Jesus och Harry Potter

Om Jesus gjorde under på riktigt vore han bara en slags Harry Potter – eller? (Några tankar i all hast.)

Argumentet användes redan av Jonas Gardell i Jesusdebatten i Svenska Dagbladet 2003. Jag har sett det användas sedan dess av och till, senast som en kritik mot den konferens vi hade om mirakler och vetenskap förra helgen.

Argumentet bygger på två delar, förlöjligande och trivialisering. En undergörande Jesus i dåtid och karismatiskt liv i nutid anses dra ner den ”högstående” sanna kristna tron till underhållning för obildade. Det som ekar är en nutida version av 1800-talets liberalteologi, en anpassning av kristendomen till småborgerliga preferenser. Egentligen är det inte ens ett sakligt argument. Dess verkan ligger i den tänkta bilden av Jesus som en slags underhållande magiker, för barn.

Filmaffisch. Harry Potter och hemligheternas kammare. Text: Något ont har återvänt till Hogwarts.
En bok (och film) om en kamp på liv och död.

Jag har flera saker att säga om detta. Först ut, har de som gör jämförelsen ens läst (eller sett) Harry Potter? I så fall torde de veta att magi i dessa böcker främst av allt tjänar ett syfte i kampen mellan ont och gott. Harry och hans vänner tränar sig i magi inte för att underhålla, utan för att överleva och slutligen övervinna den onde Voldemort. Och för det krävs till sist att Harry likt Jesus låter sig dödas. Enbart så kan Voldemort förgöras.
Rawlings modellerade sin hjälte efter Jesus, med avsikt. Jämförelsen är inte alls dum!

Nu finns det en risk att karismatik urartar till jakt på upplevelser och det sensationella för att få egna kickar. Point taken! Urkyrkan hade två saker som gick förlorade från Konstantins dagar och framåt: karismatik och apokalyptik. Och då menar jag inte ”Left Behind”, ”Som en tjuv om natten”, blodmånar och annat krafs. Det är förvanskningar av den bibliska apokalyptiken.

För Jesus var helanden, befrielseunder och även naturundren en del av kampen mellan Guds rike och mörkrets rike. Jesus gick inte på vattnet för att imponera, utan för att visa sin makt över det kaotiska havet. Han stillade stormen så att den inte skulle hindra honom att komma fram till den gravt demoniserade mannen i Gerasenernas land.

Undren var (och är) övernaturliga, men det är inte deras egentliga poäng. Att de kan användas som argument mot en naturalistisk världsbild är en spinoff-effekt, inte deras syfte. karismatiken är en del av den apokalyptiska kampen mellan Gud och allt ont.

Så var det också i samband med uttåget ur Egypten. Att Gud delade havet var inte bara en praktisk förutsättning för folkets flykt, än mindre ett spektakel för nöjes skull. Det var kulmen på den kamp som Jahve utkämpat mot Egyptens gudar och som Gud nu vunnit. När folket lovsjunger Gud på andra sidan är det med Gudsrikestermer (2 Mos 15). Herren har segrat, Herren ska råda!

När apokalyptiken försvann efter Konstantin sågs världen som en statisk gudomlig ordning. Här spelade grekisk filosofi en negativ roll. Allt i tillvaron sågs som underordnat Gud i ”varandets stora kedja” (great chain of being). Gud gjordes till ansvarig för olyckorna av Augustinus och Boetius. Kampmotivet försvann, tillsammans med Andens gåvor. I stället verkade Gud i världen (enbart) på ett sakramentalt sätt. Guds goda livsande välsignade skördar och livet på andra sätt. Under skedde bara i undantagsfall, genom ytterst helgade människor eller deras reliker, menade man.

Reformationen tog avstånd från denna sakramentala syn på hur Gud verkar i världen, liksom från helgonens (döda och levande) mirakler. Den föddes i en återuppvaknad apokalyptik, men den kom inte att återfå sin urkyrkliga prägel. Deismen, tron att Gud skapat världen som ett urverk, som sedan sköter sig självt blev en naturlig konsekvens. Bilden av världen som i sig själv fungerande blev naturalism när epikureiska tankar gjorde intåg på bred front under 1700-talet. Detta epikureiska synsätt inkluderade tanken på en utveckling, framåt och uppåt. Tidigare synsätt klassades som vidskepelse, även när en sådan anklagelse var orättvis.

Micael i Hestra Missionskyrka
Micael Grenholm pratar om mirakler

För kristna återstod att se Gud som verksam i själen. Pietismen gjorde rätt när den tog avstånd från död ortodoxi, såväl luthersk som reformert, men den förmådde inte se Gud som verksam utanför människans psyke. Det är dess stora misstag. Och det ärvdes av 1800-talets liberalteologi, med den skillnaden att den i själen verkande guden blev än mer konturlös.

Karismatisk kristen tro har haft svårt att helt och hållet höja sig ur deismen. Den blir lätt ”deism-plus”. I vanliga fall fungerar världen regelbundet och helt autonomt. Men ibland måste urmakaren komma in i världen och på nytt dra upp klockan eller rätta den om den går för fort eller sakta. En god världsbild säger att världen är regelbunden, och därför möjlig att studera vetenskapligt, men den är inte autonom. I det regelbundna verkar Gud, såväl som i det som överskrider vad naturen i vanliga fall kan åstadkomma. Gud är immanent, i världen, och transcendent, mer än världen.

Men på alla sätt, både i det spektakulära och i det ordinära, verkar Gud förr att skapelsen ska få sitt slutmål, att allt ska sammanfattas i Kristus och varje ond makt läggas under Jesu fötter.

(Som sagt, det här skrev jag i all hast som en hjärndump. Jag återkommer med utförligare material från vår konferens, men nu ska jag åka iväg en vecka.)

This entry was posted in karismatik and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.