John Wimbers syn på Andens gåvor

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

John Wimbers och David Pytches teologi om Andens gåvor

Wimber och Pytches har en så stor samsyn, att de redovisas tillsammans. Wimbers undervisning ligger till grund för framställningen och Pytches kompletterar den.

Wimber gick in i helandetjänst och bruk av karismatiska gåvor med en attityd som skiljde sig från tidigare utövare på ett par punkter. Dels gjorde han och hans medarbetare systematiska studier av olika skolor inom den pentekostala rörelsen, inklusive flera studiebesök i olika församlingar och dels var han villig att experimentera med former och tillvägagångssätt, tills han hittade det som fungerade bäst, i enlighet med de värderingar som han såg som fundamentala (Tuttle, 20011b, Wimber, 1982, vol 4).

Gåvobruk: Likt Basham, så konstaterade Wimber att bara ett fåtal kristna hade personlig erfarenhet av att förmedla helande, profetera eller att fungera i någon annan Andens gåva. Till skillnad från tidigare ledare, så såg Wimber detta också som ett praktiskt problem. För att åstadkomma en församling där alla deltar – “everybody gets to play” (Wimber, 2008) – och utför rikets gärningar – doin’ the stuff – genom att vittna, bota sjuka och kasta ut demoner (Matt 10:7f), så behövdes det nya modeller, som flyttade fokus bort från plattformen och praktisk träning, där den som har mindre erfarenhet går bredvid någon som har mer erfarenhet och lär sig dynamiken. Wimber (1986: 181f & 189f, 1987b, 1993a, 1993b) studerade speciellt hur Jesus tränade sina lärjungar och beskrev det med följande mönster:

  1. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna såg på.
  2. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna hjälpte till.
  3. Lärjungarna gjorde rikets gärningar och Jesus såg på.
  4. Lärjungarna skickades ut att göra rikets gärningar på egen hand.

Wimber (1982: Vol. 2, 1986: Appendix B & C, 1988: 113ff) studerade noggrant Jesu och apostlarnas tjänst i Andens kraft, utan att leta efter trosformler, men för att se vilka värderingar (medlidande, Guds ära) som drev dem och hur deras exempel kunde vägleda en övergripande modell. En nyckelupptäckt var Jesu ord om att Han enbart gjorde vad Han såg Fadern göra (Joh 5:19f) och enbart talade det Han hörde Fadern säga (Joh 12:49) (Pytches: 55f). Utifrån detta skapade Wimber övergripande strukturer och modeller för tjänst, som skulle stödja de troende idag att fungera efter samma mönster.

Till skillnad från exempelvis Derek Prince, som såg andedop, kunskap och tro, som nycklarna till tjänst i gåvorna, så fokuserade Wimber mer på frågan hur. Hur känner man exempelvis igen Andens maning att profetera? Den slags konkreta råd och tips som exempelvis Bruce Yocum gav i den frågan (bilaga till uppsatsen, ej här på bloggen) värdesatte Wimber mycket. Hur urskiljer man igen Andens ledning när man ber för en sjuk? Vad finns det för vägledning i det som syns och känns med våra sinnen och hur kan man uppfatta Andens ledning i sitt inre? (Wimber, 1986: 192f, 208ff & 221ff, Pytches, 1986: 145f).

Wimbers tanke att man kan träna sig i gåvobruk var kanske inte helt ny, men ingen hade så tydligt och systematiskt satt denna tanke i system. Men träning innebar aldrig för Wimber att hitta formler för exempelvis helande, utan att öva upp sin förtrogenhet med att fungera i Andens kraft.

Wimber återkom ständigt till att gåvobruket skulle ske utan onaturliga tonfall, ålderdomliga ordval (King James engelska), uppjagade känslor (även om de kunde få uppstå som ett resultat av Andens verk) eller bisarra beteenden. Parollen var naturally supernatural – uppträd så normalt som möjligt, var dig själv – vilket fungerade som en dörröppnare för karismatik in i sammanhang, som tidigare tagit avstånd från den (Tuttle, 2011b).

