Snabba tankar om neokalvinismen

I USA finns det just nu en rörelse som kallas Neokalvinism (New Calvinism) eller Young, restless, reformed. Den har sina viktiga poänger, men också tydliga brister.

Jag tänker inte här gå in på en djupdiskussion om neokalvinismens förtjänster och brister. Jag ser inte att denna rörelse ännu kommit på bred front till Sverige, och jag är skeptisk till om den någonsin kommer att göra det. Låt mig sammanfatta dess viktigaste förtjänst. Jag utgår från rörelsens viktigaste förkunnare, enligt min bedömning, John Piper.

John Piper

Gud i centrum – våga vara irrelevant

Kristen förkunnelse reduceras alltför ofta till vad Gud gör för mig. Detta oavsett om den är liberal, konservativ, icke-karismatisk eller superkarismatisk. Terapeutiska råd, personliga välsignelser, individens upplevelser och uppdrag, allt sådant kan ha ett visst värde, men de riskerar att skymma Bibelns stora budskap, dvs. vem Gud är uppenbarad främst i Jesus Kristus och hur Gud frälser världen. Vid sidan av den kontexten är alla goda råd och alla användbara sanningar förfelade.

Under 70-talet upptäckte predikanter som Bill Hybels och Rick Warren hur kyrkans vanliga förkunnelse upplevdes som irrelevant. Hur ska någon som kämpar med livets utmaningar i vardagen bli glad av att få höra ett föredrag om Guds attribut? Förkunnelsen behöver paketeras på ett kulturellt relevant sätt, menade dessa. Och som alltid när en idé får genomslag finns det risk för överbetoning.

Den stora faran med att vara relevant är just ytlighet. Bibeln har mer att säga om hur Gud för sin frälsande historia framåt genom dysfunktionella familjer (som Abrahams, Jakobs och Davids), än hur man får sin familj att fungera väl. Den lär oss leva värdigt vår kallelse till Kristus, snarare än att lyckas i livet.

Kalvin lärde att Guds yttersta drivkraft är sin egen ära. Ett exempel på hur denna idé syns i Bibeln finns i Joh 17:24.

Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig redan före världens skapelse.

Notera följande saker:

  1. Fadern älskar Sonen, och har så gjort redan före världens skapelse. Detta är den mest fullkomliga och yttersta kärleken, att Gud älskar Gud!
  2. De troendes mål är att få se Guds härlighet (ära), som Fadern har givit Sonen (och som Sonen ger tillbaka till Fadern enligt andra bibelord).
  3. Beskrivningen av en troende är någon som Fadern har gett till Sonen. Fadern ger Sonen frälsta människor som gåva!

Jag har själv inspirerats av flera av de ledande predikanterna inom neokalvinismen. Jag tror därför att det är helt nödvändigt att vi lever med en syn på oss själva som Stefan Kindevåg uttryckte det på Teamlägret i vintras: Du har inte huvudrollen i filmen om ditt liv!

Men konsekvens av den sista punkten ovan är enligt kalvinismen att vissa individer är predestinerade till frälsning. Med utgångspunkt från hur kalvinismen sammanfattades vid Synoden i Dordrecht (Dort på engelska) så har den sammanfattats i fem punkter, som man kan lägga på minnet genom minnesordet TULIP. Dordrecht ligger ju i Nederländerna, tulpanernas land. De fem punkterna är;

