Mina arbetsdefinitioner av liberalteologi och fundamentalism

Jag har flera gånger på denna blogg använt orden liberalteologi och fundamentalism. Jag har påbörjat en serie inlägg i båda fallen i vilka jag i detalj reder ut dessa båda teologiska hållningars ursprung, utmärkande drag och hur de förändrats under de senaste 300 åren. Det är ett sisyfosarbete. För att kunna använda begreppen utan missförstånd tänker jag att det behövs ytterligare någon artikel om hur jag använder dem idag, för alla som inte har ork att läsa hela serierna av inlägg. Plus att jag vill kunna skriva annat i ämnet och bli förstådd redan nu.

Båda orden har det gemensamt att de ofta används mer eller mindre som invektiv eller konversationsstoppare. Du är X. Det är fel att vara X. Du har fel. Men samtidigt är orden användbara och rätt använda fångar de var sin teologisk hållning på ett sätt som annars skulle kräva en omskrivning med fler ord. De är praktiska i diskussioner och debatt – rätt använda!

Vissa vänner av teologisk ordning påpekar gärna att ordet liberalteologi egentligen enbart åsyftar en grupp teologer som var verksamma under perioden 1850 till 1920, på ett ungefär. Sedan dog den teologin ut, säger de, med Karl Barth. När jag använder ordet liberalteologi syftar jag självklart på de ursprungliga liberalteologerna, men också på de som fortsatt verka utifrån samma teologiska premisser, med samma grundläggande ethos, och som har vidareutvecklat de ursprungliga liberalteologernas idéer. Jag har heller aldrig hört någon av dessa kritiker vara lika noga med en motsvarande precision av begreppet fundamentalism. Det upplever jag faktiskt ganska hycklande.

Schleiermacher i prästkäder
Friedrich Schleiermacher kallas ofta för liberalteologins fader

Den första kullen liberalteologer (Schleiermacher, Ritschl, Troeltsch, Hermann, Harnack) och deras samtida historiskt-kritiska exegeter efterträddes av en andra grupp på 1900-talet: Rudolf Bultmann (1884 – 1976) och Paul Tillich (1886 – 1965) var de främsta namnen inom teologin och mest inflytelserik som kyrkoledare var Harry Emerson Fosdick (1878 – 1969).

I ett kommande inlägg tänker jag visa vad liberalteologi var för Fosdick och hur vi enligt hans egna ord med facit i hand kan se att den inte kom från Gud!

Fortsätt läsa

Övergången till liberalteologins guldålder

Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.

Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.

Facebookkommentar. Intressant om C S Lewis var evolutionist. Ska verifiera detta - sedan åker ett 30-tal böcker till heresihyllan

Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.

Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.

The journey of modern theology, from reconstruction to deconstruction.
Roger E. Olson har skrivit den bästa bok jag läst för att studera hur teologi aldrig görs i ett vakuum. Inte ens fundamentalistisk bibeltolkning sker utan att man först gjort filosofiska antaganden, medvetet eller omedvetet.

Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)

För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.

Fortsätt läsa

Liberalteologi och bibelkritik

Det jag skrivit om liberalteologi i de första artiklarna i denna serie har fått läsare att tänka till. Kommentarer om att det som jag skrev gav nya infallsvinklar är uppmuntrande. Min intention är att hitta aspekter på detta ämne som ingen annan tagit upp förut. Annars kunde jag ju bara hänvisa till en god lärobok i teologi.

Mina målsättningar med denna serie och den parallella serien om fundamentalism är bland andra dessa:

  • Att komma bort från ytliga och överförenklade schablonbilder av den andres — och den egna (sic!) — teologiska positionen.
  • Att hitta det bästa i varje tradition, också de som man själv inte sympatiserar med.
  • Att förstå hur egen och andras teologi utvecklats i samspel med omgivningen och att det man själv kanske ser som självklara sanningar faktiskt kan vara kulturellt betingade.
  • Att komma ur den dysfunktionella cykeln av överdrivna motreaktioner mot andras överdrivna teologi.

