Bland det märkligaste med motionen om att stärka treenighetens synlighet i Equmeniakyrkans vision, som jag började skriva om i mitt förra inlägg, är att det bygger på en svag trinitarisk teologi. Inte på en stark sådan. När sedan Betlehemskyrkan i Örebro ger motionärerna understöd blir det än värre. Det här är värt att uppmärksamma.
I detta inlägg tänker jag visa att motionärerna och deras understödjare varken gör Equmeniakyrkans teologiska grund rättvisa eller har en bibliskt informerad och klassiskt kristen syn på treenigheten.
För att förstå kontexten bör du följa endera länken ovan så att du vet vad denna diskussion handlar om i sin helhet.
Det är svårt att säga om motionärerna drar åt modalism (den ende Guden uppträder i tre skepnader, men i Gud själv finns det inte tre personer, tre olika medvetna jag), tripartism (att Gud består av tre delar) eller triteism (Gud är ett kollektiv av tre gudar). Inte för att resonemanget utgår från den klassiska teologins mellanposition (en Gud, tre personer i Gud), utan för att det är förvirrat. Eller rättare sagt, det uttrycker en teologi om treenigheten som tyvärr blivit alltmer utbredd, och den teologin är förvirrad.
Motionärerna tycks mena att Guds treeniga väsen främst är ett koncept, ett sätt att tänka, en tankefigur. Inte en god approximation av Guds egentliga väsen.
Motionärernas beskrivning av treenigheten
Låt mig citera den mest relevanta delen av motionen:
Att beskriva gud [litet g, sic!] som treenig ger möjligheter för människor att möta Gud i skapelse och natur genom Fadern/Skaparen. På samma gång finns förlåtelsen, upprättelsen och uppståndelsen tillgänglig genom Sonen/Upprättaren. Anden/Livgivaren ger oss ytterligare ett språk, en ingång, till tro och gemenskap. Guds mångfald i treenighet är viktig i kyrkans arbete för att nå människor med evangeliet.
Motionärer hänvisar till detta stycke i Equmeniakyrkans teologiska grund som de menar stödjer deras uppfattning.
Det finns bara en enda sann och levande Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – som skapar, frälser och ger liv. Skapelsen och frälsningen kommer ur Guds hand och är utflöden av samma gudomliga kärlek.
Som alltid i sådana här sammanhang handlar det om att rycka loss något ur sitt sammanhang och sedan övertolka det. I förra inlägget konstaterade jag att motionärerna främst tänker sig att detta är en fråga om tankefigurer att kommunicera. Det blir än tydligare när man läser vad de skrivit i konferensplattformen:
Så här har en medlem av vår styrelse [Västerorts församling] formulerat det i vår fortsatta diskussion. Det är som kyrkostyrelsen skriver: ”Jesus är otänkbar utan Fadern och Anden”. Så visst, ”när Jesus Kristus finns i visionen så är Fadern och Anden där”. Men det är inte det vår motion handlar om. Det handlar istället om visionen som ett sätt att berätta om dessa mysterier och omvälvande händelser. Omvälvande inte bara för oss personligen utan för hela kosmos. Det handlar ju om inget mindre än hela skapelsens frälsning. För att ha en chans att ta till mej vad detta betyder i ett kristet sammanhang behöver jag hela Gudsbilden. Det är ju flera delar av Gudsbilden som agerar tillsammans; det är helheten som verkar, som förändrar, som frälser skapelsen. Slut citat
Vi tycker att det mesta i KS svar svarar på frågor som vi inte har ställt och skulle önska att kyrkokonferensen skickar vidare frågan för den kommande KS att diskutera och bredda samtalet och initiera ett samtal i vår kyrka om teologi, tro och tillgänglighet.
Min kursivering
Vår teologiska grund
Motionen sägs bygga på den teologiska grunden, men där finns delar som den inte nämner.
Genom den korsfäste och uppståndne Kristus, den nya skapelsens förstfödde och Guds sanna avbild, öppnas vägen till nytt liv. Den heliga Anden kallar till omvändelse och tro på Jesus Kristus, barnaskap hos Gud och gemenskap i den kristna församlingen. Anden utrustar människor att leva i efterföljelse och helgelse. Anden leder kyrkan i tiden och kallar den att vara bärare av hoppet om evigt liv.
