Uppståndelsens liv och kraft – predikan i Sjömarkenkyrkan 2014-04-27

Kristen tro sätter allt på ett kort: Uppståndelsen! Men den förändrar allt.

Detta är en predikan som jag höll i Sjömarkenkyrkan söndagen efter påsl, 2014. Utkastet nedan ger en ungefärlig bild av min predikan.

 

Det viktiga är att Kristus har uppstått – inte att Han uppstått i våra hjärtan?

Obiblisk tanke!

Det viktigaste är inte jag utan Kristus!

Allt handlar om Honom

Däremot: Vi dör och uppstår med Kristus

I frälsningen (Ef 2:6, Rom 6)

Bokstavligt vid Jesu återkomst

Trons natur

Tro är att fästa sitt liv vid det som existerar, inte att skapa något som ännu inte finns

Guds handlande är inte begränsat av vår tro (Sak 8:6f)

Gud verkar i oss mer än vi kan begära eller tänka (Ef 3.20)

Tro är inte att tvinga Gud till handling, utan att ansluta sig till Guds handlande

Hoppets fasta grund

Hoppets innebörd: Uppståndelse

Vi vet det därför att Kristus har uppstått!

Burpo? En profetisk vision anpassad för ett barn. Gör inte dogmatik av detta!

Mellantillståndet och slutmålet

Hur Gud upprättar

Jesus uppstod, han uppväcktes inte till samma slags existens som förut

Vad för slags kropp har han. Han kan gå genom väggar. Han kan vidröras. Han kan äta.

Ett mönster: Det onda förvandlas inte till en parentes, i stället går vi in i något bättre.

Den nya tiden med Anden som hjälpare

Petrus fortsatte inte bara följa Jesus fysiskt, utan blev en nyckelgestalt när evangeliets framgång exploderade över världen.

Jesu uppståndna kropp bär fortfarande korsets sårtecken.

Johannes såg ett slaktat lamm (Upp 5:6)

Du kanske både går haltande som Jakob och ändå i uppståndelsens kraft

Uppståndelsens kraft

Tre saker att veta enligt Paulus (Ef 1:17f)

  • Hoppet
  • Arvet
  • Kraften

Ett väl tilltaget förskott, en underpant, en arrabon (Ef 1:14)

Paulus staplar kraftord: Dynamis, energeia, kratos, ischys… (Ef 1:19)

Hoppet och kraften är aldrig motsatser i Bibeln

Texter, med betoningar av för predikan viktiga detaljer

1 Kor 15

1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står 2och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. 3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. 6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 8Allra sist visade han sig också för mig, —

11Jag eller de – så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.

12Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. 15Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. 16Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. 17Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. 18Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. 19Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

20Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 21Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. 22Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 23Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, 25ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26Den siste fienden som förintas är döden, 27ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. 28Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

35Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” 36Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. 37Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. 38Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. 39Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. 40Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. 41Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.

42Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. 44Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

Ef 1:17-23 – hoppet, arvet och kraften

17Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. 18Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, 19hur väldig (hyperballo megethe) hans styrka (dynamis) är för oss som tror – samma oerhörda kraft (energeia) som han med sin makt (kratos – jfr demokrati + ischys) 20lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. 22Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, 23som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

1 Pet 1:3-9

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

6Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, 7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. 8Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje 9då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.

Sak 8:6-8

6Så säger Herren Sebaot:
Om de som är kvar av folket
tror att detta är omöjligt
i kommande dagar,
är det därför omöjligt för mig?
frågar Herren Sebaot.

7Så säger Herren Sebaot:
Jag skall rädda mitt folk
ut ur österns länder och västerns.
8Jag skall hämta dem hit
och låta dem bo i Jerusalem.
De skall vara mitt folk
och jag skall vara deras Gud
i trohet och rättfärdighet.

Joh 19:24-31 – Tomas

24En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. 25De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” 26En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” 27Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” 28Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” 29Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

30Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 31Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

Kalla faktafel

Nu har Kalla faktas påstådda ”granskning” av oss hemska karismatiker sänts. Programmet innehöll inget nytt eller förvånande. Den här sortens usla journalistik har jag sett förut, men den är ändå nödvändig att kommentera.

Utöver programmet har jag följt Twitterflödet, Kalla Faktas facebooksida, inslaget i nyhetsmorgon, läst kommentarerde medverkandes bloggar och ytterligare några artiklarDagen, Världen idag, etc. Jag tror mig ha rätt bra koll nu. Tyvärr missade jag den efterföljande studiodiskussionen. Om någon har en fungerande länk till den så tipsa mig gärna.

Kompetensen

Först en liten detalj som avslöjar en avgrund av okunskap hos Kalla faktas redaktion. På Facebook fick de en fråga:

Fråga: Vad heter sekten de tillhör eftersom se säger att 100000 svenskar är med. Kalla fakta svarar: De kommer från den karismatiska kristendomen. Den har förgrenat sig i två rörelser som Trosrörelsen och Vineyard. Gemensamt för dem är bland annat att de lägger stor vikt vid helande.

Walter Hollenweger, en ledande forskare på pentekostal-karismatisk kristendom talar däremot om fyra fåror:

  1. Pentekostaler med ursprung i väckelserna vid 1900-talets början, speciellt Azusa Street. Det vi i Sverige kallar för pingstväckelsen.
  2. Karismatiker, främst verksamma inom befintliga samfund. En delrörelse som uppstod runt år 1960.
  3. Neo-karismatiker verksamma inom nya samfund och nätverk. En delrörelse som tog fart på 1980-talet.
  4. Inhemska kyrkor i majoritetsvärlden (Sydamerika, Afrika, Asien) av Helig Ande-karaktär.

Tillsammans utgör vi någonstans mellan 400 och 650 miljoner människor världen över. Med nuvarande tillväxttakt lär vi nå miljardstrecket inom ett par årtionden.

Trosrörelsen, löst definierad som församlingar och förkunnare som betonar att helande och ekonomisk framgång är garanterat när en människa är tillräckligt trosviss, utgör i runda svängar mellan 7 och 13 % av oss. Alla siffror här är mycket ungefärliga. Livets Ord uppstod inom trosrörelsen och har kanske några kvardröjande rester av den i sig, men har lämnat denna slags förkunnelse i allt väsentligt. Jens Garnfeldt verkar av allt att döma tillhöra dess mittfåra.

Vineyard är betydligt mindre, men har präglat rätt stora delar av den neokarismatiska fåran, så inflytandet därifrån är betydande.

Att som Kalla fakta påstå att karismatiker kan delas in i två rörelser, Trosrörelsen och Vineyard, är däremot underkänt. Det blottar en okunskap som säger betydligt viktigare saker än detaljen i sig. Den avslöjar att redaktionen faktiskt inte har en aning om vad det är de undersöker!

En jämförelse skulle vara om man gjorde ett program om stenkastande upploppsdeltagare i en politisk demonstration och som svar på frågan var de kommer ifrån i svaret drog in all världens socialister, från Stefan Löfven och Göran Persson till Enver Hoxha och Josef Stalin, och sedan menade att alla dessa återfinns i två rörelser, maoismen och mensjevikerna. En sådan politisk reporter skulle bli utskrattad, utskälld och gissningsvis sitta löst på jobbet. Men nu handlar det om religion och då kan man tydligen komma undan med vad som helst.

Det är journalister med denna bristande kompetens som gjort programmet, men eftersom stora delar av sveriges befolkning reagerar instinktivt på de bilder de ser och de kommentarer som fälls, så haglar lovorden. Det finns ett Jesusord om vad som sker när en blind leder en blind. Det är tillämpbart här.

Jag ställde en rak fråga till redaktionen om de hade någon grund för sin indelning av alla karismatiker i två rörelser. Jag väntar fortfarande på svar.

Programmets dramaturgi

För att rättfärdiga programmet så behövs det först utmålas att det som behandlas är ett gigantiskt problem. En massa helandepredikanter växer fram som svampar ur jorden och med sina bländverk förförs stora skaror. Diverse siffertrillande inleder rapporteringen, redan uí nyhetsmorgon och följs upp med kommentarer i sociala media. Det klargörs tydligt att det som skildras i programmet berör hundratals miljoner världen över och kanske 100 000 i Sverige. Alla dras från första sekunden över en kam.

Om händelsevis någon från Kalla faktas redaktion läser detta, så har jag en fråga om detta: Känns det OK i magen att göra så? Inga samvetskval? Inga betänkligheter? Inga tvivel på att ni bryter mot god journalistisk sed? Och, nej, dessa frågor är inte retoriska.

Programmet byggs sedan upp kring tre roller: Offren, förövarna och experterna. Dramaturgiskt är upplägget enkelt.

