Det jag skrivit om liberalteologi i de första artiklarna i denna serie har fått läsare att tänka till. Kommentarer om att det som jag skrev gav nya infallsvinklar är uppmuntrande. Min intention är att hitta aspekter på detta ämne som ingen annan tagit upp förut. Annars kunde jag ju bara hänvisa till en god lärobok i teologi.
Mina målsättningar med denna serie och den parallella serien om fundamentalism är bland andra dessa:
- Att komma bort från ytliga och överförenklade schablonbilder av den andres — och den egna (sic!) — teologiska positionen.
- Att hitta det bästa i varje tradition, också de som man själv inte sympatiserar med.
- Att förstå hur egen och andras teologi utvecklats i samspel med omgivningen och att det man själv kanske ser som självklara sanningar faktiskt kan vara kulturellt betingade.
- Att komma ur den dysfunktionella cykeln av överdrivna motreaktioner mot andras överdrivna teologi.
Jag tror dessa målsättningar behöver sägas redan från början. Jag kommer i detta inlägg skriva om något ytterst svårhanterbart bland oss som kallar sig bibeltroende, nämligen historisk-kritisk bibeltolkning. Och redan när jag nämnde denna beteckning gjorde jag ett vägval, jag skrev nämligen inte historisk-kritisk bibelsyn. Bibelsyn är ett för trubbigt ord, eller rättare sagt, det inkluderar för mycket: Teorier om hur inspirationen gick till, teorier om hur Bibelns kanon kom till och vad som ger Bibelns urval av böcker sin auktoritet, lämpliga metoder för tolkning av Bibeln, etc.
Om man tror att allt detta kan lösas genom att välja endera av två vägar, bibeltro eller ”historisk-kritisk bibelsyn”, så är man antagligen endera fundamentalist eller liberalteolog — eller en väldigt lat och ojuste debattör, som hellre argumenterar genom etiketter på andra än med äkta sakskäl.
En viktig detalj till måste påpekas innan vi går vidare. Ordet kritik betyder egentligen granskning. I dagligt tal blir det ofta en synonym till skeptisk eller dömande. Den som säger sig ha blivit kritiserad brukar sällan tala om beröm. Som teknisk term inom forskning är dock kritik en neutral term.
Jag skriver alltså med en agenda, därmed inte sagt att det jag skriver får vara missvisande. Jag väljer bland teologer och vad de sagt för att få fram vissa poänger, men försöker vinnlägga mig om att göra dem rättvisa.
Tidigare inlägg i denna serie, om du inte läst dem:
Dessutom är följande inlägg om fundamentalism bra att ha läst som bakgrund:
Bibelkritiken kan inte avskrivas
Thomas Jefferson var den tydligaste representanten för deism, en religion utan uppenbarelse och mirakler. Hans grovt tillyxade bibelkritik skulle kunna bemötas med en appell till viljan. ”Kommer du acceptera att Bibeln reduceras till att passa modernitetens tvångströja?” Men detta är inte den enda aspekten av liberalteologin. Vi behöver titta på framväxten av den bibelkritik som bygger på noggrann och djuplodande historisk forskning. Och vi måste här undvika det genetiska logiska felslutet. Låt mig förklara det närmare. (I skrivande stund är den svenska Wikipediaartikeln i ämnet helt felaktig.)
Det finns de som ser de bibliska texternas tillkomsthistoria som argument mot att den kan vara uppenbarelse. Det är ett genetiskt felslut. Det finns andra som ser bibelkritikens historiska framväxt som argument mot dess värde. Det är också ett genetiskt felslut.
Jag tar exemplet Copernicus. När han lade fram teorin om att jorden snurrar runt solen hade han som argument att det på så vis blir färre epicykler i den matematiska modellen. Eftersom cirkeln ansågs vara den perfekta geometriska formen kunde han inte tänka sig elliptiska planetbanor, som hos den senare Kepler. Med färre cirklar blev modellen ”renare”, mer harmonisk, och det var skäl att föredra den, menade Copernicus.
Färre epicykler i den matematiska modellen är naturligtvis inget giltigt argument för nutida människor eller ur naturvetenskaplig synvinkel. Principen Copernicus följde är ogiltig, men den ledde honom rätt.
