Jesus är han utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen enligt Hebreerbrevet 1:3. Eller som NIV uttrycker det, the exact representation of his being, dvs. sådan som Jesus är, sådan är Gud. Bara genom Jesus får vi en fullkomlig bild av hurdan Gud är. Och det visar Jesus främst genom sin död på korset. Den som läser en god kommentar över 1 Korinthierbrevet ser hur Paulus argumenterar i varje fråga, oavsett om det gäller sexualmoral eller Andens gåvor, utifrån filtret den korsfäste Jesus Kristus. Detta är också det primära filtret vi bör använda när vi prövar profetiska budskap.
Jag tänker nu fortsätta min prövning av Birger Skoglunds budskap på Smålandskonferensen, såsom det rapporterats i Världen Idag. Jag har redan sagt vad jag dragit för slutsats, nämligen att Skoglund profeterat utifrån sin egen entusiasm, snarare än inspirerad av Guds Ande. Min prövning av innehållets objektiva fakta visade att de inte höll måttet. I detta inlägg vill jag visa på att budskapets gudsbild är problematisk.
Jag är inte den förste att påpeka detta. Är det en god och kärleksfull Gud som möter oss i Skoglunds profetia, frågar exempelvis Peter Ljunggren. Den vanligaste motinvändningen har, vad jag sett, varit att säga hur kritikernas gudsbild överbetonar förlåtelsen och nåden. I sämsta fall har den motinvändning skett genom etikettering. Det är hyper grace, därför har du fel. Men i min värld (och kommentarfältet på min blogg) är argument genom etikettering enbart uttryck för förbjuden intellektuell lathet. På samma sätt vägrar jag att avfärda Skoglund som falsk profet eller domedagsförkunnare. Etiketter är bra på syltburkar. De behövs ibland i samtal för att skapa intellektuell reda. Men de är inga argument!
Det finns många viktiga beståndsdelar i en sund kristen tro. Det finns klara fiender till den. Fundamentalism, anti-intellektualism, överandlighet är tre sådana. Ofta överlappar de varandra men inte alltid.
Jag studerar och skriver om den pingst-karismatiska (pentekostala) historien. Det finns en poäng med det. Jag studerar och kommer snart att inleda en serie om fundamentalismen här på bloggen. Det finns en poäng med det.
Fundamentalismen uppstod som identifierbar rörelse runt år 1920. Dess mest kända företrädare under åren 1920 till 1925 (när han dog) var William Jennings Bryan. Bryan var pacifist. Han accepterade den geologiska vetenskapen som sa att jorden är gammal. Han var teologiskt konservativ, men inte så värst intresserad av detaljer i den kristna lärans utformning. Det fanns utrymme för diskussion.
Visst gjorde han bort sig i ”aprättegången” (The Scopes Monkey Trial) i Dayton, men det innebar inte att han var en obildad idiot.
Snabbspola bandet framåt. Fundamentalismen blir allt snävare, allt mer rigid, allt mer dogmatisk, allt mer fördömande, allt mer sekteristisk. Fram tills den helt plötsligt får en ny generation ledare som tar fram den i rampljuset och börjar bygga koalitioner med evangelikaler, katoliker och andra. Och slutar använda ordet ”fundamentalist” om sig själv.
Detta menar jag är det sämsta som hänt den evangelikala rörelsen. Den är idag – åtminstone i omvärldens ögon – så ihopblandad med den nutida fundamentalismen att den riskerar förlora mycket av sin själ. Kasta in en skopa av pentekostal kristendoms sämsta sida, anti-intellektualismen, och problemet förvärras.
Det är bland annat sånt här jag läser. Jag vill veta vad jag pratar om. Marsden är den kanske främste kännaren av fundamentalismen och evangelikalismen.
Jag var inbjuden till THS för att föreläsa under rubriken den amerikanska väckelserörelsens teologiska etik. Men för att kunna tala om den behöver man först definiera vad som är den amerikanska väckelserörelsen. Inte minst i dessa dagar då begreppet evangelical har fått så utpräglade politiska associationer.
Jag försökte beskriva hur teologin och etiken var intimt förknippade med varandra och hur den rört sig fram och tillbaka mellan två poler, den bevarande och den innovativa. Jag använde Aimee Semple-McPherson som ett exempel på den innovativa kraften.
Det är svårt att göra ett så stort material rättvisa. Det är också svårt att förstå allt bara utifrån mina slides, men här kommer de i alla fall. Ladda gärna ner PowerPointen som helhet för att läsa mina manusanteckningar. Ställ frågor i kommentarsfältet.
I mitt första inlägg i den här serien fastslog jag att karismatik i sig inte är ett problem eller något man kan ha för mycket av i sig. I det här inlägget tänker jag presentera teser som handlar om ett av de viktigaste skälen till att det uppstår problem kring karismatiken, nämligen dess utövares tendens att bli anti-intellektuella, föraktfulla mot teologi som ett hantverk och antivetenskapliga. Detta är uttryck för en övergripande grundproblematik, som beskrivs ypperligt av Magnus Malm. Jag citerade honom i första inlägget. Här kommer citatet i sin fulla längd:
Överandlighet är inte överskott av Gud, hur skulle vi kunna få det? Överandlighet är underskott på människa.
I det dubbla kärleksbudet uppmanas vi att älska Herren Gud med vårt förstånd. Det finns tillfällen då vårt förstånd inte räcker till, men det innebär inte att det med flit ska stängas av. Ett passivt förstånd älskar inte Gud. Ett inaktiverat förstånd ärar inte Gud som skapat det.
Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:20, där sammanhanget är karismatik:
Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.
Eftersom jag hamnar i en del diskussioner på nätet så ser jag denna anti-intellektualism ofta. När jag och andra styrker våra påståenden med exeges, historiska fakta eller teologiska resonemang, är det inte ovanligt att bli bemött med lösryckta fraser om att Anden ska leda oss till sanningen eller att det sägs rent ut att vi har fel för att vi har läst för mycket! Den egna okunskapen beskrivs som en dygd. Jag tackar dig Gud att jag inte är en teolog. Det är en underlig tacksägelse, eftersom dess egentliga innebörd är att personen gör Gud ansvarig för sin egen usla teologi. Teologer är vi alla, så fort vi talar om Gud. Somliga är bara omedvetna om att de läser bibeltexterna med mentala glasögon. De inbillar sig på fullt allvar att de saknar en förförståelse vid sin läsning av texterna. Och de verkar bli skrämda av tanken på att stanna upp, ta ett steg bakåt och granska den egna förförståelsen när den förs på tal. Som om förnuftigt tänkande står i motsats till Andens kraft och vägledning.
Donald Gee, en av mina stora förebilder i att förena sund tanke och andlig kraft.
Jag predikar helst i jeans och tröja. Oftast har jag en skjorta, för att inte min klädsel ska bli en onödig anledning till att mina åhörare skulle sluta lyssna på mig. Min klädsel är missionell, anpassad för att mitt budskap ska nå fram. Men den är också en del av mitt budskap. Jag vill så lite som möjligt signalera att det är en artskillnad på min tjänst i församlingen och andra tjänster. Jag kan ta seden dit jag kommer, så därför har jag ibland pastorsskjorta med frimärke och när jag predikade i katolska kyrkan i Trollhättan lät jag mig iklädas en lång fotsid vit dräkt med tillhörande rep som skulle knytas enligt förebild från det gamla förbundets präster. Jag vägleds av Paulus ord:
Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. 23Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)
Ett av pastorslivets stora ironier är att dessa ord egentligen var avsedda för att beskriva relationen till dem som saknar tron på Jesus, men sällan har jag behövt tänka på min klädsel för deras skull. Inom församlingsgemenskapen däremot kan det finnas tydliga förväntningar på pastorns klädsel, som gör att budskapet inte når fram om dräkten avviker.
