Ytterst få församlingar i Sverige har upplevt hur deltagande och engagemang ökat. Svenska Kyrkan har drabbats hårdast och förlorat hälften av sina gudstjänstbesökare de senaste två årtiondena. Också Equmeniakyrkan har drabbats. I denna situation har ett antal kyrkor och rörelser setts som möjliga inspirationskällor och förhoppningar har knutits till dem. En del rörelser har varit karismatiska och andra inte. När exempelvis Brommadialogen startades “trodde vi att en väckelse hängde i luften och var oerhört optimistiska – eller rättare sagt naiva” har Harry Månsus skrivit. Sune Fahlgren vill (Sändaren 10 maj) starta en diskussion om vissa rörelser som alla finns inom det forskare kallar den neokarismatiska eller neopentekostala vågen. (Han kallar dem “nypingstiga”.) Vi är dock kritiska till hans sätt att inleda den diskussionen.

Vi är inte främmande för att pröva och kritisera teologi och praxis inom karismatiska sammanhang. På våra bloggar (här och helapingsten.wordpress.com) finns åtskilliga exempel på just det, men en sådan prövning måste bygga på en bättre analys än den Fahlgren presterat.

Brist på nyanser

Fahlgren klumpar ihop trosrörelsen, Vineyard, Torontovälsignelsen och Karisma Center trots att de har olika historia och teologier. De beskrivs som passé, utan någon kvarvarande effekt, men både Vineyard och Catch the Fire som utgår från Toronto har expanderat väldigt mycket de senaste 20 åren. Också Vineyard i Norden har haft några svåra år, men har åter börjat växa de senaste åren. Fahlgrens text fungerar dessutom som en märklig dubbel bestraffning av just Vineyard. När rörelsen startade i Sverige kritiserades de hårt för det, nu får de kritik för att inte ha lyckats bättre!

Bestående frukt finns

Fahlgren hävdar dessutom att inte många “speciella ‘övernaturliga’ fenomen” finns kvar men däremot sår och bitterhet. Människor som farit illa ska naturligtvis inte på något sätt negligeras, men att mirakler knappt sker i dessa rörelser idag är ett falskt påstående. Ett exempel är hur en ung tjej i Vineyard Norge deltog i undervisning om helande och på bussen samma kväll fick be för en väns nyfödda barn, som inför deras ögon blev helad från kluven gomspalt, samt en mängd följdsjukdomar. Tvärtom vad Fahlgren säger har det sätt att utöva personlig förbön som härstammar från Vineyard blivit vanligt inom många sammanhang och det finns gott om vittnesbörd om hur Gud verkar.

Gud verkar på många sätt

Här är pudelns kärna. Fahlgren gör ett märkligt påstående när han skriver “enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.” Skulle den karismatiska teologi som kännetecknar förnyelserörelserna, med betoning på att möta Gud inte bara genom ord och nattvard utan också genom profetia, helande och tungotal, skära mot klassisk kristen tro? Fahlgren har i efterhand försökt förklara sin underliga formulering med att han vill “försvara inkarnationen” och att han vänder sig bort från gudsmöten som inte är “förmedlade”. Men vad återstår då av hans kritik? Att han tolkar det som sker inom neokarismatiska sammanhang i total avsaknad av den generositet som tydligen behövs för att läsa hans egna ord på rätt sätt?

Vi säger som Paulus: Naturligtvis inte! Samma nytestamentliga brev som ger oss den äldsta texten om nattvard beskriver också hur den kristna församlingen ivrigt bör söka vinna andekrafter i överflöd (1 Kor 14:12), till ömsesidig uppbyggelse och evangelisation. Under församlingens första tvåhundra år fungerade det också så. Men under 200-talet inleddes en nedgång. Guds ingripande knöts successivt bara till ämbetsbärare eller speciella helgon, till slut också deras reliker. De “historiska kyrkorna” tappade mycket av den kraft som utmärkte de första generationernas kristna. Visst fanns det förnyelserörelser inom dem. Somliga tolererades av kyrkans ledare, andra, som valdensarna, stöttes ut och förföljdes med en sällan skådad brutalitet.

Neokarismatikens bidrag

Det verkar som att Fahlgren finner det besvärande att tänka sig att Guds församling på jorden faktiskt inte lever i Andens kraft i den utsträckning Gud önskar. När han nämner sådant Equmeniakyrkans församlingar kan lära sig från de neokarismatiska sammanhangen nämner han inte deras viktigaste bidrag, en mindre dogmatisk syn på andedopet, till förmån för en återupprepad erfarenhet av att fyllas av Anden och en syn på ledarskapet som sätter alla heliga i stånd till tjänst i Andens kraft. Den stora poängen med ledarskapet inom Vineyard och New Wine, där vi båda hämtar inspiration, är inte att det är “uppburet”, utan utrustande. Ironiskt nog lyckas Fahlgren inte ens nämna New Wines nuvarande eller förra ordförande vid namn, eller nätverkets anställde inspiratör, eller dess svenska initiativtagare, utan exemplifierar det med en vanlig styrelseledamot. Visst är det lite märkligt, om nu ledaren är så “uppburen”?

Sakramentalism botar inte från marknadsanpassning

I sin artikel kontrasterar Fahlgren å ena sidan “marknadsanpassning och helande” och ställer detta mot en sakramentalism som utmålas som positiv. Först och främst är det märkligt att helande buntas ihop med marknadsanpassning, och inte beskrivs som en integrerad del av Nya testamentets gudsrikesteologi, som inom Vineyard och New Wine. För det andra kan självklart flera neokarismatiska rörelser kritiseras för att vara patriarkala, kommersialiserade och anglocentriska. Noterbart är dock att New Wine för andra året i rad har en kvinnlig huvudtalare (Christy Wimber) på sin sommarkonferens! Vi håller annars med om att detta är problem, men det är problem som kännetecknar kristenheten och samhället i stort. Det är inte begränsat till den karismatiska rörelsen och försvinner inte med mer sakramentalism.

Vi behöver det nya vinet

Till sist, när Jesus talar om att det nya vinet spränger gamla vinsäckar, så är det inte en varning för nytt vin! Fahlgren däremot tycks snarast lägg all skuld för splittring och andra problem på förnyelserörelserna. Bristande vishet och dåraktiga fördömanden har funnits på båda håll. Att vara karismatiker inom Equmeniakyrkan är det många som vill vara. Vi möter längtande medlemmar och pastorer förnyelsekonferenser och ledarretreater. Men det innebär också att vi hör hur detta möts av fördomsfull misstänksamhet och ibland rakt av motarbetas. Om Fahlgren hellre önskar se en insiktsfull och kärleksfull prövning av det karismatiska, för att såväl behålla det goda som förkasta det dåliga, så borde han välja sina ord med större omsorg.

Lars Gunther, pastor i Equmeniakyrkan

Micael Grenholm, redaktör för Hela Pingsten

Denna artikel är också publicerad på Micaels blogg och i kortare form i tidningen Sändaren.