Argumentet bygger på två delar, förlöjligande och trivialisering. En undergörande Jesus i dåtid och karismatiskt liv i nutid anses dra ner den ”högstående” sanna kristna tron till underhållning för obildade. Det som ekar är en nutida version av 1800-talets liberalteologi, en anpassning av kristendomen till småborgerliga preferenser. Egentligen är det inte ens ett sakligt argument. Dess verkan ligger i den tänkta bilden av Jesus som en slags underhållande magiker, för barn.
En bok (och film) om en kamp på liv och död.
Jag har flera saker att säga om detta. Först ut, har de som gör jämförelsen ens läst (eller sett) Harry Potter? I så fall torde de veta att magi i dessa böcker främst av allt tjänar ett syfte i kampen mellan ont och gott. Harry och hans vänner tränar sig i magi inte för att underhålla, utan för att överleva och slutligen övervinna den onde Voldemort. Och för det krävs till sist att Harry likt Jesus låter sig dödas. Enbart så kan Voldemort förgöras. Rawlings modellerade sin hjälte efter Jesus, med avsikt. Jämförelsen är inte alls dum!
Hestra Missionsförsamling anordnar 22-24 februari 2019 en helg om att gilla mirakler och vetenskap, samtidigt!
Kristen tro beskriver en Gud som har skapat en regelbunden värld och som är närvarande i denna regelbundenhet. Men också griper in i denna värld på sätt som går utöver vad naturen normalt kan åstadkomma. Jesus uppstod från de döda och Anden verkar i världen idag.
För många blir tron på vetenskapen en tvångströja för världen, där mirakler inte får plats. För andra resulterar tron i misstänksamhet mot vetenskapen. Vi inbjuder till en helg där vi kommer att driva tesen att båda dessa hållningar är onödiga och att de har blivit uppblåsta i den offentliga debatten.
Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.
Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.
Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.
I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!
I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.
Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:
”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).
I detta inlägg kommer jag gå mer på djupet om den profetiska gåvan och jag tror mig ha några perspektiv som få andra talar om, men som i längden hjälper oss förstå vad som händer när någon profeterar och varför det ibland blir så galet. Inlägget är från den artikel jag skrev för tidningen Teologi och ledarskap. Författarna i tidskriften har rätt att återanvända artiklarna och jag tänker här ge en något utökad version, som fördjupning. Här utgår jag också från min originalversion. Innehållet är i övrigt detsamma, men i tidningen stuvades en del av materialet om.
Jag sitter på ett konferensmöte i västra Sverige, ett klassiskt sammanhang dit många missionsförbundare åkt i många år. Det är inbjudan till förbön för alla som upplever en kallelse till att bli evangelister. Jag sitter kvar. Jag är klar över mitt uppdrag i Guds församling. Jag är bibellärare och jag håller på att utbilda mig till pastor. Men snart ska jag få chansen att vara med som förebedjare – samma ordning som förra året. Bredvid mig sitter en kvinna som kanske ser att jag börjar göra mig beredd att gå fram. Hon säger till mig:
– Du borde också gå fram till förbön.
– Jag kommer snart att gå fram som förebedjare, svarar jag. Jag har redan bejakat min kallelse.
Hon är tyst någon sekund.
– Gå nu. Jag har profetisk gåva. Jag ser att du ska gå fram.
– Jag har en kallelse till bibellärare och håller redan på att utbilda mig till pastor, svarar jag. Inbjudan gäller inte mig.
Ytterligare tystnad från kvinnan. Inbjudan till förbön
framifrån är nästan helt klar. Då hör jag henne säga:
– Om inte du går fram nu kommer djävulen att göra något hemskt i ditt liv!
För ett ögonblick blir jag så paff att jag kommer av mig,men sedan är det dags att gå fram och vara förebedjare. Jag hinner inte svara kvinnan något mer. Jag letar efter mötet efter henne, för att förmana henne. Hon missbrukade sin gåva och profeterade till sist ut sin egen frustration. Jag hittade henne tyvärr inte.