Inom det spektrum av kläder som skulle vara acceptabla i det sammanhang jag finns, så lägger jag mig alltid i den minst liturgiska änden, eller vad vi nu ska kalla den. Så lågkyrkligt som möjligt, så vardagligt som möjligt. Över tid försöker jag sedan vrida utvecklingen än mer åt det hållet. Det är en medveten hållning, förankrad i noggrant uttänkt teologi.
Greg Boyd predikar utmärkt i T-shirt.
Equmeniakyrkans gudstjänstklädsel
Idag annonseras att Equmeniakyrkans nya gudstjänstklädsel är färdig. En blå robe med vit stola. Jag kommer inte att använda den. Jag kommer till och med att plädera mot dess användning i vanliga gudstjänster. Det nämns att alla som ordineras i år kommer att ordineras kommer att bruka dräkten. Själv ordinerades jag i en mörk kostym, trots massiva påtryckningar att det skulle vara kaftan. Jag och mina likasinnade sågs som besvärliga. Jag undrar hur det ser ut för årets kull av pastorer och diakoner?
Bild på den föreslagna dräkten från Sändaren
Historisk bakgrund
Det nytestamentliga idealet beskriver en inför Gud jämställd församlingsgemenskap, med olika slags ledare (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, presbyteros/eposkopos, församlingstjänare (diakonos), sådana som leder (proistamenos, Rom 12) eller styr (kubernesis, 1 Kor 12). Det beskriver vidare att dessa ledare ska sätta de heliga i stånd att tjäna. (Efesierbrevet 4:12 är sorgligt felöversatt i Bibel 2000, troligen tack vare att Harald Riesenfeldt fick läsa in en katolsk ämbetssyn på detta och andra ställen under översättningsarbetet.) Ledarskapet i församlingen ska alltså inte att göra något annat än vad andra medlemmar gör, utan det ska göra vad alla borde göra, fast på ett föredömligt sätt, så att de andra kan lära sig från ledarna.
Ett sådant ledarskap behöver inga markörer för sin särskilda tjänst. Det har ju ingen annan typ av tjänst än vad de andra har.
Under Guds församlings första 200 år klädde sig dess ledare likadant som andra medlemmar, såväl till vardags som under gudstjänster. Det fanns inte ens i de sammanhang som anammade den ämbetssyn som Ignatios av Antiochia förde fram, med dess starka betoning på att varje nattvard måste ledas av en episkopos. (Ignatios syn på det andliga ledarskapet har av den katolske teologen Edward Schillebeeckx beskrivits som en plötslig och påtaglig förändring av synen på ledarskapet jämför med tidigare generationers.) Men som sagt, inte ens denna syn föranledde att fornkyrkan införde liturgisk dräkt.
Det finns vissa indikationer på att liturgisk dräkt började användas i några församlingar i östra delen av romarriket under 200-talet, men det stora genombrottet för liturgisk dräkt kom på 300-talet, sedan kristendomen fått en gynnad ställning av kejsar Konstantin. Tidigare hade adliga romerska familjer dominerat prästerskapet inom den romerska religionen. I och med det konstantinska skiftet så började dessa adliga familjer låta sina söner bli kristna ledare, presbyteros = äldste. Med sig tog de sina gamla titlar, de blev präster, pontifex på latin, hiereus på grekiska. En sammanblandning av hednisk pontifex-prästtjänst, gammaltestamentlig aronitisk prästtjänst och nytestamentligt presbyteros-ledarskap blev resultatet.
När 200-talets viktigaste teolog i Rom, Hippolytus förklarade varför handpåläggning användes när ledare insattes i sin tjänst, så hänvisade han till att de nu behövde gåvan att bota sjuka. Om de redan hade denna gåva så var handpåläggningen onödig och kunde hoppas över. Begreppet apostolisk succession var alltså helt främmande för det andliga ledarskapet i staden Rom på 200-talet! Något behov av en dräkt som markerade att någon blivit ordinerad fanns därför inte.
På 300-talet, när det blivit etablerad praxis att biskopen av Rom kallar sig papa, hade bruket med liturgisk dräkt ännu inte kommit till Italien i någon nämnvärd utsträckning. Damasius var påve mellan 366 och 384, alltså när kristendomen inte bara var gynnad, utan när den också blev i det närmaste obligatorisk. När han blir varse att präster i södra Italien använder en annan dräkt än övriga flrsamlingsmedlemmar så tillrättavisar han dem.
Genombrottet för prästerlig dräkt kommer under 400-talet. Romarriket är på nedgång och vanligt folk börjar klä sig i andra och mer praktiska kläder än tunika med toga. De som stretar emot är de adliga familjerna, vars togor inte var helvita. Eftersom prästerskapet i församlingen kom från dessa familjer i stor utsträckning, så blev deras adliga klädsel en slags de-facto ämbetsdräkt. När till sist också de adliga slutade klä sig i dessa dräkter, efter att andra folk intagit Rom, så fortsatte prästerna, eftersom dräkten hade börjat motiveras med teologiska skäl.
Dräkt signalerar en teologisk hållning, praxis skapar teologi
En första lärdom ifrån detta är att dräkten skapat teologi, snarare än tvärtom. Det är därför naivt när företrädare för Equmeniakyrkan säger följande:
— Men gudstjänstkläder förutsätter inte en hierarkisk ämbetssyn, de påminner oss bara om att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag och hjälper oss att reflektera över den, säger Sofia Camnerin.
— Jag vill verkligen understryka att vi inte gått in i en annan ämbetssyn. Detta är ett arbetsplagg. Det är oerhört viktigt att förstå.
Equmeniakyrkans officiella hållning är att det finns en särskild tjänst, men att undvika ordet ämbete. Jag menar att detta är illa nog. Det görs en åtskillnad mellan ordinerade och andra, och i och med uppmuntrandet av en liturgisk dräkt, så kommer denna åtskillnad bli markerad närhelst dräkten används.
Nu tror jag att många pastorer främst kommer att använda dräkten vid vigsel och begravning i första hand, men det är inte så dräkten nu presenteras. Den presenteras som om den skulle användas vid vanliga gudstjänster också. Och på vilket vis kommer bruket av robe och stola hjälpa oss reflektera över att den särskilda tjänsten är ett tjänaruppdrag som bruket av en vanlig klädsel inte skulle göra?
Nej, detta står för ett skifte i teologin, för denna klädsel är inte neutral. Ju större skillnad mellan ledarskapets klädsel och vanliga medlemmars, desto tydligare markeras avståndet. Även om vi lyckas hålla tanken på rang borta från våra sammanhang, så står detta för ett tänkande kring art. Där NT är tydligt med att det inte finns någon artskillnad mellan ledare och andra medlemmar, där uppmuntras vi bära en dräkt som gör denna skillnad påtaglig.
Den enda teologi som uppmuntras av en praxis att bruka liturgisk dräkt är den teologi som gör en poäng av att det är skillnad på ordinerade och andra.
Men pastorskjortan då?
1500-talets reformation innebar för svenska kristna att en mängd liturgiska bruk försvann, inklusive dräkter. Reformatorerna skulle förfasats åt dagens bruk av alba, röklin, stola, och mässhake. Men i svenska kyrkan har det under 1900-talet skett en återgång till en förreformatorisk klädsel.
Protestantisk kristenhet i stort verkar just nu se på reformationen utifrån tre olika hållningar, grovt tillyxat:
Allt är inte ömsesidigt uteslutande. Visst kan lärdomar hämtas från alla traditioner, men det är inte möjligt att samtidigt röra sig i låg- och högkyrklig riktning.
Reformations- och väckelserörelser i historien har oftast inneburit avskaffning, eller minskning av användandet av olika slags liturgiska kläder. Dock inte alltid. Vissa väckelserörelser har sprungit fram med präster inom de etablerade kyrkorna som förgrundsfigurer, och de har då ofta fortsatt använda liknande klädsel som förut. Equmeniakyrkans tre historiska väckelseursprung står här för var sin betoning. Metodismen är mest högkyrklig, baptismen mest lågkyrklig och Missionsförbundet rymde hela bredden.