Senare har man försökt rättfärdiga Copernicus utifrån Occams rakkniv. Det är ett dåligt försvar, ett sätt att i efterhand undvika pinsamheten som uppstår då man inser att han kom fram till rätt svar av fel orsak, vilket rimmar illa med modernitetens självbild och än mer med konflikttesen mellan tro och vetenskap, för vilken Copernicus tänks vara en vetenskapens hjälte.
Man kan alltså komma fram till en korrekt slutsats med fel metod och utifrån fel premisser. Att idag invända mot den heliocentriska modellen av solsystemet med argumentet att Copernicus hade dåliga skäl när han föreslog den är inte relevant. Det är att göra ett genetiskt felslut.
Detsamma gäller för övrigt Galileo. Han gjorde väsentliga metodfel på sin väg fram till heliocentrismen.
Ett annat exempel på hur felaktiga resonemang kan leda fram till rätt slutsats är de som blir kristna sedan de övertygats av dåliga skäl. Låt säga att någon charlatan predikat evangelium för snöd vinnings skull och använt påhittade skrönor och att en åhörare lyssnat och kommit till tro. Är det ett bevis för att tron i sig är falsk? Svaret är nej. Även äkta tro kan uppstå så här, vilket inte ursäktar charlatanen! Och tron kan detta till trots vara välgrundad med giltiga argument, som upptäcks senare. (Detta gäller i princip för charlatanen, men vanligare är kanske att ärliga, men felinformerade kristna framför dåliga argument för tron.)
Här kommer nu det sura äpplet att bita i, för alla oss bibeltroende: Även om bibelkritiken tagits fram av människor som inte trott på under och uppenbarelse och även om deras drivkraft helt eller delvis har varit just att anpassa teologin till en sådan världsbild, så innebär inte det att alla deras forskningsresultat kan förkastas i klump. Det är fundamentalismens stora misstag. När man läser fundamentalistisk litteratur är det påfallande i hur stor utsträckning den riktar in sig på de bibelkritiska forskarna äkta eller inbillade drivkraft, och hur lite den relativt sett diskuterar deras argument.
Person (P) har argumenten A1, A2 och A3 för att komma fram till slutsatsen (S). Fundamentalistisk litteratur bemöter ofta detta enligt modellen P är opålitlig och S är förbjuden. Vi behöver därför inte bry oss om A1, A2 och A3. (Liberalteologer kan för övrigt resonera likadant!)
Jag bedömer att ad hominem-argument (personangrepp) är själva ryggraden i en stor mängd fundamentalistisk argumentation:
- De geologer och paleontologer som insåg att jorden var äldre än 6-10.000 år avskrivs som drivna av en vilja att avskaffa tron på Bibeln.
- De textforskare som insåg att Textus Receptus inte är det närmaste vi kan komma en ursprunglig grundtext till Nya Testamentet beskrivs som drivna av en vilja att attackera kristen tro.
Jag tillämpar en omvänd regel. Den som främst argumenterar genom personangrepp eller med etiketter slutar jag att lyssna på.
Min egen upptäckt
Innan jag fortsätter med historien kan det vara värt att nämna något om hur jag själv insåg att somliga saker jag fick lära mig som tonåring om Bibeln inte stämde och att det var ofarligt.
Bibelkritikens främsta arena har varit Pentateuken, de fem Moseböckerna. Trots att det inte står någonstans i Bibelns 66 böcker att dessa fem böcker i sin helhet och färdiga form skrivits av Moses själv, så blev det en tydlig tradition inom judendomen, och den ärvdes av de kristna. Än idag kan man hitta fundamentalister som menar att om Mose författarskap ifrågasätts, så ifrågasätter man Bibelns sanning och auktoritet. En vanligare hållning bland konservativa evangelikaler är dock att man ser Moses som en huvudförfattare, och andra har i sin tur gjort tillägg, men inte ens det säger bibeltexten själv, någonstans. Även om det finns en stark tradition av att tolka vissa verser på det viset, så är dessa verser i sig inte alls så tydliga och de säger i de flesta fall bara att en lag eller en sedvänja kommer från Moses.