Offrens historier är svåra att höra. Den här sortens problem uppstår när osund trosförkunnelse predikas. Jag motsäger inget i deras berättelser eftersom jag själv mött dessa problem flera gånger. Men problemet är att de används för att bevisa något mer än de har bärighet till. I runda svängar 90 % av alla karismatiker världen över lyssnar inte till predikanter som lär ut den här sortens vanföreställning om vad tro är. Inom Vineyard så motsäger man tydligt den här sortens trosförkunnelse, för att nu nämna den andra ”rörelsen” som Kalla Fakta söker svärta ner.

Att hitta förövare är inte så enkelt. Tydligen finns det inte så många svenska predikanter att tillgå, trots att det beskrivs som en epidemi.

Min twitterstatus: Om det nu är en så hemsk stor tillväxt av suspekta predikanter, varför har de bara ett enda nordiskt exempel? Och ingen svensk? #kallafakta

Från Jens Garnfeldts möten ser vi klipp där han verkar proklamera att en sjukdom är botad, men vem mer gör på det viset? En förkunnare i Sverige som jag själv tycker drar iväg lite långt ibland, Linda Bergling, säger tvärtom så här:

Man kan sätta sin tro till att Jesus helar, men du kan inte säga att Jesus helat om inte människan själv säger det, om inte människan ger sitt gensvar och bekräftar. Och inre sjukdomar kan man inte omedelbart känna om man är helad ifrån. Det måste alltid kontrolleras och man fullföljer alltid behandlingar om inte läkaren säger att man är helad med nya prover.

För att dryga ut materialet så ser vi lite klipp med Suzette Hattingh, Benny Hinn och några andra som inte ens jag hann uppfatta vilka de var. Var är epidemin, undrar jag?

Slutligen så har vi då experterna. Torsten Åhman introduceras med ett klipp från hans bokhylla. John Foxes Book of Martyrs står där och ser imponerande ut. (Boken är läsvärd, om än tendentiös.) Med detta snabba klipp låter Kalla fakta oss förstå att här sitter det en lärd och trevlig man, någon värd att lyssnas på. Ingen av de inbjudna experterna ifrågasätts, ingen av dem får ens en skarp fråga. De är där för att berätta för oss hur det egentligen ligger till.

Torsten Åhman skriver på sin blogg att intervjun med honom tog 40 minuter. Det hade varit intressant att ta del av den i sin oklippta helhet. På en punkt finner han det värt att korrigera den bild som gavs i programmet. Han menar att inga under sker i de av honom utpekade suspekta sammanhanget. Annars gör Gud under.

(Det finns ingen dokumentation som visar att under sker inom dessa grupperingar, säger TÅ. Jag undrar vilken skillnad dokumentation som finns för de sammanhang som Torsten godkänner? Inte används väl dubbla måttstockar? Jag får anledning att återkomma till detta dubbelfel. Det finns gott om väldokumenterade helanden från vissa sammanhang som Torsten pekar ut som suspekta, men det är en fråga vid sidan av programmet.)

Det dramaturgiskt intressanta är att TÅ klippts ner så att han i programmet verkar förneka alla under och helanden i alla karismatiska sammanhang. Punkt.

Detta är naturligtvis usel journalistik, eftersom det ger en förvriden bild av vad den intervjuade faktiskt sa. Men journalistisk integritet är som sagt inte en nödvändighet i såna här sammanhang. Det ställer också följdfrågor: Vad mer är vinklat och manipulerat för att framställa karismatisk kristendom i värsta möjliga dager? Det lär vi aldrig få veta.

TÅ motiverar sin medverkan med att han vill sätta fokus på avarterna. Det är ett ädelt motiv, som jag själv sympatiserar med. Jag försöker göra detsamma på min blogg. vad som skiljer oss åt är bedömningen emellanåt av vad som är art och vad som är avart. Men den betydligt intresantare frågan är varför redaktionen för Kalla fakta valde ut sina ”experter” som de gjorde? De verkar handplockade för att förmedla just den åsikt redaktionen från början ville få fram. Alltså: Frågan jag ställer är inte varför min kollega väljer att medverka i programet, utan varför han utvaldes av programmakarna? Jag kan inte se något annat skäl än att han enligt dem förväntades framföra rätt åsikt, åtminstone rätt nog att kunna friseras där det man inte ville säga klipptes bort.

Finns här inga problem?

Man kan kanske tro att jag förnekar att det finns lurendrejare och människor som far illa. Men då känner man mig dåligt. Jag har skrivit och talat om detta i olika sammanhang i snart 30 års tid, ända sedan jag själv insåg att trosförkunnelsen är osund. Frågan är hur stora dessa problem är.

  1. Om man som Samuel Varg Thunberg i praktiken menar att under är ytterst sällsynta och att Gud får anses vara verksam i stort sett endast genom psykologiska stärkande processer – en hållning som kan delas också av ateister fast i en urvattnad form – ja, då är precis all karismatik farlig. Men då bör man leda detta i bevis genom att granska karismatikens huvudfåror och inte dess ytterligheter. Ytterligheterna bevisar inte tesen, helt enkelt.
  2. Om man som Torsten Åhman menar att karismatik är något gott, men att avarter grasserar i våldsam mängd och att det mesta vi ser och hör inom området är just osunt, ja, då är problemet naturligtvis stort. Inom en rörelse som världen över berör runt en halv miljard människor finns det allsköns bråte och det är verkligen ett problem att trosförkunnelsen berör uppemot 50-80 miljoner människor världen över. Men problematikens storlek kan inte avgöras genom att stapla anekdoter. Det krävs bättre bevisföring än så.
  3. Om man som jag anser att problemen finns i viss mängd och att karismatiken har ett antal inbyggda frestelser som gör att den kan slå över i osunda former, då krävs det en viss vaksamhet och noggrannhet. Men att utmåla situationen som att vi står inför en flodvåg av gräsligheter, det är överdrivet och onödigt. Vad har jag då för bevis för min hållning? Svar: Forskning! Det där som man kunde ha hoppats att Kalla Faktas redaktion ägnade sig åt att läsa innan de gjorde sitt program. Men varför dra in fakta i ett program som har fakta i sin titel, när den egna åsikten är så mycket mer säljande?

Glada tillrop och fördömanden

Sociala media är nu i vanlig ordning fyllda med olika slags tillrop. Här finns åtskilliga kommentarer där man spyr galla på helandepredikanter. Torsten Åhman och Samuel Varg Thunberg får ett stort antal tacksamma ryggdunkningar. Ytterst lite av substans sägs, men låt mig kommentera några trender:

  1. Kalla Fakta efterlyser och uppmärksammar dem som bekräftar det egna narrativet. Kanske kommer det en uppföljning med mer av samma slag? Som om två dåliga bevis tillsammans skulle vara bättre än ett. I vart fall ser vi vad redaktionen önskar göra för slags program. Allsidighet efterlyses inte!
  2. Många passar på att vädra sin skepticism och ofta då svepa med sig allt vad tro heter i sin kritik. Den bild av Jens Garnfeldt som presenteras i programmet ses som symptomatisk för all religiositet som finns. Den intellektuella substansen i sådan kritik är lättbedömd.
  3. Kristna som är icke-karismatiska eller enbart önskar hålla sin karismatik på mycket defensiv nivå instämmer i hyllningskören. Att alla karismatiker dragits över en kam är en aning beklagligt på sin höjd enligt dessa, men inget att hänga upp sig på. Några av dessa är vetenskapligt skolade och verksamma i akademiska miljöer, men detta till trots ignorerar de alla krav på vetenskaplighet och saklighet i granskningen.
  4. Ett stort antal kommentatorer belyser dubbelmoralen hos Kalla Fakta när de inte granskar kanalens egna produktioner i program som Det okända. Det är väl bara att säga touché!

Gissningsvis strömmar det nu också in en massa meddelanden till de medverkande och till redaktionen där de fördöms för att ha gått emot Gud själv, vara ombud för den onde och gå en ond bråd död till mötes. Instabila och omogna människor finns i alla läger och när man trampar några på tårna kommer de att reagera därefter. Gissningsvis lägger Samuel Varg och Torsten Åhman dem åt sidan för vad det är. Men det förtroendet har jag inte för Kalla faktas redaktion. Jag gissar att de tar den sortens reaktioner som intyg på att problemet med hjärntvättade karismatiker är utbrett. Jag skulle bli glad om jag blev motbevisad på den punkten. Men om nu inte Ingemar Hedenius höll sig för god för att dra in den sortens tarvligheter i debatten så hyser jag föga hopp om att hans andas arvtagare skulle agera annorlunda.

Vad blir konsekvensen?

När dammet som rörts upp börjar lägga sig, vad blir slutresultatet? Kommer det färre människor till karismatiska möten? Kommer färre be om, eller acceptera förbön för helande? Inte direkt. Men droppen urholkar stenen. Det finns några individer och grupper i gränslanden mellan olika åsikter och i våra dagar handlar det sällan om logiska argument när någon byter hållning. Kalla fakta medverkar till att svärta ner bilden av karismatiker med sin usla journalistik. Det är inte alls något man bara kan skaka av sig.