Jag har redan hunnit höra argumentet att vi redan har en ämbetsdräkt i form av frimärksskjortan. Då bör vi underförstått acceptera också robe och stola. Jag menar att det inte är så enkelt. Ju mer markant den liturgiska dräkten är, desto tydligare markeringar innebär den. Den nya dräkten står för en högkyrklig inriktning och stärker en sådan profil.
Kort sagt, den nya dräkten står för hållning 1 och 2 ovan, inte för den tredje, och som jag menar bäst förankrade både i Bibeln och väckelsetraditionerna. Den är därför ett steg åt fel håll.
Jag tänker inte här gå in på en djupdiskussion om neokalvinismens förtjänster och brister. Jag ser inte att denna rörelse ännu kommit på bred front till Sverige, och jag är skeptisk till om den någonsin kommer att göra det. Låt mig sammanfatta dess viktigaste förtjänst. Jag utgår från rörelsens viktigaste förkunnare, enligt min bedömning, John Piper.
Gud i centrum – våga vara irrelevant
Kristen förkunnelse reduceras alltför ofta till vad Gud gör för mig. Detta oavsett om den är liberal, konservativ, icke-karismatisk eller superkarismatisk. Terapeutiska råd, personliga välsignelser, individens upplevelser och uppdrag, allt sådant kan ha ett visst värde, men de riskerar att skymma Bibelns stora budskap, dvs. vem Gud är uppenbarad främst i Jesus Kristus och hur Gud frälser världen. Vid sidan av den kontexten är alla goda råd och alla användbara sanningar förfelade.
Under 70-talet upptäckte predikanter som Bill Hybels och Rick Warren hur kyrkans vanliga förkunnelse upplevdes som irrelevant. Hur ska någon som kämpar med livets utmaningar i vardagen bli glad av att få höra ett föredrag om Guds attribut? Förkunnelsen behöver paketeras på ett kulturellt relevant sätt, menade dessa. Och som alltid när en idé får genomslag finns det risk för överbetoning.
Den stora faran med att vara relevant är just ytlighet. Bibeln har mer att säga om hur Gud för sin frälsande historia framåt genom dysfunktionella familjer (som Abrahams, Jakobs och Davids), än hur man får sin familj att fungera väl. Den lär oss leva värdigt vår kallelse till Kristus, snarare än att lyckas i livet.
Kalvin lärde att Guds yttersta drivkraft är sin egen ära. Ett exempel på hur denna idé syns i Bibeln finns i Joh 17:24.
Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse.
Notera följande saker:
Fadern älskar Sonen, och har så gjort redan före världens skapelse. Detta är den mest fullkomliga och yttersta kärleken, att Gud älskar Gud!
De troendes mål är att få se Guds härlighet (ära), som Fadern har givit Sonen (och som Sonen ger tillbaka till Fadern enligt andra bibelord).
Beskrivningen av en troende är någon som Fadern har gett till Sonen. Fadern ger Sonen frälsta människor som gåva!
Jag har själv inspirerats av flera av de ledande predikanterna inom neokalvinismen. Jag tror därför att det är helt nödvändigt att vi lever med en syn på oss själva som Stefan Kindevåg uttryckte det på Teamlägret i vintras: Du har inte huvudrollen i filmen om ditt liv!
Men konsekvens av den sista punkten ovan är enligt kalvinismen att vissa individer är predestinerade till frälsning. Med utgångspunkt från hur kalvinismen sammanfattades vid Synoden i Dordrecht (Dort på engelska) så har den sammanfattats i fem punkter, som man kan lägga på minnet genom minnesordet TULIP. Dordrecht ligger ju i Nederländerna, tulpanernas land. De fem punkterna är;
Total depravity
Med detta menas att den mänskliga naturen är så förstörd av synden att ingen någonsin kommer att söka sig till Gud av egen vilja.
Unconditional election
Med detta menas att Gud före världens skapelse, helt utan några andra hänsyn än sin egen vilja och ära, har utvalt vissa individer till evig frälsning och andra till evig dom.
Limited atonement
Konsekvensen av den andra punkten punkten blir enligt detta teologiska system att Jesus inte dog för alla människor, utan bara för de utvalda.
Irresistible (irrevocable) grace
Dem Gud har utvalt kommer Gud också att frälsa. Genom sin suveräna allmakt kommer Gud arrangera alla yttre omständigheter på ett sådant sätt att evangeliet förkunnas för de utvalda (yttre kallelse) och Gud kommer ge dem den inre kallelsen genom att verka i deras hjärtan så att de tar emot erbjudandet. Det finns enligt kalvinismen ingen fri vilja, djupast sett. (Däremot ä vår vilja fri nog på ett annat plan för att vi ska kunna hållas ansvariga för våra handlingar. Oändligt långa utläggningar har skrivits för att få ihop de båda idéerna.)
Perseverance of the saints
Enligt kalvinismen så blir vi inte pånyttfödda för att vi omvänder oss, utan när Gud föder oss på nytt så omvänder vi oss som ett resultat av pånyttfödelsen. Därför är det ologiskt att tänka sig att någon som blivit född på nytt sedan skulle tappa tron. En gång frälst, alltid frälst.
När jag berättar om dessa fem punkter för svenska kristna blir oftast reaktionen att man instinktivt ryggar bort från dem. Tanken på den fria viljan är så utbredd ibland oss att den inte bara är en övertygelse i allmänhet, Den är något av ett axiom för oss, en del av vår mentalitet. Jag menar dock att i rätt dos är det oerhört nyttigt att sätta sig in i denna teologi. John Pipers bok är för mig personligen en av de viktigaste jag någonsin läst, speciellt de första kapitlen. Gud är ärad av att vi njuter av Honom! En fantastisk tanke.
Listan på kyrkohistoriskt intressanta personer som ansett att predestinationen är bibliskt korrekt är lång och imponerande. Vi har svårt att förstå dem om vi bara ryggar tillbaka inför denna lära. Men lika nyttigt som det är att umgås med dessa tankar i lagom dos, lika illa blir det om de accepteras med hull och hår.
Den nödvändiga motvikten
John Piper, det främsta namnet inom neokalvinismen, har en fundamentalistisk tolkningsmetod. (Jag har i ett tidigare inlägg förklarat vad det är för skillnad mellan att vara fundamentalist och att vara evangelikal.) Eftersom han i alltför liten grad tar hänsyn till grammatiska och historiska aspekter av Bibeln, så leder hans exeges inte sällan också till villospår. Inte heller visar neokalvinismen upp någon kritisk reflektion kring sin egen förförståelse av texterna. De accepterar därför ett gudsbegrepp som är mer aristoteliskt än hebreiskt, vilket syns tydligast i hur de talar om Guds allsmäktighet.
Till slut leder den överdrivna synen på Guds suveränitet till rent vidriga konsekvenser. John Piper menar att den som drabbas av svåra olyckor och hemska sjukdomar gör det för att Gud har en plan med detta. Han är där långt ifrån evangeliernas bild av Jesus och jag vågar knappt tänka på de själavårdsmässiga problem som denna förkunnelse kan skapa.
Också rent kyrkopolitiskt har den neonkalvinistiska rörelsen blivit problematisk. Dess anhängare verkar för att lärare på teologiska seminarier och pastorer i församlingar ska avskedas eller omplaceras om de inte lever upp till rörelsens teologiska ideal. Bibeltroende och jesusälskande dugliga teologer och ledare som inte delar kalvinismens hårda syn på Guds suveränitet mobbas i princip bort. John Wesley eller Charles Finney hade aldrig fått anställning i en församling de haft inflytandet över!
