Till Equmeniakyrkans digitala kyrkokonferens har det lagts en motion om en förändrad formulering av vår vision. Idag lyder visionen så här, med bilden lånad från Equmeniakyrkans webbplats:

Den nya lydelsen föreslås att bli:

En kyrka för hela livet – där mötet med Gud; Fader, Son och Ande, förvandlar mig, dig och världen.

Motionärernas förslag, min betoning

Vid en första anblick kan det tyckas vara en diskussion om hårklyverier, vad som är explicit och vad som är implicit. Nuvarande skrivning har treenigheten implicit, vilket kyrkostyrelsen påpekar i sitt svar. Förslaget i motionen skulle kunna tolkas som att Jesus är implicit som vägen in i gemenskapen med treenig Gud. Så vad ska vi bråka om? Men nu visar det sig snabbt att motionärerna har ett annat syfte än att skriva fram treenigheten i största allmänhet

Hur formulerar vi oss bäst kring den gudsbild vi har i Equmeniakyrkan? Hur gör vi vägarna till tro och gemenskap mest tillgängliga? Gudsbilden i Equmeniakyrkan som den beskrivs i kyrkans vision: En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen, är alldeles för snäv. Gud är större än så!

Diskussionen som uppstått runt motionen visar att det är just detta som är den egentliga sakfrågan. Vi har fått vår egen strid om diftongerna. En liten skillnad i skrivningen som öppnar för en större skillnad i tolkningen av evangeliet. Jag ser förslaget som problematiskt och det beror på kontexten, snarare än formuleringen.

Presentation av motionen på YouTube

Att denna motion handlar om mer än själva formuleringen märks på två sätt.

1. Hur motionens brödtext motiverar den.
2. Hur motionärerna och deras understödjare reagerat på Kyrkostyrelsens svar.

Kort sagt kan man säga att här bryts synsättet att det finns kraft i att använda namnet Jesus när vi talar med människor om Gud kontra synsättet att det är en begränsande och försvårande faktor. Och det går ytterst tillbaka på vad vi tänker oss sådana samtal ska leda fram till, om pånyttfödelse och andeuppfyllelse är någon slags verkligheter, eller om den kristna tron kokar ner till ett sätt att orientera sig med hjälp av en symbolisk värld.

Inre sekularisering, del 1: Magnus Malm

Magnus Malm har i bokform och studier på Hönökonferensen och andra platser talat om sekulariseringen. Han tes är att den börjar i kyrkan. När vi kristna lever som om Gud inte fanns, varför ska då världen tro? Varför ska jag själv i längden fortsätta tro?

Malm talar vidare om de små tecknen på hur denna inre sekularisering kommer krypande. Bland andra nämner han detta: Vi talar hellre om ”Gud” än om ”Jesus”. Hos Malm är detta naturligtvis inte bara en fråga om ordval i teknisk betydelse. Ordvalet har ett signalvärde. Det står för en teologisk förskjutning. Det handlar om evangeliet, hur vi möter Gud och ser Guds ansikte. Ska de vara diffusa eller ska detta ha någorlunda tydliga konturer?

Jag såg en likhet mellan motionen och Malms tankar och skrev det på Twitter:

Ett tecken på inre sekularisering enligt Magnus Malm är att hellre använda ordet "Gud" än "Jesus". Att ta bort namnet Jesus ur Equmeniakyrkans vision är att gå denna inre sekulariseringens väg. #ekk20

— Lars Gunther (@itpastorn) September 20, 2020

Lägg nu märke till motionärernas sätt att motivera sin motion (ursäkta allitterationerna):

Att beskriva gud som treenig ger möjligheter för människor att möta Gud i skapelse och natur genom Fadern/Skaparen. På samma gång finns förlåtelsen, upprättelsen och uppståndelsen tillgänglig genom Sonen/Upprättaren. Anden/Livgivaren ger oss ytterligare ett språk, en ingång, till tro och gemenskap. Guds mångfald i treenighet är viktig i kyrkans arbete för att nå människor med evangeliet.