Överdriven försiktighet blir ena konsekvens. Det är illa nog. Att detta dessutom kommer göra det enklare för den som vill diskriminera mot troende är en annan möjlig konsekvens. Det är inte Jens Garnfeldt som riskerar att råka illa ut, utan helt vanliga skolelever, arbetskamrater och grannar. Människor du haft i din omgivning och som enligt alla undersökningar är mindre benägna att ljuga, stjäla och bete sig klandervärt än genomsnittet. Människor som enligt alla undersökningar är mer generösa, mer hjälpsamma och mer omtänksamma än genomsnittet. Men vad spelar fakta för roll för ”Kalla fakta”? Mycket liten, tycks det.

Allt du behöver veta om benförlängning och lite till

Detta skrivs några timmar innan TV4 kommer att sända ett avsnitt av Kalla fakta som av allt att döma kommer gå hårt åt en framväxande skara av helandepredikanter. Den enda som syns på bild i trailern är Jens Garnfeldt, men pluralformen används. Också Torsten Åhman använder plural i det korta klippet där han kallar dessa som programmet ska handla om för ”charlataner”. Ett tilläggsklipp finns där Samuel Varg Thunberg visar hur man kan fejka benförlängning. I en artikel i Dagen verkar han mena att det är den enda sortens benförlängning som finns inom kristna sammanhang. Denna svartvithet gör oss en stor otjänst. Jag har försökt råda bot på den i tidigare inlägg, där jag bland annat går i dialog med Torsten Åhman. Nu vill jag kommentera fenomenet benförlängning mer specifikt.

Vad pratar vi om?

Jag tror vi först borde byta ord. Ren benförlängning, där det ena benet är fysiskt kortare än det andra, kan förekomma. Francis MacNutt berättar om en kvinna som genom genomsyrande förbön fick sitt ena ben förlängt med 1½ decimeter i boken Helandets Mysterium, som tyvärr bara kan köpas begagnat på svenska. (Köp den och läs, den är riktigt bra!) När John Wimber första gången besökte England inträffade ett liknande mirakel när han och vännen David Watson bad för en kvinna i Davids församling i York. Helandet var första gången som Wimber såg något liknande mirakel och trots att han var förebedjaren, stod han bredvid och sa gång efter annan ”I don’t believe this!”

Men i det här inlägget talar jag om när ben till synes växer ut mellan en och några centimeter. Ungefär som i detta klipp där Mark Marx från Causeway Coast Vineyard i Nordirland visar hur det går till:

Vad det handlar om är att ibland kan skolios yttra sig på ett sådant sätt att benen (eller armarna) verkar vara olika långa. Det som sedan sker är att när ryggen blir bättre så blir benen också ”lika långa”.

Lägg märke till att den unga kvinnan som blev botad i klippet ovan inte har skor på sig. Jag återkommer till det.

Mitt första läkarverifierade helande

År 1987 var jag hjälpledare på ett konfirmationsläger som anordnades av den församling där jag växte upp, Sjömarkens missionskyrka. Under de närmast föregående åren hade vi sett många, speciellt ungdomar, komma till tro, fyllas av Anden och också några helanden. Från lägren -85 och -86 kom de flesta konfirmanderna tillbaka med en kristen tro och en vilja att leva med i församlingens liv. Inför 1987-års läger när jag (äntligen!) fick vara med som ledare var förväntningarna stora.

Verkligheten blev en annan. Konfirmanderna var ointresserade, andakterna oinspirerade, deltagandet på frivillig andakt lågt, stämningen betydligt mer dämpad än tidigare år. Vi ledare slet och bad, men det gick trögt.

En av lektionerna undervisade jag om Anden. Jag nämnde nådegåvorna och tog ett exempel på varje, inklusive helande. Efter den lektionen kom en av konfirmanderna, Maria, till mig och berättade om sin skolios. Sjuksköterskan på skolan hade undersökt henna, konstaterat skolios och varnat henne att fortsatt tennisspelande kunde ge henna långvariga skador. Hon älskade tennis och det var ett hårt slag. Hon fick också en remiss till läkare för vidare undersökning, men det visste inte vi om. Maria frågade om vi kunde be för henne? ”Jovisst”, svarade jag, ”vi tar det på en frivillig andakt.”

Idag hade jag antagligen bett för henne direkt, men på den tiden ville jag ha en bättre inramning. Ett ödesdigert beslut ur den aspekten.

Det gick några dagar. Lägret var roligt, men den andliga temperaturen låg. Midsommarhelgen kom, och med den besökare som inte direkt gjorde situationen bättre. Sömnbristen hos deltagarna var påtaglig. När helgen var över var stämningen usel, vår pastor bortrest för deltagande i en annan församlings konfirmationshögtid, vår anställda ungdomsledare febersjuk. En konfirmand hade ett ordentligt vredesutbrott, ett par pratade om att de inte ville vara kvar på lägret. Kvällsandakten var bedrövlig. Ingen konfirmand sjöng med i sångerna, ingen lyssnade på mina ord, ingen deltog i bönen.

Andakten tar slut, en av de konfirmander som hade mest avvisande attityd ställer sig upp och frågar om vi kunde be för Maria nu? Hela mitt inre ropade nej, när som helst men inte nu! Men jag svarade ”ja, om du vill det Maria?” Och så blev det.

Nyfikenheten gjorde att intresset för frivillig andakt blev rekordstort. Alla utom två deltog. Den gjorde också att deltagande i sångerna blev bättre, men rummets atmosfär kunde knappast sägas vara trosfylld när det blev dags att be för Maria.

När det till sist blev dags att be för Marias rygg tog jag ledarrollen. Hon satt på en stol och jag höll upp hennes ben. Hon hade bara strumpor på sig, så det var svårt att bedöma den exakta skillnaden mellan hur långt benen stack ut. Den var dock tydlig och gissningsvis runt 1½ centimeter.

(Idag hade jag jämfört benen genom att titta på fotknölarna som Mark Marx gör i klippet ovan, men det visste jag inte då att man kunde göra.)

Jag ber den som vill vara med och be för Maria att lägga en hand på henne. Hon blir begravd under en massa händer, så jag ber några ta bort sina. Ledarna och de konfirmander jag kunde misstänka hade en tro tar bort sina. De som markerat under veckan mot tron har kvar sina. Min trosvisshet sjunker om möjligt än mer under nollpunkten.

Nu ber jag enligt den modell jag lärt mig av John Wimber. Jag bjuder in Guds Ande att komma över Maria, välsigna henne och att bota. Jag ber med öppna ögon, som jag lärt mig, också det av John Wimber. Jag hinner knappt avsluta mina korta meningar innan benet till synes växer ut i mina händer!

Jag är så förvånad att jag inte vågar tro att det hänt. Jag fortsätter be en stund. Jag ser mig omkring. Allas ögon är nu slutna i bön, för så har de ju lärt sig att man ska göra i Missionskyrkan. Ingen verkar ha reagerat. Jag funderar på vad jag ska göra. Benet har ju justerats. Jag ser ingen skillnad hur mycket jag än tittar, men vågar inte tro att det är sant. Jag hade förväntat mig en lång stunds bönekamp innan något kanske kunde ske.

Till slut fattar jag att jag inte kan fortsätta be för något som redan skett. Man jag vågar ju inte tro att det skett, så jag ber Maria ställa sig upp och så försöker jag titta på hennes höfter om de är raka. En dum idé. På det viset ser man ingenting av värde. Nåväl, nu kan jag inte göra något mer, så jag säger till Maria att jag uppfattade det som att benet kom ut när vi bad för henne.

Då exploderar rummet. Maria faller av utmattning och/eller Guds Andes kraft tillbaka i stolen. (Ingen rörde henne.) Hon börjar storgråta och bästa kompisen håller då om henne. Runt omkring blir alla utom sig och säger i munnen på varandra saker som ”jag kände det, jag kände det, benet blev alldeles varmt” eller ”jag kunde känna under min hand hur benet rörde sig, men eftersom ingen annan verkade reagera så sa jag inget”.

Resten av lägret hade vi en helt annan koncentration på lektionerna, fullt deltagande på frivillig andakt och vi fick be för flera av konfirmanderna om både helande och frälsning.

Efter sommaren hade vi en återträff. Maria berättar då att hon strax efter lägret var på Borås lasarett för sin skolios. Läkaren undersökte henne en gång. Läste remissen. Undersökte henne en andra gång. Läste remissen igen. Undersökte henne en tredje gång så noggrant han kunde. Sedan säger han till henne ”det står här att du har skolios, men jag kan inte se någon. Du är frisk.”