Arminsk teologi
Kalvins första viktiga teologiske motståndare är Jacobus Arminius (Jakob Hermanszoon, 1560 – 1609), ett namn som i princip aldrig nämns i svensk teologisk utbildning. Den kanske mest kände arminskt influerade teologen idag är Roger E. Olson. Roger E. Olson är en helt lysande motvikt till neokalvinismens excesser. Han är också tydligt evangelikal. Jag hade önskat att han också var tydligare pentekostal, men man kan inte alltid få allt. Jag följer hans blogg regelbundet och där finns ofta riktigt bra utläggningar.
Jonas Melin har skrivit om en oro för begynnande kalvinistiska strömningar i Sverige, och i det inlägget länkar han till sina recensioner av ett par av Olsons böcker i ämnet. Jag hänvisar med glädje till Jonas blogg för fördjupning om detta.
Häromveckan predikade jag i Guntorp om alternativet till tvingande nåd, det som Wesley kallade förekommande nåd. Jag har publicerat predikoutastet. (Wesley stod Arminius nära i sitt synsätt på nåden.) Detta är en del i miniserie om nådens ordning (ordo salutis), och den jag vill peka på hur Gud verkar i oss före, vid och efter omvändelsen. Min stora tes är att nåden är mycket mer än en inställning hos Gud, den är en kraft som drar oss till honom (förekommande nåd), förändrar oss (pånyttfödelsen är mer än symbolik) och hjälper oss att leva rättfärdigt, inte bara ha en juridisk status som rättfärdiga (se Tit 2:11-14).
Jürgen Moltmann
Moltmann fungerar utmärkt som komplement till Piper. Där Piper talar om Guds ära och Guds glädje, och har en hierarkisk syn på treenigheten, så kompletterar Moltmann med hur Gud delar sin ära inom sig själv och hur underordnandet är ett väsentligt drag hos Gud. Moltmann talar också om Guds lidande och utblottelse på ett fascinerande och lärorikt sätt.
I den kristna teologin säger apati-axiomet egentligen bara att Gud inte är underkastad lidandet på samma sätt som förgängliga, skapade varelser. Det är faktiskt inte något verkligt axiom alls. Det är i stället en jämförande utsaga. Det utesluter inte att Gud i ett annat avseende mycket väl kan lida och också gör det. Om Gud i varje hänseende vore oförmögen till lidande vore han också oförmögen att älska. Han kunde på sin höjd älska sig själv men inte någon annan som sig själv, som Aristoteles uttrycker det. Men om han kan älska någon annan, då öppnar han sig själv för det lidande som kärleken till en annan medför. Likväl förblir han i kraft av sin kärlek herre över den smärta kärleken förorsakar honom. Gud lider inte av brist på vara, såsom skapade varelser. Så till vida är han ”apatisk”. Men han lider på grund av sin kärlek, som är överflödet av sin kärlek. Så till vida är han ”patisk”. (Treenigheten och Guds rike, svensk översättning, Sven Hemrin, 1991)
Piper betonar som kalvinist Guds storhet och att vi ska ödmjuka oss under denna storhet. Moltmann visar på Guds ödmjukhet och att vi ska efterlikna Gud i denna ödmjukhet. Jag ser det som ett helt nödvändigt kompletterande perspektiv.
Men som sagt, för mycket och för lite skämmer allt! Inte heller Moltmann bör sväljas med hull och hår.
Gud och framtiden – kan Gud verkligen ångra sig?
Den teolog jag umgåtts mest med det sista året är Greg Boyd. I likhet med alla andra nämnda teologer i denna artikel, så håller jag inte med Boyd om allt, men han utmanar mig och ger mig viktiga teologiska redskap. I sammanhanget är det Boyds öppna teism som är av intresse. Där kalvinismen säger att Gud orsakar allt som sker (allkausalitet) och arminianismen att Gud i förväg vet om allt som kommer att ske, så säger den öppna teismen att framtiden i någon mån är dold också för Gud, eftersom fria agenter (människor och änglar) kan göra val som är omöjliga att veta om i förväg, bara då är de i verklig mening fria. Argumenten som framförs är såväl exegetiska som filosofiska. Båda är discipliner där Boyd utklassar Piper! Inte minst inom själavården ser jag en stor potential för denna syn.
The “God of the possible” always has a plan B and a plan C. He’s also wise enough to know how to weave our failed plan A’s into these alternative plans so beautifully that looking back, it may look like B or C was his original plan all along. This isn’t a testimony to his exhaustive definite foreknowledge; it’s a testimony to his unfathomable wisdom.
(Den mest namnkunnige teologen som hävdar öppen teism är Clark Pinnock, men jag har främst läst och hört Greg Boyd. Jag kan inte redogöra för om det finns några skillnader mellan dessa båda.)
P.S. Ett bonuscitat från Roger E. Olson
Jag började skriva detta inlägg för att jag ville dela detta citat, men när jag sedan ville förklara vem Roger E. Olson är, så blev det en annan artikel än den jag hade börjat skriva. Olson skriver ett inlägg med rubriken Can Authentic Christianity be Found Today? och där finns följande citat:
And that brings me to my final mark of authentic Christian corporate existence: Clear evidence that God is there busy changing lives for the better in super-normal ways. When I read the New Testament I see that primitive, original Christianity was not about helping people turn over new leaves or become nicer people. It was about people being radically changed in their dispositions. All things were becoming new—in concrete, visible, noticeable ways. I remember one man in that congregation who was well known as having racist feelings. He was not a “white supremacist” but clearly looked down on people of other races including especially African-Americans. People prayed for him. One evening, during a time of corporate prayer, as he lifted his arms in supplication to God to fill him, he experienced a total change of disposition. From that moment on he loved people of color and demonstrated that in genuine behaviors. Everyone in the church noticed it. But they were not particularly surprised because “that’s what God does.”
Beeson Divinity School, Samford University hade den 5 februari 2014 sina årliga Biblical Studies Lectures med Gary Habermas och Craig Keener. Ta dig tid att lyssna igenom dessa. De är mycket bra.
Hur kan Andens gåvor bli en upplevd verklighet i församlingars och enskilda troendes liv? Det är ämnet för min uppsats, med titeln Att aktivera Andens gåvor. Uppsatsen lades fram på THS i januari 2014, men efterarbetet har dröjt en del.
(Jag släpar lite med vissa delar av mina akademiska studier. Kärleken har kommit emellan.)
En snabb sammanfattning:
Att helande, profetia, och andra andliga gåvor bör vara en upplevd verklighet är ett ideal inom pentekostal-karismatisk kristendom. Men alltför ofta förblir detta ideal något som bara sägs, inte något som görs. Sedan en förnyelserörelse gått igenom sin startfas där Andens verk bara tycks ske med enkelhet, så kommer en fas då en rörelse behöver fundera över hur samarbetet mellan Gud och människa faktiskt går till. Vad är Andens gåvor egentligen och vad för initiativ kan vi ta för att se dem fungera ibland oss?
I uppsatsen granskas bland annat rörelsen mellan plattformens stjärnpredikanter och everybody gets to play-visionen som formulerats allra tydligast av John Wimber. Jag går igenom teologin om Andens gåvor i följande rörelser:
Den första generationens pingströrelse, företrädd av Donald Gee, Howard Carter och Smith Wigglesworth.
Efterkrigstidens helandeväckelse.
Latter Rain.
Den karismatiska väckelsen, företrädd av bland andra Dennis Benett, Derek Prince och Bob Mumford.
De neokarismatiska rörelsen, främst företrädd av John Wimber.
Jag ser hur det inom dessa rörelser fokuserats olika på saker som Guds suveränitet kontra mänskligt initiativ, betydelsen av kunskap om gåvorna, tro och träning. Jag beskriver en progression som jag funnit genom dessa rörelser. Jag beskriver också en skillnad mellan två poler som jag beskriver som finkänslighet för Andens ledning (Gee, Wimber) och att agera utifrån en mer statisk syn på tron (helandeväckelsen).
