Vad som överallt, i alla tider tror och av alla har blivit trott, är ett riktmärke för hur vi bör tro. Det är tanken bakom vad som kallas den vincentinska kanon. Den är uppkallad efter Vincent av Lérins (ca 400-450). Om han yttrade orden eller bara tillskrivits dem i efterhand är oklart, men sentensen är etablerad och användbar: Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est.

Fram tills nyligen hade jag inte hört talas om den men nu har den blivit en god hjälp för mig att svara på frågan om vad som är villolära och vad som är god lära, tillsammans med Bibeln, naturligtvis och de ekumeniska trosbekännelserna. I detta inlägg tänker jag presentera detta riktmärke och sedan använda mig av den på frågan om skapelse ur intet, creatio ex nihilo. Jag tänker också försöka påpeka skillnaden mellan skapelse ur intet som en allmänt erkänd lära och tron på en ung jord (under 10000 år) som påstås vara det inom ungjordskreationistiska kretsar, men faktiskt inte är det.

Ett annat sätt att uttrycka det är helt enkelt att i vissa frågor råder det i stort sett konsensus inom Guds församling. Och om en uppfattning framförs som går på tvären mot denna konsensus bör den betraktas som villolära.

Där konsensus saknas

Långt ifrån alla känner till den vincentinska kanon i sin kärnfulla formulering, men väldigt ofta finns den med som ett intuitivt riktmärke i teologiska diskussioner. Så sent som häromdagen blev frågan aktuell i en diskussionsgrupp på Facebook.

Jag slog ett slag för god exeges av urhistorien och menade att en sådan sådan tillåter mig att tro att Bibelns första kapitel inte är historieskrivning i nutida mening och att jorden därför, utan att göra våld på texten, inte behöver ses som skapad på sex 24-timmarsdygn och att det fanns lidande och död bland djuren före syndafallet. En vanlig motinvändning är att vanliga kristna inte kan läsa sin Bibeln till vardags. Jag gjorde därför detta tillägg: ”Självklart kommer vi ofta hyfsat rätt när vi läser Bibeln till vardags, men som här, när det uppstår en tvist om vad en text betyder behöver vi argument som bygger på mer än den egna känslan inför texten.”

Så här bemöttes denna kommentar, av en ungjordskreationist:

Men är det inte intressant att din position innebär att i stort sätt alla kristna som läst texten ”till vardags” förstått den fel?

Hämtat ur en kommentartråd på Facebook, i gruppen Skapelsetro – diskussionsgruppen om naturvetenskapen och tron

Här finns alltså en tydlig hänvisning till vincentinsk kanon. Den ungjordskreationistiska positionen antas utgöra en del av just den (”i stort sett alla kristna”). Så är det dock inte. Det är värt ett eget inlägg för att få med alla detaljer, men låt mig bara ta ett exempel. Perioden 1870 till 1930 var helt avgörande för all nutida diskussion om Bibelns inspiration, felfrihet och auktoritet. Den nutida rörelsen om bibeltro formerades genom bibelkonferenserna i staden Niagara-on-the-Lake (jämte fallen) som hälls från 1876 till 1897. År 1881 publicerades artikeln Inspiration av princetonteologerna Benjamin Breckinridge Warfield (1851 – 1921) och Archibald Alexander Hodge (1823 – 1886). Den kom att bli den enskilt viktigaste texten för all senare diskussion i ämnet. Åren 1910 till 1915 publicerades The Fundamentals, och ett par år senare myntades begreppet Fundamentalism.

Ingen, jag upprepar ingen, av dessa bibeltroende teologer lärde att jorden var ung eller att djur inte dog före syndafallet. De var antingen gammaljordskreationister eller anhängare av teistisk evolution.

Vid sidan av dem fanns det en enda person som efterlämnat böcker och artiklar i förnimbar mängd som lärde ut det som idag är grunderna för ungjordskreationismen, George McCready Price (1870 – 1963). Hans tolkning av Bibeln dikterades av de påstådda profetsyner som skrivits ner av Ellen G. White (1827 – 1915). Hon lärde en ung jord, bokstavliga 24-timmarsdygn, etc. Utanför sjundedagsadventismen och den extrema lutherska Missourisynoden fick man leta med ljus och lykta efter ungjordskreationister. Price försökte skapa kreationistiska sällskap, men kunde aldrig få ihop styrelsemedlemmar som bara trodde på en ung jord. Han tvingades kompromissa och ta med sådana som trodde på en gammal jord också.