Jag drivs att skriva här på min blogg och på andra platser för att jag tror att mitt perspektiv gör skillnad. Det tyckte jag blev uppenbart när jag skrev om det profetiska på olika ställen, främst här på min blogg, men också i tidningen Dagen och i tidningen Journal för teologi och ledarskap. Jag tänker därför återvända till de texter jag publicerade i dessa tidningar och fördjupa mina resonemang.
I detta inlägg vill jag säga något om mina utgångspunkter och mina målsättningar.
Prövning av Birger Skoglunds profetia, efterskrift.
När man prövar profetiska budskap måste man skilja på sak och person. När jag nu gått igenom innehållet i Birger Skoglunds profetia från Smålandskonferensen vill jag stanna upp och förtydliga den principen i än större detalj, även om jag kom in på den redan i första inlägget. Jag skriver denna artikel så att den kan vägleda också dig som inte har en koppling till den aktuella diskussionen. Jag använder min diskussion från sommaren 2018 som utgångspunkt och exemplifiering av principer för prövning av profetia som kommer att vara aktuella också för alla andra budskap.
När jag tar del av den efterföljande diskussionen om Skoglunds profetia, ser jag att det inte alls är ovanligt att hänvisa till hans goda karaktär som försvar för budskapets innehåll, eller rent av att vilja undvika diskussion helt, med hänvisning till att en så god broder som Skoglund inte bör ifrågasättas.
Jag läste exempelvis nedanstående kommentar på Facebook. Till ett inlägg av Peter Ljunggren har Tommy Dalman ställt en fråga. Dalman tycker nämligen att det råder en onödig ängslighet kring att offentligt diskutera Skoglunds budskap. En av de apostroferade, Göran Duveskog, svarar.
Peter Ljunggren, från den nämnda videon
Jag har infogat bokstäver i parenteser med punkter som jag tänker kommentera längre fram.
I våra predikningar och profetiska tilltal så färgas det vi säger av vår personlighet. Det gudomliga och det mänskliga. Det är väl därför Paulus säger ”pröva allt och behåll vad gott är”. (a)
Detta gäller även min vän Birger Skoglund. Det var med kärlek och nöd i sitt hjärta han bar fram budskapet på lördag kvällen. (b)
Det var ett varningens ord till Sverige och svensk kristenhet. Jag tror att han hade fått detta budskap från Gud. (c)
Jag tror inte varje formulering var ofelbar. (d)
Var och en har rätt att pröva det som sas. Bibeln säger också, ”förakta inte profetiskt tal”. Jag tycker dock inte att predikanter skall mästra varandra på Facebook. En Herrens tjänare skall inte vara stridslysten. (e)
Det som också är avgörande när en Herrens tjänare bedöms, är ”vilka motiv drivs han av, finns det bitterhet och självhävdelse etc. ”. Drivs han av kärlek och ett rent uppsåt. (f)
De flesta människor som besöker mötena har den förmågan att känna in detta. Och skall varje ord och mening kritiskt nagelfaras så får vi nog alla problem, även Tommy och Peter. (g)
Ha det gott broder. Jag har inget mer att tillägga I detta. Både du och Peter kan ju själva prata med Birger. Han är inte längre bort än ett telefon-samtal och han är er broder. (h)
Här ser vi alltså dels att Duveskog tänker sig att prövningen av budskapet ska ske i tysthet. Deltagarna i mötet kan ”känna in” vad som är gott och inte (g), och det som de ska känna in är just karaktären på den som frambär budskapet (f). Allt därutöver beskrivs i detta inlägg som ”kritiskt nagelfarande” och att vilja ha ett samtal kring profetians budskap misstänkliggörs som att ”mästra varandra” och att vara ”stridslysten” (e).
Duveskogs sätt att undvika diskussion i sakfrågan är inget annat än ett förtäckt personangrepp. Ljunggren, Dalman med flera, och implicit också jag – Duveskog har nog inte hört talas om mig – misstänkliggörs som mästrande och stridslystna, trots att ingen av oss har ifrågasatt Skoglund som person, hans motiv eller ärlighet.