Det kan också tilläggas, som Magnus Hagevi påpekat på Twitter, att motionärerna hoppar över punkt 5 i samma dokument.
Hur fungerar treenigheten?
I Nya Testamentet beskrivs ett inomtrinitariskt flöde av kärlek och aktivitet. Fadern älskade Sonen före världens skapelse (Joh 17:24). De ger varandra härlighet (Joh 17:22) och gjorde så före skapelsen (Joh 17:5). Fadern sänder Sonen. Fadern upphöjer Sonen. Fadern lägger alla fiender under Jesu fötter och när det har skett ger Sonen riket tillbaka till Fadern (1 Kor 15:24-28). Sonen ber Fadern och då sänds Anden. Anden förhärligar Sonen. Osv. Osv.
Treenighetsläran handlar om att det finns ett flöde i Gud, en dans, perichoresis. Detta gällde före skapelsen. Detta gäller i himlen. Detta gäller oavsett om någon tror det eller inte. Detta är en god approximation av den Gud som är, oavsett vad vi tror.
Det innebär också att Gud agerar. Det är inte bara en bild av Gud som påverkar mitt mentala tillstånd. Formuleringen att det är ju flera delar av Gudsbilden som agerar tillsammans; det är helheten som verkar, som förändrar, som frälser skapelsen, är farligt urvattnad. I bästa fall är formuleringen klantig, men mot bakgrund av det jag läst i övrigt har jag ingen anledning att tro något annat än att det som avses är att Guds väsen är så oåtkomligt att det enda vi har är bilder som påverkar våra tankar.
Hur en ”Gudsbild” kan frälsa hela skapelsen är naturligtvis en rimlig fråga!
Om det vi har bara är sådana bilder, så är bilden i sig felaktig. Om bilden av Gud i mitt sinne inte på ett rimligt sätt inkluderar att den är en ungefärlig korrespondens mot Guds eget väsen, då stämmer inte bilden.
Sonen (och Anden) skapar
Lägg märke till att i vår teologiska grund är det inte explicit uttalat att Fadern skapar, Sonen frälser och Anden ger liv. Det är jag glad för. En kristen skapelseteologi måste nämligen säga med eftertryck att Sonen och Anden skapar ihop med Fadern. Det finns ingen strikt rollfördelning som säger att skapelse är Faderns verk. Tvärtom säger Bibeln:
Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
Joh 1:3, B2000
Och:
Ty i honom [Sonen] skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
Kol 1:16, B2000
Och:
men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom.
Heb 1:2, B2000
Johanneisk, paulinsk och Hebréerbrevets tradition säger samstämmigt att Jesus Kristus var medskapare, att världen är skapad genom Honom på ett liknande sätt som världen är försonad genom Honom. Detta var med andra ord en utbredd teologi redan i urkyrkan. Att göra Fadern till skaparen och Sonen till försonaren är helt enkelt inte en kristen teologi. Kristen tros unika bidrag till skapelsetanken är skapelsens koppling till Kristus.
Vi behöver inte mer Jesusbefriade möten med Gud i naturen. Vi behöver en mer kristocentrisk skapelseteologi.
Att se Jesus som en försnävande storhet för gudsmöten genom naturen är mot bakgrund av detta raka motsatsen till att hjälpa människor se sin omvärld genom den kristna trons glasögon.
Också Anden är medskapare, men det får vi ta en annan gång.
Sonen har fullheten
Motionärerna verkar se personerna i Gud som delmängder av Gud, eller rättare sagt, delmängder av en gudsbild. De använder ju till och med ord som ”delar av gudsbilden”. Men Guds tre personer är inte tre delar av Gud. Treenighet är inte tripartism.
Utöver denna beskrivning av Guds ontologiska treenighet finns ett antal Bibelord som vittnar om att Jesus ger oss en full bild av Gud.
Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom.
Kol 1:19, B200
Och:
Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.
Kol 2:9
Och:
Översättningen ESV säger ”The exact imprint of His nature”
Sonen har fullheten av Gud. Här finns exegetiska och systematiskt teologiska nyanser att reda ut, men att säga att Jesus skulle utgöra en försnävning och begränsning, är mot bakgrund av de här bibelorden obegripligt.
