Lewi Pethrus som karismatisk ledare

Joel Halldorf har kommit ut med en biografi om Lewi Pethrus. Boken är välskriven, samtidigt akademiskt välunderbyggd och lättläst för den som inte har kyrkohistoria som specialintresse. Joel Halldorf besitter välanvända dubbla kompetenser, han behärskar det historievetenskapliga hantverket och förstår samtidigt pingströrelsens koder inifrån så väl att han kan se det andra historiker missar. För mig som ivrig student av pingst-karismatiska rörelser är boken både intressant och utmanande, och jag läser den kanske med lite andra glasögon än de flesta andra.

Jag kommer därför skriva några inlägg om Lewi Pethrus utifrån boken, med speciellt fokus på vad vi som karismatiker kan lära av hans historia. Jag börjar här med frågan om det karismatiska ledarskapet.

En av mina käpphästar är att vi karismatiker saknar ett kollektivt minne och att vi därför ofta upprepar misstag från föregående generationer och tar inte vara på deras dyrköpta lärdomar. Joels bok handlar till stor del om Pethrus och pingströrelsens plats i samhället, och den väcker välförtjänt uppmärksamhet när den sätter frikyrkan på kartan i samhället, där den alltid funnits men ignorerats av en historieskrivning som utgått från ett föråldrat sekulariseringsparadigm. Men det är inte mitt specialintresse och till min glädje finns det mycket i boken som också berör frågan om karismatik och hur ledarskap kan och bör bedrivas inom karismatiska sammanhang.

Bokomslag Biskop Lewi Pethrus

För att få sammanhang kan du som inte läst boken börja med att läsa en allmänt hållen recension av boken. Jag rekommenderar dessa:

Exkurs: Något om att läsa kristna biografier

Jag har någon dryg hyllmeter biografier över kända kristna personer. Somliga är skrivna som regelrätta hjälteskildringar, som en vita, en skildring av ett helgons liv, skriven för att vi ska ge personen en annan status. Pentekostala ledare skildras ibland på samma sätt, med samma återkommande motiv. Lägg exempelvis biografin över Reinhard Bonnke, Plundra Helvetet, jämte Rimberts bok om Ansgar, Vita Ansgarii, och de 1100 åren böckerna emellan till trots, likheterna är påfallande. I det ena fallet handlar det om att värva understödjare för en levande missionär, i det andra att övertyga om att en död missionär var värd att helgonförklaras. I ingetdera fallet möter vi en människa med någon nämnvärd komplexitet eller något djup.

För mig är sådana böcker möjligen historiskt intressanta, men de lämnar mig oftast ganska oberörd. De andliga lärdomarna behöver vaskas fram. Inte sällan förekommer överdrifter.

En annan slags bok är de som skrivs för att predika. Här är serien om Guds generaler av Roberts Liardon det mest kända exemplet. Problemet här är att Liardon tillrättalägger historien för att passa det han vill predika. Och den teologi han står för avviker från sund biblisk lära på ett antal punkter. Han är word of faith-trosförkunnare. Och återigen kommer vi inte personerna in på livet. Och han överdriver också.

Jag föredrar biografier skrivna på respektfylld, men saklig distans, gärna med värme, utan att dölja personlighetens komplexitet, som Jamie Buckinghams fantastiska skildring av Kathryn Kuhlman, Daughter of Destiny, eller Harrels All Things Are Possible: The Healing and Charismatic Revivals in Modern America. Trots att Harrell inte själv är troende lärde jag mig mer väsentliga saker av hans bok än av Liardons.

Jag är därför glad att Joel inte skriver ett idolporträtt av Lewi Pethrus, utan han ger oss tillgång till en dynamisk människa, med djup och flera sidor. Att Joel inte drar slutsatser i den utsträckning jag nu kommer att göra är inte en kritik av boken. Tvärtom, det hade den förlorat på.

