jag skrev en artikel ursprungligen för Teologi och Ledarskap, nummer två (juni) 2018 om Guds Andes vind. Jag har tidigare postat den artikeln med ytterligare förklaringar. Men snurrig som jag kan bli ibland glömde jag bort det och postade artikeln igen igår (2021-02-03), eftersom jag tänkte att innehållet är så aktuellt när jag går igenom de påstådda profetiorna om Donald Trump.
Jag räknar denna artikel som något av det viktigaste jag skrivit om det profetiska. Jag försöker hitta det jag tror är den bibliska medelvägen mellan synsättet att profetia är helt från Gud och människan inte mer än en slags rörledning och synsättet att det inte finns uppenbarelse alls.
Hur som helst tror jag att det är förvirrande i längden att i stort sett samma artikel finns på två ställen. Jag ändrar därför detta inlägg till att bara vara en hänvisning till förra gången jag postade den, plus denna förklaring av ämnets aktualitet och min förvirring…
Hur kan vi tänka när vi har facit hur det gick i valet och somliga som påstått sig ha profetiska budskap bett om förlåtelse. Förlåtelse ska inte användas för att slippa ta ansvar för den skada man åstadkommit. Vikten av att tillrättavisa med respekt och ödmjukhet. Och ytterligare några ord om falska profeter.
Alla kristna som stödjer Trump tror inte på de påstådda profetiorna och alla som trott sig ha profeterat är inte lika envisa. Jag ser på fyra olika slags understödjare: (1) Håll för näsan och tacka för utnämningarna, (2) Fundamentalister med entusiasm, (3) Pingstkarismatiker med entusiaster och (4) Kulturkristna med entusiasm. Och så ställer jag den stora frågan om vad det gör med Guds församling när den ställer sig bakom en politisk kandidat som Trump.
Jag har för avsikt att göra en serie filmer där jag går igenom de påstådda profetiska budskap som uttalats om Donald Trump. Målsättningen är att på djupet förstå hur de kommit till och vad vi kan lära oss om profetians gåva, urskiljning, församlingens relation till politiken och en del annat. I denna film introducerar jag ämnet och beskriver mina målsättningar och grundteser.
Detta är min viktigaste fråga till mig själv om allt som hänt i Knutby Filadelfia från 90-talets början till idag: Vad har jag lärt mig av detta? Nu diskuteras Knutby på nytt, och jag konstaterar med bedrövelse att debatten till stor del tycks bestå av uppmaningar till andra att de ska lära sig av Knutby, och lärdomen ska möjligen också vara att de ska sluta vara som de är. De senaste veckorna exploderade inläggen i Dagen, Världen Idag, Sändaren och naturligtvis på sociala media, sedan Peter Halldorf oväntat och ensidigt pekat ut fundamentalismen som orsak till att det blev som det blev i Knutby. Jag menar att Peter Halldorfs artikel är dålig och ämnar kritisera den, men den explosion av debattinlägg som följt har gjort att det framför allt finns ett behov av att först reda ut vad det egentligen är som diskuteras. Och vad missar vi?
Jag lånar ord av David Nyström, som utgångspunkt:
Följer debatten runt Knutby som blossat upp i kristna läger, och kan inte låta bli att göra vissa generella observationer.
Vi tänker oss att A-D får stå för olika teologiska tendenser/inriktningar (karismatik, biblicism, sakramentalitet etc). Sifforna 1-4 representerar olika kristna sammanhang, som präglas av dessa teologiska tendenser i olika hög utsträckning.
Debatten ser då i grova drag ut så här:
Ledare/profil från 1 (som präglas av AB): ”Knutby hade för mycket av CD och för lite av AB.”
Ledare/profil från 2 (som präglas av C): ”ABD-församlingar som saknar C riskerar att koka över och bli precis som Knutby.”
Ledare/profil från 3 (som präglas av ACD): ”Åsa var ju helt B, vilket gjorde Knutby fullständigt obalanserat. Om de ändå fått in lite mer AC och framförallt D i sin undervisning…”
Ledare/profil från 4 (som präglas av DA): ”Det går inte att förstå Knutby utan att slås av hur mycket CB de är, utöver XYZ. DA är botemedlet mot all sekterism. Och förresten finns det lite päron i den här äppelkorgen som ingen har pratat om.”
Kort och gott: Det var någon annans fel och har inget med oss att göra. Moving on…
Jag var själv inne på liknande tankegångar och skrev detta:
En tillspetsad slutsats till så här långt: Knutby är ett perfekt Rorschachtest.
De problem man ser säger mer om vad man redan tror än vad som hände. Sedan anklagar man andra för att inte se samma problem som man själv ser. Så den ene som inte lärt sig ett skvatt anklagar den andre för att inte vilja lära sig något.
Jag var själv inne på den linjen med ett ”skyll inte på karismatiken”-inlägg. Det var på sätt och vis bra, men som debatten blivit är jag glad att det inte kom in i Dagen (till förmån för en annan artikel som blev mycket uppskattad).
Jag förstår att exempelvis Daniel Alm har ett behov av att försvara pingströrelsen från överdriven och osaklig kritik. Jag tycker han gjort det bra. Det är rent av en del av det uppdrag han har. Om Equmeniakyrkan utsatts för osaklig kritik skulle troligen Lasse Svensson betett sig likadant. Och Sune Fahlgren skulle nog inte invänt.
Men vi andra? Ska vi öka kvoten ”detta har jag lärt mig av Knutby” och minska kvoten ”det här borde du lära dig”? Det är detta som gör att jag tycker allt Joel Halldorf sagt och skrivit är läsvärt (Knutby är förvirrande, det finns inte en enskild faktor), medan hans pappa bara förvirrar frågorna (det finns en enskild faktor…).
