Bibelns definition av profetiskt tal funkar också idag

Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.

Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.

Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.

I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!

Det grekiska ordet profeteia. Profetia.

Min tänkta slutreplik

Hagmans inlägg var tänkt som slutreplik, men det vore tråkigt om slutet av vår diskussion skulle vara ett inlägg som de facto bygger på halmgubbar. Även om de inte formulerats som debattknep, utan i ett ärligt missförstånd, är det ändå resultatet.

Så här uttrycker sig Hagman: ”Han(=jag) formulerar helt enkelt den syn jag ifrågasätter.” Som att det bara finns några få synsätt. Jag är placerad i ett fack.

Lika slarvigt fortsätter Hagmans inlägg: ”Intressant är dock att han (=jag) hävdar att min världsbild är snäv och anakronistisk.” (min betoning) Det jag skrev var att Hagmans bibeltolkning (exeges) är anakronistisk! Det sätt på vilket han tolkade 1 Kor 14 stämmer inte med dess ursprungliga historiska kontext. Hagman bemöter heller inget av min (och välkända exegeters) textutläggning.

När han talar om kyrkofädernas syn på det profetiska är Hagmans exeges av dem också undermålig. Det förekommer visst hänvisningar till profetiska budskap hos dem av just den typ som jag beskriver. Däremot finns det inga återgivningar av sådana budskap. Hagman övertolkar dem därför på den här punkten.

Papyrus Oxyrhynchus 405, daterade till ca år 200. Fragment av text som Irenaios skrev.

Den tvåvåningsmodell (naturligt/övernaturligt) som Hagman vill tolka mig efter står jag inte för! Jag hävdar inte att Gud bara kommunicerar på ett övernaturligt sätt. Tvärtom har jag ofta förkunnat den Gud som ”håller världen samman genom kraften av sitt Ord”, som min ungdoms favoritrockgrupp Petra sjöng utifrån Bibeln. Jag har lärt mig se Guds verk i försyn och i det”naturliga”, och vill lära mig mer om det! Hildegard av Bingen och inte ens somliga tankar hos processteologin är främmande för mig. Jag börjar nästan alltid min undervisning om Anden med att tala om Andens verk i skapelsen.

Problemet är när detta beskrivs på ett sätt så att Gud enbart ses verksam inom naturens regelbundenhet. Redan vid Maria bebådelse var hon inte mer okunnig än att hon förstod att något som går utöver det naturen ensam kan åstadkomma behövdes. Denna formulering är som sagt Thomas av Aquinos sätt att beskriva det mirakulösa. Han ser det som ett kontinuum mellan Guds verk i det regelbundna, via förstärkta naturliga samband till det som naturen aldrig skulle kunna göra, som att uppväcka Jesus med en förvandlad kropp. Detta reflekterade Thomas om långt innan upplysning och modernitet. Och Thomas använde begreppet supra naturalis när han talade om det som går utöver naturens egen produktiva kapacitet. Begreppet är inte uppfunnet genom upplysningen.

Jag har också ingående studerat hur begreppet övernaturligt blivit identitetsbärande inom pentekostala traditioner. Kort sagt finns där både ett slarvigt sätt att använda det och mer nyanserade, som hos den utmärkte pingstteologen Donald Gee. Det räcker inte att med en ryggmärgsreflex reagera på ordvalet.

Hagman verkar hålla öppet för ”andra uttryck för Andens kraft” och vill inte ”begränsa hur Gud väljer att handla i sin värld”. Vi står nog varandra närmare än han tror. Skillnaden är att jag menar att vi inte kan följa Paulus uppmaning, ”när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse”, om vi bortdefinierar vissa av dem.Profetia beskrivs genomgående i Bibeln som baserad på ingivelse eller uppenbarelse från Gud. Att behålla den definitionen låter sig mycket väl göras utan att vi begränsar Gud. Jag har inget emot ”djupsinnig förståelse av människans villkor och Guds handlande i världen”. Jag vill ha det också, under sitt rätta namn, vishet.

Hagmans slutartikel: Vi måste sluta att förandliga profetian

Lars Gunthers svar på min debattartikel var knappast oväntat. Han formulerar den syn jag ifrågasätter.