De som lär att Moses själv har skrivit den överväldigande merparten av Pentateuken i dess slutliga form gör sällan exeges av de verser som de anför som stöd för denna åsikt. Den egna traditionens tolkning av bibelverserna är stöd för traditionen i sig. Det är en cirkelgång. Ironiskt nog är det genom min hållning av sola scriptura, att skriften själv äger det sista ordet, som jag själv har kommit att ifrågasätta denna tradition, medan denna förmodat höga syn på Skriften försvaras med hänvisning till en tradition!
Ett exempel på hur Bibeln själv skiljer mellan på sin egen text och dess förhistoria hittar vi i Josua 24:26:
Alltsammans skrev han ner i Guds lagbok.
B2000
Josua nertecknade allt detta i Guds lagbok.
Folkbibeln
Vad för bok var det som Josua skrev i? Hebreiskan talar om Guds lags bok (וַיִּקַּח֙ בְּסֵ֖פֶר תּוֹרַ֣ת), torah elohom wajjiqah. Och vad som skrevs ner (”allt detta”) är uppenbart av sambandet, nämligen det som Josua själv hade varit med om strax innan. I detta sammanhang kan alltså torah inte syfta på Pentateuken och inte heller på Josua bok, utan det syftar på en bok som vi inte längre har tillgång till. All annan exeges är orimlig. Bibeln själv säger att den har en förhistoria och att det som Moses skrev är därför inte nödvändigtvis exakt de texter som vi läser idag.
Bibelkritikens första stapplande steg
Den judiske läkaren i Toledo, Andalusien, Abu Ibrahim Isaac ibn Jashush (982 – 1057/58) observerade anakronismer i de fem Moseböckerna, som att listan över edomitiska kungar i 1 Mos 36:31-39 gäller för förhållanden långt efter Mose död. Moses kan knappast ha skrivit det kapitlet, menade han.
Andra judiska och kristna bibelläsare hade liknande insikter från åtminstone 1000-talet och framåt. Fler och fler exempel togs fram på att Moses inte skrivit allt, men ingen hade därmed ifrågasatt att Moses inte skrev merparten eller att det fanns en gudomlig inspiration bakom allt. En grupp teologer och filosofer började dock på slutet av 1600-talet och början på 1700-talet tydligare beskriva Bibeln som en främst eller alltigenom mänsklig bok.
- Thomas Hobbes (1588 – 1679) är främst känd för andra saker, som sin politiska filosofi (samhällskontraktet) och sin metafysik, om att allt som finns, inklusive änglar, demoner och Gud själv (sic!) är ”materia i rörelse”. Men Hobbes ägnade också tid åt att hitta saker i Bibeln, speciellt Pentateuken, som han menade talade mot mosaiskt författarskap och gudomlig inspiration. I bok 33 av hans mest kända verk, Leviathan, från 1651 ger Hobbes en lång lista av argument. Ett av hans exempel: Hur skulle Moses kunna citera en annan källa, nämligen Boken om Herrens krig (4 Mos 21:14f)?
- 1670 publicerade Baruch Spinoza (1632–1677) anonymt boken Tractatus Theologico–Politicus. I den boken driver han utifrån sin judiska miljö tesen att profetior och mirakler har naturliga förklaringar. Boken fick stor betydelse.
- Isaac La Peyrère (1596 – 1676) skrev 1655 i Systema theologicum et praeadamitarum hypothesi att Pentateuken är en mix av material före Moses själv, Mose egna material och sådant som tillkommit efter Moses. (Han menade också att Gud skapat andra människor före Adam (prae Adamitarum), och att Adam var det judiska folkets stamfader, inte alla människors. På så vis fanns det de som kunde döda Kain, någon som kunde bli hans fru och nog med människor att befolka hans stad.)
- Richard Simon (1638 – 1712) kallas ibland bibelkritikens fader. Han gav 1678 ut boken Histoire critique du vieux testament, som vi kan översätta ungefär en kritisk historiegranskning av Gamla testamentet. I boken diskuteras Mose författarskap på samma sätt som hos Peyrère, men i större detalj. Simon tänkte sig att Esra var slutredaktör för Pentateuken. Simon gav 1689 ut boken Histoire critique du texte du Nouveau Testament. Simon klassificerade också manuskripten till Bibeln i olika familjer.