Vet en fisk om att den simmar i vatten? Låt oss tänka oss en utvecklad fisk, eller en val. Delfiner lär vara intelligenta och visa vissa tecken på medvetande. Låt oss anta att delfiner utvecklar ett avancerat språk och förmågan att göra abstrakta resonemang. Vet sådana delfiner om att de simmar i vatten? Delfiner måste ju någon gång komma upp till ytan och andas, så de borde kunna utveckla begreppen vatten och luft. Någon gång ibland nä de andas är de såpass nära land att de också skulle kunna se människor och djur på stränderna. Tänk nu att vi får följa en konversation mellan delfiner:
– Det finns varelser som verkar leva uppe i luften hela tiden och bara gå ner till vattnet någon gång ibland. – Så konstigt, vad äter de då? All mat finns ju i vattnet. Är det därför de går till vattnet ibland? För att äta? – Jag vet inte. Jag ser för lite av dem, men jag skulle inte tro det. Det kanske finns mat uppe hos dem också? – Var inte löjlig. All mat simmar i vattnet. Det vet vi ju!
Dessa delfiner anar alltså att det finns ett annat livsrum än det egna. De ser små tecken på att så kan vara. Men de har svårt att föreställa sig det. Men tänk nu att motsvarande kognitiva förmåga utvecklas bland djuphavsfiskar. Skulle de kunna föreställa sig luft? Skulle de kunna tänka sig ett liv omgivna av luft? Skulle de ens vara medvetna om att de simmar i vatten och utveckla ett ord för vattnet? Det är ju så självklart.
Huggormsfisk från Messinasundet. Bild från Wikipedia.
En motsvarande problematik finns när vi talar om världsbilder. Den världsbild vi växer upp med är snarare en del av våra självklarheter än av våra medvetna föreställningar. ”It’s rather caught, than taught”, sa John Wimber. Den är reflexmässig, snarare än överlagd. Den sitter bildligt talat i ryggmärgen, snarare än i frontalloben. (Bokstavligt talat sitter den naturligtvis i frontalloben!) Världsbilder är det hav vi simmar i och det är svårt att föreställa sig något annat.
I detta inlägg försöker jag förklara världsbilder och min poäng är att den världsbild som är självklar för många i västvärlden idag i själva verket uppstått genom en idéhistorisk process, och att den kan och bör ifrågasättas, och att det utmanar såväl teologin som naturalismen. Jag skissar på konturerna av en vetenskaps- och mirakelbejakande världsbild, och avslutar med en sågning av en akademisk bok om helande. Den idéhistoriska genomgången av de processer som gett oss vår världsbild får vänta till senare inlägg.
Jag tror på vetenskap och jag tror på mirakler. Det provocerar åt två håll. Några kristna vänner har svårt att acceptera evolutionsläran och andra vetenskapliga teorier – fler än de själva anar! Andra vänner har svårt att acceptera tanken på att världen inte är stängd för Guds Ande och andra övernaturliga makter att verka inom. Jag menar att evidensen och de goda argumenten pekar i riktning mot att vi bör acceptera båda. Vetenskapen ger oss en god approximation av hurdan världen faktiskt är beskaffad, och då är det varken rimligt att evolutionsläran kommer att kullkastas eller att hittills okända naturliga medicinska orsakssamband ska kunna förklara alla exempel på mirakulösa tillfrisknanden.
Min hållning kan tyckas paradoxal, men den är i själva verket högst konsekvent! I nästa inlägg tänker jag förklara det utifrån argument och evidens, och i ett senare inlägg utifrån exegetik och teologi. I det här inlägget vill jag undersöka likheten i retorik mellan kreationister och mirakelförnekande naturalister.
Bild från helgen med Micael Grenholm. Jag föreläser om vetenskapen, och driver tesen att där den har en väletablerad teori är den pålitlig och beskriver världen med en god approximation av hur den faktiskt är.
Argumentet bygger på två delar, förlöjligande och trivialisering. En undergörande Jesus i dåtid och karismatiskt liv i nutid anses dra ner den ”högstående” sanna kristna tron till underhållning för obildade. Det som ekar är en nutida version av 1800-talets liberalteologi, en anpassning av kristendomen till småborgerliga preferenser. Egentligen är det inte ens ett sakligt argument. Dess verkan ligger i den tänkta bilden av Jesus som en slags underhållande magiker, för barn.
En bok (och film) om en kamp på liv och död.
Jag har flera saker att säga om detta. Först ut, har de som gör jämförelsen ens läst (eller sett) Harry Potter? I så fall torde de veta att magi i dessa böcker främst av allt tjänar ett syfte i kampen mellan ont och gott. Harry och hans vänner tränar sig i magi inte för att underhålla, utan för att överleva och slutligen övervinna den onde Voldemort. Och för det krävs till sist att Harry likt Jesus låter sig dödas. Enbart så kan Voldemort förgöras. Rawlings modellerade sin hjälte efter Jesus, med avsikt. Jämförelsen är inte alls dum!
Hestra Missionsförsamling anordnar 22-24 februari 2019 en helg om att gilla mirakler och vetenskap, samtidigt!
Kristen tro beskriver en Gud som har skapat en regelbunden värld och som är närvarande i denna regelbundenhet. Men också griper in i denna värld på sätt som går utöver vad naturen normalt kan åstadkomma. Jesus uppstod från de döda och Anden verkar i världen idag.
För många blir tron på vetenskapen en tvångströja för världen, där mirakler inte får plats. För andra resulterar tron i misstänksamhet mot vetenskapen. Vi inbjuder till en helg där vi kommer att driva tesen att båda dessa hållningar är onödiga och att de har blivit uppblåsta i den offentliga debatten.
Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.
Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.
Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.
I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!
I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.
Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:
”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).