”I stort sett alla” kristna trodde alltså under denna period inte som den ungjordskreationist jag samtalade med på Facebook. Den exeges han förespråkar har aldrig varit allenarådande i kyrkans historia, inte under fornkyrkans tid, inte under medeltiden och inte heller därefter. Den utgör helt enkelt inte en del av den vincentinska kanon!

Lägg nu noga märke till att jag inte heller hävdar motsatsen, att någon annan utförlig tolkning av urhistorien i sin tur skulle vara vad som trotts, överallt, alltid och av alla. Det finns helt enkelt ingen vägledning från denna i detaljerna om skapelsen.

Men – viktigt men – därmed inte sagt att samma sak gäller de väsentliga punkterna av skapelsetron. Och det inkluderar att skapelsen skett ur intet. Där råder konsensus.

Att göra jobbet

Det som skiljer vincentinsk kanon från formulerade trosbekännelser när man ska använda den är naturligtvis det svåra jobbet som krävs för att urskilja dessa tre faktorer, vad som trotts alltid, överallt och av alla. Vilka grupper ska räknas in i ”alla” och vilka ska räknas bort? Ska gnostikerna under de första århundradena räknas med eller bort? Ska de påstådda kättarrörelserna under medeltiden räknas med eller bort? Och om de räknas bort, hur förhåller vi oss till den kyrka som upprätthöll sin enhet med korståg (de riktades delvis mot kättare) och inkvisition? Nutida forskning påpekar också att den första kristna tiden inte präglades av en likformighet i trons alla delar.

Vi behöver därför börja med några slags ingångsvärden om vad som är det kristna budskapet, men det är inte så svårt som det låter. Kring tron finns det en sociologi. Den som tror känns igen som troende av andra som tror. Regeln är inte mekanisk, utan just sociologisk. Den utgår inte heller från mig som individ, det vill säga den handlar inte om att den person ska ses som troende som just jag känner igen som en troende. Den fungerar på kollektiv nivå, den blir verksam över tid och den fungerar anmärkningsvärt bra.

Den fungerar däremot inte bara omedvetet. När idéer framförs som skulle kunna tänkas vara en villolära behöver de troendes gemenskap pröva denna idé. En av svårigheterna med liberalteologin i dess olika former är att den ofta beskriver sådan prövning som något dumt, rent av okristligt, som att vi ”dömer” varandra. Här finns det en anmärkningsvärd likhet mellan många liberalteologer och den hyperkarismatiska profetismen i helt andra kretsar. I båda fallen sägs att prövning av budskapen inte bör utföras av andra än de betrodda experterna, de som redan tänker likadant! (Detta är långt ifrån den enda likhet jag hittat mellan liberalteologi och hyperkarismatik.)

Jobbet kan också bara göras med idéer. Vincentinsk kanon fungerar inte för att identifiera kristna individer, bara kristen lära. Vi har bara spår av de som författat skrifter. Det gjordes inga gallupundersökningar i fornkyrkan av vad enskilda medlemmar trodde. En kyrksam bonde på Skaraslätten under 1300-talet fick aldrig sina åsikter registrerade. Sannolikt har många, i brist på undervisning och av andra skäl, i alla tider haft mycket konstiga åsikter. Kristen folktro skiljer sig än idag ofta åt ifrån vad som sägs i talarstolarna. Men om poängen är att urskilja sund lära från villolära är detta ett underordnat problem. Vi är inte på jakt efter vad som får tänkas i kyrkbänken, utan vad som bör sägas i talarstolen.

Kyrkofäderna och de medeltida teologerna och skapelse ur intet

Det finns texter i Bibeln som kan tolkas som att Gud formar en befintlig värld. Jag ska gå igenom dem i ett kommande inlägg. Det finns andra texter som är glasklara med att Gud skapar ur intet. Också i apokryferna finns det minst en tydlig text av båda slag (Vish:11:17 och 2 Mack 7:28), vilket vittnar om att båda idéerna levde under den tid som vi kallar andra templets judendom. Båda tänkesätten finns alltså med som underlag in i den tidiga kyrkans liv. Så vad gjorde man med dem?

