Jag har flera gånger på denna blogg använt orden liberalteologi och fundamentalism. Jag har påbörjat en serie inlägg i båda fallen i vilka jag i detalj reder ut dessa båda teologiska hållningars ursprung, utmärkande drag och hur de förändrats under de senaste 300 åren. Det är ett sisyfosarbete. För att kunna använda begreppen utan missförstånd tänker jag att det behövs ytterligare någon artikel om hur jag använder dem idag, för alla som inte har ork att läsa hela serierna av inlägg. Plus att jag vill kunna skriva annat i ämnet och bli förstådd redan nu.

Båda orden har det gemensamt att de ofta används mer eller mindre som invektiv eller konversationsstoppare. Du är X. Det är fel att vara X. Du har fel. Men samtidigt är orden användbara och rätt använda fångar de var sin teologisk hållning på ett sätt som annars skulle kräva en omskrivning med fler ord. De är praktiska i diskussioner och debatt – rätt använda!

Vissa vänner av teologisk ordning påpekar gärna att ordet liberalteologi egentligen enbart åsyftar en grupp teologer som var verksamma under perioden 1850 till 1920, på ett ungefär. Sedan dog den teologin ut, säger de, med Karl Barth. När jag använder ordet liberalteologi syftar jag självklart på de ursprungliga liberalteologerna, men också på de som fortsatt verka utifrån samma teologiska premisser, med samma grundläggande ethos, och som har vidareutvecklat de ursprungliga liberalteologernas idéer. Jag har heller aldrig hört någon av dessa kritiker vara lika noga med en motsvarande precision av begreppet fundamentalism. Det upplever jag faktiskt ganska hycklande.

Den första kullen liberalteologer (Schleiermacher, Ritschl, Troeltsch, Hermann, Harnack) och deras samtida historiskt-kritiska exegeter efterträddes av en andra grupp på 1900-talet: Rudolf Bultmann (1884 – 1976) och Paul Tillich (1886 – 1965) var de främsta namnen inom teologin och mest inflytelserik som kyrkoledare var Harry Emerson Fosdick (1878 – 1969).

I ett kommande inlägg tänker jag visa vad liberalteologi var för Fosdick och hur vi enligt hans egna ord med facit i hand kan se att den inte kom från Gud!

Det är alldeles uppenbart att det finns ett teologiskt arv i rakt nedstigande led från dessa första och andra generationens liberalteologer till nutida namn som Marcus Borg, John Dominic Crossan, John Shelby Spong, Karen Armstrong, Serene Jones, Rosemary Radford Ruether, och Douglas Ottati. Den sistnämnde torde vara mest okänd i Sverige och en lämplig ingång till hans tankar kan man få av Roger E. Olson (igen!). Ottati är intressant, för han skyr inte epitetet liberal. Och hans teologi får starkast möjliga lovord i ”mainline”-samfundens husorgan, The Christian Century.

På samma sätt sägs ibland att fundamentalismen är ett nytt fenomen, en konstruktion med maximalt 150 år på nacken och då antyds det eller sägs rent ut att innan dess fanns det ingen som trodde att Bibeln var ord-för-ord inspirerad av Gud. Det är ett helt igenom felaktigt påstående som enkelt kan motbevisas. Den fundamentalistiska rörelsen är cirka hundra år, men den uppstod inte i ett vakuum. Den har en förhistoria.

Lackmustest

Mitt enkla lackmustest för att se om någon är liberalteolog är hur beredvillig personen är att kalla andra för fundamentalister eller om de använder ordet biblicist enbart med negativa konnotationer. (Söker du ordet biblicist på Internet kommer du få fler beskrivningar och definitioner än du kan hantera. Det finns ingen konsensus om ordets innebörd.)

Tycker du att jag är plågsamt konservativ i min evangelikala och karismatiska tolkning av den kristna tro så är du antagligen liberalteolog.

Mitt motsvarande test om någon är fundamentalist är att se hur snabba de är att misstänkliggöra andra som liberalteologer. (Så tycker du att jag är plågsamt liberalteologisk är du antagligen en fundamentalist.)

