I några inlägg ska jag sammanfatta huvudpunkterna i mitt teologiska tänkande om skapelsen. Men låt mig först ge en bakgrund om varför det blivit viktigt för mig.

Ett problem med att diskutera skapelse och evolution så mycket som jag gjort de senaste åren är att stridsfrågor tenderar att bli huvudfrågor. Debatten kräver att tid och energi läggs på de frågor som skiljer oss åt, oavsett hur viktiga de är egentligen. Dessutom behöver de beskrivas som viktiga för att motivera att man lägger ner den tiden – och i andras fall ber om donationer till verksamheten.Så menar världens största kreationistiska organisationer att själva evangeliet står på spel. Jag syftar på Answers in Genesis (Aig). Institute for Creation Research (ICR) och Creation Ministries International (CMI). Inget, precis inget, kan vara viktigare, sägs av deras företrädare, än att makroevolution förkastas och jordens ålder är ca 6000 år. (Gammaljordskreationister, främst från organisationen Reasons to Believe (RTB), är sällan lika påstridiga om betydelsen av den egna positionen och dess plats inom den kristna dogmatiken.)

Man ska dock inte tro att detta bara gäller kreationism. Jag har sett kalvinister som gjort detsamma med de fem punkterna från synoden i Dordrecht. (Staden heter Dort på engelska och vill man söka mer information används med fördel det engelska namnet.) Dessa kalvinister menar alltså att de fem punkterna utgör själva kärnan i den kristna tron och att allt annat bibliskt och teologiskt material ska organiseras utifrån dem.

Det är dock lätt att peka finger åt andra och själv fastna i samma fälla. När jag nu engagerat mig så mycket i frågorna om skapelse och evolution riskerar jag hamna i samma fälla. På tok för många kritiker av kreationismen verkar tycka att världens viktigaste fråga är att bekämpa kreationismen, viktigare än att tro på Gud som skapare, och attityden har definitivt också kommit in i kristna led, bland oss anhängare av teistisk evolution. Jag vill tvinga mig själv att aldrig komma i närheten av den attityden. Därför är det viktigt för mig att jobba med skapelseteologi också när den inte har en direkt bäring på debatten.

Skapelseteologin spelar dessutom en viktig roll i många andra frågor, inte minst frågan om sund karismatik. Karismatik blir nämligen snabbt osund om den andliga verkligheten ses som så skild från den fysiska att det påstås finnas ”andliga sanningar” som strider mot kunskapen som vi får från våra sinnen och vårt förnuft. Antiintellektualism och i värsta fall ren gnosticism har alltför ofta skadat pingstkarismatiska rörelser.

Låt mig genast rycka ut och säga att jag här skiljer på förnuftet som rationellt och logiskt tänkande, med giltig logik och goda argument, från rationalism, som säger att den enda vägen till kunskap är förnuftet. Vad jag här talar om är inte att förkasta det transrationella, det som går utöver vad förnuftet kan tänka ut, utan det irrationella, det som går på tvären mot det förnuftiga. En sak som framkommit från bland annat haveriet i Filadelfia Knutby är just att man såg det som troligt att något var från Gud just för att det stred mot förnuftet. Samma slags hyllande av det irrationella finns inom trumpprofetismen.

En tredje tillämpning har skapelseteologin inom samtalen kring HBTQ+. Kan man frikoppla en människas identitet från hennes kropp? Här sägs det många motstridiga och rent ologiska saker i dagens debatter. Kan man tala om en gudomlig idé med hur livet ska vara i skapelsen, ordningar givna av Gud? En kritik mot teistisk evolution är att om Gud inte skapat med direkta ingripanden utan låtit naturens krafter gå sin gilla gång så finns det heller inget underlag för att tala om skapelseordningar. Då har man köpt in sig i upplysningens dikotomi (tudelning) mellan naturen och det andliga, som om naturen vore tömd på Gud, minus de tillfällen då Gud gör mirakler. Det är den hållning jag kallar deism+, deism plus mirakler ibland. Min skapelseteologi menar jag besvarar både frågorna från ena och andra hållet i denna debatt.

En fjärde tillämpning är hur en sund skapelseteologi bemöter olika ifrågasättanden av klassisk tro från de som påverkats av liberalteologi. Skapelseteologin bör inkludera hur Gud skapat också andliga aktörer och att Gud kan ge uppenbarelse och verka mirakulöst i naturen. Somliga teologer, däribland Rosemary Radford Ruether (1936 – 2022) och Catherine Keller (f. 1953) förnekar att Gud skapat världen ur intet, utan menar att den är samexisterande med Gud. Gud är bara en partner, i avsaknad av överhöghet över världen, säger de. Denna heresi hoppas jag hinna skriva egna inlägg om framöver.

En robust skapelseteologi ska klara utmaningar från alla håll. Men den ska inte bara vara gjord för tillämpningar i dagsaktuella frågor och debatter. God skapelseteologi ska hjälpa oss ära Gud. Den ska visa oss på Guds härlighet genom skapelsens storslagenhet och skönhet.. Den ska hjälpa mig imponeras och hänföras av såväl det som skapats och göra att jag riktar allt mitt tack och all min lovsång till den Gud som gjort allt detta.

Dig må hela din skapelse tjäna,
ty på ditt ord blev allting till,
du sände ut din ande att bygga det.
Ingen kan stå emot när du befaller;

Judit 16:14