (ETS, grundat av evangelikaler 1949) inte uteslöt Clark Pinnock för dennes stöd av Öppen teism, lämnade Geisler ETS.
• Geisler reagerade kraftfullt mot apologeten Mike Licona, när denne utgår från att evangelierna är skrivna som antika biografier och därför inte nödvändigtvis återger händelseförlopp enligt nutida kriterier för exakt historiskt återberättande.
• Geisler tog skolastiska beskrivningar av Guds natur för givna liksom modernitetens sanningssyn. Evangelierna läste han alltså positivistiska sakprosa, liksom nästan all annan bibeltext. Geislers teologiska och apologetiska program var baserat på utpräglad foundationalism. Geisler hade alltså exakt den filosofiska förankring som också fundamentalismen har (och till största delen också den klassiska liberalteologin.)
• Geisler var cessationist och tog tydligt avstånd från karismatiska yttringar (klassisk fundamentalism!)
• Geisler var ungjordskreationist, även om han vägrade göra denna specifika tolkning av kreationismen till en bekännelsefråga och såg möjlighet till vissa gap i de bibliska släkttavlorna. Han var huvudvittne för den kreationistiska sidan i rättegången MacLean mot Arkansas.

Hur beskrev då Geisler sin bibelsyns historia och varför hade han fel?

Svaret är att hans misstag var att inte på allvar bearbeta den egna förförståelsen. När Geisler läste att kyrkofäder försvarade Bibelns sanning, så läste han in sitt eget sätt att definiera begreppet sanning som om det alltid har använts. Och han läste in legitimering av sin egen hermeneutik i deras ord, trots att deras hermeneutik på flera sätt skiljde sig från hans.

Det är detta som är det tydligaste draget hos Geisler, som gör att jag kallar honom fundamentalist: Självbilden av att vara någon som kämpar för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Jud v. 3) och tron att det egna teologiska programmet så överensstämmer med denna ursprungliga tro att det inte kan ifrågasättas.

När Geisler beskriver tidigare teologers bibelsyn gör han det med flera citat. Problemet är att stapla citat, även mängder av citat, fungerar som proof texting, i värsta fall quote mining. Alla de gånger de citerade kyrkofäderna och andra teologer gör bibelutläggningar enligt en annan tolkningsmetod och med andra resultat än Geislers ignoreras.

Också detta är typiskt för fundamentalism. Såg ni att det fanns hänvisningar till bibelverser i trosbekännelserna ovan? När det står i Johannes 17:17 ”ditt ord är sanning”, anses den frasen styrka att Bibeln är ofelbar och felfri, så som begreppen definieras inom fundamentalismen och dess syn på sanning. Men detta är en non sequitur, den slutsatsen följer inte per automatik från premissen.

Det gäller för övrigt också bibelordet bokstaven dödar men Anden ger liv (2 Kor 3:6). Det bibelordet legitimerar inte en bibelsyn som ifrågasätter de anspråk som faktiskt finns i texterna.

Den radikala mitten

Geislers synsätt är alltså felaktigt, men en sak bevisar han med sin utläggning. Genom kyrkans historia har en hög syn på Bibeln och en grundläggande tilltro till dess sanning varit den alltigenom dominerande hållningen. Fundamentalism är en utväxt från denna grundhållning. Fundamentalismen gör tillägg och justeringar, men den är inte ett radikalt brott från det som kom före.

De av mina lärare på Lidingö som påstod detta hade alltså minst lika mycket fel som Geisler. Snarare än mer!

Tyvärr hade mitt 25-åriga jag inget annat än magkänsla (Anden?) att gå på när jag diskuterade detta med dem. De böcker jag läst om bibelsyn innan dess (och det var några stycken) tog alla för givet att bibeltro med fundamentalistisk touch var historiskt självklar. Jag saknade motargument. Det fick mig att studera frågan. Det visade sig att jag hade delvis fel, men ändå ganska rätt. Bibelsynsfrågan är inte svartvit. Det finns en genomtänkt radikal mitt. De som är på kanterna kommer att beskylla den som är i denna mitt för kompromiss.

I nästa inlägg vill jag fortsättningsvis ge en bred översikt om fundamentalismens historia, med betoning på bibelsynen. Utan att förstå den blir det omöjligt att förstå också evangelikalismen. Om fundamentalism började som ett försvar av bibeltro och evangelikalerna var bibeltroende, vad var problemen som uppstod och vilka problem finns idag?

Det kan tyckas som att jag med mina genomgångar av fundamentalismen är motståndare till bibeltro. Inget kunde vara mer en mer felaktig beskrivning av min teologi. Problemet är att bibeltro på ofta beskrivits och försvarats på sätt som drivit på tok för många iväg från den, och med argument likt Geislers, som visar sig inte hålla måttet. Vi behöver ett bättre försvar av Bibeln som börjar med en bibelsyn som låter oss göra god exegetik. Också jag tar den kampen för Bibeln. Vänta lite nu, då är jag ju…