Nu har jag haft ett par dagar på mig att smälta mina upplevelser under New Wine konferensen i Vänersborg. Världen idag konstaterar att Guds rike blev synligt och jag är benägen att hålla med. För mig blev det ett kärt återseende, med ett sammanhang som jag uppskattade mycket när det kom till Sverige, men som jag av olika skäl inte haft kontakt med på några år. Så här sammanfattade jag mina intryck på Facebook:

• Härlig lovsång.
• Goda möten med nya och gamla bekanta och vänner.
• Många uppmuntrande exempel och vittnesbörd.
• En hel del goda profetiska ord som jag fått till mig från olika personer som bad för mig.
• Feedback på att jag fått be för andra med profetisk ledning vid flera tillfällen.
• Många personer uppenbart starkt berörda av Guds närvaro.
• Några helanden i min närhet, troligen många fler i konferensen som helhet. (Jag tror knappast Gud valde att bara verka i kraft just kring mig.) Det ska bli intressant att höra uppföljning om detta.

För den som inte känner mig, så är det mitt sätt att ropa Amen, Halleluja! Jag vill verkligen inskärp att min förnyade kontakt med New Wine var positiv och att detta också gjort att jag beslutat att mig för att bli en regelbunden understödjare.

Andra vittnesbörd börjar också strömma in.

Men det finns också en del utrymme för reflektion och något påpekande om vad som kan behöva lyftas fram som komplement.

New Wine, Vineyard, Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church)

New Wine grundades av David Pytches och hans kollega Barry Kissel. Pytches skriver i förordet till Att utveckla en helandetjänst av John Coles:

Vi har alla blivit mycket inspirerade och fått hjälp av grundaren för Vineyardrörelsen John Wimbers undervisning och tjänst. I själva verket grundades New Wine 1989 för att sprida många av Wimbers insikter och tjänster. (s. 7)

Nu har det dock gått några år sedan 1989 och ingen rörelse kan fortsätta att vara dynamisk och växa utan att den utvecklas och tar in nya intryck. För den svenska delen av New Wine, så har detta tydligt inneburit att man sökt kontakt med de ledare som finns i vad jag kallar de ”nätverk av nätverk” (det finns mer än ett, men de innehåller ofta samma nyckelpersoner) med ledare som uppstod efter brytningen mellan Vineyard och ”Torontovälsignelsen”. (Den brytningen i sig ämnar jag återkomma till i ett separat blogginlägg.)

Detta innebär att Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church) är två viktiga inspirationskällor för New Wine idag. På konferensen i Vänersborg medverkade Danny Silk, pastor i Bethel. Inspirationen från Bethel och dessa nätverk syntes också i form av åtskilliga titlar vid Gospel Medias bokförsäljning, i form av personer som besökt Bethel eller gått på/ämnar gå på dess bibelskola.

I många fall diskuteras om Bill Johnson, med flera, är falska eller fejkade profetgestalter, men det är inte ämnet för detta blogginlägg. Jag vill diskutera några kulturskillnader mellan dagens New Wine och Vineyard anno 1980-1995, och vad detta kan innebära på gott och ont.

Märk också: Detta är en prövande, testande, text, utan definitiva svar och med öppna frågor!

Pentekostalt och evangelikalt

Vineyard definierade sig som den radikala mitten, med inslag av det pentekostala/karismatiska livet i Andens kraft, och med en tydligt evangelikal teologisk grund; karismatisk spiritualitet och evangelikal teologi. Med denna kombination, så vann Wimber över många evangelikaler till att öppna sig för Andens kraft.

Men det innebar också en annan inställning till det övernaturliga, ”naturally supernatural”. Bort från beteenden där Andens kraft associeras med uppstressade känslostämningar och påtryckningar. Wimber gjorde sig känd för att avbryta möten, exempelvis för en kaffepaus, om han såg att sådant höll på att hända. När Stockholm Vineyard startade, så tog man efter Brent Rues församlingsmodell, med ”kyrkkaffe” mitt i gudstjänsten, mellan lovsången och undervisningen. Dial down var ett ledord. Känslorna ska följa Andens verk, inte föregå det.

Detta kan ses som ett tydligt inslag av evangelikal kultur, åtminstone i en sydkalifornisk tappning, med inspiration från Jesusrörelsen och Wimbers bakgrund som kväkare. Ett annat sätt på vilken denna kultur märktes, det var i den bibelfokuserade och utförliga undervisningen. En konferens med Wimber innebar att deltagarna fick ett tjockt häfte med syllabus till alla tal och fördjupande studier. Ibland kunde talaren avvika ifrån den i förväg uppgjorda planeringen, men tanken var ändå att ge en i Bibeln väl förankrad och utförlig undervisning, kryddad med aktuella exempel och vittnesbörd. Inom evangelikal tradition, så är expository preaching, bibelutläggande predikan, det kanske finaste som finns och anförs ofta som det enskilt viktigaste redskapet för att leda människor till andlig tillväxt.