Andens kraft och gåvor fås enligt Wimber först i kraft av pånyttfödelsen. I sitt personliga vittnesbörd så vittnar Wimber om flera remarkabla händelser under sina första år som kristen och hur det antikarismatiska ledarskapet i hans församling uppmanade honom att undertrycka dessa (Wimber, 1984). Men för att uppleva gåvorna i större utsträckning, så behöver den troende fyllas av Anden (Wimber, 1985: 132ff, 2006: 220f). Detta såg Wimber (1985: 139ff) som en upplevelse som den troende kan och bör låta hända flera gånger.

Wimber (1985: 113ff) lade också vikt vid att lärjungarna gavs makt över orena andar och sjukdomar (Matt 10:1). Utifrån denna tanke och de bibelord som stödjer tanken på impartation, så blev det begreppet en väsentlig del av Wimbers syn på hur de andliga gåvorna kommer i bruk, men aldrig så att människor skulle kunna tvinga Gud ge andlig kraft efter vårt beslut (Wimber: 1986: 181f, Wimber, 1987a: 122f). Anden är en person som har kraft, inte något att fylla på som när man “tankar en bil” (Rue).

Att utrusta de troende, genom att förmedla Andens kraft, och att träna dem i lärjungaskap, där det ingår att bruka Andens gåvor, bota sjuka och utföra tecken och under (såväl som att vittna, tjäna praktiskt och visa omsorg om de svaga och fattiga), det såg Wimber som så viktigt att frasen equipping the saints, från Ef 4:12, blev namnet på Vineyards tidning och ett tema som upprepades gång efter annan på konferenser, i böcker, artiklar, predikningar, etc.

Wimbers syn på gåvornas natur är helt situationistisk. Wimber (1987a: 128) och hans medarbetare var starkt påverkade av Dunns exeges. Wimber (1987a: 119, 2006: 218) kallar gåvorna, med en term lånad från Dr. Tuss Spittler, gracelets, “nådastänk”, och beskriver dem som ögonblickets manifestation av Anden, Guds “dansande hand” (Wimber, 2006: 217, Rue).

Wimber och Pytches (1985: 58) koncentrerar sin undervisning på de nio gåvorna i 1 Kor 12:8-10, men ser aldrig dessa som de enda gåvor som finns (Wimber, 1987a: 125). Pytches (1985: 57f) hänvisar till att det finns fyra huvudsakliga listor av andliga gåvor i NT, with no easy reconciliation, plus enskilda gåvor nämnda på andra ställen.

Wimbers (2006: 217) övergripande målsättning var att mobilisera alla troende till att göra rikets gärningar, och i likhet med MacNutt – en viktig influens för Wimber – så såg han det som kontraproduktivt att börja med frågan om vilket fåtal det var som hade en helandegåva. Den frågan besvarades över tid, menade Wimber (se nedan), om alla ber för sjuka, så kan alla se vissa resultat, men somliga kommer över tid se mer resultat. Om alla profeterar, så kan alla ibland komma att frambära budskap från Gud, men somliga kommer göra det oftare, med större precision och kraft (Wimber: 1982, s. 9 & band 2A).

För Wimber var det en väsentlig del av teologin att Andens kraft och gåvor är givna i ett generöst mått. Wimber såg sitt uppdrag som att verka för en reformation av praxis, inte teologin. Guds församling kunde, enligt Wimber, förvänta sig att se Guds kraft verka och Andens gåvor fungera i en omfattning som övergick tidigare förväntningar. Ett genomgående vittnesbörd från veteraner inom den karismatiska väckelsen var att efter mötet med Wimber, så kom bruket av Andens gåvor att hamna på en helt annan nivå (Wimber, 1985: 147f, Springer & Wimber, 64f, 117ff).