Jag träffade Maria en sex-sju år senare. Hennes rygg hade fungerat perfekt hela tiden. Under ett par år spelade hon en massa tennis.

Sedan dess har jag bett för många med skolios och nästan alltid sett Gud ta bort symptomet att benen verkar vara olika långa. Jag har varit med när andra har bett och sett det hända hundratals gånger.

Varför är benförlängning omtvistat?

Också bland kristna är benförlängning kontroversiellt. Långt ifrån alla som hör mitt vittnesbörd om Marias helande jublar. Skepticismen är utbredd, Varför är det så?

En första förklaring är att vi som ber för sjuka i perioder beter oss dåligt. Några enskilda faktorer sticker ut:

  1. Inramningen. Om helande sker ihop med överdriven fokusering på enskilda predikanter, där dålig teologi förkunnas och/eller där det finns ett osunt fokus på pengar, så ses hela hanteringen suspekt. Just den här sortens helande är tacksamt för predikanter som vill framstå som exceptionellt brukade av Gud, som ett argument för att vi andra ska ge pengar till deras ”ministry”. Med blotta ögonen ser vi ju något ske. Det är sällan fallet i när vi ber för andra sjukdomar. Dessa helandens tydlighet gör dem tacksamma för rena charlataner och leder också lätt till nästa punkt.
  2. Överbetoningen. Det har funnits tillfällen då jag känt att det blivit ett överdrivet fokus på skoliosen, där Gud troligen velat att vi fokuserade på annat och där den förbönssökande definitivt hellre velat att vi bad för något annat. Återigen är det helandets konkreta tydlighet som gör att vi frestas överbetona det. När Gud botar på det här viset känns det gott (fattas bara annat) och vi får se bönesvar. Det för stunden viktigare leder ofta ”bara” till bönesvar som syns först över tid.
  3. Överdrifter. Någon månad efter att Maria berättat om sitt läkarbesök är jag med min Läsa mera-grupp och har ett möte i Fristads missionskyrka. Jag ber en av killarna, som också var med på konfalägret berätta om helandet. Hans redogörelse liknade min ovan, men nu var skillnad i hur långt benen stack ut 2-3 centimeter. Den påtagliga dramatiken vi hade känt under lägret var så stark att bara någon dryg centimeters förlängning kändes lite klent.Detta är inte enda gången jag hört vittnesbörd om benförlängning anta samma dynamik som fiskehistorier. Antalet centimeter växer lätt för var gång det berättas.

    (Jag gick in och korrigerade fakta för åhörarna, trots att det skämde ut min kompis något, för jag värderade integriteten i berättelsen högre. Den kvällen bad vi för – och såg Gud bota – flera som led av skolios och i något fall var det närmare 3 centimeters skillnad mellan benens längd.)

    Ibland när vittnesbörd om den här sortens helande berättas verkar det som att man faktiskt tror att benet vuxit ut, att det inte skulle röra sig om en korrigering i ryggen, utan att ett kreativt mirakel inträffat. Jag uppmanar alla att vara mycket noga med att inte ge det intrycket. Det solkar ner vårt vittnesbörd!

    Själv är jag noga med att inte kalla detta för ett under eller ett mirakel, utan ett helande. Bibeln gör oftast den distinktionen och det är både bättre teologi att vi upprätthåller den och bättre för vår trovärdighet.

  4. Det verkar ”fungera” jämnt. Alla vi som regelbundet ber för sjuka vet att helande inte alltid kommer omedelbart. Vi vet att helande är både kamp och mysterium. Men det finns perioder när och personer för vilka det alltid verkar ”funka”. Det har inte alltid varit fallet för mig, men sett över tid har det ”fungerat” åtminstone fyra gånger av fem. I förnyelsetider ”fungerar” det alltid också för mig.

    Detta är provocerande! Varför botar Gud skolios, men struntar i cancer? Och varför utplånar han inte IS och Boko Haram?Detta är frågor för andra inlägg. Jag vill här poängtera den psykologiska aspekten, själva provokationen. Jag förstår den. Jag blir också provocerad. Men jag låter Gud vara Gud. Vem är jag som skulle förbjuda Gud att verka?

  5. Helandena är inte alltid kompletta eller så blir det återfall. Det är inte en medicinsk exakt bedömning som vi kan göra genom att hålla ut benen eller armarna. Läkare använder andra metoder. Det vi lekmän får är en fingervisning, inte mer. Vad vi ser i förbönen är hur ett symptom på skolios försvinner. Det är inte detsamma som att ryggen blivit helt frisk. Dessutom krävs det ofta träning eller andra stödjande åtgärder för att ryggen ska förbli frisk. Det är inget konstigt med det, så fungerar det också när ryggar korrigeras genom kiropraktik eller annan medicinsk behandling.

    Återfall och kvardröjande andra symptom kan tolkas som att helandet inte var riktigt. Det är en onödig slutsats. Så länge som vi inte överdriver vårt sätt att tala om det som skett eller uppmanar den botade att hålla fast vid sitt helande med en krampaktig och nedbrytande ”tro”, är det ingen fara med detta. Det är bara att fortsätta be tills helandet är komplett och stabilt.

    Ingen ifrågasätter skolmedicinen för att den ibland ger lindring i stället för permanent och komplett botande. Jag och många med mig tackar Gud för dess landvinningar och tar del av dem med glädje. Att det finns gradvisa helanden eller återfall från ett helande behöver inte behandlas annorlunda alls.

    Både ateister och vissa kristna tycks mena att ett gudomligt helande måste vara komplett och permanent för att räknas. Någon slags filosofiskt resonemang används för att leda den tesen i bevis, men då lämnar vi den kristna trons världsbild. I Bibeln är kampen mot sjukdom ett krig, där det går fram och tillbaka, en del av den dualism som finns mellan Gud och det onda. Aristoteliska idéer om begreppet allsmäktighet smög sig in i den kristna teologin långt efter Jesus och apostlarna var verksamma, och det är den världsbilden som ligger bakom det felaktiga antagandet att ett helande ska vara allt eller inget.

Bortförklaringar

När Gud botar skolios på detta sätt är det som sagt provocerande. Det måste bortförklaras eller accepteras. Här finns inga gråzoner, just eftersom helandet syns. Har du stått bredvid och sett hur ben rör på sig måste du antingen acceptera att du sett ett gudomligt ingripande eller att något skumt är i görningen.

I ingressen nämnde jag Samuel Varg Thunberg. Han går här i James Randis fotspår. Randi är känd för sina böcker och program där han avslöjar och ifrågasätter allt paranormalt och övernaturligt. Randi har ett antal fjädrar i hatten där han dragit ner brallorna fullständigt både på förmenta helandepredikanter i kristna sammanhang och på kända gestalter inom nyandligheten. Mig veterligen är James Randi den förste som förklarar hur man kan fejka en benförlängning genom att dra i skorna på det sätt som Samuel Varg Thunberg visar i TV4:s klipp.

Nu är det dock en väsentlig skillnad på att avslöja en falsk sedel och att leda i bevis att alla sedlar är falska. Tvärtemot vad man kan tro i medias rapportering förekommer helande inte främst på plattformar där olika predikanter, goda såväl som suspekta, huserar. Helande och annan karismatik utövas främst av människor som är fjärran från att blanda in pengar eller försöka sälja sig själva som upphöjda gudsmän. Det sker i bönegrupper, i hem och på gator. Det sker i gudstjänster där vanliga medlemmar finns med i förbönstjänst.

Jag har som sagt sett skolios justeras genom helande i Jesu namn några hundra gånger. Det har för det allra mesta skett fjärran från estrader, kollekttal och andliga superstjärnor. (Jag kan lova att jag heller inte är någon sådan.)

Dessutom finns det en tydlig undervisning i Bibeln om att Gud kan verka också genom felande, fallna och falska profeter. Äkta helanden kan ske även där den som påstår sig tjäna Gud har orena motiv, men det är också ett ämne för ett annat inlägg.

Är detta något unikt?

Första gången jag sett ben ”växa ut” – jag använde fortfarande det språkbruket – var jag imponerad. En klasskamrat på gymnasiet tog ner mig på jorden snabbt. Han påtalade att för en kiropraktor var detta vardagsmat. Det som hände var varken unikt eller svårförklarat, menade han.

På den tiden led jag av vanföreställningen att om Gud gjorde något övernaturligt, var det per definition också något som aldrig kunde ha skett också genom naturliga processer. Men poängen var ju att de ben jag sett växa ut hade gjort det när någon bad för dem, utan att dra i dem, utan att använda kiropraktiska metoder på ryggen, utan att någon skolmedicinsk behandling applicerades. En kiropraktor kan göra samma sak, javisst och jättebra, men någon kiropraktor hade inte funnits på plats när helandena inträffade.