En förvånande slutsats för många är att Smith Wigglesworth beskriver trons dynamik i förhållande till Andens kraft på ett sätt som är väsentligen annorlunda än hur man undervisade inom helandeväckelsen och dess efterdyningar inom trosrörelsen.
I två tillägg, vilka inte fanns med i den akademiskt granskade versionen av uppsatsen, så ger jag min personliga syn på skillnader värda att undersökas mellan Wimber och dagens New Wine, med sina starka influenser av Randy Clark och Bethel Church, samt vad som skiljer pentekostal-karismatisk syn på Andens gåvor från den mer statiska syn som finns inom församlingstillväxtrörelsen och de material som kommit till Sverige med dess synsätt (Som fisken i vattnet/Willow Creek och Gåvornas tre färger/NFU).
TL;DR: Problemet med trosförkunnelsen är det sätt på vilket den beskriver tron. Problemet med Equmeniakyrkans förkunnelse är det sätt på vilket den beskriver hoppet.
Personliga nyheter
Det var länge sedan sist! Förklaringen är enkel: Under nyårslägret med Teamevangelisation träffade jag någon, strax efter lägret blev vi tillsammans. Lång historia kort: Vi gifter oss i september! För mig personligen är detta en makalös lycka, för bloggen en katastrof. Kärleken tar all tid! Nu ska jag i vart fall försöka fortsätta där jag slutade.
Equmeniakyrkans andliga tillstånd
I förra inlägget så konstaterade jag att de karismatiska gåvorna (helande, under och tecken, Andens påtagliga kraft och ledning, profetiska budskap, etc.) är så sällsynta i den kyrka jag tillhör att bristen på andlig kraft har gjorts till ett normativt tillstånd. Predikan efter predikan förmedlar tröst till den vars sjukdom inte blivit botad, så till den milda grad att slutsumman blir enbart defensiv.
Få i min kyrkas led är rena rationalister som förnekar undret som teoretisk möjlighet, men precis lika få är aktiva utövare av de övernaturliga gåvorna. Jag har mött pastorskollegor som aldrig i hela sin gärning har sett en enda sjuk bli frisk efter handpåläggning, även om de tror att sådant kan ske.
Detta får ett antal konsekvenser.
De som längtar efter Andens kraft behöver söka sig till andra sammanhang än det egna för att få det de längtar efter. Om då några hamnar i sammanhang som inte är alltigenom sunda, är det konstigt?
Vi tror oss lätt gå fria från den slags teologiska tänkande som trosförjunnelsen står för, just eftersom vi (som kyrka) inte är karismatiska. Jag tänker förklara att detta är naivt. Genom att vara icke-karismatiska gör vi precis samma slags misstag gång efter annan, fast på andra områden.
Framgångsteologins problem
(I mitt första inlägg i denna serie definierade jag begreppen framgångsteologi och trosförkunnelse. Har du inte läst det kan det vara värt att göra det först.)
Framgångsteologin i bestämd form lär att fullgod och oavbruten hälsa samt ekonomiskt överflöd är Guds barns rättigheter som vi får, bör och kan åtnjuta under vårt jordeliv. Guds löften om detta är av sådan art att det helt och hållet är möjligt att tillämpa tron som en serie principer så att detta sker. Kenneth Hagin kallade detta att ”skriva sin egen biljett med Gud”. Allt blir en hur-fråga. Hur ska jag be? Hur ska jag bekänna? Hur ska jag agera? Och allt blir en fråga om mänskliga initiativ.
Detta är framgångsteologins två stora misstag:
Tron blir mekanisk, helt inordnad i det moderna projektets paradigm om tillvaron som lagbunden. Framgång uppnås genom samspel med andliga lagar, inte lyhördhet mot Guds personliga ledning.
Gudsrikets ”redan nu” beskrivs så kraftfullt att det inte längre har karaktären av en underpant (Ef 1:14). Jesu återkomst förkunnas, men aldrig som ett hopp i vårt nuvarande lidande (Rom 8:24), aldrig som Svaret med stort S.
Jag menar att mitt eget samfund har exakt samma hållning, fast vi koncentrerar oss på andra frågor, vi är inte lika fullt mekaniska och inte alls karismatiska.
Trampolin och Hoppets tid
Vad mitt samfund framför allt de facto omdefinierar är det kristna hoppet. Sommaren 2013 arrangerade ungdomsförbundet equmenia scoutlägret Trampolin, med hoppet som tema. Fem studier av sex var helt och hållet fokuserade på hopp i närliggande tid, vänskap, miljö, fred, etc. Det sjätte handlade om individens hopp om ett liv efter döden (som inte presenterades som kroppens uppståndelse).
Vintern 2103-2014 var insamlingstid för missionen med rubriken Hoppets tid. Jag har lusläst allt material som utkom för denna. Inte ett ord nämns om Jesu återkomst. På frågan ”Vad ger dig hopp” i tidningen uppdraget svarar några pastorer i samfundet alla möjliga slags saker, men inte en enda har den minsta lilla eskatologi i sitt svar.
Kort sagt: Hoppet omdefinieras till att vara något som ska uppfyllas i den här tiden.
Hoppet enligt Bibeln
Vårt saliga hopp är alltid i Bibeln Jesu återkomst. När Jesus kommer åter ska de döda uppstå till evigt liv, då kommer ondskan att utplånas för gott, alla orättvisor upphävas, alla förtryckta få upprättelse och alla orättvisor utplånas. Då kommer himmel och jord omskapas och på den nya jorden kommer rättfärdighet bo.
Diakonala insatser, arbete för rättvisa, god miljö och att godhet ska råda i världen är med andra ord aldrig något annat än provisoriska insatser i väntan på att Gud ska själv gripa in och förändra världen i sin helhet. Dessa provisoriska insatser är värdefulla och viktiga, men när de presenteras som något annat än just provisoriska, då faller vi i samma fälla som framgångsteologin. Då gör vi försmaken till fullheten.
När jag för detta på tal så möts jag oftast av invändningen att det inte råder någon motsats mellan att arbeta för världen här och nu och att ropa efter Jesu återkomst. Det är sant, men min fråga är tvåfaldig:
Hur kan vi tala om hoppet enbart som något som gäller den nuvarande tidsåldern utan att ens ta med Jesu återkomst och evigheten som en kontext?
Varför är vi totalt allergiska mot förkunnelse om helande som endast riktar sig till det som gäller här och nu?
Precis som det inte råder någon motsättning mellan vårt slutliga hopp om att uppstå och att hela de sjuka här och nu, så råder det ingen motsättning mellan att arbeta för att göra världen i stort drägligare här och nu och att vänta på domens dag som återställer allt. Men i det ena fallet är min tradition ytterst noga med att påtala helandets provisoriska natur och att kritisera dem som verkar glömma det, medan vi i det andra fallet är minst lika ensidiga och obalanserade.
Kort sagt: Equmeniakyrkan är överlag och i sin officiella framtoning lika obalanserad som någonsin framgångsteologin. Klirr säger det, när vi kastar sten i vårt glashus!
Bristen på karismatik är lika dålig som trosförkunnelsens mekaniska karismatik
Trosförkunnelsen gör karismatiken mekanisk. Resultatet är att vi människor blir utlämnade till oss själva på ett obibliskt sätt. Men bristande karismatik får samma resultat. När Equmeniakyrkans företrädare talar om freds- och rättvisearbete, så lyser Andens kraft med sin frånvaro. Anden blir inget annat än en diffus inre inspiration och inte en förnimbar kraft. Profetia blir inomvärdsligt genererad samhällskritik och inte Andens uppenbarelse.
Kort sagt: Vi måste hela tiden intala oss själva att vi lever i nådens kraft och går på Andens ledning, för annars märker vi det inte.
