Min skapelseteologi börjar och slutar med Jesus Kristus!

Mångfalt viktigare än de första kapitlen i Första Mosebok är Johannesprologen och Kolosserbrevets första kapitel. Min skapelseteologi är nämligen kristen, inte allmänreligiös och för Nya Testamentets författare är den stora fråga hur skapelsen hör ihop med Jesus Kristus.

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

jOH 1:1-5

Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

kOL 1:15-20

Den Gud som skapat världen i Jesus Kristus och till Jesus Kristus är den Gud som verkar i världen och leder den mot dess bestämda mål, Jesus Kristus. För att åstadkomma detta har Gud, i Jesus Kristus, blivit en del av den värld Han själv skapat, och genom att lida och dö på ett kors, fysiskt, har Gud vunnit en evigt giltig seger över alla onda makter och detta har stadfästs genom att Jesus kroppsligen uppstod från de döda och på så vis blev den förste att träda in i den nya skapelsen, som när den kommer i sin helhet ska återställa och fullkomna hela Guds skapelse.

Detta är min skapelseteologi i ett nötskal. Men låt mig också göra en punkt för punkt utläggning om den i större detalj. Jag kommer hålla mina formuleringar kortfattade och hoppas att det inte skadar läsförståelsen alltför mycket.

Teism

Jag tror på en personlig Gud som har vilja och agens. Gud är någon. Ett Du som kan möta mitt jag. Bön är verklig dialog.

Gud är evig och oskapad. Gud finns i/av sig själv, Gud har aseitet.

Min teism gör att jag tar avstånd från följande idéer när de används som reduktioner, så att Gud enbart ses inom deras ram.

• Gud som ”tillvarons djup”, ”varandets grund”
• Processteologi
• Gud som en ”första rörare” i en mekanisk orsakskedja

Treenighet

Jag tror på en enda Gud, evigt existerande som tre personer (självmedvetna “jag”), som relaterar till varandra och allt skapat. Treenigheten är en viktig tanke för skapelseteologin, då skapelsen och historien utgör ett drama som ytterst relaterar till treenighetens inre kärleksrelation. 1 Kor 15:20-28. Heb 1:2.

Denna ontologiska treenighetsyn gör att jag tar avstånd från följande tankar:

• En reduktion av hur treenighetens personer verkar, så att Fadern ensam ses som skapare, Sonen ensam som försonare och Anden ensam som hjälpare. (Jag använder därför heller aldrig formuleringen ”i Skaparens, Försonarens och Livgiverskans namn”.)
• Modalism, som reducerar treenigheten till uppenbarelseformer av Gud.
• Triteism, som ser Gud som tre separata gudar.
• Tripartism, som ser treenigheten som tre beståndsdelar.

Kristologisk och pneumatologisk skapelse

Världen är skapad av Gud, i ett samspel mellan alla personer i treenigheten.

• Fadern är skapare.
• Sonen är medskapare – allt är skapat av, genom och till Sonen. Allt hålls samman i Kristus.
• Anden är medskapare, inte minst som givare av liv och förnyande processer i naturen (Ruah/anden beskrivs på det viset i många GT-texter.)

Gud är transcendent

Världen är skild från Gud ontologiskt, Gud är inte identisk med världen. Skaparen och skapelsen hör samman, men ska inte blandas samman.

Jag tar därför avstånd från följande idéer:

• Panteism, som gör Gud och skapelsen till ett.
• Panenteism, där den används som en reduktion av vem och hurdan Gud är, så att Gud i praktiken inte kan skiljas från skapelsen eller verka i den som en egen agent.
• Teologier som betonar Gud som immanent så till den grad att denna transcendens försvinner, implicit eller explicit.

Guds transcendens får som följd att världen har vissa egenskaper:

• Världen har ett fungerande mått av självständighet. ”Av sig själv” – förmågor, den fungerar med ett högt mått av autonomi. (Detta är dock dubbelexponerat, se nästa rubrik om Guds omnipresens.)
• Stokastisk slump är möjlig inom fysiken, biologin och på kaosteoretisk nivå för större, sammansatta fenomen.(Ibland saknas logik, syfte och intrinsisk orsak med sådant som sker. Detta är en viktig tanke för själavården och teodicéproblemet.)

Gud uppfyller och bär sin värld

Gud finns överallt, men Guds omnipresens är inte en abstrakt närvaro. Gud håller, i Jesus Kristus, sin skapelse samman (Heb 1:3). Det är i Gud “vi lever, rör oss och är till.” (Apg 17:25, 28) Jag bejakar därför att Gud är immanent i sin skapelse och vi bejakar därför att också naturens processer sker genom Guds medverkan.

Jag tar avstånd från deism+, dvs. en tro på att Gud är vanligtvis en frånvarande entitet som ibland kommer och besöker sin skapelse och då gör under i den. Underverk är den ständigt närvarande Gudens alternativa sätt att verka i sin värld.

Guds närvaro i allt som sker visar sig också i Guds försyn, där till synes ostyrda förlopp kommer samman för att åstadkomma det Gud önskar. Oavsett om Gud verkar genom försynen eller genom mirakulösa ingrepp så är det Gud som verkat.

Detta gäller Bibeln, där många historiska tillfälligheter och mänskliga insatser enkelt syns som drivande faktorer i dess tillkomst. Vi kan bejaka dessa och studera dem för att bättre förstå vad texterna vill säga oss, utan att det behöver stå i motsats till tron på att texten inspirerats av Gud.

Detta gäller evolutionen, där naturliga tillfälligheter samverkat. Vi kan bejaka och studera dem för att förstå hur arter utvecklats ur biologisk synvinkel, utan att ifrågasätta att Gud önskade resultaten av denna utveckling. (Se nedan om intention.)