Pastor Lars Gunthers replik (3 augusti) på min debattartikel i Dagen var knappast oväntad. Han formulerar helt enkelt den syn jag ifrågasätter. Intressant är dock att han hävdar att min världsbild är snäv och anakronistisk. Jag skulle vilja använda samma ord om honom.

Här framkommer problemet med Hagmans replik till mig. Han förväntade sig mothugg från ett visst håll som han redan gjort sig en bild av, och tolkade mina ord efter sin förväntan. Det hela blir därför en halmgubbe.

För det är just världsbilden det hela handlar om. Det som gör det svårt att rätt tolka antika texter som Bibeln är just att vår världsbild skiljer sig från deras. Den moderna världsbilden tillåter egentligen inte en gudomlig verklighet.

Kristendomen har grovt sagt mött denna utmaning på två sätt. Det ena (som vi kan kalla liberalt) är att pressa ut det gudomliga i marginalerna av verkligheten, där vetenskapen inte (ännu) kan säga så mycket.Den andra lösningen är att ovanpå den av vetenskapliga naturlagar styrda verkligheten bygga en andlig överbyggnad, som bara kommunicerar med den vanliga verkligheten genom mirakel av olika slag.

Jag tänker mig att Gunther står för den senare synen– profetiskt tal är för honom tal som härstammar i den andliga övervåningen och mirakulöst dyker upp i den ”naturliga” nedre våningen. Han läser in denna moderna konstruktion i Bibelns texter. Jag är också rätt säker på att han tänker att jag hävdar den första lösningen. Men inget är längre från det jag försöker göra.

Hagman misstolkar både vad jag tror och han gissar helt fel när han tror att jag tänker honom i det liberala facket, så som han beskriver det. Premissen som Hagmans inlägg vilar på är med andra ord felaktig.

Världsbild råkar vara ett ämne jag studerat. Också det började med John Wimber på 80-talet, som förklarade varför västvärldens kristenhet har så svårt för under och tecken, Andens gåvor, etc. Wimber i sin tur hämtade sin vägledning från ledande kristna forskare i ämnet i sin samtid, Hiebert, Kraft, m.fl. Från de grunder jag fick där har jag fortsatt läsa filosofer, antropologer och teologer av olika uppfattningar. För ett par år sedan kom boken Thinking in Tongues av James K. A. Smith, där han på ett nyanseratsätt går igenom olika förhållningssätt till naturalistismen, och tecknar flermöjligheter än de två Hagman presenterar. Andra läsvärda författare i ämnet ärJames Polkinghorne, Richard Swinburne och C. S. Lewis.

Thinking in tongues, bokomslag
Bra bok!

Ingenstans hos dessa nämnda författare hittar jag ”en andlig överbyggnad” som ”bara kommunicerar med den vanliga verkligheten genom mirakel”. Här krävs det större noggrannhet. Självanvänder jag inte uttrycket ”den moderna världsbilden” när jag diskuterar metafysik. Bara när jag diskuterar historia, moderniteten som ett projekt och hur det påverkade teologin. Nu gör Hagman just en historieskrivning, men den har ett problem, den skymmer den springande punkten i vår diskussion.

Som alla som närmare studerat den antika världen märker, så tänkte sig Bibelns författare inte att det gudomliga finns i ens eparat andlig sfär av tillvaron. Det är i Gud vi rör oss och är till! Det gudomliga är närvarande i den vanliga verkligheten, eftersom världen är Guds! Därför (min betoning) utmärks inte profetiskt tal i Paulus mening av dess ”övernaturlighet”, utan av dess sanning.

 Ja och nej. Det gudomliga finns i en egen ”sfär”/dimension (himlen) och samtidigt som det är närvarande i skapelsen. Men på vad sätt? Bara på ett sätt eller på flera? Bibeln talar om Gud som aktiv i naturens processer. Det är ju ett av mina argument mot kreationisters invändningar, att om evolutionen är sann så utesluter det per definition tanken på Gud som skapare. Hos dem finns alltså denna onödiga dikotomi. Men Bibeln beskriver igen och igen den Gud som verkar mirakulöst och som på speciella sätt ibland manifesterar sin närvaro. Gud finns i det ordinära (allmän försyn) och det extraordinära (speciell försyn). Båda är Gud. Och mellan dessa poler finns det ingen tydlig gräns.