Jag tror dessa målsättningar behöver sägas redan från början. Jag kommer i detta inlägg skriva om något ytterst svårhanterbart bland oss som kallar sig bibeltroende, nämligen historisk-kritisk bibeltolkning. Och redan när jag nämnde denna beteckning gjorde jag ett vägval, jag skrev nämligen inte historisk-kritisk bibelsyn. Bibelsyn är ett för trubbigt ord, eller rättare sagt, det inkluderar för mycket: Teorier om hur inspirationen gick till, teorier om hur Bibelns kanon kom till och vad som ger Bibelns urval av böcker sin auktoritet, lämpliga metoder för tolkning av Bibeln, etc.

Om man tror att allt detta kan lösas genom att välja endera av två vägar, bibeltro eller ”historisk-kritisk bibelsyn”, så är man antagligen endera fundamentalist eller liberalteolog — eller en väldigt lat och ojuste debattör, som hellre argumenterar genom etiketter på andra än med äkta sakskäl.

En viktig detalj till måste påpekas innan vi går vidare. Ordet kritik betyder egentligen granskning. I dagligt tal blir det ofta en synonym till skeptisk eller dömande. Den som säger sig ha blivit kritiserad brukar sällan tala om beröm. Som teknisk term inom forskning är dock kritik en neutral term.

Jag skriver alltså med en agenda, därmed inte sagt att det jag skriver får vara missvisande. Jag väljer bland teologer och vad de sagt för att få fram vissa poänger, men försöker vinnlägga mig om att göra dem rättvisa.

Interiör från Riverside Church, Manhattan. Församlingens förste pastor var liberalteologen Harry Emerson Fosdick (1878–1969), och dess finansiär var John D. Rockefeller Jr (1874–1960). Församlingen är känd som en bastion för liberalteologi också idag.
Fortsätt läsa

Liberalteologins första fas och några första fundament

Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.

Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.

Lackmuspapper lyfts upp ur en laboratoriebägare och har färgats rött av vätskan.
Lackmustest är bra att kunna göra inom kemin.

Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.

En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.

Fortsätt läsa

Låt oss prata liberalteologi

Jag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.

Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.

What's right with feminism, bokomslag, Elaine Storkey
Den här boken gjorde enorm skillnad för mig när jag läste den för snart 30 år sedan. Fram tills jag läst den förknippade jag bara feministteologi med avståndstagande från Bibelns auktoritet. Jag var en av dem som avskräckts från allt genom överdrifterna. Elaine Storkey hade inga överdrifter och var tydlig med att hon såg dem som problematiska.

Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.

Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.

(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)

Jag menar att det som vi ser hända av radikalisering i människors åsikter inom loppet av ett par år hjälper oss att förstå framväxten också av fundamentalism och liberalteologi och hur dessa båda motpoler utvecklats också över tid.

Fortsätt läsa

Hur kan vi tala om det övernaturliga idag?

Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:

– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland.
– Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta?
– Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också?
– Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!

Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.

En groteskt ful fisk med stora tänder och blekgult skinn.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.

En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.

I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.

Fortsätt läsa

Jesus och Harry Potter

Om Jesus gjorde under på riktigt vore han bara en slags Harry Potter – eller? (Några tankar i all hast.)

Argumentet användes redan av Jonas Gardell i Jesusdebatten i Svenska Dagbladet 2003. Jag har sett det användas sedan dess av och till, senast som en kritik mot den konferens vi hade om mirakler och vetenskap förra helgen.

Argumentet bygger på två delar, förlöjligande och trivialisering. En undergörande Jesus i dåtid och karismatiskt liv i nutid anses dra ner den ”högstående” sanna kristna tron till underhållning för obildade. Det som ekar är en nutida version av 1800-talets liberalteologi, en anpassning av kristendomen till småborgerliga preferenser. Egentligen är det inte ens ett sakligt argument. Dess verkan ligger i den tänkta bilden av Jesus som en slags underhållande magiker, för barn.

Filmaffisch. Harry Potter och hemligheternas kammare. Text: Något ont har återvänt till Hogwarts.
En bok (och film) om en kamp på liv och död.