Jag har själv suttit i stolen som den som får förbön. Att fejka det som händer är mycket svårt. Det är mycket möjligt att någon med lite träning kunde lära sig fejka helandet, men återigen, poängen är den att det inte är människor som tränats att fejka som vi ber för. Somliga är ateister, andra agnostiker, åter andra av obestämbar trosinställning. (Jag frågar inte efter den.)

Thomas av Aquino talar om olika grader eller typer av övernaturliga gudsingripanden. Den enklaste nivån är när Gud gör något som också sker i naturen, men genom Guds ingripande går det extra fort. En andra nivå är när det som sker inte kunde ha skett förutom genom Guds övernaturliga makt, men på sätt som håller sig inom naturens regelbundenhet. En tredje nivå är när denna lagbundenhet tycks vara helt upphävd.

Om jag förstått min Bibel rätt är helandens nådegåvor (dubbel pluralis i grundtexten) manifesterade främst på de två första av Aquinos nivåer och det som renodlat sker på nivå 2 och 3 att kalla för under, tecken och mirakler (tera, semeion och dynameis).

I förrgår bad vi i den konfirmandgrupp där jag just nu är en av ledarna för en av deltagarna. Han hade huvudvärk. Efter bönen, i tre omgångar, menade han att den hade reducerats med ca 70 %. Kunde inte en Alvedon gjort samma sak? Jovisst, och jag använder Alvedon ibland, men just då bad vi och Gud verkade på ett annat sätt.

Att påstå att helande inte kan ske i de fall då botande skulle kunna ha skett genom skolmedicin är lika ologiskt som att påstå att man inte kan ta bilen till Göteborg därför att det också går att resa dit med tåg.

Gör det själv!

Om det finns något jag ogillar med ”benförlängning” på estrader, så är det när man ger intrycket, frivilligt eller ofrivilligt, att det krävs en exceptionell andlig utrustning för att detta ska kunna ske. När de som finns runt omkring låter sig imponeras av predikanten, på grund av egen omognad eller på grund av att de leds att tänka på det sättet.

Det bästa sättet att hålla det falska och fejkade på avstånd är att se till att det äkta överflödar. Vill du som pastor hålla dina medlemmar fria från risken att otillbörligt låta sig imponeras och förledas av osunda predikanter, så lär dem att be för sjuka själva. Vill du undvika att de dras med till grumliga vatten, så låt det rena vattnet flöda!

Alla kristna kan själva be för sjuka, inklusive dem som lider av skolios. När du nästa gång har ett samtal med någon som har ont i ryggen fråga om du får pröva en sak. Sätt personen i en stol, så rakt som möjligt, med höften intill ryggstödet. Håll ut benen, med hälarna intill varandra och tårna i jämnhöjd. Om personen ifråga inte har skor på fötterna så jämför fotknölarna enligt klippet ovan. Har hon eller han iläggssulor för att kompensera för skillnaden mellan benen i upplevd längd, så tag av skorna.

Ser du en skillnad säg att det verkar som att det finns en snedhet i ryggen som ger detta symptom och fråga om du får be för honom eller henne. Om du inte ser någon skillnad fråga samma sak, men gå till väga på vanligt sätt.

Om svaret är ja inbjud Guds Ande att komma över personen, med välsignelse och frid. Bevara en avslappnad atmosfär. Höj inte rösten, det stressar bara upp. Be inte högt i tungor (om inte Anden manar dig att göra det med tolkning efteråt.) Finns det någon mer på plats kan den personen lägga sin hand på axeln, om det är OK med den som får förbön.

Inbjud sedan Anden att vägleda din bön. Lyssna efter Andens maningar. Öppna sedan ögonen så att du ser vad som händer. Om du inte får någon speciell vägledning så be om helande. Konkret. ”Räta upp ryggen Gud”, ”Låt benen bli lika långa” (Gud vet vad vi menar), ”Ta bort skoliosen”. Eftersom Gud har uppmanat oss att inte bara be för, utan att faktiskt bota de sjuka, så som ett ombud för Gud kan du befalla att helandet ska inträffa: ”Skolios försvinn i Jesu namn”, ”Rygg bli frisk i Jesu namn”, ”Ben, kom ut i Jesu namn”. Var inte rädd för att kriga!

Det finns de som också rycker och drar i benen i det här läget. Undvik det! Det kan kännas som att det underlättar för den känslomässiga trosvissheten, men det är en vanföreställning om trons natur som ligger bakom den tanken. Tro är att vara stadig, trots sina känslor, snarare än en känsla. Genom att rycka och dra i benet är det risk att helandet fejkas eller uteblir genom att man ger upp sin bön i förtid.

Om inget hänt inom ett par minuter bed Gud om vägledning för hur ni ska be i stället. Ibland kan något blockera, ibland finns det något som är mer angeläget att be för.

Om skoliosen ger vika och ett ben börjar ”växa”, fortsätt tills de tycks vara lika långa.

Be sedan för ryggen som helhet, om ett fullbordat helande och på nytt att personen i fråga ska bli välsignad. Det kan finnas mer att be om, detta symptom är inte hela sjukdomen eller hela sjukdomsproblematiken. Fråga om du kan få be för detta om du är osäker. Om ni agerar med respekt och visar omsorg och kärlek blir detta alltid en positiv upplevelse, oavsett om det synliga helandet kom genast eller inte.

Fråga hur det känns, både allmänt och specifikt i rygg och ben. Blev det någon skillnad? Hade personen några förnimmelser (”kraft”, värme, etc)? Det är OK att inte känna något!

Ibland kan svaren leda till ytterligare bön, annars bör du uppmuntra till att söka mer förbön i framtiden, för detta eller något annat.

Tala rätt om det efteråt. Ordet ”benförlängning” blir lätt en jargong. Använd den med försiktighet. Det handlar som sagt om skolios, inte att skelettet i benen förlängs.

Säg hellre att ett symptom på skolios är borta, och undvik att använda begreppet ”helad” på ett sätt som ger intrycket att skoliosen är helt borta om så inte är fallet.

Följ upp om du kan. Det kan bli återfall som jag skrev ovan, be igen i så fall. Förklara att det inte är konstigt och absolut inte ett tecken på att personen ifråga brister i tro. Andra gången kan vara svårare att be, eftersom personen genom återfallet kan börja tro att Gud inte vill. Försök uppmuntra honom eller henne att bara lägga sådana tankar åt sidan och ta emot. Fixera inte på bristande känslor av tro.

Berätta om det som hänt, utan krusiduller och överdrifter. Vittnesbörden ärar Gud, bygger upp de troende och väcker intresse.

När dessa vittnesbörd delas om vad Gud gör genom vanliga troende på vanliga möten, i småsamlingar och i vardagen, skapar vi en kultur där gudsingripanden är något normalt, inget sällsynt eller förbehållet en liten skara specialister.  Kort sagt, vi sprider nytestamentlig, ursprunglig kristendom!

 

Trosförkunnelsen som motbild

Jag är på träff för nya medarbetare i min region av Equmeniakyrkan eftersom jag i år återkommit i församlingstjänst efter några års uppehåll. Presentationsrunda: Säg vad du heter, var du jobbar och något roligt du varit med om i jobbet senaste månaden. När det blir min tur berättar jag om en grabb (ung man) som till synes blev helad på vår ekumeniska ungdomssamling, Omega. Jag gladde mig extra mycket eftersom förebedjaren berättade att för henne var det första gången hon hade varit med om att just hon fick förmedla helandet.

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, har du något mer? O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)

Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.

Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.

Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?

Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.

Läs mer

Framgångsteologi och trosförkunnelse, del 1, personlig bakgrund

Efter att ha haft dagarna och nätterna fulla med annat så har jag äntligen fått tid att skriva första delen i den här serien. Innan jag går in på historiska och teologiska analyser så tänkte jag berätta lite om min personliga bakgrund omkring detta.

Tidigt möte med en god karismatisk miljö

Jag är född på 60-talet. Det innebar att ungdomarna som var några år äldre än mig när jag kom med i gemenskapen var påverkade av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Några av dem besökte Jim MacInnes på Jutatorpet, andra besökte ibland Familjefesten i Ljungskile där Harry Greenwood oftast var huvudtalare. I princip samtliga kyrkors ungdomsgrupper i Borås vid den här tiden var berörda av den karismatiska väckelsen. Visst förekom det kontroverser, inte minst runt gemenskapen, ungdomar som främst kom inifrån Immanuelskyrkan, men brytningen skedde före min tid.

På skolorna hade skolgrupper bokbord över stora delar av Borås. Böckerna innehöll ofta drastiska omvändelseskildringar typ Låt mig få gråta eller Spring för livet Nicky. (Nicky själv besökte Borås och talade för en tusenhövdad lyssnarskara i aulan under min gymnasietid.)