Jag ifrågasätter inte heller att Duveskog har en ärlig vilja att göra det rätta när han skriver som han gör, men på denna punkt ifrågasätter jag hans råd och hans omdöme. Detta är en mycket farlig attityd, vilket jag tänker argumentera för nedan.
En prövning av Birger Skoglunds profetia del 3, och något om 7:14-rörelsen. Dessutom övergripande reflektioner kring vad det innebär att vara trogen bibelordet. Jag kommer att driva följande teser:
Birger Skoglunds profetia utgår från att Sverige och vårt lands ledare har en förbundsliknande relation till Gud som gör oss som kollektiv straffbart när våra ledare som ytterst ansvariga inte följer Guds vilja på ett antal punkter. Det är fel. Någon sådan förbundsrelation till Sverige har inte Gud.
Bibelord som syftar på det judiska folket inom det gamla förbundets ramverk tillämpas ofta utan någon rimlig tolkning (hermeneutik) på nutida länder eller församlingen. Att åberopa 1 Krön 7:14 rakt upp och ner för att be för vårt land är ett exempel på sådan dålig hermeneutik.
Alla vi som vill vara trogna bibelordet och som bekänner oss till en hög bibelsyn måste följa upp denna bekännelse med noggrann exeges. Det innebär bland annat att våga ifrågasätta invanda tolkningar och gå på djupet med texternas historiska kontext, grammatik och tolkningshistoria.
När profeterna i Gamla Testamentet uttalade domar var det inte godtyckligt. Folket hade brutit förbundet och profeterna manade dem att att återvända till trohet mot det. När nutida förmodat profetiska ord uttalas med hot om dom eller löften om välsignelse över nationer tycks det mig som att profeten förutsätter att ett liknande förbund också gäller nationer idag. Det mest häpnadsväckande är hur de helt utan möda placerar den egna nationen på det judiska folkets plats, samtidigt som de i andra sammanhang är väldigt tydliga med att ta avstånd från ersättningsteologi. Jag får inte ihop det.
Maimonides (1138—1204) är en av de främsta och mest betydelsefulla judiska rabbinerna. Hans tänkande inspirerade såväl muslimer som kristna teologer. Han föddes i vad som idag är Spanien, men flydde och blev personlig läkare till Saladin. Jag kommer nedan argumentera för att vi idag också bör lära av rabbinerna i vår syn på hur Gud förhåller sig till andra än det judiska folket.
Ett mycket ofta citerat bibelord för att mana till bön för en nation, inklusive USA och Sverige, är 2 Krön 7:14:
och om då mitt folk, som mitt namn är utropat över, ödmjukar sig och ber och söker sig till mig och lämnar sina onda vägar, då skall jag höra det i himlen och förlåta dem deras synd och bota deras land.
Det illustrerar problemet. Kan det sägas om Sverige eller USA, eller något annat land, att
Gud kallar folket sitt eget, ”mitt folk”?
Herrens namn är utropat över dess folk?
Trots att det är en uppenbar ersättningsteologi att tillämpa denna vers på någon annan nation än den judiska så görs det ofta. Lite spydigt kan jag konstatera att nästföljande verser inte brukar tas med:
Ja, jag skall öppna mina ögon och öron och höra de böner de ber på denna plats. Ja, jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig plats, där mitt namn skall vara för evigt. Mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara vända dit. (2 krön 7:15f, min kursivering)
Sammanhanget är tempelinvigningen. Salomo har bett Gud speciellt uppmärksamma det som sker på just platsen för templet. Av alla löften som finns i Bibeln om bönesvar, är inte just detta ett av de mest svåranvända?
Nu kanske någon invänder att det inte handlar om att Sverige eller något annat land läses in i versen, utan att det är de kristna i Sverige som tilltalas. Och då svarar jag:
På vad vis är inte det ersättningsteologi?
Hur får ni ihop exegesen med allt som står runt omkring?
Svaret på den andra frågan är att det inte finns något exeges värd namnet. Det brukar bli att stapla några andra lika lösryckta bibelord i en hög och säga att ”skrift förklarar skrift”. Det är en god princip, men den måste genomföras på ett icke-godtyckligt sätt! De verser som väljs ut behöver också exeges och sedan behöver de tolkas inom ramen för den övergripande uppenbarelsen som möter oss i Bibeln.