Därför är Hagmans ”därför” felaktigt. Konklusionen följer inte av premisserna.

För det första: De bibliska författarna levde långt före upplysningen, men de hade full koll på att somliga saker sker regelbundet i naturen och andra saker gör det inte. Döda kroppar ruttnar. När Lasaros uppväcktes förstod alla det som att Gud verksam i naturens regelbundna förlopp inte kunde förklara vad som hänt. Josef behövde besök av en ängel för att acceptera att Maria blivit gravid utan någon mans medverkan.

För det andra: Detta resonemang om världsbilder behöver kompletteras med exeges. Jag gav i mitt inlägg flera bibliska exempel på profetia och hänvisade till världsledande exegeter. Allt detta avfärdar Hagman med ett enda ord: ”därför”. Alldeles uppenbart tänkte sig Paulus – vars världsbild Hagman anser sig utgå från – på att uppenbarelse kunde bli given. Den formuleringen föregår upplysningen med ett och ett halvt årtusende. Den skrevs långt innan någon ”andlig överbyggnad” skapats, enligt Hagmans beskrivning.

Låt oss göra lite exeges om Anden och det profetiska. Hagman citerar Paulus på Areopagen: ” Det är i Gud vi rör oss och är till!” Det är Apostlagärningarnas kapitel17, vers 22 och framåt som han bygger på, med vers 28 citerad. Nu råkar jag ju ha läst lite grann om det kapitlet också. Också jag brukar använda Lukas referat av Paulus predikan som stöd för tanken på Gud som verksam i de naturliga processerna. Gud ger ”liv och anda och allt” (vers 25). Men frågan år om denna närvaro av Gud i skapelsen förklarar det profetiska talet? Och svaret är entydigt nej.

Det finns en annan slags närvaro av Guds Ande i allt vad Lukas skrivit, en grad av närvaro, eller vi kan formulera det som att den skapelsegivna närvarande Anden också manifesterar sig på sätt som kan beskrivas med att inte ha fått, respektive att ha fått Anden. Två kapitel senare möter samma Paulus efterföljare av Johannes döparen. Så här skildras mötet:

2[Paulus] frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – 3”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus, och de svarade: ”Johannes-dopet.” 4Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” 5Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. 6Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Apg 19:2-6

Genom dop och handpåläggning kom Anden över dem. Därigenom kunde de tala i tungor och profetera. Genast.

Faktum är att det är ett genomgående drag hos Lukas att det som erbjuds den troende gemenskapen och var och en som omvänder sig till Jesus och blir döpt är just att få gå in i den Andens tidsålder som gör att det profetiska blir givet. Lägg märke till hur denna aspekt förstärks genom att Petrus på pingstdagen skjuter in en förtydligande fras, när han citerar profeten Joel:

16Nej,detta är vad som har sagts genom profeten Joel: 17Det skall ske ide sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall sesyner och era gamla män ha drömmar. 18Ja, över mina tjänare ochtjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.

Apg 2:16-18, min betoning

Det är i kraft av denna speciella närvaro av den Helige Ande som profetia är möjlig. Därför utmärks profetiskt tal av att det är ingivet av Anden, på ett sätt som överstiger de skapelsegivna naturliga processerna. Mitt ”därför”håller. Utifrån hänvisning till just de verser Hagman själv anfört! Hagmans ”därför”gör det inte.

Det finns en skillnad mellan Gamla testamentets profetior och den tidiga kristna församlingen. I motsats till vad Gunther påstår förekommer inte den typ av profetiskt tilltal han tänker sig i kyrkofädernas texter, inte heller tal med den typ av formler (”så säger Herren…”) som vi ser i GT. Orsaken till detta är antagligen att den typen av tal var vanligtbland hedniska orakel och spåmän, och de kristna tog avstånd från allt sådant.