En lite annorlunda inspiration till bibelkritik kom från Joseph Butler (1692 – 1752). Han vände sig mot den deism jag talade om i mitt förra inlägg. Den byggde på två argument: (1) Design i naturen visade på Gud som skapare. (2) Problem i Bibeln visade att den inte var inspirerad och kunde avskrivas som helhet. Butlers motargument ter sig märkliga idag, men de fick stor betydelse. (1) Först påpekade Butler flera exempel på dålig design i naturen. (Detsamma görs idag som motargument till Intelligent Design-rörelsen.) Naturen är ändå skapad av Gud, menade Butler, men vi kan inte dra lättvindiga slutsatser på det sätt som deisterna gjorde. (2) Mänskliga och märkliga inslag i Bibeln är inte ett tecken på att den skulle sakna gudomligt ursprung, utan tvärtom vad vi bör förvänta oss, utifrån en analogi med naturen. (Utan att jag hört Greg Boyd referera till Butler så finns det möjligen en likhet mellan hans nya bok om Bibeln, Inspired Imperfection: How the Bible’s Problems Enhance Its Divine Authority, och Butlers argument.)
Jag nämner Butler som representant för en tredje väg, där Bibeln ses som samtidigt gudomligt inspirerad och mänsklig. Tyvärr blev det inte som inspiratör till en sådan tredje väg Butler kom att påverka, utan eftervärlden tog främst sikte på att han beskrivit Bibeln som mänsklig.
Vad Simon, Spinoza och Butler inspirerade var inte bara Jeffersonsk filtrering av bibeltexter utifrån personlig preferens, utan ett studium av Bibeln som ett historiskt dokument. Historievetenskapen var än så länge knappt värd att kallas vetenskap och många misstag gjordes, men själva ansatsen har förblivit densamma. Bibeltexten ska inte ses som svävande utanför tid och rum, dikterad av Gud, utan den är påtagligt präglad av sin tillkomstmiljö.
Med tanke på hur samtidens bibeltroende teologer formulerade sin syn på texternas inspiration blev en sådan tanke omöjlig att förena med tron på texten som given av Gud. Antingen-eller-synsättet gick därför inte att undvika. Den ena sida såg Bibeln som bara en gudomlig bok, den andra som bara en mänsklig bok.
Bakgrunden i renässansens humanism
(Ska man använda ordet renässans? Se min diskussion med Per Landgren i kommentarerna till ett tidigare inlägg.)
Här kan det vara värt att backa ett steg och titta på vad som i samtiden menades med historisk kritisk metod. För att göra det behöver vi känna till renässansens filosofi. Med den italienska renässansen kom en stark betoning av att läsa antika texter och att säkerställa att man läste dem i originalskick. För detta krävdes textkritik.
Ett exempel på hur textkritiken hade växte fram och skördade en viktig seger var när Lorenzo Valla (1407 – 1457) år 1440 kunde påvisa att den konstantinska donationen var ett falsarium. Enligt den texten skulle kejsar Konstantin på 300-talet ha överfört styret av staden Rom och stora delar av imperiet till biskopen av Rom. Valla kunde visa att den latinska texten innehöll ordvändningar som var medeltida snarare än antika och andra anakronismer.
Valla var bara en bland många som under senmedeltid och tidig modern tid undersökte texter för att finna (1) regelrätta falsarier, (2) högre grad av trohet till den ursprungliga texten och (3) en förmodat mer ursprungligen förståelse av vad de betyder. Det gällde att gå till ursprunget, tillbaka till källorna, ad fontes.
Frågan var om de verktyg som utvecklades under denna tid också skulle kunna användas till att tolka bibeltexten, eller om den skulle vara i en kategori för sig? Här blev reformationen tveeggad.
- Utan idén om att gå tillbaka till källorna för att hitta en renare form av någons tankar, så hade inte Luther, Zwingli, Tyndale, Calvin med flera kunnat ifrågasätta romersk-katolsk tolkningstradition. Skolastiken sågs som problematisk, en attityd ärvd från Valla, med flera. Renässansens ad fontes blev reformationens sola scriptura. (Detta innebär inte med automatik att sola scriptura är fel. Låt inte en historisk beskrivning av en idés uppkomst leda till det genetiska felslutet!)