Freeman med bibel i handen

Helandeevangelisten William Freeman förekommer både hos Harrell och Halldorf. Han blev omtalad i Sverige, mer än Branham, men hans tid i rampljuset blev ganska kort.

Vad är ett karismatiskt ledarskap?

Joel använder bland annat Max Weber på ett förtjänstfullt sätt för att analysera Lewi Pethrus ledarskap. Weber är den sociolog som kanske mer än någon annan givit världen begreppet karismatisk ledare. För Weber syftade det på någon vars ledarskap inte vilade på formella strukturer eller hierarki, utan sådant ledarskap utövas i kraft av ledarens förmåga att entusiasmera och vinna förtroende. Weber menar att rörelser går från karisma till institution, från dynamik till formaliserade ordningar.

Kring denna aspekt finns det många intressanta jämförelser mellan Lewi Pethrus och mitt främsta föredöme, John Wimber, liksom paralleller till hur The Revival Alliance har valt att organisera sig i Torontovälsignelsens kölvatten. Jag tänker återkomma till det i ett senare inlägg. (Som en minnesanteckning till mig själv och en aptitretare till er andra kan jag säga att Weber gått från att vara förklarande, till influerande till helt avgörande i synen på organisering av väckelsen.)

Det som för stunden intresserar mig mest är frågan om Lewi Pethrus var en karismatisk ledare i en annan bemärkelse, den bibliska. Frågan om han utövade ett ledarskap i kraft av den andliga gåva som Paulus i 1 Kor 12:28 kallar gåvan att styra och som kallas att vara nitisk som ledare i Rom 12:8.

Tills vidare väljer jag att fokusera på den gåva som Paulus nämner på dessa båda ställen och lämnar diskussionen om Lewi Pethrus också borde kallas apostel åt sidan. Och att han de facto spelade samma slags roll för pingströrelsen som biskopar bör göra enligt episkopal kyrkosyn visar Joel med eftertryck, men det är – precis som Joel själv skriver – inte detsamma som att anamma en episkopal ämbetssyn. Den frågan är för stunden också inte vad jag vill analysera.

Lewi Pethrus hade rollen som biskop eller apostel, men i kraft av vad? Hur blev han rörelsens ledare?

Här kan historikern inte ge oss hela svaret. Den andliga dimensionen kan bara urskiljas med andra slags känselspröt. Men historikern kan ge oss ramar inom vilken en sådan fråga kan utvärderas, och han kan falsifiera andlig bedömning som strider mot fakta. Joels bok ger många pusselbitar om Lewi Pethrus ledarskap, som jag här spinner vidare på.

Historisk tolkning och exegetisk grund

Inom pentekostala sammanhang har man oftast följt de båda läromästarna Donald Gee och Howard Carter för sin teologi om Andens gåvor. Båda dessa lärde att Andens gåvor var exakt nio till antalet. I övrigt talade de om tjänster, tjänstegåvor och Andens smörjelse. Ledarskap som en andlig gåva fick helt enkelt inte plats i den teologin.

Inbjudan till ledarskapsdagarna med Willow Creek 2018

Willow Creek och församlingens ledare (fram tills nu) Bill Hybels arrangerar varje år ledarskapsdagar som inspirerar många svenska kristna.

Desto mer talar Bill Hybels och den rörelse han leder om ledarskapets nådegåva. De utgår från Church Growth-rörelsens sätt att se på nådegåvorna. De skiljer på gåvan att styra (1 Kor 12) som de kallar gåvan att administrera, och gåvan att leda. Denna uppdelning återkommer på många håll. Jag menar att den är exegetiskt undermålig. Det grekiska ordet för att styra handlar om att ge hela skeppet dess riktning, inte att göra dagsscheman för besättningen. Det är gåvan att vara skeppare (Apg 27:11; Upp 18:17), att ge riktning och vägledning. (Ordet används i Septuaginta-översättningen i Ords 1:5; 11:14; 24:6). Se Gordon Fee, God’s Empowering Presence, sid. 193.)