Svaret är att man följde den nytestamentliga linjen och det som var huvudlinjen inom den dåtida judendomen. Skapelse ur intet bejakades. Kyrkofäderna gjorde den logiska kombinationen av motiven, först skapade Gud en formlös värld, därefter ordnade Gud den så att den antog den form Gud önskade. Det enda undantag jag hittat är Justinus Martyren, under det andra århundradet, och det är inte konstigt, eftersom han är den av kyrkofäderna vars tänkande är mest influerat av grekisk filosofi. Och inte ens hos honom är ställningstagandet tydligt. Det finns forskare som menar att han också bejakade skapelse ur intet.

Ett par andra kyrkofäder bejakade möjligen skapelse ur intet i kombination med att denna skapelse är evig också i dåtid. Tänk dig en lampa som alltid funnits och ljus på en vägg som blir belyst av lampan. Ljuset kommer från lampan som är dess upphov. Ljuset på väggen är alltså beroende av lampan, som skapar det, men det har ändå ingen begynnelse i tid. För oss idag låter det konstigt, men ett par kyrkofäder hamnade där eftersom de var påverkade av grekisk filosofi. För stunden är min enda poäng att dessa röster knappast stör bilden av konsensus gällande skapelse ur intet.

Tvärtemot en vanlig vanföreställning utvecklades inte den kristna dogmatiken under sina 300 första år mot mer och mer av det grekiska tänkandet. På många sätt, inte minst i skapelsefrågan, utvecklades den bort från det.

Efter Augustinus på 400-talet är frågan helt entydig. Skapelse ur intet har inga nämnvärda motståndare. Frågan väcks inte till liv före medeltidens upptäckt av Aristoteles. Eftersom han lärde att världen var evig och de dåtida skolastiska teologerna så gärna ville följa Aristoteles så nära som möjligt blev detta en tankenöt. Några av dessa teologer bevarade världens evighet som en tanke i Gud, det vill säga världens form fanns i Guds tanke innan den konkret blev materialiserad i skapelsen. Men även om exempelvis Thomas av Aquino (1225 – 1274) högaktade Aristoteles så mycket att han kort och gott kallade honom Filosofen (bestämd form, stor bokstav) är det tydligt att det inte ett endaste uns ruckar på tanken om skapelse ur intet. (Se Summa Thelogica, fråga 45.)

Det finns ett par undantag, Pierre Abélard (ca. 1079 – 1142) och Bonaventura (1221 – 1274) var påverkade av nyplatonismen. De formulerade sig därför som att Gud skapade världen genom att den emanerade, utgick från, Guds eget väsen. Inte heller detta rubbar vårt konsensus nämnvärt. Först och viktigast bör sägas att nyplatonismen knappast är en god grund att behålla som grundval för en skapelseteologi. För det andra är dessa minoritetsröster. Och för det tredje innebär deras syn inte att världen existerar i sig själv, vid sidan av Gud, som en jämbördig partner, så som det lärs av Ruether och Keller. (Jag beskrev deras syn i mitt första inlägg i denna serie.) Abélard och Bonaventura principiellt närmare creatio ex nihilo än de är nära Ruether och Keller, vars synsätt helt säkert skulle förfärat dem.

Bekännelsedokument och katekeser

Olika teologiska inriktningar och kyrkosamfund har utformat bekännelsedokument, skiftande på olika sätt, men när det kommer till dessa två punkter talar de med samma tunga. Gud är inte skapad och världen, himmel och jord, är skapad av Gud, ur intet.

Det säger Den katolska katekesen. Det säger The Westminster Confession. Jag hittar inget explicit om skapelse ur intet i Luthers stora katekes, bara i hans kommentarer. Däremot beskriver han skapade varelsers totala beroende av Gud som just skapare på ett sätt som är fullständigt oförenligt med Ruthers och Kellers synsätt.

Anabaptistisk tro är mer intresserade av den nya skapelsen än den första skapelsen. Anabaptisterna tog avstånd från den sakramentala syn på skapelsen som gick hand i hand med katolsk skapelselära. Men också de bejakade skapelse ur intet, även om det inte var en stridsfråga för dem. De är också den reformatoriska rörelse som läste skapelsetexterna i 1 Mos mest bokstavligt.

Creatio ex nihil – Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est

Slutsumman här är enkel. Låt mig citera Stephen Brown ifrån en uppsats han skrev om läran om skapelse ur intet hos Augustinus:

The doctrine of creatio ex nihilo has been by far the dominant Christian view of creation for more than eighteen centuries, rising to prominence long before Augustine’s seminal formulation. Few doctrines are as central to Christianity, as uncontested throughout history, or as difficult to fully comprehend.

