Att behålla det goda enligt Lewi Pethrus och John Wimber

Pingstkarismatiska sammanhang blir lätt yviga, och i denna yvighet finns både de impulser som gör dem framgångsrika och de som kan få dem att spåra ur.
I mitt förra inlägg så började jag titta på Lewi Pethrus ledarskap utifrån Joel Halldorfs nya bok om honom. Fanns det hos Lewi Pethrus det karismatiska geni som krävs för att ta vara på det goda och samtidigt undvika det dåliga? Vad kan vi lära av hans sätt att hantera förnyelserörelser, hans ambition att låta dem befrukta den egna gemenskapen, utan att svälja allt de stod för med hull och hår?

Detta är och förblir pentekostalismens stora dilemma att hantera. Så många röster ropar på att förnyelserörelser ska accepteras utan minsta kritik, alternativt att de ska förkastas i sin helhet. Det är svårt att hitta balansen mellan god entusiasm och fanatisk naivitet, mellan saklig prövning och ängsligt avståndstagande. Men det måste gå att hissa segel som fångar Andens vind utan att drabbas av de vindkast som får skutan att kapsejsa.

I det bibelsammanhang som handlar om att låta apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare utrusta oss troende till tjänst, med dess implicita uppmaning att ta emot dem som de gåvor de är från Kristus, så sägs det också att målet för detta är den mognad då vi inte längre [är] barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran. (Ef 4:14)

Ett segelfartyg i en storm

Vindstöten. Målning av Willem van de Velde II, 1707.

Ledare inom pentekostala sammanhang har ibland bidragit till detta problem. Idealet är att vara en stark ledare, som följs av väckelse. Och där medlemmarna inte ifrågasätter, utan fogligt tar emot såväl undervisning som inriktning och utformning av verksamheten, där blir tillväxten ofta snabb, ibland spektakulär, och denna framgång kan verka legitimera metoderna. Allra längst har man gått inom trosrörelsen, där ifrågasättande av ledaren ibland ses som demoniskt uppror, att man har Absaloms ande. Den svenska grenen av denna rörelse har dock, som väl är, blivit betydligt sundare än vad den en gång var.

Ledarskap som inte tål att ifrågasättas är inte starkt i äkta mening, utan svagt. Det är en inre svaghet som avslöjas genom en sådan hållning, hur starka de andliga manifestationerna än tycks vara kring ledaren. Äkta starkt ledarskap gör andra starka och skapar mognad, inte bara entusiasm, hos dem som blir ledda.

Idealet är alltså att de som har dessa utrustande tjänster sätter alla troende i stånd att tjäna, så att vi kan bygga upp varandra och förmedla Guds godhet till världen, och därigenom växa till i vår likhet med Kristus, bli fullvuxna. Vi behöver därför vara öppna för att förkunnare och ledare kommer in i våra liv med andlig förnyelse. Efesierbrevet 4:11-16 ger de utrustande tjänsterna rollen av en slags motor för den här processen. Men hur urskiljer vi när de influerar oss på ett gott sätt, och när blir deras tjänst ett förstörande vindkast?

Kärleken är nyckeln! Utan kärlek ingen urskiljning

Ingen tvekade på att Lewi Pethrus älskade andlig förnyelse, att han var för pingstväckelsen och inte mot den. Det rådde därför sällan någon tvekan om att de åtgärder han vidtog för att styra upp rörelsen gjordes med dess bästa för ögonen.

Det här är en viktig aspekt. Kärlekslös kritik utifrån kan innehålla korn av sanning. Ungdom med uppgifts grundare, Loren Cunningham, lärde alltid att också kärlekslös kritik bör lyssnas till just för att hitta dessa korn. Det viktiga när man blir kritiserad är nämligen inte att bli rentvådd, utan att växa. Att bara bli defensiv leder inte till någon egen tillväxt i kristuslikhet.