Bill Hybels läser dessutom en engelska översättning av Rom 12:8 som säger, om du har gåvan att leda, var nitisk i ditt ledarskap. Det är ett ofarligt misstag, men Paulus uppmaning finns i vers 3, att man ska anpassa sig efter sitt mått av tro, vilket i sammanhanget är att anpassa sig efter den andliga utrustning man fått. Nitiskheten i sig är gåvan Anden ger. Den utgörs av inspirationen att leda. En speciell slags inspiration som inte är en människas egen. The charisma is not simply the exercise of leadership, but giving lead with zest, so that the worship and affairs of the community of believers expresses the new creation vitality and energies of life in Christ. James Dunn, Jesus and The Spirit, avsnitt 42:2.)

Att leda utifrån en andlig gåva är alltså att inspireras av Anden att influera andra så att de går mot andlig mognad och andlig vitalitet, att influera gemenskapen att gå i den riktning Gud vill. Detta är motsatsen till manipulation. Det är när vi saknar äkta auktoritet som vi blir manipulativa.

Intressant nog menar jag att både den pentekostala traditionen och Church Growth-traditionen inte tydligt beskriver det nytestamentliga ledarskapets andliga natur. Pentekostaler genom att ignorera att just detta också bygger på en andlig gåva och Bill Hybels m.fl. genom att de ser gåvan som en förlängning av naturliga förmågor. Undervisningen jag fått av Hybels talar om ledarskapets syften, värden, principer och praktiska metoder och att detta bygger på en andlig gåva, men inte hur gåvan i sig kan tänkas fungera. Därtill är den i hans tappning för lågmäld, inte nog tydlig. (Jag tar gärna emot exempel på att jag missförstått detta. Jag har inte läst eller hört allt vad Hybels framfört i ämnet.)

Joel går igenom de verktyg Lewi Pethrus nyttjade för sitt ledaruppdrag och han beskriver både dess styrkor och dess svagheter. Men ger detta den fulla förklaringen? När jag hör vittnesbörden från äldre pingstvänner om Lewi Pethrus auktoritet, finner jag det naturligt att tro att här fanns det en Andens utrustning – ledarskapets gåva. Därmed har jag inte motsagt något av Joels beskrivningar, utan det är just ett kompletterande perspektiv.

Att säga om någon att denne har ledarskapets gåva är inte detsamma som att säga att det i alla lägen utövas perfekt. Så fungerar ingen av Andens gåvor.

Ledare för karismatiker

Ett enkelt sätt att tala om karismatiskt ledarskap är att tala om ledare inom karismatiska rörelser, dvs. att vara ledare för karismatiker. Det var ju Lewi Pethrus i allra högsta grad, men inte på det sätt som man kunde ha gissat. Inom de karismatiska sammanhangen är det nämligen vanligt att man blir ledare i kraft av sin uppenbara och spektakulära andliga utrustning. De som profeterar med kraft och precision, de som botar stora mängder sjuka, de som predikar med smörjelse och samlar stora skaror åhörare, det är dessa som lätt blir ledare. Lewi Pethrus stämmer inte in på den mallen.

Om man jämför Pethrus med den viktigaste ledaren inom amerikansk pentekostal kristenhet under de formativa åren 1910 till 1940, så kunde skillnaden inte vara mer uppenbar. Jag tänker på Aimee Semple McPherson.

Aimee predikar på knä på estraden med en skara framför

Aimee började som resande evangelist och drog skaror till sina möten som bara matchades av Billy Sunday (och knappt av honom). Från 1923 slog hon sig ner började leda Angelus Temple, som snart blev USA:s största församlingen. Inom pingströrelsen globalt enbart överträffad i storlek av Filadelfia i Stockholm!