Den enda anledning jag kan komma på hur man kan se Jesus som försnävande och en delmängd av en gudsbild, är att utgångspunkten är kvardröjande arv från 1800-talets liberalteologi. För den var varje form av hög kristologi efterhandskonstruktioner.
Detta leder över till inlägget från Betlehemskyrkan i Örebro (BKÖ), på vars webbplats man idag lite ironiskt möts av nuvarande visionsformulering.
Bön till Jesus är bibliskt och teologiskt korrekt
Så här skrev ombud för BKÖ:
Vi har sett att ett felaktigt användande av Jesus har skett på sätt som vi tror har bidragit till att människors upplevelse av Guds storhet & närhet förminskats, och att detta skett även inom Equmeniakyrkan.
Västerorts församling har i sin motion visat ett exempel på att Equmeniakyrkans dokument innehåller formuleringar som beskriver Guds storhet i alldeles för snäva termer.
Vi ger här även själva ett annat exempel som illustrerar delar av samma fenomen.
I Equmeniakyrkans dokument ”Teologisk grund” står detta under punkt 30: ”Den kristna kyrkan tillber och följer Jesus Kristus.”
Vi märker ofta att även vi i Equmeniakyrkans sammanhang ber till Jesus, och detta är vi själva en del av. Vi har blivit vana vid det, och kanske inte reflekterar över det. Dock tror vi att detta kan vara en effekt av hur Guds-perspektivet smalnat av, och att storheten och omfattningen av Jesu budskap om Guds rike därmed förlorat delar av sin genomslagskraft. Vi använder Jesus på ett felaktigt sätt. Guds ord säger annorlunda.
Detta är en drastisk öppning. Vår kyrkas teologiska grund är på en punkt om Jesus obiblisk! Spännande tanke. Men stämmer den? Vad är det vi anses göra fel, då?
När vi läser vad Bibeltexterna säger, så märker vi direkt att ingen gång i Bibeln uppmanar Jesus människor att be/tillbe Jesus.
När Jesus (vid totalt ca 10 tillfällen) uppmanade människor till bön/tillbedjan sade Han, enligt Bibelns texter, att bönen skulle ske till:
a) ”Fader/Fadern” ca 4 ggr
b) ”din fader” ca 1 gg
c) ”er fader” ca 1 gg
d) ”Gud” ca 1 gg
e) ”Herren, din Gud” ca 1 gg
f) ”skördens herre” ca 1 gg.Ingen gång i Bibeln uppmanar Jesus lärjungarna att be/tillbe Jesus.
Den som studerar NT:s grundtexter kommer att finna att Jesus uppmanar lärjungarna att tillbe Fadern/Gud. Den som studerar NT:s grundtexter kommer att finna att Jesus ingenstans uppmanar lärjungarna att be till honom, dvs Jesus Kristus. —
Men i Equmeniakyrkans ”Teologisk grund” står ”Den kristna kyrkan tillber och följer Jesus Kristus.”
BKÖ tar en för frågan onödig omväg över grundtexten. Mig veterligen finns det inga översättningar som spökar för den här frågan, så att studera den genom en svenskspråkig Bibel fungerar utmärkt.
BKÖ har en poäng. Det bibliska grundmönstret är att vi nalkas Fadern, genom Jesus, i Anden. Det beds för lite till Fadern bland oss och här finns ett stort mått av slentrian. Men BKÖ hoppar från det ena diket till det andra. Bön till Jesus direkt finns i Nya Testamentet och var vanligt förekommande i den allra tidigaste kyrkan.
På nytt är det liberalteologin som spökar. BKÖ verkar bara läsa evangelierna eller se dem som viktigare källor än övriga delar av Nya Testamentet. Det är, som det levande uppslagsverket i den här sortens frågor, Roger E. Olson, påpekar, ett typiskt liberalteologiskt drag. Och det är ologiskt. Paulus första brev är äldre än evangelierna och ger oss en bättre inblick i den ursprungliga kristna tron, om de nu ska ställas mot varandra på det sättet.
Att Jesus under sitt jordeliv inte uppmanade lärjungarna be till sig är inte konstigt. Frågan är vad som ändrades med uppståndelsen och upphöjelsen (himlafärden)? Det som liberalteologin räknade bort.