Trots att jag citerade Justinus Martyren väljer Hagman att säga att det inte förekommer ”den typ av profetiskt tal” jag tänker mig. Detta är empiriskt felaktigt. Kyrkofäderna återger inte sådana profetior ord för ord, men de hänvisar till dem. Ett av deras tydligaste argument för att det är rätt att tro på Jesus som Messias och frälsare är att den egna gemenskapen uppvisar profetiskt tal i rikt mått, och därför kan anses stå i en bättre kontinuitet med den gammaltestamentliga profettraditionen än den judiska gemenskap som vänder Jesus ryggen. Hos oss finns profetia, inte hos er, är kontentan av det argumentet.

De första kristna tog avstånd från orakel och spåmän. Det är korrekt. Men de drog inte slutsatsen att det i sin tur innebar att också den profetiska gåvan var att förakta. Hagman har fel också där.

Däremot överflödar den tidiga kyrkan av det jag menar är profetiskt tal, djupsinnig förståelse av människans villkor och Guds handlande i världen. Samt givetvis av andra uttryck för Andens kraft, min poäng är på inget sätt att begränsa hur Gud väljer att handla i sin värld. Men för att återerövra denna profetiska kraft, behöver vi återupptäcka den tidiga kyrkans världsbild, genomdränkt av Guds närvaro, utan förandligande överbyggnader.

Jag motsäger inte att det fanns ”djupsinnig förmåga av människans villkor och Guds handlande i världen”, eller att sådant är bra. Men det kallades inte för profetia. Åtminstone inte i det dryga hundratalet instanser av hur ordet används bland kyrkofäderna som jag gått igenom. Inte en enda gång. Deras vanligaste bruk av ordet är som en hänvisning till gamla testamentets profeter, när de diskuterar hur Messias förutsades på ett sätt som gör att vi kan tro att dessa ord gäller Jesus. Men de har också flera exempel på profetiskt tal i sin samtid.

Problemen som uppstår när man på detta sätt förandligar tron är fler än de jag pekar på, att vår trohet mot sanningen undermineras. Framför allt leder det till att Gud blir mindre, begränsad till att handla i världen under bara mycket speciella omständigheter. Vår Gud är större än så.

Visst kan man bli överandlig och med hänvisning till vad Gud sagt tappa kontakten med en sann beskrivning av världen. Det sker och jag varnar för det ofta. Men det är inte på något vis en nödvändigkonsekvens av den syn på profetiskt tal som jag presenterar, bortom Hagmans nidbild av densamma. Det är fullt möjligt att ha det bästa av båda världar. Hagman varnar i onödan.

Och precis tvärtom vad Hagman säger är det inte min syn på profetians gåva som begränsar Gud till att handla i världen ”bara [under] mycket speciella omständigheter”. För det har jag aldrig påstått. Däremot kommer Hagmans syn på det profetiska leda till att vi inte söker gåvan, utan föraktar den. Då är Gud de facto begränsad, för ingen blir påtvingad profetiska budskap mot sin vilja. Guds kärlek och respekt för oss gör då att vi inte ser den profetiska gåvan i bruk. Men om vi söker den vill Gud ge den. Och jag kan utifrån hundratals exempel lova att den som fått ett genuint och friskt personligt tilltal genom den profetiska gåvan så som jag beskriver den inte går från den upplevelsen och tänker sig Gud som begränsad!

Att reda ut denna problematik låter sig inte göra i insändarspalter – jag har gjort ett försök i min bok Om Tron. Att söka den djupa verkligheten.

Jag kan bara hoppas, än så länge eftersom jag inte läst boken, att den i övrigt håller bättre kvalitet än dessa inlägg. I dessa har Hagman gjort ett selektivt urval bibelverser, tolkat dem lösryckta från sitt sammanhang och ignorerat allt vad Bibeln säger i övrigt, för att det ska passa det egna teologiska programmet, och att därtill förkastat all god frukt som finns av bruket av profetians gåva i pingstkarismatiska miljöer, så att den traditionen inte får finnas med och påverka teologin. Det gjorde mig inte sugen på att läsa boken. Det jag hört och läst av Hagman i andra sammanhang har varit bättre. Jag hoppas att boken mer liknar det.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.