De facto hamnar vi i mänskliga ansträngningar, i en gudsbild där Gud begränsas av våra steg i tro och inget kan göra utan dem. Vi är lika goda kålsupare när det gäller att begränsa gud som någonsin trosförkunnelsens företrädare. Vi är det i kraft av en långtgående inre sekularisering, de är det i kraft av mekanisk karismatik. Ingendera hållningen är biblisk eller nyttig för oss i längden.
Är allt nattsvart?
Detta är en blogg, inte en avhandling. Jag formulerar mig svepande och utan nyanser. Självklart finns det undantag. På många sätt är det lättare att vara karismatiskt lagd i equmeniakyrkan idag än det var i Missionsförbundet för 20 år sedan. Mina vänner och jag betraktades ibland som något katten hade släpat in. Idag tolereras vi och får ett och annat korn av uppmuntran.
Men jag vågar ändå påstå att vi som strävar efter karismatik gör det trots vår ledning, trots vår officiella utbildning på THS, trots våra tidningar och annat underlag vi får från riks. Aldrig på grund av. De enda undantagen värda att nämna är väl Apg 29 och Våga tro.
Å andra sidan är dessa undantag värda att nämna. De rekommenderas varmt!
Jag är fjärde generationens missionsförbundare. Farfars far och hans kompisar träffades i mitt barndomshem och startade den församling som idag heter Sjömarkens missionskyrka. Nu har vi samfundet slagits samman med baptister och metodister och fått namnet Equmeniakyrkan. Mitt gamla och mitt nya samfund är vid en ytlig diagnos framgångsteologins motsats. Visserligen fanns det också i våra led de som lät sig inspireras av Livets Ord på 80-talet och några som lite i skymundan fortfarande behåller trosförkunnelsens teologi, men de är inte många, inte dominerande och inte högljudda.
Ändå tror jag att vi har en alldeles egen slags framgångsteologi, okarismatisk och utan någon som helst betoning på helande eller ekonomiskt välstånd för individen. Jag tänker återkomma till den i nästa inlägg. Först vill jag teckna motbilden. Det är en fortsättning på mitt föregående inlägg, ett försök att skildra hur svensk antikarismatik ser ut i praktiken.
Jag är en av dessa lytta…
Det är rubriken på en predikan som hölls av pastorskandidaten Petra Jonnson på THS under hösten i år (2013). Alla lärare på THS som jag följer på sociala medier och flera andra bekanta har delat den och lovordat den i alla tonarter.
Innan du fortsätter läsa det här inlägget, så läs Petras predikan, om du inte redan gjort det.
Du bör också läsa en predikan av John Piper som går längre än vad Petra gjorde, utifrån sin neoreformerta hållning: Don’t waste your cancer. Jag kommer passa på att kritisera honom också. Även om jag absolut inte tror att de delar synsätt fullt ut, så finns det paralleller. Inte minst i det faktum att båda predikningarna är tänkvärda och utmanande. Rent utav bra. Något kan nämligen vara bra utan att vara rätt på alla punkter.
Jag känner inte Petra personligen. Vi har bara hälsat som hastigast när vi passerat varandra under något av mina sporadiska besök på THS. Jag har naturligtvis sett att hon, med predikotextens ord, är lytt, att hon inte kan gå som vi andra. Det är viktigt när du läser min kritik av hennes predikan som följer, att du förstår att jag inte vill tala om hennes livskamp eller om hennes förmåga att tolka bibeltexter i allmänhet. Jag är mer intresserad av hur andra personer i mitt samfund reagerat på vad hon säger.
För alla eventuella bloggläsare som inte känner mig så väl så kan jag i korthet berätta att mitt eget liv knappast är en spikrak framgångssaga. Jag vågar påstå att jag brottats med motgångar av många slag. Jag är barnlös och frånskild. Jag betraktar båda som värre olyckor än någon sjukdom.
Detta var predikotexten:
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matt 15:29-31)
Om jag i punktform ska sammanfatta Petras predikan, så säger hon följande:
Det är gott att de med funktionshinder fick hjälp att komma till Jesus (”de hade med sig”). Att tänka på andra är bra.
Jesus botar alla som hade ett funktionshinder.
Vår syn på detta idag är däremot för ensidig. ”Alltför ofta anses det som något man behöver bli av med.” Vi har en ”ständig förhoppning” om helande som innebär att de handikappade inte ”duger som man är”.
Det egna funktionshindret är en ”märklig gåva”. Alla sjukdomar är det inte, men just det egna problemet är det.
I texten blir människor befriade från sina funktionshinder och prisar Gud av den anledningen. Men lovsång är djupast sätt något djupare än så, mer än ett gensvar på välsignelser man upplever. Det är att prisa Gud för den han är oavsett de egna omständigheterna, den är ett uttryck för ”djup förtröstan”.
Med risk för att göra mig till teologisk ovän med alla jag känner inom mitt eget sammanhang, så tänker jag faktiskt avvika från skaran som lovordar denna predikan. Jag instämmer varken med dess analys av våra förhållanden idag eller med dess teologiska poänger och inte heller tycker jag om hur bibeltexten har använts.
Är vår syn verkligen så ensidig?
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag vid det här laget hört och läst mängder av pastorer, ledande teologer och vanliga medlemmar inom vår kyrka tala om allt utom helande och Andens kraft när texterna de predikar över handlar just om detta. Petras utläggning är måhända originell så till vida att hon tar tjuren vid hornen och uttryckligen brottas med frågan om helande, men hennes slutsatser är långt ifrån originella eller utmanande. De är mainstream, de är bekräftande.
Nog kan det hända vid fåtaliga tillfällen att personer med funktionshinder får frågan om de vill ha förbön för helande och att den upplevs som plump och okänslig. När jag undervisar om helande är jag därför noga med att man alltid ska fråga oss med funktionshinder om vad vi vill ha förbön för. (Jag skrev oss. Jag har glasögon och de är starka!) Bara för att man sitter i rullstol är det inte säkert att just det är vad man söker förbön för.
Men dessa övertramp är knappast en indikation på någon genomgripande mentalitet. I mitt samfund betonas och predikas allas lika värde och synen på funktionshinder är allt annat än att det är något som vi måste bli botade från.
Kort sagt, jag instämmer inte i den analysen.
Är funktionshinder en gåva från Gud ibland?
Jag tror på vad man brukar kalla en stigande uppenbarelse. Guds egenskaper och vilja uttrycks tydligast och klarast i Jesu person. Den som har sett Jesus har sett Fadern.
Jag vill därför göra ett tankeexperiment. Vi sätter Petra i en tidsmaskin och vips är hon placerad framför Jesus på berget i Galiléen. Skulle hon då ha blivit botad?
Eller skulle hon fått höra att hon ensam, som enda undantaget fått sin lytthet bekräftad av Jesus som en gåva från Gud?
Vi fortsätter tankeexperimenten. Uppståndelsens dag är här för de som avlidit och den som är kvar på jorden får sina kroppar förvandlade. Vi möter den uppståndne på himmelens skyar och placeras sedan på en nyskapad jord utan någon separation mellan den och Guds himmel.
Kommer våra uppståndelsekroppar i några fall ha kvar funktionshindren vi bär på i den här tiden?
Jag är en slags framgångsteolog. Jag tror att frågorna ska besvaras med att Jesus hade botat då, som en försmak av det som kommer att komma i fullhet vid Hans återkomst.
Jesus lärde oss be att Guds vilja ska ske på jorden som i himlen, därför att den inte alltid sker på jorden.
Min skilsmässa är inte en gåva från Gud. Mitt synproblem är inte en gåva från Gud. Petras lytthet är inte en gåva från Gud. Dagens neoreformerta predikanter har fel: Gud designar inte någons cancer.
Atmosfären i lokalen när Petras predikan framfördes verkar ha varit något utöver det vanliga. Det var nog inte tid och plats att direkt efter den börja diskutera dess innehåll. Men så här i efterhand måste det lyftas. Med all sympati för den personliga livskamp som ligger bakom övertygelsen så kan jag ändå inte säga något annat än att det är dålig teologi.