Båda begreppen har en inbyggd gränsdragningsproblematik i sig. Detta är något man kan vara mer eller mindre. Ändå menar jag att mitt lackmustest fungerar oerhört bra. Begreppen är nämligen enklare att använda sociologiskt än med teoretiska definitioner. Besvara frågan vem är din kontrasterande ”andre” som du vill skilja dig från, och jag ser vem du är.

Om någon nu tycker att det är mer än lovligt egotrippat att ta sig själv som exempel kan jag ge två andra, mer officiella. Under 2003 pågick den så kallade Jesusdebatten främst i Svenska Dagbladets spalter. det dröjde inte länge innan Sten-Gunnar Hedin och Anders Arborelius, trots att den sistnämnde är katolik utnämndes till fundamentalister. Skaran kom att inkluderade Missionskyrkans ledare, missionsföreståndaren, Krister Andersson och många fler. En av de som flitigt gödslade sina inlägg med det ordet var Jonas Gardell, vilket alltså säger i princip inget om de som han kritiserade men väldigt mycket om Gardell själv.

Ett annat exempel är John Shelby Spong. Han pläderar för sitt alternativ till kristen tro, en tro där Jesu kroppsliga uppståndelse uttryckligen förnekas och då är tron inte längre i någon rimlig mening kristen, över huvud taget. Det bekommer dock inte Spong, utan alla som inte tror som han kallas fundamentalister. Precis all normal kristendom är i själva verket fundamentalism, enligt Spong. Det visar oss till vilken grad just han själv är liberalteolog, men inget annat av värde.

En viktig likhet är det slarviga bibelbruket

Åtskillnaden försvåras av att det ibland finns vissa hybrider, där en och samma person kan uttrycka exempelvis en starkt konservativ uppfattning i en fråga och utan att själv reflektera över inkonsekvensen i nästa ögonblick uttrycka en tydlig liberalteologisk hållning i en annan. Dessa hybridpositioner underlättas av att båda lägren har en tolkningstradition som bygger på att se bibeltexterna som atomära enheter. Dessa kan lätt ryckas ur sitt sammanhang.

Följande bibelverser används ofta lösryckta och med obefintlig eller undermålig för att legitimera liberalteologi:

Bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor 3:6b)

Används av liberalteologer som om texten beskrev bibelsyn eller en hermeneutik. Jag har fått versen citerad för mig i fler diskussioner än jag kan räkna.

Störst av allt är kärleken. (Felcitering av 1 Kor 13.13)

Används för att beskriva hur kärlekstanken tänks upphäva efterlevnaden av Guds riktlinjer i moraliska frågor eller för att legitimera varje uttryck av romantisk kärlek.

Utvikning: Jag predikade om det missförståndet i augusti.

Jag har i tidigare inlägg redovisat hur nationalismen motiverats av fundamentalister genom att missbruka bibeltexter:

1. Nationalistiska kristna läser Bibeln på samma sätt som apartheids försvarare.
2. Nationalism finns fortfarande inte i Apg 17:26.
3. Kreationismens sämre historia.
4. När kreationism leder till dålig bibelteologi och exegetik.

Skillnaden mellan de båda är hur det motiveras. Fundamentalismen ser Bibeln som en uppsättning korrekta påståenden om sakförhållanden. Varje påstående är sant och står därför oftast på egna ben. Bibeln är då en bok utanför tid och rum. Liberalteologin däremot ser Bibeln som en uppsättning icke-universellt giltiga berättelser om människors upplevelse av Gud. Mycket slagg, men också några guldkorn. Bibeln är en produkt av tid och rum. Båda rycker alltså loss bibelord ur sitt sammanhang, men av olika skäl och därför med lite annan touch på hur det görs.

Jag står för en tredje hållning. Bibeln är Guds Ord givet i tid och rum, anpassat till tidens och rummets villkor, med gudomlig inspiration och giltighet.

Roger E. Olsons checklista för liberalteologi

Jag har ofta hänvisat till Roger E. Olson i dessa diskussioner. Hans kunskaper i ämnet är encyklopediska. Bokstavligen! Han är ensam författare till en encyklopedi i ämnet! Olson ger följande kännetecknande drag på liberalteologin. Ju fler och mer av dem du har, desto mer förtjänar din teologi att kallas liberalteologisk. Mina kommentarer inom parentes.