Precis som Jonas Melin, så konstaterar jag att undervisningen under New Wine var mycket fokuserad på berättelserna. Undantag fanns under de olika seminarierna. Bland annat deltog jag i seminariet helande på gatan (HOTS), som inleddes med en tydlig biblisk grund, med klar Wimberinfluens. (HOTS är dock ursprungligen från en Vineyardförsamling, så det är inte så konstigt.)

Utmärkande för pentekostal tradition är att den är ”story telling”, muntlig. Med Walter Hollenwegers ord, den är realgeschichtlich, medan evangelikal tradition är idealgeschichtlich. Bill Johnson har skrivit en bok om och Danny Silk återkom under konferensen ofta till vikten av att ständigt berätta uppmuntrande vittnesbörd. Det är kanske inte så underligt om undervisningen på New Wine också verkar ha tagit några tydliga steg mot den pentekostala traditionen.

Själv menar jag att detta är två poler som vi behöver kretsa mellan. Om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning. Om händelsevis någon inom New Wines ledning läser detta, så kan det vara värt att tänka på om denna glidning är en medveten strategi, eller om det bara har råkat hända när influenserna kommer från nya källor.

När jag såg vilka boktitlar som dominerade på bokbordet, så var det mycket tydligt att personliga vittnesbörd dominerade totalt, även för att ge undervisning i frågor som himmel och helvete! New Wine ska inte göras ansvariga för vilka boktitlar som ges ut av Gospel Media, men i vart fall boken om ett personligt besök i helvetet gör mig djupt bekymrad. Jag får försöka hitta tid att återkomma till det problematiska med den sortens vittnesbörd.

Andlighet från majoritetsvärlden

Med begreppet majoritetsvärlden så avses i princip allt utom Nordamerika och Västeuropa. Candy Gunther Brown och Margaret Poloma menar att en av de saker som utmärker de personer som New Wine nu låter sig influeras av, det är just att de har låtit sig influeras av de snabbt växande pentekostala rörelser som finns just i majoritetsvärlden.

Här finns det en konkret utmaning. Den spiritualitet som driver dessa kyrkor sätter Anden i fokus på ett sätt som vi västerlänningar är helt ovana vid. Den teologiska traditionen som går från Augustinus över reformatorerna till oss idag är helt fokuserad på första och andra trosartikeln och lägger på Anden på slutet, och ofta i en ganska så kastrerad form, där Andens verk enbart förväntas ske i en människas inre, i själen inte i kroppen.

Pentekostal spiritualitet är till sätt väsen ett uppror mot denna nedtonade pneumatologi. Anden förväntas framträda, ljudligt och synligt (1 Kor 12:7), men det resulterar i ständiga följdfrågor. På vilka sätt och i vilken utsträckning? Majoritetsvärldens kristna visar oss att sätten är fler och utsträckningen större än vad vi i väst kommit att förvänta oss som normalt. När vi nu möter en sådan karismatik så är det inte underligt om den känns utmanande. Den utmanar mig något alldeles oerhört, och det är jag glad för! Jag mår bra av utmaningar.

I möten med den här sortens utmaningar, så finns det två enkla utvägar. Förkasta allt eller bejaka allt. Paulus lär oss att pröva allt och behålla det goda. Men en sådan prövning måste inkludera att jag prövar mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vilka knappar trycker Bill Johnson på i mig? Utmaningar är utmanande, annars vore de väl något annat än just utmaningar.

Impartation, undervisning och träning

Under konferensen sökte jag mig fram till förbön varje gång tillfälle erbjöds. Många goda saker skedde och det var uppmuntrande på alla sätt. Efter hand så ville jag dock hellre be för andra, än att bli bedd för, så när tillfälle gavs var jag ivrig att praktisera. Det tycks mig som att de också bar god frukt. Responsen var uppmuntrande!

New Wine har ärvt och vårdar från Wimber det totala avståndstagandet från timglasmodellen, där en enskild superstjärna ska be för alla andra. Likaså fanns det seminarier där deltagarna erbjöds undervisning om och träning i praktisera Andens gåvor. Också det helt enligt Wimbers föredöme.

Dock tycker jag mig se en glidning mot att tanken på att erhålla en smörjelse via överföring av den via handpåläggning (impartation) i dagens New Wine har en betydligt större betoning än vad som gällde på Wimbers konferenser. Jag tror inte på guilt by association, men det kan vara värt att hålla i minnet att det var just överbetoning av impartation, som ledde till en urspårning inom Latter Rain Movement på 50-talet. Där är inte New Wine alls, men det är ändå värt att hålla i minnet inför framtiden.

Och som enskild deltagare så gäller fortfarande sanningen att det är när konferensen är över som det börjar på allvar. Gud kommer inte få dig att börja samspela med Honom som om du vore en viljelös robot. Om du inte går på vad du fått, så händer inget!