Gud använder det onda utan att vara dess orsak
Romarbrevet 8:28 är en av mina livsverser. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda! Så ofta har jag mediterat över den, funnit styrka och tröst ur den och förkunnat om den.
Den står i ett sammanhang där Paulus talar om lidande och motgång. Men den i detta sammanhang säger han också att ”allt skapat har lagts under tomhetens välde” (Rom 8:20). Att reda ut hur tanken på Guds suveränitet går ihop med tanken på att världen behärskas av den onde (1 Joh 5:19) låter sig inte göras här och nu. (Det var ämnet för min första teologiska uppsats jag skrev 1994.) Men detta menar jag är klart i ljuset av den tydligaste uppenbarelsen i vår Bibel, hos Jesus i evangelierna och hos Paulus, att Gud varken är det ondas upphov eller en garanti mot dess omedelbara upphörande.
Gud använder det onda för att hjälpa oss nå sina syften. Gud kan använda min skilsmässa, Gud kan använda Petras lytthet, Gud kan använda personliga och globala tragedier, men han är inte deras upphov. De är inte gåvor från Gud. (1 Mos 50:19f)
Vi väntar alla, och hela världen väntar, på helande. Helandet med stort H kommer först vid Jesu återkomst. Fram till dess är det bara olika slags smakprov vi får. I olika former måste vi alla leva med ofullkomlighet. Men att kalla ofullkomligheten för en gåva från Gud, det är dålig teologi.
Att som Piper påstå att sjukdom och lidande ska ses som gåvor från Gud, för annars missar man den lärdom de kan förmedla eller annars så missar man den välsignelse Gud kan ge förutom själva botandet, det är demonstrabelt falskt och ett typexempel på en falsk dikotomi.
När texten talar om x…
Så bör predikan handla om x. Eller?
Det finns texter som beskriver människor som inte blir botade. Det finns texter som handlar om lovsång som stäms upp på tvären mot alla omständigheter. Uppenbarelseboken är det tydligaste exemplet. Men när texten handlar om att människor blir botade, då menar jag att vi som predikanter bör förkunna denna möjlighet.
Skulle jag sluta predika om äktenskapets ideal som en livslång gemenskap bara för att mitt eget äktenskap kraschat? (Under ett år tog jag time-out för bearbetning och predikade inte alls, om någon undrar.)
Personlig brottningskamp kan ge vår predikan ytterligare djup och påminna oss att det inte finns några enkla lösningar för svåra problem, men när de används för att förkunna motsatsen till vad en text talar om, då är jag inte med längre.
Låt mig beskriva en annan erfarenhet jag har från mitt gamla och nya samfund.
Vi är så svältfödda på under och tecken, helande och andra uttryck för Andens kraft, att om vi inte lärt oss lovprisa Gud för den Gud är och de mer lågmälda sätt Gud har att verka i världen, då skulle vi inte ha någon lovsång alls!
Det är sant att det finns en djupare lovsång till Gud som bygger på den Gud är och inte på omständigheter eller nyligen upplevd välsignelse. Så förkunnar jag själv. Så förkunnar alla jag hör. Detta hör jag jämt och ständigt. Tanken är viktig och värd att påminnas om, men knappast utmanande för oss.
Vad vi saknar är lovsången över Guds mäktiga verk i vår mitt. Som i denna text, aktuell i adventstid.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” (Luk 19:37-40)
Jesus kommer inom kort att bli övergiven av dessa högljudda lärjungar. Deras lovsångs decibel kommer inte att matchas av en motsvarande förtröstan och trohet när det blåser kallt om deras öron. Trots det är denna lovsång så viktig att deras röster hade ersatts med stenarnas rop, om de hade tystnat.
Så viktig är denna lovsång. Varför ska en text som beskriver sådan lovsång användas som underlag för att tala om lovsång av ett annat slag?
Sammanfattning
Jag instämmer alltså inte i hyllningskören till denna predikan, även om jag uppskattar dess tonläge och nerven i den. Jag tycker att:
Dess analys av vårt sammanhang är fel. Vi överbetonar inte helandet!
Dess teologi är fel. Funktionshinder och sjukdom är aldrig gåvor från Gud.
Dess textanvändning är dålig. Textens budskap har ersatts med något som är dess motsats.
Nu har Petra varit personlig, rent utav självutlämnande i sin predikan. Jag är medveten om att min kritik troligen upplevs som skarp, kanske okänslig. Låt mig därför på nytt påminna om att jag utgår från sakinnehållet i det som framförts som offentlig förkunnelse. Om detta vill jag vara tydlig. Risken att framstå som okänslig får jag leva med.
Epilog 1: kyrkoåret
När traditionen att följa dagens text för sina predikningar förs på tal så är det kanske vanligaste argumentet att det tvingar predikanten att inte välja sina favoritord och sina favoritteman. Jag tycker denna predikan är ett exempel på att det inte fungerar i praktiken. Och den utgör inget undantag.
Om en predikant vill säga till sin församling att vi behöver lära oss lovsjunga Gud oavsett omständigheter så finns det gott om texter i Bibeln som ger stöd åt och illustrerar denna tanke. Välj en sådan text om det är vad du vill säga!
Epilog 2: Jakobs slag på höften och Paulus tagg i köttet
Petra använder berättelsen om Jakobs brottningskamp med Guds ängel för att illustrera hur någon kan ha fått lytthet som en gåva från Gud. Vanligast är annars att man använder Paulus tagg i köttet, en ängel från satan, för att leda den sortens tankar i bevis.
Att se det sistnämnda som en sjukdom är exegetiskt vanskligt. Troligen var det en ihärdig mänsklig motståndare Paulus hade. (Läs om detta i Helandets kraft av John Wimber.) Men jag tror att det likväl kan tillämpas på sjukdom. Inget av det jag skrivit ska tolkas som att jag menar att Gud inte kan ge oss kraft att bära sjukdom eller att det vore fel att tacka Gud för att vi får sådan kraft.
Men det är en himmelsvid skillnad mellan att säga att Gud ger mig kraft att leva med lidande och att påstå att Gud vill att jag ska lida. Guds kraft är som störst när kyrkan är förföljd, men det innebär väl knappast att vi ska se förföljelsen av de kristna i Nordkorea, Kina, Egypten, Syrien, Nigeria och på andra platser som något gott?
Bibeln beskriver förföljelse som något Gud använder och har många löften om kraft och hjälp till den som är förföljd. Den som skymfas och förföljd är rent utan salig! I Equmeniakyrkan föranleder det aldrig vad jag kan se att vi skapar en teologi där förföljelserna ses som något annat än onda i sig.
Som jag kommer skriva mer i nästa blogginlägg, på den här punkten är Equmeniakyrkan i dess offentliga framtoningen alltigenom framgångsteologisk!
Om nu förföljelse som har en direkt koppling till Paulus ord om att ha en ”tagg i köttet” inte föranleder oss att kalla förföljelsen som en ”gåva” från Gud, hur kan då sjukdom och funktionshinder göra det? Där är kopplingen bara indirekt.
I både Paulus och Jakobs fall så var lidandet respektive funktionshindret inget hinder för att Gud skulle bruka dem enligt sin plan. Jag håller med om att det är viktigt att inte invänta ett bönesvar om helande eller något annat innan man börjar följa vad man upplever som Guds vilja över sitt liv. Det kanske kommer en predikan i min församling någon gång i vår om detta, att leva med en ouppfylld längtan, ett ouppfyllt löfte eller ett ouppfyllt mål. Att inte skjuta upp livet, att inte skjuta upp lydnaden mot Guds ledning.
Men återigen så behöver vi inte göra detta till varandras motsatser. Att leva här och nu, att tjäna Gud här och nu, det kan och ska vi alla trasiga människor göra, samtidigt som vi söker våra helanden.