Alla dessa förebilder tände en längtan hos mig att själv ta del av Andens dop (min teologi kring detta var på denna tid helt pentekostal, idag är den hybridpentekostal – mitt ord). Det skulle ju vara Nyckeln till så mycket mer, men trots att jag börjat tala i tungor var det många saker som inte hände. Var fanns de profetiska tilltalen och varför blev på sin höjd bara någon enstaka sjuk botad av mina böner på ett tydligt mirakulöst sätt?

Läs mer

Trosförkunnelse och framgångsteologi del noll

Porträtt av Calvin

Jean Calvin spelar en stor teologihistorisk roll för utvecklingen av nutida framgångsteologier.(Bild från Wikipedia)

Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om trosförkunnelse och framgångsteologi. Främst för att större delen av all diskussion kring detta handlar om att brännmärka eller rentvå individer och rörelser. Vi gör det för lätt för oss med en sådan ytlig debatt.

Men innan jag avslöjar för mycket så skulle jag uppskatta att få frågor. Inte främst dina åsikter, utan just frågor, är alltså vad som efterlyses i detta blogginlägg. För att hjälpa dig fråga så börjar jag med några definitioner och teser.

Jag har läst en del diskussioner om ämnet på svenska bloggar i sommar, men det är inte orsaken till denna serie. Den hade kommit i alla fall. Möjligen kan man säga att kvalitén på debatten i kommentarerna på exempelvis Tommy Dahlmans blogg har påskyndat mitt skrivande.

Definitioner

Förkunnelse (obestämd form) av tro
Alla olika slags teologier och predikningar som betonar trons roll för människans relation till Gud, för bönen och ett liv i lärjungaskap.
Trosförkunnelsen (bestämd form)
Teknisk term:Word of Faith (WoF)
Positive Confession Theology
Den speciella form av förkunnelse av tro som vuxit fram i progression från 1800-talets helanderörelse under John Alexander Dowie och från Essek William Kenyon, via F. F. Bosworth, över till (majoriteten av) helandeevangelisterna under 50-talets helandeväckelse, däribland Kenneth Hagin som i sin tur influerade gestaltningen av förkunnelse av tro hos Sten Nilsson och Ulf Ekman på Livets Ord under 80-talet och en bit in på 90-talet.
Framgångsteologi (obestämd form)
Teologi som lär och betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av Guds fysiska och materiella välsignelser här och nu (såväl som själslig och andlig välsignelse).
Framgångsteologin (bestämd form)
The Health and Wealth Gospel (HWG)
Den specifika form av framgångsteologi som betonar möjligheten till och normativiteten av ett liv fyllt av ekonomiskt överflöd och fullgod fysisk och mental hälsa som ett resultat av att man tillämpar seed faith (se nedan) och trosförkunnelsens (bestämd form) principer.
Troshelande
Faith healing
I denna serie bloggposter används begreppet för att beskriva den dynamik kring helandet som säger att den sjuke är garanterad att bli helad i kraft av guds löften om de åberopas på rätt sätt i tro.
Seed Faith
Läran att ekonomiskt givande inte bara hjälper mottagaren materiellt och givaren på andra sätt, utan att det finns en lag om sådd och skörd i det ekonomiska givandet som innebär att givaren är utlovad att få tillbaka det som offrats också materiellt och det med god avkastning.

Preliminära teser

Dowie i prästerlig dräkt

John Alexander Dowie är på många sätt troshelandets teologiske fader.

Detta är definitivt en slags work in progress och kastas i denna ofullbordade form ut som en start på en konversation.

  1. Trosförkunnelse och framgångsteologi är tendenser inom större delen av kristen förkunnelse, inte en isolerad företeelse. I olika former har de förekommit under större delen av den kristna historien.
  2. Alla bekymmersamma läror rymmer ett eller flera moment av sanning.
  3. Guds församling i Sverige i allmänhet och Lars Gunther i synnerhet lever inte ett liv i Andens kraft i den utsträckning som Gud vill och gjort möjligt.
  4. Förnyelserörelser behöver vara lite obalanserade för att kunna påverka, men tappar ofta balansen helt och slutar då vara en positiva influens.
  5. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån sina barnsjukdomar eller kortvariga faser av extremism. Notera att tes 4 och 5 balanserar varandra.
  6. Inga rörelser eller teologier ska bedömas efter sina mest extrema yttringar (goda eller dåliga), utan efter det typiska, det centrala, det bärande.
  7. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån enskilda citat eller isolerade händelser (och absolut inte i form av klipp på YouTube) utan utifrån väldokumenterade fullständiga resonemang.
  8. Inga rörelser eller teologier ska bedömas utifrån hur de har uppfattats av andra utan utifrån vad de själva faktiskt säger. Spekulation utifrån sådant som inte sagts är kontraproduktiv.
  9. Att vara frälst är inte detsamma som att ha rätt teologi. Inte heller finns det något självklart samband mellan karismatisk kraft och sund teologi. Om någon har en dålig lära så kan samma person ändå vara mäktigt använd i profetisk tjänst, helande och under och tecken.
  10. Konsekvens 1: Att kritisera en lära är inte detsamma som att påstå att Gud inte verkar med sin Ande på andra sätt där denna lära förkunnas.
  11. Konsekvens 2: Att glädja sig över att Gud verkat med sin Ande i det karismatiska är möjligt och gott även om det i sammanhanget också förekommit dålig lära.
  12. Konsekvens 3: Vi har rätt därför att hos oss förekommer mer under och tecken än hos er är ett ogiltigt argument.
  13. Sund lära är viktigt, men inte det enda som är viktigt. Det krävs mer än förkunnelse av sund lära för att vi ska få se Guds rike manifesteras ibland oss.
  14. Asketiska ideal och fattigdomsideal har historiskt sett också varit bekymmersamma och skapat onödigt lidande. Men också för dem gäller punkt 2.
  15. Karismatiska rörelser bör ”städa framför sin egen dörr” och inte använda den till synes obefintliga karismatiken på annat håll som en ursäkt för att inte pröva förkunnelsen inom de egna leden, även om avsaknad av karismatik är ett större problem generellt sett för svensk kristenhet än vad överdriven karismatik är.

Och framför allt: Att peka finger är kontraproduktivt. Tillfredsställesen man kan känna över att vara obesmittad eller en del av ett obesmittat sammanhang är illusorisk, väsensskild från sann kristen glädje och kontraproduktiv såväl i dialog med andra som för den egna tillväxten i Kristuslikhet och tjänst för Gud.

Andliga nollvisioner (hos oss är allt osunt utrotat) är lika farliga som fullkomlighetsvisioner (hos oss blir alla sjuka botade, alla syndare omvända och alla behov uppfyllda).

Ett par reflektioner om New Wines sommarkonferens 2013

Nu har jag haft ett par dagar på mig att smälta mina upplevelser under New Wine konferensen i Vänersborg. Världen idag konstaterar att Guds rike blev synligt och jag är benägen att hålla med. För mig blev det ett kärt återseende, med ett sammanhang som jag uppskattade mycket när det kom till Sverige, men som jag av olika skäl inte haft kontakt med på några år. Så här sammanfattade jag mina intryck på Facebook:

  • Härlig lovsång.
  • Goda möten med nya och gamla bekanta och vänner.
  • Många uppmuntrande exempel och vittnesbörd.
  • En hel del goda profetiska ord som jag fått till mig från olika personer som bad för mig.
  • Feedback på att jag fått be för andra med profetisk ledning vid flera tillfällen.
  • Många personer uppenbart starkt berörda av Guds närvaro.
  • Några helanden i min närhet, troligen många fler i konferensen som helhet. (Jag tror knappast Gud valde att bara verka i kraft just kring mig.) Det ska bli intressant att höra uppföljning om detta.

För den som inte känner mig, så är det mitt sätt att ropa Amen, Halleluja! Jag vill verkligen inskärp att min förnyade kontakt med New Wine var positiv och att detta också gjort att jag beslutat att mig för att bli en regelbunden understödjare.

Andra vittnesbörd börjar också strömma in.

Men det finns också en del utrymme för reflektion och något påpekande om vad som kan behöva lyftas fram som komplement.

New Wine, Vineyard, Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church)

New Wine grundades av David Pytches och hans kollega Barry Kissel. Pytches skriver i förordet till Att utveckla en helandetjänst av John Coles:

Vi har alla blivit mycket inspirerade och fått hjälp av grundaren för Vineyardrörelsen John Wimbers undervisning och tjänst. I själva verket grundades New Wine 1989 för att sprida många av Wimbers insikter och tjänster. (s. 7)

Nu har det dock gått några år sedan 1989 och ingen rörelse kan fortsätta att vara dynamisk och växa utan att den utvecklas och tar in nya intryck. För den svenska delen av New Wine, så har detta tydligt inneburit att man sökt kontakt med de ledare som finns i vad jag kallar de ”nätverk av nätverk” (det finns mer än ett, men de innehåller ofta samma nyckelpersoner) med ledare som uppstod efter brytningen mellan Vineyard och ”Torontovälsignelsen”. (Den brytningen i sig ämnar jag återkomma till i ett separat blogginlägg.)