Men en kärleksfull tillrättavisning är både lättare att ta till sig och högst sannolikt betydligt bättre rent innehållsligt. God andlig urskiljning bygger på kärlek (Fil 1:9). Brist på kärlek fördunklar vårt omdöme. Den som inte älskar sin församling kan aldrig tala till den på ett effektivt sätt, när det gäller att korrigera, beskära och styra dess inriktning.

Det är på denna punkt som det stora flertalet så kallade discernment ministries tar miste. Det finns många väktartjänster, personer som ser som sin uppgift att varna för avfall och förförelse, men som gör det utifrån kärlekslöshet och misstänksamhet.

Detta i sin tur kan få som resultat att ledarna inom förnyelserörelser blir defensiva och tonar ned den egna urskillningen. Att erkänna problem blir på sätt och vis att ge kritikerna vatten på sina kvarnar. Men det krävs urskillning mellan att se vad som är äkta väckelse och vad som är uppblåst genom att man tagit genvägar, vad som är Andens eld och vad som är mänsklig överhettning, vad som är Andens inspiration och vad som är tillagt av människor utifrån dålig teologi och dåliga attityder.

Plankan i tunnan

Joel Halldorf beskriver för- och nackdelar med Lewi Pethrus sätt att leda pingströrelsen. Men innan de metoderna diskuteras behöver vi stanna upp vid det faktum att detta var en viktig och stor del av ledarens uppgift. Den bild Pethrus själv använde var en korsformad plankbit som låg överst i en vattentunna och minskade vågorna så att inget skvätte ut när tunnorna forslades fram på guppiga vägar. Han var inte ensam om att anse sig ha ett sådant uppdrag. Joel berättar i sin bok om andra ledare i den tidiga rörelsen som också påtalade vad som var sunt, sant och äkta, och vad som var olämpligt, missförstått och överdrivet.

Porträtt på Lewi Pethrus från riksrarkivet

Dessa röster kom inifrån rörelsen. Folket inom rörelsen såg inte varje sak likadant, men de tvivlade knappast på att det som sades var framsprunget ur en omsorg om dem, om väckelsen, om Guds ära.

Inte minst kan vi lägga märke till att Lewi Pethrus inte bara var den som pekade ut mittfåran och försökte hålla borta osunda inslag från rörelsen. Han var också mån om att släppa in förnyelse. Som jag skrev i mitt förra inlägg var han inte den störste predikanten, den mest utrustade i helandetjänsten eller den häftigaste profeten. Men han släppte fram andra, också de som kunde tyckas överglänsa honom.

Jag menar att detta var en väsentlig del av Pethrus geni. Han såg hur andliga rörelser och enskilda förkunnare kunde ingjuta liv och kraft i den egna rörelsen och han lät dem göra det. De som var mer dynamiska än han själv i sin tjänst sågs inte som hot, utan som tillgångar.

Episoder eller injektioner?

Till Lewi Pethrus ledarskap hörde alltså att släppa fram andra, såväl medarbetare i församlingen som i förra inlägget nämnde Alfred Gustafsson, som inbjudna talare som Smith Wigglesworth och William Freeman. Pethrus såg sådana besök som en tillgång och inte som en belastning. Och han verkar ha haft en plan med detta. Han ville ta vara på deras eld, deras kraft, deras inspiration. Från dessa fick församlingen välbehövlig andlig förnyelse.

Problemet som kan uppstå när besöket är över är att medlemmar lätt kan tycka att den egna pastorn är grå och tråkig, att den vardagliga lite lugnare lunken är andefattig. Och det kan den vara. När jag läser om väckelsekampanjer inom Missionsförbundet från 1900-talet, så har det slagit mig att missionsförsamlingar ofta har velat ha väckelse som episoder, för att däremellan ha ett mer stillsamt och ordnat församlingsliv. Frank Mangs reflekterade över att många som kom till tro i hans möten, som missionsförsamlingar ordnade, fick sitt andliga hem i pingstkyrkan, för där fanns väckelseatmosfären mer permanent.