Wimber (1986: 159ff, 2008: 139f) var samtidigt noga med att undvika Word of faith-synen på helande. För Wimber (1986: 164ff) var tjänsten i Andens kraft och helande inte en fråga om att den troende krävde sina rättigheter, utifrån att “helande ingår i försoningen”, utan sammanhanget är den andliga striden mellan Guds rike och mörkrets rike (Wimber, 1985: 13ff, 32f, Kydd: 701f, Pytches: 17ff). Denna kamp förs inte mellan två jämbördiga parter. Det avgörande slaget är vunnet men den slutliga segern är ännu inte bärgad (Wimber, 1985: 23).

Gåvornas väsen enligt Wimber är att de är övernaturliga manifestationer av Anden. Just begreppet supernatural är ofta återkommande hos Wimber. Det kan sägas vara identitetsbärande, men också betonat utifrån Wimbers specifika syn på sitt uppdrag, att hjälpa Guds kyrka återupptäcka en förlorad, men vital del, av sitt väsen. Att gå längre än vad våra rationella föreställningar normalt tillåter oss.

Wimber (1985: 50ff & 74ff, 1988: 11ff, 2006: 227f, Pytches: 1985: 161) menade därför att det stora hindret för kristna i västvärlden att fungera i Andens gåvor och hela de sjuka, som en del av denna kamp, är att vi är till vår mentalitet fångade i en världsbild som utesluter Guds övernaturliga ingripande. Även kristna som bekänner sig till Bibelns ord om att under och tecken kan ske kan behöva ett paradigmskifte, så att deras förväntan blir annorlunda och så att det blir en naturlig sak att söka Guds kraft och ingripande.

För Wimber är användningen av ordet övernaturligt en vakthållning mot utarmning av de kristnas föreställningar och förväntningar på vad Gud kan och vill göra ibland dem. Wimber (1987a: kassetterna “världsbild”) gav exemplet när Paulus blev biten av en orm på Malta (Apg 28:1-6). Utifrån en sekulariserad världsbild kan incidenten förklaras med att ormen var gammal eller nyss hade bitit någon annan och för stunden gjort slut på sitt gift. I kristna sammanhang med tillägget att Gud hade planerat att just den ormen skulle bita Paulus. Malteserna däremot utifrån sin världsbild tolkade situationen som att Paulus var en gud. Vilket Wimber konstaterade låg närmare sanningen än den sekulariserade världsbildens förklaring, men de hade inte förstått att Paulus inte var en gud, utan övernaturligt beskyddades av den ende Guden.

För Wimber handlar denna vakthållning inte om en kamp för att människor idag ska tro att Gud gjorde de under som Bibeln berättar om, utan att människor idag ska få uppleva liknande under i sina egna liv. Av detta skäl så undviker inte Wimber ordet övernaturligt, men han menar att den bästa distinktionen är mellan det rationella och det transrationella (Wimber: 1987a: 121). I någon mån kan det sägas att Andens gåvor är båda två. Både människan och Anden är inbegripna i givandet och mottagandet av Andens gåvor. De är rationellt i den meningen att personen är medveten om vad han observerar. Det är transrationellt i den betydelsen att det är Gud, som efter sin vilja, som ger den specifika förmågan som människan saknar i sig själv (smörjelsen). Begreppsförklaringen lånar Wimber av Mel Robeck, Fuller Seminary.

I definitionen av de enskilda gåvorna så kom däremot inte Wimber med några nyheter. Kunskapens ord såg han som övernaturligt uppenbarad kunskap om fakta, men enligt principen om att följa Andens ledning, så gav han gåvan en nyckelstatus i helandetjänsten. I samband med möten och ute i vardagslivet, på arbetsplatser, skolor, restauranger och gator och torg, där kan troende förvänta sig att få KO som vägleder dem att be för sjuka eller vittna med kraft (Wimber, 1985: 44ff & 61f, Pytches, 1985: 61, Wimber, 2006: 219. Se också Kissel, 1986:165ff).