1. En tendens att reducera Bibeln till en ”klassisk kristen text” som är inspirerad i den utsträckning som den är ”inspirerande”. (Ett sätt att gå till väga som jag sätt är att ”leta efter quera motiv” i texten eller att vända texterna upp och ner. Exempel: Låt oss ha vår solidaritet med syndarna i Sodom och inte med Abrahams uppdelning av människor i rättfärdiga och orättfärdiga, ty syndare får nåd.)
2. En tendens att reducera kristen tro till etik så att doktriner enbart är ett uttryck för kollektiva åsikter öppna att revideras allteftersom kulturen förändras. (Man måste ”följa med i tiden” har mer än en nomineringsgrupp framfört i årets kyrkoval.)
3. En tendens att omfatta och framföra individualism i andlighet och doktriner, samtidigt som man insisterar på vissa etiska uppfattningar som ”rättvisa” och därför bortom all debatt. (Den som följer den just nu pågående diskussionen om HBTQ inom Equmeniakyrkan känner igen detta. En samlingspunkt för liberalteologin är Auburn Theological Seminary. Artikeln om Auburn på Wikipedia beskriver skolans syfte idag med dessa ord: ”[Auburn] teaches students about progressive social issues by offering workshops, providing consulting, and conducting research on faith leadership development”. Auburn är en del av Union Theological Seminary, liberalteologins högborg.)
4. En tendens att förneka eller avmytologisera mirakler, så att tron på att inga mirakler sker blir en essentiell del av att vara kristen. (Här finns det en nyare slags liberalteologi som bejakar mirakler så länge som de inte ses som exklusiva för kristna miljöer eller som uttryck för något övernaturligt. ”Mirakler nja”, snarare än ”mirakler nej”.)
5. En tendens att betona Guds immanens över Guds transcendens.
6. En tendens att tro på människans godhet och att förneka helvetet annat än som en beskrivning av ”icke autentisk existens” i det här livet. (När detta skrivs har jag precis fått en ny informationsbroschyr från Diakonia i min hand. Där står ”vi tror på människors kraft att skapa positiv förändring”, inte om att bruka vapen ”som inte hör till denna världen”, ”som får sin kraft av Gud” (2 Kor 10:4). Orsakerna till problem är ”normer, maktrelationer och strukturer”. Paulus talade om ”tankebyggnader” i nyss anförda vers, men också om att kampen är mot ”ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6.12). Lägg detta på minnet till senare inlägg: Walter Wink verksam på ovan nämnda Auburn, drev en kraftigt avmytologiserad tolkning av Paulus ord om ”makterna” som fått brett genomslag inom liberalteologin.)
7. En tendens att tolka Jesus som skild från andra människor enbart i graden av etisk och/eller andlig insikt, inte också som Gud.
8. En tendens att framhålla autentiskt kristet existens som ett liv i kärlek, utan dom, bortsett från domen över orättvisan. (Jonas Gardell går så långt att han säger att kristen tro inte alls har ett element av omvändelse i sig, att Jesus inte alls predikade omvändelse, utan det är ett senare tillägg som skrevs in – felaktigt menar han – i evangelierna.)

Så långt Roger E. Olson. Jag vill göra ett tillägg hur liberalteologin ser ut i vulgärdebatterna, oavsett om det är artiklar eller nätdebatter.

• Beskyll den som inte tycker som du för att drivas av rädsla. Använd gärna suffixet fobi.

För den som verkligen vill lyssna in Olsons syn på liberalteologi kan se denna dryga 40-minuter långa diskussion med honom. Han kommer också komma ut med en bok i ämnet. Snart, hoppas jag.

Fundamentalismens kännetecken

Olson har också en checklista för fundamentalismen. Numera är det ytterst få som använder ordet som en beskrivning av den egna hållningen. De som gör så är oftast ”Independent Baptists” eller med i sammanslutningar som GARBC eller IFCA. Fundamentalismen i sig lever dock vidare, mer eller mindre, under annat namn. Olson säger att även om någon inte kallar sig fundamentalist kan personen (rörelsen) ändå vara det om den har några av följande kännetecken. På nytt står mina kommentarer inom parentes.