Lewi Pethrus verkar ha släppt fram andra, inte för att skapa episoder, utan för att ge det fortlöpande församlingslivet injektioner. Det handlade om att bli påverkad till förändring, inte en stunds avbrott i den vardagliga lunken.

Att behålla det goda

Detta innebar däremot inte att Pethrus svalde allt de framförde med hull och hår. Joel Halldorf berättar att på Förlaget Filadelfia gavs det inte ut någon bok av William Freeman där denne fick driva sitt teologiska program kring helande i alla dess delar. Evangelisterna i 50-talets helandeväckelse hade en märklig lära om att alla sjukdomar hade ett frö, en yttersta orsak, i form av en sjukdomsande. Det var ett synsätt som Pethrus inte ville sprida.

Evangeliepress i Örebro hade dock inga sådana skrupler, utan publicerade en bok av Freeman där denna lära ingick. (Evangeliepress gav ut en bok så sent som på 80-talet med denna lära, Att hela de sjuka, av T. L. Osborn. Den var kurslitteratur på Livets Ord.)

Denna skillnad i synsätt till trots lät Pethrus Freeman predika och be för sjuka! Man måste inte vara överens i allt med någon för att samarbeta med eller hämta inspiration från denne.

Den som aldrig hittar något gott att behålla ägnar sig inte åt andlig urskillning, utan åt misstänksamhet och negativism.

När ska busken beskäras?

När jag läste om Lewi Pethrus i Joel Halldorfs bok kunde jag inte låta bli att se ett flertal paralleller till John Wimber.

Wimber

John Wimber (bild från Vineyard USA)

John Wimber omgav sig med ett flertal viktiga medarbetare och inspiratörer. Genom dem, och honom själv, kom vågor av andlig förnyelse, nya injektioner av liv och kraft, nytt fokus på delar av den kristna tron som försummats.

John Wimbers bild av den egna rollen var trädgårdsmästaren som låter buskar växa upp innan de beskärs. Om de beskärs för tidigt kommer det aldrig bli något av dem. Om de beskärs för sent blir de vildvuxna och sprider sig för mycket. Men en god trädgårdsmästare vet också hur man beskär för att maximera den goda tillväxten. En gren som tas bort kan göra att en annan gren växer mer.

Detta dubbla uppdrag protesterar få emot i teorin, men det kan förekomma skillnader i bedömningen av hur hårt och hur tidigt buskarna ska beskäras. Detta var den grundläggande skillnaden i synsätt mellan John Wimber och John Arnott under Torontovälsignelsen. Wimber önskade en tydligare pastoral översyn, mindre spekulativa förklaringar av olika fenomen och en balans mellan förnyelsemöten och andra delar av församlingens uppdrag. Somliga församlingar slutade evangelisera, slutade ha hemgrupper, slutade fira nattvard, slutade betjäna de fattiga, eller så minskade de ner på detta rejält. Det var dags att beskära busken, enligt Wimber.

Men John Arnott i Toronto såg att släcka Anden (quenching the Spirit) som den stora faran. Han befarade att busken skulle beskäras så hårt att de goda grenarna skulle skäras av också. Vem har fått rätt genom historien? Svaret är inte så enkelt. Vineyardrörelsen globalt har fyrdubblats i storlek sedan brytningen med Toronto. Men samtidigt har det sprungit fram ett livaktigt och växande nätverk av församlingar ur Torontoväckelsen.

Joel Halldorf beskriver de förnyelserörelser som befruktade svensk pingstväckelse på 50-talet, och som välkomnades av Lewi Pethrus. De var den inhemska så kallade förnyelseväckelsen, med Algot Niklasson som ledande gestalt. Det var helandeväckelsen (Voice of Healing-revival), som i Sverige främst representerades av William Branham och ovan nämnde William Freeman. Och det var särlaregnesrörelsen (The New Order of the Latter Rain).

Jag menar att det finns klara paralleller mellan Wimber och Pethrus. De släppte fram, uppmuntrade och beskar efterhand. Däremot finns det skillnader i hur de rent konkret gick till väga.

