Jag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.

Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.

Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.

Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.

(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)

Jag menar att det som vi ser hända av radikalisering i människors åsikter inom loppet av ett par år hjälper oss att förstå framväxten också av fundamentalism och liberalteologi och hur dessa båda motpoler utvecklats också över tid.