An Augustinian Defense of the Rational Coherence of Creatio ex nihilo (PDF)

Det är få kristna läror har så stor uppslutning som denna. Avstegen från den är få till antalet och utformade på ett sätt som inte ger den nutida heresi som jag argumenterar mot i dessa artiklar minsta uns av stöd. Heresi kan definieras som ett påtagligt avsteg från etablerad konsensus om den kristna trons utformning i centrala frågor som riskerar att skada kyrkans enhet. Det som förkunnas av Keller och Ruether är ett sådant avsteg.

Att förneka skapelse ur intet är heresi. Att förneka det är något annat än kristen tro.

Får man inte tro som man vill?

Varje gång jag kommer så här långt i ett resonemang om vad som utgör sund kristen tro och vad som utgör villolära möts jag av invändningen att man får tro hur man vill. Den kan antingen gälla det allmänna faktum att vi har det som en generell attityd i Sverige och Västvärlden eller, i mitt fall, att Equmeniakyrkan inte kräver att man tror korrekt i alla delar. Vi tror inte att individer blir frälsta i kraft av sina korrekta formuleringar av vad som utgör den kristna trosläran.

Detta är sant, men jag talar inte om individers frälsning och inte heller om vad vi får tro. Jag talar om kyrkans förkunnelse och vad vi bör tro. Du får tro att jorden är platt, men du bör inte tro det. Du får tro att månen är gjord av ost, men du bör inte tro det. Eller för att ta ett exempel som resonerar inom Equmeniakyrkan: Du får tro att jordens klimat inte påverkas av växthusgaser, men du bör inte tro det.

För oss som kyrkosamfund gäller det att skilja på vad medlemmar måste tro för att bli medlemmar och vad som bör få framföras som förkunnelse. Svaret är att i vår tradition krävs det ytterst lite insikt i den kristna trosläran för att få bli medlem. Men som pastor i en lokal församling är jag ansvarig för att hålla det som förkunnas i vår gemenskap fritt från villolära. Jag tar till mig av Paulus uppmaning till Timotheos: [jag bad] dig stanna i Efesos [Hestra] och förmana somliga där att inte förkunna avvikande läror. (1 Tim 1:3). Den attityden bör prägla vårt kyrkosamfund också i stort.

Teologisk, kronologisk och etnocentrisk hybris

Om Jesus själv lovat sända oss Anden för att vägleda oss till hela sanningen (Joh 14:26; 16:13) hur sannolikt är det då att det som de kristna har trott överallt, i alla tider och med stor uppslutning i centrala läror skulle visa sig vara fel och det som upptäckts av en lite grupp västerländska sentida teologer skulle varav ett bättre alternativ? Vad är sannolikheten att Gud inte har lett den stora majoriteten av sitt folk till sanningen, men att just din grupp eller du själv funnit det rätta ljuset?

Här finns en etnocentrisk hybris. Den villolära som jag pratar om är en produkt av västerländska akademiska miljöer, präglade av senmodernitet och postmodernitet. Vår plats anses stå över alla andra platser (ubique). Här finns en kronocentrisk hybris. Vi i vår tid vet bättre än alla som kommit före oss (semper). Här finns en teologisk hybris. Vi inom vår lilla fåra av teologin vet bättre än alla andra (ab omnibus).

Det finns ytterligare en märklig likhet mellan hyperkarismatiska och liberalteologiska miljöer, nämligen viljan att hitta ny uppenbarelse, att göra en insikt om hur Bibeln ska tolkas som ingen annan gjort förut. Gamla tolkningar anses vara otillräckliga och nya dimensioner av tolkning tänks erbjuda helt revolutionerande resultat. Inom båda miljöerna, hyperkarismatiska konferenser och liberalteologiska akademiska samlingar, får man social prestige när man säger något nytt, något som ingen hört förut. Det finns drivkrafter som leder bort från den vincentinska kanon. Det bör vi vara medvetna om.

En befogad invändning

De invändningar som jag bemötte ovan är obefogade, men det finns en befogad invändning också. Den lyder så här: ”Kan en omtolkning, en förnyad läsning (relectura) av texten aldrig vara befogad?” På den svarar jag självklart kan den vara det, men det gör inte varje nytolkning korrekt. En grundregel är att ju mer central den lära är som du utmanar och ju tydligare konsensus som finns om den, desto fler och starkare bör dina argument vara för att göra den nya utformningen av läran rimlig.

Jag tänker att det finns två slags fall när omtolkning kan vara påkallad. Det finns, för det första, lokala tolkningstraditioner som antas vara universella på grund av bristande kunskap. Tron att urhistorien i 1 Mosebok ska tolkas på ett ungjordskreationistiskt sätt är just detta. Som jag visat ovan är inte den tolkningen så universell som den påstås vara inom kreationistiska miljöer. Det finns andra exempel på doktriner inom olika sammanhang som kan behöva omtolkas. Jag har själv gjort just detta flera gånger.

Den andra aspekten här är att det kan behöva göras omtolkningar allteftersom vi får ny kunskap som tidigare generationer inte haft, som när Copernicus, Galilei, Kepler och Newton successivt förklarade att jorden inte kan anses vara stationär i universum med allt annat snurrandes runt omkring. Även om det finns många överdrifter och felaktiga legender om kyrkans motstånd mot denna idé, så kvarstår att många strävade emot, inklusive Luther. (Det var ju just därför man inom Missourisynoden hade svårt för tanken ännu nästan 400 år efter Luthers död.) Liknande omläsning kan påkallas av nya kunskaper om bibeltexternas ursprungsmiljö.

Ett mycket bra exempel på när båda dessa aspekter samverkar är The New Perspective(s) on Paul (NPP). Nya upptäckter om den tid som kallas Andra templets judendom har gjort att många nytestamentliga exegeter förklarar Paulus teologi på ett nytt sätt, inte som någon som ersatte rabbinsk judendom med ”kristendom”, som en ny lära om att ”komma till himlen”, utan Paulus var en jude som i Jesus funnit det judiska folkets utlovade Messias och att i Honom blir hela världen försonad med Gud.

Första gången jag hörde om detta berättade min lärare att denna insikt gör ”allt annorlunda”.
– Hur då? frågade jag, har inte Jesus längre dött för våra synder?
– Jo, jo, det är klart att Han har.
– Har Jesus inte längre uppstått från de döda?
– Varför skulle Han inte gjort det?
– Du sa ju att allt blev annorlunda.
– Men inte så annorlunda. Det var inte det jag menade.

Två saker förklarar min lärares överdrivna sätt att uttrycka sig till en början. Han var exeget. Exegeter tittar på små delar och en liten del kan verkligen bli radikalt annorlunda med NPP. Det andra är den naturliga upptäckarglädjen, upprymdheten av att ha stött på något nytt.

Det finns vissa teologer som känner sig utmanade av NPP och det finns NPP-exegeter som drar sina nya upptäckter för långt eller blir överdrivet polemiska mot just dessa i sin tur. Ett dämpat tonfall från båda lägren vore ofta önskvärt. Men oavsett detta är NPP en betydligt mindre omtolkning av den kristna tron än det är att förneka Gud som skapare av allt som finns. Jag återkommer längre fram med ett separat inlägg om varför den idén inte bara är fel, utan också skadlig, men låt mig redan nu slå fast att om Keller och Ruether har rätt skulle det innebära en omtolkning av hela gudsbegreppet i grunden, då skulle det finnas en gud (Gaia) vid sidan av Gud, då skulle evangeliet om Guds rike förvrängas i grund, då skulle Bibeln ha en helt annan röd tråd än vad den faktiskt har.

Det är inte en möjlig relectura, en omtolkning, av den kristna tron. Det är inte ett nödvändigt resultat av nya kunskaper om världens beskaffenhet eller de bibliska texternas ursprungsmiljö. Det är faktiskt inte alls ett resultat av sådan kunskap. Att förneka skapelse ur intet är en obefogad och dåligt underbyggd heresi.

Uppdatering: detta är inte argumentum ad populum

Efter en diskussion om detta inlägg väljer jag att göra ett tillägg. Jag använder inte vincentinsk kanon som argumentum ad populum, som ett majoritetsargument, att det skulle vara sant för att de flesta tror det. Det vore ett ogiltigt argument.

Jag tänker så här: Om Jesus själv har lovat att ”hades portar inte ska få makt över Guds ekklesia” (Matt 16:18) och Anden ska vägleda oss till hela sanningen (Joh 16:13), hur troligt är det då att alla som formerat sig som en gemenskap i Jesu efterföljd, alltid och överallt, har haft ett stort fel i sin lära?

Poängen är alltså inte att många tror det, utan att det folk som Gud har lovat fylla med sin Anden, åtminstone i någon mån kan sägas vara väglett av denna Ande och då är det mindre troligt att en idé som i stort sett ingen haft tidigare skulle visa sig vara den rätta idén.