Lewis (1989: 132ff) ger några exempel på KO med hög precision från en konferens med John Wimber i Harrogate, 1986. Det mest specifka löd

There’s a woman named Janet who at eleven years of age had a minor accident that has proven to be a problem throughout her adult life. It had something to do with an injury to her tailbone but now it’s caused other kinds of problems and so there’s radiating pain that comes down over her – er – lower back and down her backside and down her legs. It has something to do with damage to a nerve but it also has something to do with the – um – I think it’s called the sacro-iliac.

Lewis (132f) menar att denna kunskap inte skulle kunna ha inhämtats av Wimber via fusk, eftersom några procedurer liknande dem som använts av exempelvis Popoff inte förelåg, och Lewis (133ff) beräknar vidare beräknar den statistiska sannolikheten för att enbart slumpen skulle kunna ligga bakom till en på tre miljoner.

Candy Gunther Brown (s. 33) sammanfattar Wimbers tolkning av KO som divinely revealed information that most often concern health problems that God wants to reveal a particular moment. According to Wimber, people might receive words of knowledge by hearing them, seeing them, thinking them, dreaming them, finding themselves saying them, or, most commonly[1], feeling them as sympathetic pain in their own bodies.

Brown (s. 34f) skriver också att Wimber ansåg att bruket av KO ger en nästan komplett lista över alla som Gud för stunden vill hela, medan Randy Clark idag står för en mer offensiv syn. Det finns dock inget i Wimbers undervisning eller praxis som stödjer Browns tolkning.[2]

Trons gåva såg Wimber och Pytches (1985: 109) på ett liknande sätt som Dunn, Bennett och Prince, som ögonblickets ingjutelse av förvissning och frimodighet. Profetians gåva såg Wimber (1982b) på samma sätt som Yocum, vars bok han rekommenderade som bäst i ämnet. Pytches (1985: 79) lånar en modifierad definition av Peter Wagner, med ungefär samma essens: The special ability that God gives to members of the body of Christ to receive and communicate and immediate message of God.

Role, gift, ministry, office

The gifts of the Spirit are not trophies, talents, traits, or toys. The gifts of the Spirit are God’s supernatural expressions of love, caring, kindness, healing and concern, bestowed upon us and through us. (Wimber, 2006: 220)

Wimbers syn på gåvorna som situationistiskt givna, tydligt influerad av Dunns exeges, ställer frågan på sin spets om hur ögonblickets förmågor relaterar till kontinuerligt givna uppdrag. Carol Wimber berättar i Everyone Gets to Play (Wimber: 2008: 149) att det ofta kom olika personar som bad John Wimber att “ordinera” dem till olika tjänster. Först och främst ansåg han att det bara fanns ett ämbete, tjänst för Kristus, och till det ämbetet är alla kristna ordinerade. När diskussionen fortsatte, så frågade John efter vad personen ifråga gjort hittills, vilka som följde hans eller hennes ledarskap idag, vilka som hon eller han betjänade idag, vilka som förts till tro hittills eller vilka fattiga och behövande som idag fått någon hjälp. Ofta fanns det hos den som frågade en tro att en officiell titel skulle bli starten för en sådan tjänst (se också Tuttle, 2011d). Men Johns svar blev alltid Show me your puppies and I’ll give you your papers. (Wimber, 2008: 149). Med andra ord, visa först upp att du börjat tjäna Gud och att Anden har börjat använda dig, innan vi ger dig en utmärkelse som definierar din plats i Kristus. Titlar, menade Wimber, är alltså inte nyckeln till att utlösa Andens kraft.

Alla kristna har ett grunduppdrag att vittna om sin tro, visa gästfrihet, utöva barmhärtighet, osv (Wimber, 2006: 218). Allt sådant som troende kan göra utan en direkt manifestation av Andens kraft kallar Wimber för vår roll. “Det som på oss ankommer” (T. Freijs översättning av Brent Rue.) När troende utför dessa uppdrag, så kan och bör de förvänta sig any and all ‘gracelets’ of the Holy Spirit as we go (Wimber, 2006: 218).