Hos vem finns initiativet?

I Wimbers och Pytches efterföljd, så betonade Mark Aldridge att tjänst för Gud innebär att göra vad man ser Fadern göra och tala det man hör Fadern tala. Just detta såg jag på 80-talet som den enskilt viktigaste skiljelinjen mellan Vineyard och Word of Faith-förkunnelsen, som på den tiden predikades som allra värst på Livets Ord. För Wimber handlade karismatik om följsamhet mot Anden, och med den betoningen ställde han sig i den bästa fåran av den pentekostala traditionen. Namn som Donald Gee, Smith Wigglesworth (faktiskt!), Howard Simpson, Aimee Semple McPherson, Kathryn Kuhlman och Francis MacNutt representerar denna linje.

Under sina första år i helandetjänst, så rekommenderade Wimber dock att man borde läsa Christ the Healer av F.F. Bosworth. Men så fort bättre material fanns att tillgå, så slutade Wimber med det. Det är anmärkningsvärt att Randy Clark däremot har tagit upp den boken som en rekommenderad läsning och säljer den på sin webbplats.

På vad sätt då, kanske någon undrar? Jo, Bosworth står som ursprung till en annan fåra inom den pentekostala traditionen. Bosworth lägger allt fokus på det ”fullbordade verket” i Jesu död och uppståndelse, som han sedan tillämpar så att den troende själv ges initiativet till att ”ta ut sitt helande” i tro. Bosworth blir lärofader till 50-talets helandeevangelister och via en av dem (Kenneth Hagin) till Ulf Ekman, så som han förkunnade under just 80-talet.

Jag ser detta som något helt annat än att låta sig inspireras ut ur sin komfortzon. Det är viktigt att upprätthålla tydliga rågångar mot Word of Faith-förkunnelsen. Fler än jag får intrycket att denna rågång inte upprätthålls av Bill Johnson, och kanske inte heller av fler inom hans nätverk av kristna ledare. Än så länge tycker jag mig inte se detta främst som en glidning, inte som att steget tagits fullt ut. Likväl är det värt att beakta.

Höjd, bredd och djup

När jag möter och studerar det som görs och sägs av Bill Johnson, Randy Clark, John Arnott, med flera, så märker jag att fokus ligger på att få ett större mått av Andens kraft över sitt liv, som enskild och församling. Karismatiken kan lyfta till nya och oanade höjder!

Hos Randy Clark och Bill Johnson, så möter jag dock ett ganska så snävt fokus. Jag saknar bredden! Hos John Wimber fanns det en stor spännvidd i undervisningen om lärjungaskap, även om han blev mest känd för just det övernaturliga. Jag ser bredd hos Iris Ministries, i hur de jobbar med fattiga och föräldralösa. Jag såg bredden hos Jacob Marineni, som talade på konferensen i år. Jag såg bredden i vad som behandlades på förra årets New Wine konferens hos Bruce Collins.

Men var finns bredden för lärjungaskap i Sverige?

New Wine är inte och ska inte vara allt för alla. Ett klart och tydligt fokus är helt avgörande, men då behöver man som deltagare också veta om att just här får man en sak och så får man gå till andra sammanhang för att hämta det man kan komplettera med. Jag undrar om alla gör det?

Person- och titelfokus

Det fanns en enda sak som gladde mig mer än något annat i det som Danny Silk förmedlade under konferensen, nämligen att Bill Johnson inte kallade sig själv apostel. Som ivrig student av kyrkohistoria, med betoning på väckelser och andlig förnyelse, så vet jag att det blir oftast pannkaka av allt när titlar börjar bli viktiga och mest laddad av alla är titeln apostel.

Jag tror inte att den apostoliska funktionen var given enbart till några få individer i den första generationen av kristenheten. Jag tror det finns apostlar idag! Men lika fullt och fast som jag tror det, lika övertygad är jag att det blir fel när titlarna blir viktiga. New Wine i Sverige kommer under den närmaste tiden att lägga fokus på det apostoliska och profettjänsten, som grund för församlingen (Ef 2:20). Jag tar inte alls avstånd från detta, men påminner om att det är ett minfält.

Också Danny Silk var noga med att påpeka i sitt tal till präster och pastorer att titlar är helt underordnade. Som sagt, det gladde mig att höra.

Låt mig avsluta med en Wimber-historia om ämnet. Han introducerades en gång som ”Doktor Wimber”, men förklarade genast att någon doktorstitel hade han inte. Den som introducerade honom frågade då nervöst vad han skulle kalla honom. Wimber replikerade:

You can call me John

I andra sammanhang ville man ge honom titeln apostel. Wimber vägrade detta konsekvent, med de berömda orden:

I’m just a saxophone playing fat man on his way to heaven.

Behåller New Wine detta från Wimber, så får de inbjudna talarna och det svenska ledarskapet tala hur mycket som helst om det apostoliska!