Jesus är han utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen enligt Hebreerbrevet 1:3. Eller som NIV uttrycker det, the exact representation of his being, dvs. sådan som Jesus är, sådan är Gud. Bara genom Jesus får vi en fullkomlig bild av hurdan Gud är. Och det visar Jesus främst genom sin död på korset. Den som läser en god kommentar över 1 Korinthierbrevet ser hur Paulus argumenterar i varje fråga, oavsett om det gäller sexualmoral eller Andens gåvor, utifrån filtret den korsfäste Jesus Kristus. Detta är också det primära filtret vi bör använda när vi prövar profetiska budskap.
Jag tänker nu fortsätta min prövning av Birger Skoglunds budskap på Smålandskonferensen, såsom det rapporterats i Världen Idag. Jag har redan sagt vad jag dragit för slutsats, nämligen att Skoglund profeterat utifrån sin egen entusiasm, snarare än inspirerad av Guds Ande. Min prövning av innehållets objektiva fakta visade att de inte höll måttet. I detta inlägg vill jag visa på att budskapets gudsbild är problematisk.
Jag är inte den förste att påpeka detta. Är det en god och kärleksfull Gud som möter oss i Skoglunds profetia, frågar exempelvis Peter Ljunggren. Den vanligaste motinvändningen har, vad jag sett, varit att säga hur kritikernas gudsbild överbetonar förlåtelsen och nåden. I sämsta fall har den motinvändning skett genom etikettering. Det är hyper grace, därför har du fel. Men i min värld (och kommentarfältet på min blogg) är argument genom etikettering enbart uttryck för förbjuden intellektuell lathet. På samma sätt vägrar jag att avfärda Skoglund som falsk profet eller domedagsförkunnare. Etiketter är bra på syltburkar. De behövs ibland i samtal för att skapa intellektuell reda. Men de är inga argument!
I mitt förra inlägg skrev jag att den verksamma ingrediensen i profetiska budskap är uppenbarelse från Guds Ande, men att denna uppenbarelse alltid kommer att blandas samman med våra egen person och dess begränsningar. Konsekvensen är att nytestamentlig profetia aldrig ska accepteras rakt av och att en prövning av budskapet inte är detsamma som att underkänna den person som framfört budskapet.
I detta inlägg tänker jag göra just en sådan prövning av det budskap Birger Skoglund framförde på Smålandskonferensen. Jag har ingen anledning att tro att Skoglund hade annat än ärliga motiv eller att han inte skulle vara brukad av Gud för övrigt.
Nu har det framgått att det inte alls varit ovanligt de senaste veckorna att se också saklig kritik av innehållet i Skoglunds budskap som ett personangrepp. Inte sällan har det kompletterats med just personangrepp åt andra hållet. Vem är du som ifrågasätter en så ödmjuk/överlåten/andesmord Herrens tjänare?
Detta är en extremt farlig väg att slå in på! De kristna ledare som försvarar Skoglunds budskap på det här sättet förväntar sig i praktiken att vi ska ta till oss profetiska budskap rakt upp och ner, utan att bearbeta innehållet. Så skapas inga mogna kristna. I bästa fall formas de som lyssnar till dem på ett ytligt plan hängivna efterföljare, en hängivenhet som ofta förväxlas med sann andlig mognad. I värsta fall leds människor käpprätt åt skogen.
Den som vill tysta prövningen av budskapet utifrån sådana här överväganden diskvalificerar sig från att vara en andlig ledare, i min mening.
Däremot kan vi självklart ha avvikande åsikter om sakinnehållet. Och just genom att utbyta tankar kring profetiska budskap hjälps vi att nå slutmålet för prövningen, att ta vara på det goda. Samtalet gynnar detta slutmål. Det är inte farligt, så länge som det förs med värdighet och respekt.
Uppmaningar att sluta diskutera, som om en saklig diskussion bara förbryllar, är överandliga och kan ignoreras.