- När skolastiken återkom till protestantismen och den gick in i ortodoxin som fas, beskrevs Bibeln som utom tid och rum, alltigenom gudomlig, med minimala mänskliga inslag, som jag tidigare skrivit). Att Bibelns författare i sin tur skulle kunna ha källor (fontes) som vi genom historiskt studium kan gå till (ad fontes) blir då en orimlighet.
Med risk för att låta tjatig. Det är sådan bibelsyn som gör bibeltron till ett korthus. Om någon lyckas visa att det finns en rimlig påverkan från omgivningen och uppenbara mänskliga drag i bibeltexten, så faller tron på dess inspiration och sanning samman.
Bibelkritiken utvecklas
1700-talet räknas som upplysningens århundrade. Nu tog också den historiskt kritiska granskningen av Bibeln fart. 1711 publicerade den lutherske teologen Henning Bernward Witter (1683 – 1715) Jura Israelitarum. Han identifierade två genomgående källor för Pentateuken. Han fick stöd av sin samtids främste expert på orientaliska språk, Hermann von der Hardt (1660 – 1746), men Witter skapade få ringar på vattnet.
Dessa komm med Ludvig XV:s läkare, Jean Astruc (1684 – 1766). Han gav 1753 ut boken Conjectures sur les mémoires originauz dont il paroit que Moyse s’est servi pour composer le livre de la Genèse, Avec des remarques qui appuient ou qui éclaircissent ces conjectures (Konjekturer [välgrundade gissningar] om de originaldokument som Moses verkar ha använt för att komponera Genesis, med kommentarer som kastar ljus på dessa konjekturer).
Astruc menade alltså inte att Moses skrev underlag vad som senare kom att bli underlag för en senare tids redaktör att sammanställa, utan att Moses var redaktören för Genesis. Astruc såg samma två källor som Witter och namngav dem Jahveisten och Elohisten.
Astruc gjorde en så noggrann analys han kunde av textens komposition och förhistoria för att försvara den mot Hobbes och Spinoza. Astruc är alltså mer besläktad med Butler till sin intention, än med de som inte såg bibeltexten som inspirerad av Gud över huvud taget. Astruc menade att upprepningar, diskrepanser och skiftande kronologier kunde förklaras genom att de uppstått när Moses satte samman materialet från sina båda källor, och att hans hypotes löste upp dessa knutar. Ännu en gång ser vi en ansats till en tredje väg inom bibelkritiken, värd att följa som inriktning, även om vi kanske inte alls håller med Astruc om hans slutsatser.
Ordet konjektur används än idag inom bibelforskningen, som en teknisk term när manuskripten verkar skadade så att deras ordalydelse blir nonsens, och en liten förändring kan skapa ett rimligt innehåll. Många sådana konjekturer har sedan bekräftats av senare gjorda manuskriptfynd.
En betydligt mer skeptisk hållning än Astruc hade Hermann Samuel Reimarus (1694 – 1768). Reimarius gav 1755 ut Abhandlungen von den vornehmsten Wahrheiten der natürlichen Religion, en avhandling om den främsta sanningen i den naturliga religionen. Med naturlig religion avsåg Reimarius den deism jag redan beskrivit. Reimarius deism var inte strikt materialistisk. Han såg läran om själens odödlighet som kärnan i den sanna religionen. Eftersom den inte lärs i GT, förkastade Reimarius GT. (Många nutida bibelforskare skulle tillägga att den inte finns i NT heller.)
Reimarius påminner alltså mycket om Jefferson, och hans bidrag till historisk-kritisk bibelforskning består inte i att han vidareutvecklade dess metoder. Tvärtom var han ointresserad av saker som källor, datering och bakgrund till texterna. Reimarius inkluderas här eftersom han var den förste att söka en historisk jesusgestalt bakom kyrkans förkunnelse. Idén om den ”övermålade” Jesus skulle bli oerhört viktig i 1800-talets liberalteologi.
Reimarius försökte dock inte anpassa Jesus till sina egna idéer. Han såg Jesus som en entusiastisk bluffmakare, med en apokalyptisk världsbild. 1800-talets liberalteologi talade om Jesus som en morallärare och det perfekta föredömet, utan apokalyptiska inslag i förkunnelsen. Reimarius bestående inflytande på eftervärlden är sökandet efter en historisk jesusgestalt, bakom den urkristna förkunnelsen och evangeliernas text, gärna utan inslag av mirakler, helande, exorcism och uppståndelse.