Detta innebär att Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church) är två viktiga inspirationskällor för New Wine idag. På konferensen i Vänersborg medverkade Danny Silk, pastor i Bethel. Inspirationen från Bethel och dessa nätverk syntes också i form av åtskilliga titlar vid Gospel Medias bokförsäljning, i form av personer som besökt Bethel eller gått på/ämnar gå på dess bibelskola.

I många fall diskuteras om Bill Johnson, med flera, är falska eller fejkade profetgestalter, men det är inte ämnet för detta blogginlägg. Jag vill diskutera några kulturskillnader mellan dagens New Wine och Vineyard anno 1980-1995, och vad detta kan innebära på gott och ont.

Märk också: Detta är en prövande, testande, text, utan definitiva svar och med öppna frågor!

Pentekostalt och evangelikalt

Vineyard definierade sig som den radikala mitten, med inslag av det pentekostala/karismatiska livet i Andens kraft, och med en tydligt evangelikal teologisk grund; karismatisk spiritualitet och evangelikal teologi. Med denna kombination, så vann Wimber över många evangelikaler till att öppna sig för Andens kraft.

Men det innebar också en annan inställning till det övernaturliga, ”naturally supernatural”. Bort från beteenden där Andens kraft associeras med uppstressade känslostämningar och påtryckningar. Wimber gjorde sig känd för att avbryta möten, exempelvis för en kaffepaus, om han såg att sådant höll på att hända. När Stockholm Vineyard startade, så tog man efter Brent Rues församlingsmodell, med ”kyrkkaffe” mitt i gudstjänsten, mellan lovsången och undervisningen. Dial down var ett ledord. Känslorna ska följa Andens verk, inte föregå det.

Detta kan ses som ett tydligt inslag av evangelikal kultur, åtminstone i en sydkalifornisk tappning, med inspiration från Jesusrörelsen och Wimbers bakgrund som kväkare. Ett annat sätt på vilken denna kultur märktes, det var i den bibelfokuserade och utförliga undervisningen. En konferens med Wimber innebar att deltagarna fick ett tjockt häfte med syllabus till alla tal och fördjupande studier. Ibland kunde talaren avvika ifrån den i förväg uppgjorda planeringen, men tanken var ändå att ge en i Bibeln väl förankrad och utförlig undervisning, kryddad med aktuella exempel och vittnesbörd. Inom evangelikal tradition, så är expository preaching, bibelutläggande predikan, det kanske finaste som finns och anförs ofta som det enskilt viktigaste redskapet för att leda människor till andlig tillväxt.

Precis som Jonas Melin, så konstaterar jag att undervisningen under New Wine var mycket fokuserad på berättelserna. Undantag fanns under de olika seminarierna. Bland annat deltog jag i seminariet helande på gatan (HOTS), som inleddes med en tydlig biblisk grund, med klar Wimberinfluens. (HOTS är dock ursprungligen från en Vineyardförsamling, så det är inte så konstigt.)

Utmärkande för pentekostal tradition är att den är ”story telling”, muntlig. Med Walter Hollenwegers ord, den är realgeschichtlich, medan evangelikal tradition är idealgeschichtlich. Bill Johnson har skrivit en bok om och Danny Silk återkom under konferensen ofta till vikten av att ständigt berätta uppmuntrande vittnesbörd. Det är kanske inte så underligt om undervisningen på New Wine också verkar ha tagit några tydliga steg mot den pentekostala traditionen.

Själv menar jag att detta är två poler som vi behöver kretsa mellan. Om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning. Om händelsevis någon inom New Wines ledning läser detta, så kan det vara värt att tänka på om denna glidning är en medveten strategi, eller om det bara har råkat hända när influenserna kommer från nya källor.

När jag såg vilka boktitlar som dominerade på bokbordet, så var det mycket tydligt att personliga vittnesbörd dominerade totalt, även för att ge undervisning i frågor som himmel och helvete! New Wine ska inte göras ansvariga för vilka boktitlar som ges ut av Gospel Media, men i vart fall boken om ett personligt besök i helvetet gör mig djupt bekymrad. Jag får försöka hitta tid att återkomma till det problematiska med den sortens vittnesbörd.

Andlighet från majoritetsvärlden

Med begreppet majoritetsvärlden så avses i princip allt utom Nordamerika och Västeuropa. Candy Gunther Brown och Margaret Poloma menar att en av de saker som utmärker de personer som New Wine nu låter sig influeras av, det är just att de har låtit sig influeras av de snabbt växande pentekostala rörelser som finns just i majoritetsvärlden.

Här finns det en konkret utmaning. Den spiritualitet som driver dessa kyrkor sätter Anden i fokus på ett sätt som vi västerlänningar är helt ovana vid. Den teologiska traditionen som går från Augustinus över reformatorerna till oss idag är helt fokuserad på första och andra trosartikeln och lägger på Anden på slutet, och ofta i en ganska så kastrerad form, där Andens verk enbart förväntas ske i en människas inre, i själen inte i kroppen.

Pentekostal spiritualitet är till sätt väsen ett uppror mot denna nedtonade pneumatologi. Anden förväntas framträda, ljudligt och synligt (1 Kor 12:7), men det resulterar i ständiga följdfrågor. På vilka sätt och i vilken utsträckning? Majoritetsvärldens kristna visar oss att sätten är fler och utsträckningen större än vad vi i väst kommit att förvänta oss som normalt. När vi nu möter en sådan karismatik så är det inte underligt om den känns utmanande. Den utmanar mig något alldeles oerhört, och det är jag glad för! Jag mår bra av utmaningar.

I möten med den här sortens utmaningar, så finns det två enkla utvägar. Förkasta allt eller bejaka allt. Paulus lär oss att pröva allt och behålla det goda. Men en sådan prövning måste inkludera att jag prövar mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vilka knappar trycker Bill Johnson på i mig? Utmaningar är utmanande, annars vore de väl något annat än just utmaningar.

Impartation, undervisning och träning

Under konferensen sökte jag mig fram till förbön varje gång tillfälle erbjöds. Många goda saker skedde och det var uppmuntrande på alla sätt. Efter hand så ville jag dock hellre be för andra, än att bli bedd för, så när tillfälle gavs var jag ivrig att praktisera. Det tycks mig som att de också bar god frukt. Responsen var uppmuntrande!

New Wine har ärvt och vårdar från Wimber det totala avståndstagandet från timglasmodellen, där en enskild superstjärna ska be för alla andra. Likaså fanns det seminarier där deltagarna erbjöds undervisning om och träning i praktisera Andens gåvor. Också det helt enligt Wimbers föredöme.

Dock tycker jag mig se en glidning mot att tanken på att erhålla en smörjelse via överföring av den via handpåläggning (impartation) i dagens New Wine har en betydligt större betoning än vad som gällde på Wimbers konferenser. Jag tror inte på guilt by association, men det kan vara värt att hålla i minnet att det var just överbetoning av impartation, som ledde till en urspårning inom Latter Rain Movement på 50-talet. Där är inte New Wine alls, men det är ändå värt att hålla i minnet inför framtiden.

Och som enskild deltagare så gäller fortfarande sanningen att det är när konferensen är över som det börjar på allvar. Gud kommer inte få dig att börja samspela med Honom som om du vore en viljelös robot. Om du inte går på vad du fått, så händer inget!

Hos vem finns initiativet?

I Wimbers och Pytches efterföljd, så betonade Mark Aldridge att tjänst för Gud innebär att göra vad man ser Fadern göra och tala det man hör Fadern tala. Just detta såg jag på 80-talet som den enskilt viktigaste skiljelinjen mellan Vineyard och Word of Faith-förkunnelsen, som på den tiden predikades som allra värst på Livets Ord. För Wimber handlade karismatik om följsamhet mot Anden, och med den betoningen ställde han sig i den bästa fåran av den pentekostala traditionen. Namn som Donald Gee, Smith Wigglesworth (faktiskt!), Howard Simpson, Aimee Semple McPherson, Kathryn Kuhlman och Francis MacNutt representerar denna linje.

Under sina första år i helandetjänst, så rekommenderade Wimber dock att man borde läsa Christ the Healer av F.F. Bosworth. Men så fort bättre material fanns att tillgå, så slutade Wimber med det. Det är anmärkningsvärt att Randy Clark däremot har tagit upp den boken som en rekommenderad läsning och säljer den på sin webbplats.