Nu kanske någon från BKÖ protesterar att de visst tror att Jesus uppstod och uppsteg till himlen och att det är orättvist att säga att de påverkats av liberalteologin. Men jag talar om teologisk metod och använde ovan orden kvardröjande arv. Mitt argument är inte att avfärda genom att etikettera. Lika lite som när jag skriver om fundamentalism. Poängen är att BKÖ begränsat sitt urval av texter att studera till ord som ligger i Jesu mun i evangelierna, som om där fanns det enda vi behöver veta. Det är ett arv från liberalteologin.
Vad säger då Nya Testamentet i övrigt och vad kan vi se från de tidigaste dokumenten i övrigt? Svaret är att där kan vi se hur Jesus är mottagare av både vanlig bön och tillbedjan.
Vad forskare som Larry Hurtado visat är att den uppståndne Jesus fick tillbedjan och mottog böner så långt tillbaka i församlingens historia som vi kan komma. Ur denna bön uppstod sedan ett behov av att förklara hur denna bön inte var ett brott mot det första budordet. Treenighetsläran är född ur de första kristnas tillbedjan av Jesus. Hur vi talar om bönen, enligt urkristna mönster, är inte ett argument som talar för motionen, utan mot den.
BKÖ har rätt om en sak. Det här borde vi tala om i våra församlingar mer. Jag kompletterar med några enkla exempel.
Marana ta
1 Kor 16:22
Urkristen arameisk bön, riktad till Jesus. Så ursprunglig och vanlig att den bevarats till oss på originalspråket, liksom amen, hosianna och abba!
Kyrie eleison, Christe eleison
Herre, dvs, Jesus, förbarma dig, Kristus förbarma dig. Bön riktad till Jesus, sedan fornkyrkans tid bedd av nästan alla kristna.
Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Upp 4:11-14, B2000
Lammet som blev slaktat är värdigt
att ta emot makten
och få rikedom och vishet och styrka
och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen,
honom och Lammet tillhör lovsången
och äran och härligheten och väldet
i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: “Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad.
Kommentar överflödig.
Herre Jesus, ta emot min ande.
Apg 7:59, B2000
Stefanos bön och uppenbarelseboken visar oss att bön och tillbedjan riktad till Jesus direkt också har en koppling till martyrskapet. Det var denna bön som gjorde dem till martyrer och det var denna bön som höll dem uppe när de mötte sina bödlar. En av dessa bödlar var lite perplex över hur han på bästa sätt skulle förfölja de kristna. I sin rapport till kejsaren skrev han:
De sjöng till Kristus såsom till Gud
Plinius den yngre
Anden gör mer än ger liv
Anden är min grej, teologiskt. Det jag läst om mest av allt. Det finns massor att läsa här på bloggen om Anden och mer kommer. Låt mg bara kort visa var motionärerna missar också när de talar om Anden.
I motionen får vi ett citat från den teologiska grunden. Där talas om att Gud ger liv. Med mina längre utdrag ovan har jag visat att Anden gör mer än så. Anden kallar oss till Jesus Kristus. Anden vittnar om Jesus Kristus. Anden talar och leder. Anden ger gåvor och verkar mirakulöst.
Anden är Kristi Ande (Rom 8:9). Och genom att omvända oss, tro på budskapet om Jesus Kristus och döpas får vi en unik relation till Anden. Gud bär hela skapelsens liv genom Anden, men Anden bor inte överallt och i alla. Det finns en helige Andes gåva att ta emot. Vi uppmanas att fyllas igen och igen av Anden.
Om vi tror att det möte vi får med Anden utan att det skulle involvera Jesus Kristus är vad kristen tro har att erbjuda missar vi allt. Att tala om Jesus när vi talar om Anden är vägen in i Andens fullhet. Att undvika Jesus när vi talar om Anden är, om något, försnävande och begränsande.
Jesus är vårt främsta dragplåster men också en stötesten
Jesus Kristus är helt enkelt vad det går ut på. Utan Jesus ingen väg in i treenighetens liv. Utan Jesus Kristus ingen perichoresis, ingen dans i Gud.
Mötet med Jesus är laddat med kraft och därför också en stötesten. Vi kan lura oss tro att vi sänker trösklarna till tron genom att tala mindre om Jesus, men det är inte så vår kyrka kommer att växa. Vi kan ha världens lägsta trösklar, men om det inte finns någon anledning att kliva över dem kommer ändå ingen in. Jesus Kristus är trons nödvändiga stötesten, men det som är somligas stötesten är andras grundsten. Den är väl att nämna explicit i vår kyrkas visionsformulering.