Ur motionen

Detta är en usel trinitarisk teologi. Jag återkommer till det. Men notera ordval som ”möta Gud” och ”ett språk, en ingång”. De skriver också, i motionens allra viktigaste stycke:

Vi menar att Equmeniakyrkan bör formulera en vision som bättre stämmer överens med vår teologiska grunds inledning och som möjliggör ett tilltal där mötet med Jesus Kristus inte framstår som enda utgångspunkt för förändring.

Ur motionen

Lägg märke till orden ”ett tilltal”. I diskussionen om motionen i konferensens system skriver motionärerna detta:

Det handlar istället om visionen ett sätt att berätta om dessa mysterier och omvälvande händelser

Det motionärerna säger är i klartext att vi talar för mycket om Jesus när vi vill hjälpa människor möta Gud. De säger också att mötet med Jesus är en bland flera olika ”utgångspunkter” för förändring. Om ordet utgångspunkt i detta sammanhang ska tolkas som en anknytningspunkt, en första kontaktyta, som i Apg 14:14-17 eller Apg 17:22-19, vore det inte något större problem, men jag kan inte se att det är en rimlig exeges av motionärernas text. I så fall skulle nämligen inte visionsformuleringen behöva ändras.

Den enda rimliga tolkningen är att de känner sig mindre bekväma med vad som sedan följer i Apg 17.

En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.

Apg 17:30-31, B2000

Vart ska det så kallade ”tilltalet” leda? Till omvändelse och tro på Jesus Kristus! Det andra är förberedelse. Det är i detta möte med den levande Jesus Kristus som förändring börjar på djupet.

Det förtjänar att vara en explicit del av vår kyrkas visionsformulering.

Fortsättning följer. Här finns mycket att packa upp, Förvirrad trinitarisk teologi, usel skapelseteologi, liberalteologi, och ett förmodat stöd till motionärerna som tillägger att vi i Equmeniakyrkans teologiska grund ska stryka bön till och tillbedjan av Jesus Kristus.

Överhettad karismatik och överdriven literalistisk bibeltolkning är inte de stora problemen i vårt samfund. Men om någon vill använda den av mig nu kritiserade ytterligheten för att dra oss alla över en kam, så får du inga sympatier av mig.

P.S. Förklaring för mina syskon i andra sammanhang

Här finns en kontext som kanske inte alla utanför Equmeniakyrkan (eller alla inom den) ser. Inom pingstkarismatiska och konservativt evangelikala sammanhang finns det – enligt min erfarenhet – en ganska oreflekterad överanvändning av Jesus i bön och lovsång och en relativ överbetoning på det Andens verk som finns i och efter pånyttfödelsen. Då kan en mer trinitarisk liturgi och teologi, samt en breddning till att se på Guds Ande som verksam i världen bli en balanserande tanke.

Under en tid kan man behöva ha en obalans åt det tidigare försummade hållet för att slutresultatet ska bli balanserat. Jag kallar det balanserande obalans. Väckelserörelser är ofta sådana.

Efter ett tag behöver dock balans uppstå, för att en rörelse ska förbli sund i längden. Detta kräver omdöme. Beskär man träden för tidigt finns inga fruktbärande grenar kvar. Beskärs de för sent uppstår andra problem. (Jag går inte in i detalj på min bild för att inte avslöja mina bristande kunskaper i trädgårdsskötsel.)

Att förbli obalanserad är inte den enda faran. Obalans också kan skapa rekyler. Slutresultatet blir då att delar av Guds församling (de som berörts av rekylen) återvänder till den första obalanserade hållningen, fast nu med än större frenesi att försvara sin hållning. Man har ju sett misstagen och överdrifterna inom väckelsen.

Jag menar att detta är sedan länge Equmeniakyrkans problem. Jag har mött de som under 1970-talet medvetet och aktivt jobbade på att undergräva dåvarande Missionsförbundets väckelsearv. Några av dem sa detta helt öppet. Den som kommer från Pingst, EFK eller annan liknande miljö ser kanske inte problemet vi har. ”Vad kan det vara för problem med att tala om treenigheten”, liksom.

Som vid alla annan exeges gäller att kontexten avgör tolkningen.