På vad sätt då, kanske någon undrar? Jo, Bosworth står som ursprung till en annan fåra inom den pentekostala traditionen. Bosworth lägger allt fokus på det ”fullbordade verket” i Jesu död och uppståndelse, som han sedan tillämpar så att den troende själv ges initiativet till att ”ta ut sitt helande” i tro. Bosworth blir lärofader till 50-talets helandeevangelister och via en av dem (Kenneth Hagin) till Ulf Ekman, så som han förkunnade under just 80-talet.

Jag ser detta som något helt annat än att låta sig inspireras ut ur sin komfortzon. Det är viktigt att upprätthålla tydliga rågångar mot Word of Faith-förkunnelsen. Fler än jag får intrycket att denna rågång inte upprätthålls av Bill Johnson, och kanske inte heller av fler inom hans nätverk av kristna ledare. Än så länge tycker jag mig inte se detta främst som en glidning, inte som att steget tagits fullt ut. Likväl är det värt att beakta.

Höjd, bredd och djup

När jag möter och studerar det som görs och sägs av Bill Johnson, Randy Clark, John Arnott, med flera, så märker jag att fokus ligger på att få ett större mått av Andens kraft över sitt liv, som enskild och församling. Karismatiken kan lyfta till nya och oanade höjder!

Hos Randy Clark och Bill Johnson, så möter jag dock ett ganska så snävt fokus. Jag saknar bredden! Hos John Wimber fanns det en stor spännvidd i undervisningen om lärjungaskap, även om han blev mest känd för just det övernaturliga. Jag ser bredd hos Iris Ministries, i hur de jobbar med fattiga och föräldralösa. Jag såg bredden hos Jacob Marineni, som talade på konferensen i år. Jag såg bredden i vad som behandlades på förra årets New Wine konferens hos Bruce Collins.

Men var finns bredden för lärjungaskap i Sverige?

New Wine är inte och ska inte vara allt för alla. Ett klart och tydligt fokus är helt avgörande, men då behöver man som deltagare också veta om att just här får man en sak och så får man gå till andra sammanhang för att hämta det man kan komplettera med. Jag undrar om alla gör det?

Person- och titelfokus

Det fanns en enda sak som gladde mig mer än något annat i det som Danny Silk förmedlade under konferensen, nämligen att Bill Johnson inte kallade sig själv apostel. Som ivrig student av kyrkohistoria, med betoning på väckelser och andlig förnyelse, så vet jag att det blir oftast pannkaka av allt när titlar börjar bli viktiga och mest laddad av alla är titeln apostel.

Jag tror inte att den apostoliska funktionen var given enbart till några få individer i den första generationen av kristenheten. Jag tror det finns apostlar idag! Men lika fullt och fast som jag tror det, lika övertygad är jag att det blir fel när titlarna blir viktiga. New Wine i Sverige kommer under den närmaste tiden att lägga fokus på det apostoliska och profettjänsten, som grund för församlingen (Ef 2:20). Jag tar inte alls avstånd från detta, men påminner om att det är ett minfält.

Också Danny Silk var noga med att påpeka i sitt tal till präster och pastorer att titlar är helt underordnade. Som sagt, det gladde mig att höra.

Låt mig avsluta med en Wimber-historia om ämnet. Han introducerades en gång som ”Doktor Wimber”, men förklarade genast att någon doktorstitel hade han inte. Den som introducerade honom frågade då nervöst vad han skulle kalla honom. Wimber replikerade:

You can call me John

I andra sammanhang ville man ge honom titeln apostel. Wimber vägrade detta konsekvent, med de berömda orden:

I’m just a saxophone playing fat man on his way to heaven.

Behåller New Wine detta från Wimber, så får de inbjudna talarna och det svenska ledarskapet tala hur mycket som helst om det apostoliska!

John Wimbers syn på Andens gåvor

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Läs mer

Om tro och tvivel

Det här skrev jag först som en kommentar på bloggen Hela pingsten, där Micael Grenholm skriver om Tro, i stället för tvivel. Jag håller i grunden med Micael i hans inlägg att vi behöver idag främst uppmuntra tron och inte göra tvivlet till något fint, men saknade en del nyanser. Kanske är det åldern. Micael, som jag tyvärr aldrig träffat ännu, skriver ungefär som jag kunde ha gjort när jag var mellan 20 och 30, och det hoppas jag att han tar som beröm! Jag är nämligen inte alls skamsen över hur jag på den tiden sökte Guds kraft för att se Riket manifesteras i min vardag och församling. Men förhoppningsvis har jag lärt mig ännu något sedan dess.

Några reflektioner utifrån Micaels text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svåröversatt och inte riktigt lika etablerat).

Mirakler först, mindre tvivel sedan

Intressant att Micael vänder på ordningen mellan tro/tvivel och mirakler/brist på mirakler, jämfört med hur förkunnelsen sett ut inom vad jag kallar den andra modellen, med linjen över J. A. DowieF. F. Bosworth50-talets helandeväckelseWord of Faith-förkunnelsen. Inom denna modell måste tvivlen först släckas, därefter kan under ske. Micael talar däremot om tvivlet som resultat av brist på under. Spännande!

Vad är tro och tvivel

Då uppstår naturligtvis frågan, vad menas med tvivel och vad menas med tro till vardags, inte när trons andliga gåva manifesterats? Är tron en ”fast övertygelse”, alltså i grunden en emotion, så blir tvivel också en vacklande känsla. Och att bekämpa sådana känslor kan bli näst intill omöjligt eftersom den introspektion man ägnar sig åt för att undersöka om de försvunnit i sig skapar ”tvivel”. En ond cirkelgång med stora själavårdsmässiga konsekvenser. Är trons grundläggande väsen å andra sidan en viljeinriktning, Jakobs ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”, den av en oren ande plågade pojkens far som säger ”jag tror, hjälp min otro”, ja i så fall handlar det om att vara stadig i sitt sökande efter Gud och bönesvar, oavsett känslor. Jag tror den definitionen passar bättre in på Jakobsbrevets ord om att den som tvivlar är som en våg som drivs hit och dit, vacklande, tvehågsen.

Trosakten och trosprocessen

En tredje aspekt är om man bör skilja mellan tro som livsattityd (fides qua), trosakten, och tro som gestaltning av hela livet, med en koherent serie uppfattningar om vad man tror (fides quae). Jag kallar det sista trosprocessen. Det kan få betydelser i en stort antal frågor. Ta till exempel en nykristen tonåring, som upplever att bön ger enkla svar, men sedan är det dags att växa i mognad och Gud undanhåller de enkla svaren för en tid, för att personen ska se fler sidor av hur Gud verkar i personens liv. En sådan person kan komma att ”tvivla” på bönen och den befintliga uppfattningen av vad bön är och hur bön fungerar kan rent utav behöva rivas ner, så att Gud kan bygga upp en ny och bättre och troligen mer nyanserad tro på bönen (fides quae).

Ett konkret exempel på detta sista skulle ju kunna vara om man levt med föreställningen att man ”får som man tror” och att sjukdom därför är brist på tro. Att komma in i tvivel över en sådan deterministisk syn på hur Gud agerar är faktiskt sunt, även om det går via sjukdom. Om slutresultatet liknar det John Wimber skriver om i sin bok ”Living with Uncertainty, my bout with cancer”, så var tvivelsfasen definitivt av godo.

Vad jag försöker säga här är att det är skillnad på att tvivla i betydelsen brista i sin dedikation/viljeinriktning och att tvivla i betydelsen ifrågasätta trons intellektuella gestaltning. I evangelierna, där i princip alla ord som fördömer tvivlet finns, så talas det inte om trosprocessen utan om trosakten.

Det är med andra ord angeläget att vara tydlig här, eftersom den sortens tvivel man går igenom i sin trosprocess kan resultera i att tron tappas helt eller tar stor skada, om man ska stå emot tvivlen, i stället för att ta sig igenom dem.

Troskultur eller tvivelskultur

Därmed inte sagt att den tvivelskultur som finns inom stora delar av dagens kristenhet är sund. Det är fint, enligt denna, att komma in i en troskris, men det är inte lika fint att komma igenom den. Och det är inte förkunnelsens uppgift att pressa fram troskriser, lika lite som det är dess uppgift att ignorera dem. Livet i sig är tillräckligt komplext och gemenskapen med Gud är tillräckligt nyanserad för att den sortens kriser kommer att uppstå.

More love, more power

Det är sorgligt att i dagens kristenhet så dominerar förkunnelse om trosprocessen helt och hållet, över förkunnelse om trosakten. Jag gillar exempelvis Owe Wikström och läser med behållning exempelvis hans korta betraktelse om lidandet som meningslöst. Men när en predikant ”snöar in” på en kristendomstolkning som inte offensivt söker Andens kraft och gåvor, då har det blivit fel. Det innebär att jag är överens med Micaels inläggs huvudsakliga ärende: Vi behöver främst uppmuntra tro, vittna om gudsingripanden och söka more love and more power, more of You in my life.