Wimber (2006: 219) gör därför en distinktion mellan tjänster (ministries) och gåvor, och han menar att den fråga som Paulus ställer i slutet av 1 Kor 12 om alla har gåva x, med svaret nej, handlar om just tjänster. Allteftersom en troende utför sin roll, när tillfälle ges och som Anden leder, och de andliga gåvorna då manifesteras, så kommer han eller hon att finna att vissa gåvor återkommer oftare än andra och att vissa uppdrag som utförs blir mer välsignade. Det kan då kallas för att personen ifråga fått en tjänst (Rue).

Hela tiden är det funktionen som är det centrala för Wimber, också för honom själv. Wimber vägrade konskevent och med emfas att låta sig kallas apostel eller profet, även om han ansåg att det inte var förbjudet att använda benämningarna. Ett fjärde steg är enligt Wimber att någons tjänst vinner allmänt erkännande, och då kan den kallas ett ämbete (office). Det går alltså inte att utnämna sig själv som exempelvis profet och det är inte meningsfullt att kalla någon profet som bara vunnit ett lokalt erkännande. Över huvud taget, så utmärks Wimber av en stark försiktighet att använda titlar.

Distinktionen mellan roll, gåva, tjänst och ämbete framgår av följande tabell (Wimber, 1987a: 120):

Roll Nådegåva/Smörjelse Tjänst Ämbete
Vittnande Evangelisation Evangelist Evangelist
Undervisning Undervisning Lärare (Jfr kat. doktor)
Profeterande Profeterande Att ha profetisk gåva Profet
Givande Givande givare

I denna modell så finns det alltså en progression:

  1. Roll: Individen tar initiativ utifrån en generell förståelse av lärjungaskapet och Andens ledning (rationellt).
  2. Gåva: Anden kommer med kraft och förmåga (transrationellt).
  3. Tjänst: Bruket av en viss gåva tilltar i frekvens och kraftfullhet. Den närmaste omgivningen erkänner tjänsten och personen kan få uppdrag i samklang med den.
  4. Ämbete: Guds insättande av en person till ett uppdrag som sträcker sig utöver den lokala församlingens sammanhang. Uppdraget erkänns av många.

Wimber (1987a: 120 fick inspiration till denna modell från Wagner, men samtidigt är det stora skillnader dem emellan. Wimbers fokus på att alla kan och ska göra lite av allt och växa in i sina tjänster, kontrasterar mot Wagners fokus på att snabbt hitta “sin gåva”, gärna med hjälp av ett gåvoupptäckarmaterial. Wimbers ovilja att fokusera på titlar står dessutom i bjärt kontrast till Wagners senare tänkande om en “apostolisk revolution”, inom vilken titeln apostel används ganska generöst.

Noter

  1. Att “sympatismärta” skulle vara det vanligaste sättet att få ett KO motsägs av Lewis (s. 146ff). Han redovisar också att det inte nödvändigtvis är smärtsensationer som ges, utan att det kan vara andra slags förnimmelser i kroppen. Se också Wimber, 2006: 189f.
  2. Brown (s. 34) tycks också ha förstått Wimber som om han hade en kalvinistisk förståelse att allt som sker är “Guds vilja”. Hennes slutsatser på den punkten framstår som mycket märkliga i förhållande till Wimbers uttalade undervisning. Här har jag också ifrån flera konferenser med både Wimber själv och hans medarbetare personliga erfarenheter som motsäger Browns påstående.

Av och om John Wimber (1934–1997)

Springer, K. & Wimber, J. (1987). Riding the third wave : what comes after renewal. City: Marshall Pickering.

Vittnesbörd och reflektioner från kristna ledare som fått sina liv och tjänster förändrade i mötet med Wimber och hans medarbetare.

Tuttle, C. (2011a). The Wimber Years: “I’m just a fat man…” (Video)

http://vimeo.com/13069056 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011b). The Wimber Years: “Naturally supernatural” (Video)

http://vimeo.com/13065912 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011c). The Wimber Years: A Profound Example of Spiritual Authority (Video)

http://vimeo.com/3248313 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011d). The Wimber Years: “There’s no magic in a plane ride.” (Video)

http://vimeo.com/13068018 (Kontrollerad 2013-05-22)

Wimber, C. (1999). The Way it Was. London: Hodder & Staughton.