En parentes: Nutida jesusforskning är i princip helt enig att Jesus såg sig själv som och sågs av sin samtid som helare och exorcist och att berättelserna om hans verksamhet på detta område tillhör evangeliernas förhistoria. De är inte efterhandskonstruktioner och legender. Det är värt att upprepa, för 1800-talets ”forskare” i Remarius efterföljd kom att påstå just detta.
Reimarius publicerade aldrig sina texter om jesusgestalten själv. Det gjordes sex år efter hans död av Gotthold Lessing (1729—1781). Utdragen av Reimarius bok kallades Wolfenbütteler Fragmente, och de blev starkt omdiskuterade i den Fragmententstreit som de skapade. Få intellektuella tyskar torde ha varit ovetande om den diskussionen.
Lessing spelade också stor roll för att göra den med liberalteologi besläktade reformjudendomen känd, när han 1779 publicerade dramat Nathan der Weise, för vilket Lessings gode vän, Moses Mendelssohn (1729 – 1786) stod modell.
Johann Salomo Semler (1725 – 1791), ”den tyska rationalismens fader”, gav mellan 1760 och 1790 ut flera böcker med kritisk granskning. Semler lade grunden till dogmhistorisk forskning. För honom var dogmer alltså inte givna sanningar, utan något som utvecklats i samspel med omgivningen. Semler gjorde åtskillnad mellan personlig tro och trosbekännelser, ett arv från pietismen, och mellan tidsbundna och permanenta inslag i tron.
Med sådana distinktioner som grund kunde Semler sedan granska Bibeln. Han kom då fram till att det var skillnad i värde mellan GT och NT, mellan olika delar av NT, att bibeltexten inte var inspirerad av Gud eller korrekt. Kort sagt, han gjorde skillnad på uppenbarelse och Bibeln. Enligt Semler:
- Kan man se två falanger i urkyrkan, en judisk och en icke-judisk, vilket i sin tur kan användas för att förstå texterna.
- Bör fornkyrkligt tvivel om att Paulus är författaren till Hebreerbrevet tas på allvar.
- Skrev inte Petrus breven som bär hans namn. Det andra petrusbrevet daterade han till slutet av det andra århundradet.
- Borde inte uppenbarelseboken finnas med i kanon.
Samtida med Semler var Johann Gottfried Eichhorn (1752– 1827). 1780 till 1783 gav han ut Einleitung in das Alte Testament. Lägg märke till titeln. Inledningsvetenskap, isagogik, är en av bibelkritikens viktigaste delområden. Majoriteten av alla kommentarer som skrivs över bibelböcker börjar med utredningar om författarskap, tidsbestämning för bokens tillblivelse, etc.
Eichhorn hävdade också en tvåkällshypotes för Pentateuken, men hos honom har detta inget att göra med att försvara Bibelns texter. Han tog för givet att alla Bibelns mirakler har naturliga förklaringar och skildrar samtidens vidskeplighet. Bibeln hade egentligen inget att säga till Eichhorns samtid, utan han studerade den enbart som en intressant historisk artefakt. Detta till trots trodde han dock fortfarande att Moses hade haft ett finger med i spelet kring Pentateukens tillkomst! Med Eichhorn kan vi annars tala om en historisk-kritisk bibelsyn. Nu är vi framme vid en helt igenom skeptisk bibelforskning.
Ingen ovan nämnd gestalt kom fram till någon större mängd slutsatser som stått sig över tid. Med dessa var dock dammluckorna öppna för bibelkritiken, och i sann och förment vetenskaplighets namn skulle tysk teologi under 1800-talet helt komma att domineras av den, utan nämnvärt motstånd. Inom ett århundrade har existensen av Moses som person blivit allt annat än självklar. När denna bibelkritik så småningom nådde USA och Storbritannien blev resultatet ett annat. Men innan dess ska vi se på den egentliga liberalteologin, vars främsta idé var att försöka rädda den kristna tron från att helt upplösas av denna rationalism.