Gud låter sig påverkas av sin värld

Guds närvaro i sin värld gör att Gud märker av den, den berör Honom. Gud älskar sin värld på ett personligt och relationellt sätt, Gud gläds, bedrövas och vredgas av det som sker i den skapade världen. Det är på riktigt och det är viktigt, för Gud.

Här gör jag två teologiska vägval som inte är självklara bland Evangelikaler som gör filosofisk teologi och som står i motsats till vad jag bedömer vara den vanliga hållningen i synnerhet bland kalvinister:

1. Jag finner det troligt att Gud har äkta passioner som uppstår av det som händer i världen. Gud blir glad, Gud blir vred, Gud blir sorgsen. Det är inte bara vi människor som förflyttar oss från den sfär i vilken Guds eviga glädje råder till den sfärer där Guds sorg och vrede råder. Jag ansluter mig alltså inte till doktrinen om Guds impassibilitet. Jag menar att den har sitt upphov i grekiskt antikt tänkande och inte stöds av de bibliska texterna. Att Guds väsen är oföränderligt medför inte som konsekvens att Guds känslor måste vara det.
2. Jag finner det mindre troligt att Gud är utanför tiden, a-temporal, än att Gud finns i all tid, omni-temporal. En evig Gud kan mycket väl göra sig en boning inom tiden om det är förenligt med det högre syftet, att ha äkta kärleksrelationer med sina skapade varelser, så att vi angår varandra på riktigt. Gud kan alltså välja att begränsa sig till tiden redan i skapelsens början, på ett analogt sätt med hur väljer att begränsa sig i inkarnationen.

Världen är skapad ur intet

Jag bejakar att världen ursprungligen skapades ur intet, ex nihilo. Världen är viktig i kraft av att vara Guds skapelse, den ska uppskattas, vårdas och brukas med omsorg, men den är varken gudomlig eller evigt existerande. Gud står över sin värld. Gud har ett rättmätigt ägaranspråk på den, så att Gud både kan döma och rädda den.

(Jag ämnar som sagt ge denna fråga ett eget inlägg, för att bemöta nutida villolära på den här punkten.)

Världen är skapad med intention

Världen finns därför att Gud vill att den ska finnas. Det gäller världen i stort och människans existens. Vår tillblivelse är inte en slump i betydelsen tillfällighet, även om stokastisk slump varit del av den process som genom Guds försyn gjort att vi idag finns till. Det var meningen att vi skulle finnas och våra liv har därför mening.

Jag vänder mig mot den vantolkning av begreppet slump som inte skiljer mellan slumpmässiga utfall i enskilda händelser (randomness) och slump i betydelsen utan högre syfte (chance, coincidence, luck), oavsett om denna sammanblandning görs av kreationister eller naturalister. Det senare följer inte med automatik på det första. (Jag förklarar denna tanke utförligare i mitt kapitel i Apologiaboken.)

Eftersom världen har skapats för att Gud ville det så har den ingen inneboende nödvändighet. Det kanske var en nödvändig konsekvens för Gud att skapa världen utifrån Guds egen natur, men världen har alltså ingen intrinsisk nödvändighet, den är kontingent. Detta motsvarar den intuitiva frågan ”varför finns det något snarare än inget”.

Världen är till för att:

• Vara en gåva från Fadern till Sonen (som ges tillbaka till Fadern).
• Förhärliga Gud. ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.” (Ps 19:1)
• Glädja de agenter som Gud skapat (det kommer mer om dem/oss i nästa inlägg)
• Ge plats för människan, som skapade mottagare av Guds kärlek, indragna i treenighetens kärleksdrama. Gud ville människan, sin avbild.

Jag tar avstånd från naturalismen som säger att världens och människans existens inte beror på en högre vilja. Jag tar avstånd från den karikatyr av teistisk evolution som säger att den är ett sätt att infoga evolutionsbiologi i en i övrigt ateistisk modell. Huruvida Gud skapat mig enbart genom sin försyn eller genom en serie mirakulösa ingripanden säger inte något alls om intention eller syfte.

Även om det är vanligt att man gör en sammanblandning av de olika sätten att använda ordet slump så utgör den höga frekvensen av dessa sammanblandningar inget argument för att det måste vara så. Den som vill göra det i själva verket bevisbördan för att göra den kopplingen, eftersom den inte finns inbyggd som en logisk nödvändighet och motsägs av en mängd exempel ifrån andra sammanhang.

Skapade ordningar

Eftersom världen är skapad med intention och har formats till vad den är genom Guds försyn är det lika möjligt att utifrån teistisk evolution tala om skapade ordningar, som äktenskapet, eller att något är naturligt i förhållande till hur Gud menat sin skapelse att fungera, som det är om allt skapats ad novo. Giltighetsfrågan för sådana argument avgörs inte alls av frågan om hur Gud skapat. (Detta bör alla sidor beakta i frågor där det kan vara aktuellt att använda begrepp som “skapelseordning” och liknande.)

På samma sätt är det teologiskt och bör vara psykologiskt ofarligt för mig som troende att ta del av forskning om hur självmedvetande och moraliskt medvetande och egenskaper som altruism kan ha utvecklats genom evolutionsbiologiska processer. Hur sådant kom till oss som människor eller finns på olika sätt hos olika djurarter säger ingenting om deras giltighet eller gudomliga ursprung. Uttryckt med filosofiska termer: Även om moral och självmedvetande tillkommit epistemologiskt genom evolutionen så är det en skild fråga från hur vi ska se på deras ontologi.

Lovprisning

Du, vår Herre och Gud,
är värdig att ta emot härligheten och äran och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till och skapades den.

Upp 4:11