Brittiska upplagan. Detta är Carol Wimbers biografi över sin man, John, efter hans död.

Wimber, J (1982a). Healing Seminar. Vol 1-4.

Fyra volymer inspelad undervisning, sammanlagt 30 kassetter, med tillhörande häften som innehåller utkast och fördjupning kring det Wimber säger. Kommer anges som referens i formen Wimber, 1982, n:m och där n är volymen om m är numret på kassetten.

Wimber, J (1982b). The Gift of Prophecy. VMI.

Fyra kassetter innehållande sju seminariepass inspelade 1981 och ett häfte som återspeglar Wimbers grundläggande inställning till profeta. Wimber hänvisar till och återanvänder stora delar av Yocums bok.

Materialet skulle senare komma att ersättas med ett annat inspelat seminariium på 5 kassetter och dessa utökades i sin tur med två extra volymer under profetfasen, men de drogs tillbaka från cirkulation när Vineyard lämnade den fasen bakom sig. Materialet från 1982 innehåller en del prövande påståenden, som i någon mån justeras i Wimbers senare undervisning, men i allt väsentligt är undervisningen intakt över tid.

Wimber, J (1984). Personal Pilgrimage. VMI.

Inspelning med John Wimbers personliga vittnesbörd om sin väg till tro och väg fram till en tjänst i under och tecken.

Wimber, J (1985): Power Evangelism. London: Hodder and Stoughton.

Detta är den brittiska originalupplagan, i vilken behandlingen av begreppet världsbild är tydligare än i senare, omskrivna upplagor. Den gavs ut på svenska med den missvisande rubriken Övernaturligt och illustrationerna till kapitlet om världsbild blev helt felaktiga.

Wimber, J (1986). Power Healing. London: Hodder and Stoughton.

Utgiven på svenska i flera upplagor med namnet Helandets kraft.

Wimber, J (1987a). Evangelisation i den Helige Andes kraft

Inspelningar från konferens med John Wimber och hans medarbetare i Lisebergshallen, 1988. Ett häfte med anteckningar och kompletterande material gavs till kursdeltagarna.

Wimber, J (1987b). No Shortcuts to Maturity: Jesus had a single-minded plan to train the Twelve in his way of life. I Equipping The Saints Magazine, July/August, 1987: Training a Key to Strong Character and Ministry.

Artikel om lärjungaträning.

Wimber, J (1990a). Intercession and Spiritual Warfare. I Equipping the Saints vol4/No 1: Intercession. Anaheim, CA: VMI.

Artikel om strategisk andlig krigföring, som bejakar tanken på territoriella andemakter, men inte uppmuntrar procedurer som spiritual mapping eller att “binda andemakterna” eller att “sända ut änglar att strida” mot dem.

Wimber, J (1990b). Spiritual Warfare with John Wimber. Anaheim, CA: VMI/Mercy Publishing.

Undervisning på CD eller kassett. 13 undervisningspass samt 229 sidors häfte med extra material.

Wimber, J (1993a). Trained, not born. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Artikel om lärjungaträning, modifierad version av kapitel i Wimber, 1985.

Wimber, J (1993b). The meat is in the Street. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Faktaruta med fyrstegsmodellen om lärjungaträning.

Wimber, J. (2006). The way in is the way on : John Wimber’s teachings and writings on life in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Wimber, J. (2008). Everyone gets to play: John Wimber’s writings and teachings on life together in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Pytches, D. edit. (1998). John Wimber: His Influence and Legacy. London: Hodder & Stoughton.

Vänbok om John Wimber, hans liv och verk, 24 författare och 25 kapitel (2 av Carol Wimber).

This entry was posted in karismatik, teologi, ths and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to John Wimbers syn på Andens gåvor

  1. itpastorn says:

    Denna artikel har re-bloggats på efterkristus.nu (med mitt tillstånd).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *