Vad som överallt, i alla tider tror och av alla har blivit trott, är ett riktmärke för hur vi bör tro. Det är tanken bakom vad som kallas den vincentinska kanon. Den är uppkallad efter Vincent av Lérins (ca 400-450). Om han yttrade orden eller bara tillskrivits dem i efterhand är oklart, men sentensen är etablerad och användbar: Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est.

Fram tills nyligen hade jag inte hört talas om den men nu har den blivit en god hjälp för mig att svara på frågan om vad som är villolära och vad som är god lära, tillsammans med Bibeln, naturligtvis och de ekumeniska trosbekännelserna. I detta inlägg tänker jag presentera detta riktmärke och sedan använda mig av den på frågan om skapelse ur intet, creatio ex nihilo. Jag tänker också försöka påpeka skillnaden mellan skapelse ur intet som en allmänt erkänd lära och tron på en ung jord (under 10000 år) som påstås vara det inom ungjordskreationistiska kretsar, men faktiskt inte är det.

Ett annat sätt att uttrycka det är helt enkelt att i vissa frågor råder det i stort sett konsensus inom Guds församling. Och om en uppfattning framförs som går på tvären mot denna konsensus bör den betraktas som villolära.