De närmaste åren innan Aimee blev bofast i Los Angeles hade hon blivit känd genom en av de starkaste helandetjänsterna pingstväckelsen har skådat. Daniel Epstein, som skrivit en av de bäst efterforskade biografierna om henne, beskrev den så här:

The healings present a monstrous obstacle to scientific historiography. If events transpired as newspapers, letters, and testimonials say they did, then Aimee Semple McPherson’s healing ministry was miraculous…. The documentation is overwhelming: very sick people came to Sister Aimee by the tens of thousands, blind, deaf, paralyzed. Many were healed some temporarily, some forever. She would point to heaven, to Christ the Great Healer and take no credit for the results. —

I tried to find some evidence in the voluminous newspaper accounts of her healings, of fraud. There is none. Instead I found hundreds of pages of newspaper documentation of reporters who were overwhelmed by what they saw at the healing services. The famous phrase used back then was ’those who came to scoff stayed to pray.

Det mest kända tillfrisknandet i Lewi Pethrus liv, när hans hustru låg sjuk, kom inte genom ett mirakel förmedlat genom hans handpåläggning. Jag tolkar det som hände enligt en annan av Andens gåvor, trons gåva. Pethrus fick genom Anden en förvissning om att hon skulle tillfriskna och han kunde då skriva den kända psalmen Löftena kunna ej svika. Pethrus trodde på helande, men han hade ingen helandetjänst likt Aimees, inte ens i liten skala.

Detta till trots var hans ledarskap allmänt erkänt. Till hans fördel ska naturligtvis nämnas att han var ledare för världens största pingstförsamling, och att både den och hans tidigare församling (Lidköping 1906–1910) växte kraftigt under hans ledarskap. Men det påpekandet sparkar bara burken längre ner på gatan. Varför var han föreståndare och inte den mer dynamiske andrepastorn, evangelisten Alfred Gustafsson?

Jag menar att det är ett av svensk pingströrelses allra bästa inslag att den lät någon med gåvan att leda vara den främste ledaren, trots att han inte var den främste profeten eller helandeevangelisten!

Än mer imponerande är detta sett till det faktum att det till stor del skedde intuitivt. Rörelsen saknade teologi för att förklara Pethrus ställning. Det tyder på en andlig känslighet, mitt i allt. Men för framtiden är det bra om en rörelse kan sätta ord på det som skett, dra lärdomar och på så vis utveckla ett kollektivt minne.

Kloka ord från Mike Bickle

Det är inte lätt att vara ledare i sammanhang där det finns starkt karismatiskt utrustade personer. När Vineyard gick igenom sin profetiska fas gjordes många misstag, men en sak som sades blev en lärdom för livet för mig. Mike Bickle, pastor idag i vad som idag heter The International House of Prayer (IHOP) of Kansas City, betonade starkt detta:

  1. Hur imponerande en profettjänst än kan framstå, så är det inte profetens uppgift att leda församlingen. Ledare leder, profeter profeterar. Ledare lyssnar på flera olika saker inför sina beslut, däribland de profetiska tilltalen, men inte bara dem. Och profetior ska prövas, tolkas och tillämpas med vishet.
  2. Profetiskt utrustade personer som inte accepterar en sådan ordning ska inte ges någon plattform, hur imponerande de i övrigt än tycks vara i det profetiska. Med en sådan attityd kommer de att göra mer skada än nytta.

Att inte ha för höga tankar om sig själv

Aimee hade både starka spektakulära nådegåvor, helanden och kraftgärningar, och dessutom gåvan att leda. Pethrus hade främst gåvan att leda. Om vi jämför med två andra kända gestalter får vi kompletterande exempel på varför Paulus skrev som han gjorde i Rom 12:3:

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom.

Karismatiker har tyvärr ofta missat att versen är en inledning till ett resonemang om Andens gåvor (vers 3 till 8), och gjort den till underlag för diverse spekulativ undervisning om tro i allmänhet. (Ett skräckexempel är Ulf Ekmans allra första bok, Tro som övervinner världen.)