(Jakobsberättelsen är såpass komplex att jag inte utlägger den mer i detta inlägg.)
Epilog 3: Ända in i kaklet eller tömma bänken?
Lars Lagerbäck gjorde uttrycket ”ända in i kaklet berömt”. Sveriges fotbollslandslag hade vänt ett underläge och vunnit en viktig seger. Liknelsen kommer annars från simningen, det handlar om att ge sitt yttersta ända tills man nått fram till sista simtaget och gått i mål.
Jag tänker ofta på ett vittnesbörd från Roger Forster, och hur han hade John Wimber och några av hans medarbetare hemma hos sig för att be för Rogers cancersjuke son. Roger var van vid enkla böner av önskemålstyp, ”Gud (om det är din vilja) gör min son frisk”. Hemma i sitt kök hade han nu några amerikanska predikanter som bad på ett helt annat sätt: ”I Jesu namn, bli frisk”, ”cancer, försvinn i Jesu namn”.
Rogers första tanke var snarast ”hjälp”. Tänk om inget händer? Var det inte laddat för en stor besvikelse nu? Men sedan tänkte han vidare och tog ett heligt beslut: ”I’d rather loose my son fighting than loose him quitely”. Detta har blivit ett valspråk för mig. Jag förlorar hellre kämpandes!
I väntan på det stora Helandet vid Jesu återkomst kommer vi se många obesvarade böner. Jag uttrycker det så här: Jag ska ha flest obesvarade böner av alla! Jag hoppas att du inser att den utsagan inte är teologiskt nyanserad. Vad jag menar är att varje situation och omständighet som föranleder bön vill jag möta med så mycket bön jag mäktar, och att jag tänker kämpa i bön ända tills jag absolut inte längre kan. Ända in i kaklet!
Det finns dock ett annat fenomen från sportens värld som behöver balansera den tanken. I min favoritsport, basket, så finns det lägen när coachen ”tömmer bänken”. Om det ena laget leder med 20 poäng och det är mindre än tre minuter kvar att spela, och man vet att nederlaget är oundvikligt (eller segern säkrad, men för stunden handlar det om nederlag), då plockas de bästa spelarna av banan och lagets bänkvärmare får komma ut på banan. När coachen tömmer bänken så säger han för sig själv och till sitt lag att nu är matchen avgjord, att fortsätta kämpa vore slöseri med krafter. Det kommer nya matcher att spela längre fram.
Det finns situationer i helandetjänsten när man möter dödssjuka människor som har fått frid över att slutet närmar sig. Situationer då en bön om helande är både onödig och olämplig.
Basketcoachens stora fråga är ofta när det är dags att byta inställning till matchen. Vad ska göras om underläget är 16 poäng och det är fyra minuter kvar att spela? Självklart behöver vi vara känsliga både för Guds Andes ledning och människors önskan. Men det kan vara värt att titta på sitt eget beteende. Tenderar jag att ”tömma bänken” för minsta lilla signal om att det kan vara svårt att vinna? Tenderar jag att bränna både mig själv och andra människor trots att det är uppenbart att det är dags att sluta kämpa?
Epilog 4: Vila i kampen
Samme Jesus som talade om att han ger oss ett skonsamt ok och en lätt börda befaller oss att bota de sjuka. Som jag beskriver det så är helandetjänsten också en kamp. Det är att delta i striden mellan Guds rike och mörkrets rike. Det är att komma med Guds kraft från framtiden in i denna onda tidsålder. Det är att gå i clinch med fördärvsmakterna för att driva bort dem i Jesu namn. Evangeliet om Guds rike handlar också om konflikt.
Vid en första anblick kan det därför tyckas som att Jesu ord utgör en självmotsägelse. Ska vi finna vila för vår själ eller ska vi delta i en andlig strid? Jag hävdar med emfas både och. Och inte bara som två poler att oscillera mellan. Jag tror att Gud vill att vi ska strida på ett sätt som gör att vi finner Hans vila under tiden som vi kämpar!
Det kan finnas enskilda bataljer som sliter på oss. Därför behöver vi också stunder av vila från striden. Men för att bli uthålliga på allvar, så behöver vi ocks finna vila i striden. Just helandetjänst har den goda aspekten att den utövas med hjälp av Andens manifesterade närvaro (1 Kor 12:7).
Du behöver alltså inte vara rädd för att en helandetjänst som jag menar att Bibeln beskriver den, som en konfrontation med det onda, ska stjäla kraft och tid. Det handlar nämligen inte om att vara fixerad på helande, som jag menar att Petra i onödan varnar för, utan att vara fixerad på vad Fadern gör och säger (Joh 5:19).
Epilog 5: Jag önskar att jag vore en sämre pastor
Ett sätt att finna mening i tragedier, sjukdom och annat lidande är att se på gode resultat som blivit deras konsekvens. Som jag skrev ovan använder Gud det onda för att främja sina syften. När vi ser vilka dessa syften är så är det lätt att övertolka, som att Gud sände det onda, för att skapa det goda. Som om Gud själv vore befriad ifrån den principen vi på hans befallning är bundna av (Rom 3:8).
En man jag lärt mig en viktig teologisk poäng av heter Harold Kushner. Vid en första titt så är vi djupt oense om många saker:
Kushner är en judisk rabbin. Han tror inte att Jesus är Guds son, Messias och världens frälsare. (Det gör jag.)
Kushner beskriver Gud i termer som ligger processteologin nära. Gud är verksam enbart i naturens kamp och enligt naturvetenskapens lagar. (Det tror inte jag.)
Därför sker inga under alls, enligt Kushner. Han går rent av så långt att han sagt att det finns en ”speciell plats i helvetet” för oss som predikar helande och ger människor falskt hopp.
Denne rabbin, som önskar se mig brinna i helvetet, har jag alltså lärt mig en viktig läxa av.
Kushners son drabbades av för tidigt åldrande (progeri). Som jag förstått det blev sjukdomsförloppet smärtsamt. Kushners brottning med teodicéfrågan utifrån sin livskamp resulterade i en vacker och tänkvärd bok. Jag har läst den med behållning, men tror att hans exeges av Jobs bok är dålig och att hans slutsatser är felaktiga. Men detta har jag med mig: Lidande och sjukdom är inte något Gud sänder utan något Gud kämpar mot. Det fanns ingen ”Guds vilja” som gav hans son progeri. Det berodde inte på en ”högre mening” eller ett ”fördolt syfte”.
Nu fick Kushner vid ett tillfälle kommentaren från en församlingsmedlem att efter sonens sjukdom och död så hade han blivit en så mycket bättre rabbin. Hans predikningar var mer givande, hans empati större och hans personliga vägledning så mycket bättre. Så hon drog slutsatsen att detta var skälet till sonens progeri. Titta bara så mycket bättre rabbin du är, sa hon. Kushners svar är guld värt:
Jag önskar att jag vore en sämre rabbin.
En av mitt livs viktigaste läxor är att jag kan stirra nederlag i vitögat och säga att det var just ett nederlag. Gud kan skapa något gott ur nederlaget, men det var ändå ett nederlag från början. Paulus har ett ytterst uppfriskande perspektiv på detta när han säger till församlingen i Thessalonike:
Vi har verkligen försökt komma till er – jag, Paulus, mer än en gång – men Satan har hindrat oss. (1 thess 2:18)
Vad gjorde Paulus när satan hindrade honom predika evangeliet i Thessalonike? Han fortsatte predika i Beroia, Athen och Korinth. Och hur kom det sig att han predikade evangeliet första gången i Galatien? Han var sjuk.
Jag har drabbats av en del svidande nederlag. Jag tror att jag tack vare det Gud gjort utifrån dem blivit en bättre människa och pastor. Men när jag tittar på de värsta nederlagen kan jag bara säga likt Kushner att jag önskar att jag vore en sämre pastor.