1. En tendens att upphöja doktriner som historiskt har ansetts vara sekundära (icke-essentiella) till en ställning av dogm, så att den som ifrågasätter dem anses ifrågasätta evangeliet. (Den mest kände av nu verksamma kreationister, Ken Ham har detta som ett närmast maniskt patos. Men också Wayne Grudem, en mer ansedd teolog, gör detta när han kritiserar teistisk evolution, eller rättare sagt sin egen halmgubbeversion av den.)
2. En tendens att dra sig undan från andra evangelikala kristna som anses vara läromässigt orena, ihop med en tendens att beskriva dem felaktigt för att få andra att undvika dem också. (Detta stämmer klockrent på Anders Gerdmar när han kritiserar George Eldon Ladd och Fuller Theological Seminary. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.)
3. En tendens att leta efter ”villoläror” hos andra evangelikaler och att belöna andra fundamentalister som ”hittar” och ”avslöjar” dem, även om det inte rör sig om villolära i egentlig mening enligt de läroformuleringar som delas av evangelikaler. (Detta har jag sett hur många exempel på som helst. Därtill går dessa ”avslöjanden” runt i cirkel, och sprids från grupp till grupp, och numera från webbplats till webbplats, eftersom ingen kollar källan, eller ger den som kritiserats en ärlig chans. Kättarjägare – heresy hunters – gör stor skada.)
4. En tendens att upphöja läromässig ”sanning” högre än etik, så att det anses rättfärdigat att beskriva andras åsikter på ett överdrivet sätt för att få dem marginaliserade eller exkluderade, eller rent av få dem avskedade. (Detta sistnämnda har hänt på flera teologiska skolor i USA de senaste årtiondena.)

Svagheten med denna lista är att den fokuserar mer på hur fundamentalister agerar än på teologins innehåll. Att göra en teologisk beskrivning är dock inte helt enkelt, eftersom det finns olika inriktningar bland dem. Somliga är dispensationalister, och då är läran om uppryckelsen före vedermödan en dogm, inte en sekundär doktrin. Andra är exempelvis presbyterianer med en traditionell kalvinistisk eskatologi (ibland kallad ”federal theology” eller ”covenant theology”). De motsäger varandra, med frenesi!

Ett exempel på detta är Founders Ministries, grundad av Tom Ascol, som driver en starkt kalvinistisk riktning inom sydstatsbaptismen. Han säger uttryckligen att fempunktskalvinismen utgör tolkningsnyckeln till hela Bibeln, från början till slut. Det som från början var en frontlinje i debatten med protestantiska kristna som trodde på fri vilja har förvandlats till ett fundament.

Teologiska strider är farliga av mer än ett skäl. Man kan ha rätt i sak men ändå hamna snett. Kyrkohistorien ger många exempel på hur just stridsfrågor förvandlas till huvudfrågor, som den kristna gemenskapen samlas runt och som sedan trosläran utformas utifrån. Detta är ett stort problem för många sammanhang. De fornkyrkliga trosbekännelserna utelämnar exempelvis helt avgörande inslag i den kristna tron, såsom den gammaltestamentliga historien, Guds rike (Jesu huvudbudskap) och Guds Andes betydelse för livet i Jesu efterföljd. En teologi och en undervisning (didaktik) som baseras på trosbekännelserna blir därför defekt. Inte för att den är felaktig i sak, utan för att den missar Bibelns röda tråd, Guds rike!

Där kritiserade jag inte bara hyperkalvinister, utan reguljära svenskkyrkliga lutheraner!

För den som vill bekanta sig lite mer med ett exempel på fundamentalism så kan jag rekommendera denna video om GARBC.

Du måste inte välja

Även om fundamentalister och liberalteologer ofta beskriver varandra som de enda alternativen så måste du inte välja det ena eller det andra. Jag vill påstå att de i själva verket utgör motpoler i en dysfunktionell växelverkan mellan två ytterligheter som snarare behöver varandra än motverkar varandra. Den enes existens utgör drivkraft och ger legitimitet åt den andre. Utan en sådan ”andre” att kritisera och definiera sig själv som motsats till kommer dessa båda alternativ att tappa mycket av sin lyster. Så låt oss söka en tredje väg!