Vem ska du inte släppa fram över huvud taget?

Finns det då ingen som man inte alls ska släppa upp i talarstolen? Det gör det i allra högsta grad, men jag tror att de snarare känns igen på sin oregerlighet än på enskilda punkter i sin lära. Den som har ett större fel, men är villig att anpassa sig till ledarnas och församlingens kollektiva vägledning kommer att ställa till med mindre problem än den som har mindre fel, men är helt ovillig att lyssna på andra.

Ett viktigt test blir därför hur man reagerar på att bli ledd. Den som tar emot tillrättavisning eller går med på att anpassa sig till det sammanhang som bjudit in, den personen är sällan ett problem. Den som hävdar att detta är att gå emot Anden, den personen kommer att skapa stora problem.

Kort sagt, det handlar om ödmjukhet. Frimodighet utan ödmjukhet skapar katastrofer.

När Wimber och Arnott blev oense, eller rättare sagt, när Arnott tillsammans med en grupp ledare inom Torontoförnyelsen blev oense med Vineyardrörelsens hela ledningsgrupp, så hörde man dem inte tala illa om varandra som personer. Till båda parters heder.

Jag var på den tiden aktiv på det kanske viktigaste nätforumet (en mejlinglista, detta var långt före bloggar, Twitter och Facebook) där man inspirerade till förnyelsen. Där dök det snart upp ett inlägg som liknade John Wimber med kung Saul i Samuelsböckerna och John Arnott vid kung David. Saul var den ledare som en gång haft Guds Ande (1 Sam 10:10-12; 19:23f), men som Anden lämnade så att han i stället plågades av en ond ande (1 Sam 16:14) och precis som Saul en gång fruktade och avundades David, så menade den som skrev detta inlägg att nu var Wimber en slags andlig föredetting, som fruktade och avundades Arnott och därför genom sina pastorala instruktioner försökte att döda hans andliga tjänst.

Här, någonstans här, ska man bli riktigt alarmerad!

Den som säger om det egna sammanhanget att det är där Guds Ande finns och verkar, och om andra sammanhang att där verkar inte Gud, den personen anser jag som livsfarlig för människors andliga hälsa.

Jag betonar på nytt att detta inte sades av John Arnott, Randy Clark eller någon annan av ledarna i Toronto.

Entusiasmprofetiornas fördärv

Hur kan ett påstått profetiskt budskap som detta komma fram? Jag tror att ett av problemen är vad jag kallar entusiasmprofetior. Jag har framburit ett antal själv under årens lopp, så jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att misstolka glädjen över vad Gud gör med känslan av att det egna sammanhanget är något alldeles speciellt, att den egna rörelsen har en unik roll att fylla.

Sådana budskap känns gott att höra i köttet. De kittlar den egna fåfängan. De skapar en slags entusiasm, men den är ytlig. Och att komma som ny in i en grupp och frambära dessa budskap kan öppna dörrar in i gruppen.

Här behöver man inte skylla på orena andar. Mänskliga egon gillar att boostas! Vi är väldigt bra på att berusas av tanken på den egna förträffligheten. Rörelser som stärks gång efter annan av den här sortens budskap blir vidöppna för att i nästa steg vägra ta emot kritik, även om den framförs ödmjukt och utifrån kärleksfull urskillning.

Ålderns visdom och behovet av kollektivt minne

Med åren blir ledare mer frimodiga att beskära – eller? Skulle jag skrivit detta som 25-åring? Jag vet inte. Men jag är glad att mitt 25-åriga jag fick ta del av undervisning likt denna. Att jag inte behövde vänta tills 50. Även om jag som halvsekelgammal lägger en större vikt vid den.

Men jag vet att för att mina ord inte ska klinga ohörda bland dagens unga karismatiska entusiaster, så behöver de se att jag inte bara står för förmedlingen av det livsnödvändiga kollektiva minnet, utan att jag också är med dem i den frimodiga äkta andliga hängivenheten!

This entry was posted in karismatik and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.