Tack för en intressant och klargörande text. Det är spännande att få lite inblick i debatten i Equmeniakyrkan och jag är glad för att du tar i den här centrala frågan. Din text får mig att associera till trefärgstänket i NFU och kopplingen som NFU-materialet gör mellan trefärgstänket och treenigheten. NFU har ju fått en del kritik för sin bristande teologi om treenigheten. Som NFU-handledare tycker jag att trefärgstänket kan ha en poäng, men att kopplingen till treenigheten är olycklig i och med att den delar upp treenigheten i olika intresseområden. Den uppfattningen förstärks av din text. I en text från Christian Schwarz (mannen bakom NFU), har jag också uppfattat en modalistisk tendens. Jag letade i bokhyllan, men hittade inte den aktuella texten just nu. Har du någon tanke om detta?
Hej Jonas
Också jag har reagerat på Schwartz sätt att koppla treenigheten till de tre färgerna. Det framstår som att han sett ett mönster och sedan börjar dra det för långt. Vär hjärna vill ju gärna urskilja mönster, men det kan också leda till felaktiga slutsatser, att man ser mönster som inte finns.
Jag ser precis som du poänger med NFU-metodiken, men skulle önska att den teologiska överbyggnaden tonades ner. Det finns dock församlingar som har så svag skapelseteologi att allt måste motiveras direkt ur Bibeln. Jag förstår att det lägger en viss press på Schwartz.
Jag har aldrig tänkt ordet modalism när jag läst NFU-böcker. Närhelst man gör en tydlig rollfördelning mellan Skapare, försonare och Hjälpare så är dock modalismen en fara. Jag har för mycket att stå i för att börja leta i böckerna. Det får räcka så här, för stunden. Good catch!
En kommentar kom också i konferenssystemet från Lunds baptistförsamling (LB).
Några reflektioner om detta:
1. Min tolkning av motionens intention och teologi bekräftas, även om ombudet från LB gör en positiv värdering av den.
2. Personerna i treenigheten sägs här uttryckligen vara var sin väg till Gud. Kan det sägas tydligare att detta är en annan teologi än den vi haft i väckelserörelsen?
3. Att tala om mötet med Jesus i visionen är enligt LB . Sic!
4. Beskrivningen av lärjungaskapets innebörd handlar bara om kärleksbudet, enligt klassiskt mönster från 1800-talets liberalteologi. Mot detta ställs en extremt halmgubbe, att tillbe Jesus som en ikon.
LB verkar ha en mycket märklig syn på begreppet tillbedjan. De behöver en mycket stor dos teologisk undervisning om dess väsen och vikt. Det är inget litet bitema i Bibeln. N. T. Wright är en god start här, eftersom han visar att det är något mycket mer fundamentalt än att bara sjunga lovsånger och liknande. (Även om det är bra!) Mänsklighetens bristande tillbedjan av Gud, vilket efter uppståndelsen alltså inkluderar tillbedjan riktad till Jesus, är den grundläggande synd som alla andra synder kommer från.
För att upprätthålla kärleksbudet och dess konsekvenser om människosyn och liknande behövs alltså i längden tillbedjan. Att göra det till en riskfaktor för att tappa bort Jesu budskap (singularis) är en märklig tanke. Detta är därför mer än en falsk dikotomi mellan tillbedjan och omsorg om medmänniskan. Det är raka motsatsen till vad Bibeln lär.
I den här kommentaren lägger jag in länkar om vad som sagts i frågan i övrigt.
Tidningen Dagen rapporterade Jesus eller treenig Gud i visionen – debatt hos Equmeniakyrkan. Där återges helt kort några olika kommentarer från Magnus Hagevi, Pelle Marklund (Donsö) och ombudet från Alvesta-Moheda, som alla vill behålla nuvarande formulering. Betlehemskyrkan i Örebros hållning som jag redan bemött refereras och ombud från Solna och Vallentuna uttrycker smärta över att ha ifrågasatts som kristna. (Jag får återkomma om det.) Artiklen avslutas med att Johnny Johnsson, uttalar sig positivt om möjligheten av en mer trinitarisk visionsformulering, men då ska den föregås av omsorgsfull bearbetning, säger han.