Vad Paulus säger är att när vi försöker göra mer än vad vi blivit utrustade till av Gud så blir det inte bra. Evangelister som inte fått ett andligt genombrott frestas härma dess yttringar med effektsökeri och manipulation eller forcera fram resultat. Då tar människor skada. (Här finns mycket att återkomma till i ytterligare inlägg.) Men det kan också gälla den som fått en slags utrustning av Gud, men vill göra mer. Jag tänker på William Branham.

Få har varit så starka i en slags profetia (kunskapens ord) och helande som Branham. Men när han inte nöjde sig med det, utan ville undervisa och leda så gick det käpprätt åt skogen. Och hans anhängare saknade förmågan att skilja mellan olika inslag i den andliga tjänsten. Eftersom så mycket spektakulärt inträffade trodde på tok för många att han hade rätt också när han började förkunna vansinnigheter. Han hade för höga tankar om sig själv. Hans anhängare hade för höga tankar om honom.

Det blir bra när ledare leder, lärare undervisar och de som fått starka helandegåvor ber för sjuka!

En motsats till Branham var Kathryn Kuhlman. Hon har många gånger jämförts med Aimee Semple McPherson. Det finns slående likheter i deras helandetjänst, deras teologi kring helandet (fjärran från word-of-faith-läran) och deras förmåga att fånga en åhörarskara. Men Kuhlman byggde inte på samma sätt upp en församling, och definitivt inte ett samfund som idag har 8 miljoner medlemmar.

Jag tror att ett skäl till varför många ledare inom pingstkarismatiska sammanhang tappat orken, ibland helt lämnat tjänsten och i värsta fall till och med tron, är just att de upplever en inre eller en yttre press att vara en Aimee, någon som är stark på alla områden, predikan, ledarskap, profetia, och helande.

Lewi Pethrus verkar inte ha försökt vara helandeevangelist eller något annat spektakulärt. Men som Joel beskriver i sin bok blev han ändå drabbad av åtminstone ett mildare utmattningssyndrom. Tänk hur illa det kunde ha gått om Pethrus försökt sig på mer!

Summering

Min bedömning är att Lewi Pethrus var en ledare för karismatiker i kraft av den gåva som Paulus i 1 Kor 12 kallar gåvan att styra och i Rom 12 att vara nitisk som ledare. (Jag tror att det är samma gåva, sedd ur två olika aspekter, som ett mynt med två sidor.)

En viktig framgångsfaktor för Lewi Pethrus var att han höll sig till det som var hans huvudsakliga andliga gåva och lät andra stå för större delen av den mer spektakulära karismatiken, enligt principen om att vara en kropp med olika delar och enligt instruktionen om att hålla sig till det mått av tro vi fått från Gud.

En framgångsfaktor för pingströrelsen var att de erkände Lewi Pethrus ledarskap trots att han inte var den spektakuläre predikanten, profeten eller den som kraftfullast utövade helandegåvor.

En svaghet är att pingströrelsen inte utvecklade en god teologisk förståelse för detta. Att begränsa de andliga gåvorna till nio stycken och inte fler bidrog sannolikt till detta. Lewi Pethrus pragmatiska förhållningssätt till Bibeln, som Joel beskriver i boken men som jag inte berört i detta inlägg är troligen en annan faktor. (Ännu en sak att återkomma till.)

Det behövs inte mycket teologi för att skapa ett andligt genombrott. Ofta får jag intrycket av att teologer snarare är i vägen i genombrottstider. Men det behövs teologi för att bevara en rörelse sund. Att låta Lewi Pethrus leda rörelsen hörde till pingströrelsens goda och av Guds Ande inspirerade intuition. Men förr eller senare måste också god intuition kompletteras med reflektion.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

1 svar på ”Lewi Pethrus som karismatisk ledare

  1. Pingback: Att behålla det goda enligt Lewi Pethrus och John Wimber | itpastorn.nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.