Jag har flera saker att säga om detta. Först ut, har de som gör jämförelsen ens läst (eller sett) Harry Potter? I så fall torde de veta att magi i dessa böcker främst av allt tjänar ett syfte i kampen mellan ont och gott. Harry och hans vänner tränar sig i magi inte för att underhålla, utan för att överleva och slutligen övervinna den onde Voldemort. Och för det krävs till sist att Harry likt Jesus låter sig dödas. Enbart så kan Voldemort förgöras.
Rawlings modellerade sin hjälte efter Jesus, med avsikt. Jämförelsen är inte alls dum!

Fortsätt läsa

Fundamentalism och liberalteologi och politiska ställningstaganden

Måste en teologiskt konservativ kristen också vara politiskt konservativ? Och måste teologisk liberalism gå hand i hand med politisk vänster och ”gröna/alternativa/libertarianska” värden (vara GAL, på GAL-TAN-skalan)? Numera kan man lätt förledas att tro att så är fallet, men bland det mest fascinerande jag upptäckt när jag studerar fundamentalism, evangelikalism och liberalteologi är att det inte är fallet. Backar vi 150 år är förhållandet snarare det motsatta. 1800-talets liberalteologi (den egentliga liberalteologin) var ”höger”. Den var socialt icke-progressiv. Den ville bevara ”samhällets ordning” och stödde exempelvis kejsarmakten i Tyskland. Förtryckande strukturer påtalades aldrig av den. Samhällsutveckling skulle ske genom att individer levde mer moraliskt. Den hade alltså ett renodlat fokus på individens ansvar för sina handlingar.

Män i uniform eller bonjour med hög hatt går på gata
Invigningen av Kaiser-Wilhelm-Institutet för experimentell terapi 1913. Adolf von Harnack, (i cylinderhatt till höger i bilden) med bland andra kaiser Wilhelm II (ljus uniform).

Liberalteologin tillkom bland de socialt välbeställda och den utformades för att inte stöta sig med deras sensibilitet, varken teologiskt eller politiskt. Fundamentalismen var från början åtminstone delvis företrädd av socialt progressiva ledare. Den väckelsekristna miljö i vilken den föddes hade ett stort socialt patos. I denna artikel tänker jag gå igenom något om hur dessa poler inom kristenheten sett ut historiskt och hur deras politiska orientering har omkastats.

Fortsätt läsa

Det jag brinner för mest av allt, del 2, sund teologi

I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:

Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.

I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:

Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.

Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.

Donald Gee i halvfigur med en bok i handen

Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.

Fortsätt läsa

Karismatikens största gåta och värsta fallgrop, del 1

Hur kommer det sig att en förkunnare eller en rörelse som vissa upplever som förmedlare av positiva livsförvandlande gudsmöten av andra upplevs som osunda eller i värsta fall en del av den yttersta tidens stora avfall? Jag tror det beror på en utbredd missuppfattning om hur Guds Ande verkar, eller i alla fall på en i praktiken missad biblisk poäng, även om många bekänner sig till den i teorin. Andens kraft ges av nåd. Den villkoras inte av sund teologi eller av god karaktär. Anden kan bli bedrövad, men Han är som Jesus, en vän av syndare och inte snarstucken. Detta är extremt goda nyheter, men det är också det som gör karismatiken så svårförståelig och i värsta fall farlig. Bara för att helande, profetia och underverk sker så behöver inte teologin där detta sker vara sund. Och omvänt, bara för att teologin är osund så behöver inte underverken vara falska eller fejkade. Detsamma gäller relationen mellan karismatiska fenomen och andlig mognad.

Min tes i denna artikel är att dessa tre saker, Andens kraft, sund lära (kunskap) och mognad (karaktär), förhåller sig på ett ortogonalt sätt till varandra, men att alla tre är absolut nödvändiga och att de kompletteras av en fjärde ortogonal dimension, naturlig skicklighet (kunnande).

Bli inte rädd för ordet!

Ordet ortogonal betyder i 90 graders vinkel mot, dvs. inte motsatt riktning, utan en hel annan riktning. Min poäng är att vi betraktar fenomen som sammanhängande, när de inte är det enligt Bibelns undervisning. Det här är av yttersta vikt för att vi ska förstå problemen i den diskussion som förs om olika förkunnare och rörelser.

För att inte förvirra med avancerad matematik så ritar jag bara upp de tre första dimensionerna:

De tre dimensionerna

Fortsätt läsa