Total depravity
Med detta menas att den mänskliga naturen är så förstörd av synden att ingen någonsin kommer att söka sig till Gud av egen vilja.
Unconditional election
Med detta menas att Gud före världens skapelse, helt utan några andra hänsyn än sin egen vilja och ära, har utvalt vissa individer till evig frälsning och andra till evig dom.
Limited atonement
Konsekvensen av den andra punkten punkten blir enligt detta teologiska system att Jesus inte dog för alla människor, utan bara för de utvalda.
Irresistible (irrevocable) grace
Dem Gud har utvalt kommer Gud också att frälsa. Genom sin suveräna allmakt kommer Gud arrangera alla yttre omständigheter på ett sådant sätt att evangeliet förkunnas för de utvalda (yttre kallelse) och Gud kommer ge dem den inre kallelsen genom att verka i deras hjärtan så att de tar emot erbjudandet. Det finns enligt kalvinismen ingen fri vilja, djupast sett. (Däremot ä vår vilja fri nog på ett annat plan för att vi ska kunna hållas ansvariga för våra handlingar. Oändligt långa utläggningar har skrivits för att få ihop de båda idéerna.)
Perseverance of the saints
Enligt kalvinismen så blir vi inte pånyttfödda för att vi omvänder oss, utan när Gud föder oss på nytt så omvänder vi oss som ett resultat av pånyttfödelsen. Därför är det ologiskt att tänka sig att någon som blivit född på nytt sedan skulle tappa tron. En gång frälst, alltid frälst.

När jag berättar om dessa fem punkter för svenska kristna blir oftast reaktionen att man instinktivt ryggar bort från dem. Tanken på den fria viljan är så utbredd ibland oss att den inte bara är en övertygelse i allmänhet, Den är något av ett axiom för oss, en del av vår mentalitet. Jag menar dock att i rätt dos är det oerhört nyttigt att sätta sig in i denna teologi. John Pipers bok är för mig personligen en av de viktigaste jag någonsin läst, speciellt de första kapitlen. Gud är ärad av att vi njuter av Honom! En fantastisk tanke.

Listan på kyrkohistoriskt intressanta personer som ansett att predestinationen är bibliskt korrekt är lång och imponerande. Vi har svårt att förstå dem om vi bara ryggar tillbaka inför denna lära. Men lika nyttigt som det är att umgås med dessa tankar i lagom dos, lika illa blir det om de accepteras med hull och hår.

Den nödvändiga motvikten

John Piper, det främsta namnet inom neokalvinismen, har en fundamentalistisk tolkningsmetod. (Jag har i ett tidigare inlägg förklarat vad det är för skillnad mellan att vara fundamentalist och att vara evangelikal.) Eftersom han i alltför liten grad tar hänsyn till grammatiska och historiska aspekter av Bibeln, så leder hans exeges inte sällan också till villospår. Inte heller visar neokalvinismen upp någon kritisk reflektion kring sin egen förförståelse av texterna. De accepterar därför ett gudsbegrepp som är mer aristoteliskt än hebreiskt, vilket syns tydligast i hur de talar om Guds allsmäktighet.

Till slut leder den överdrivna synen på Guds suveränitet till rent vidriga konsekvenser. John Piper menar att den som drabbas av svåra olyckor och hemska sjukdomar gör det för att Gud har en plan med detta. Han är där långt ifrån evangeliernas bild av Jesus och jag vågar knappt tänka på de själavårdsmässiga problem som denna förkunnelse kan skapa.

Också rent kyrkopolitiskt har den neonkalvinistiska rörelsen blivit problematisk. Dess anhängare verkar för att lärare på teologiska seminarier och pastorer i församlingar ska avskedas eller omplaceras om de inte lever upp till rörelsens teologiska ideal. Bibeltroende och jesusälskande dugliga teologer och ledare som inte delar kalvinismens hårda syn på Guds suveränitet mobbas i princip bort. John Wesley eller Charles Finney hade aldrig fått anställning i en församling de haft inflytandet över!

Arminsk teologi

Kalvins första viktiga teologiske motståndare är Jacobus Arminius (Jakob Hermanszoon, 1560 – 1609), ett namn som i princip aldrig nämns i svensk teologisk utbildning. Den kanske mest kände arminskt influerade teologen idag är Roger E. Olson. Roger E. Olson är en helt lysande motvikt till neokalvinismens excesser. Han är också tydligt evangelikal. Jag hade önskat att han också var tydligare pentekostal, men man kan inte alltid få allt. Jag följer hans blogg regelbundet och där finns ofta riktigt bra utläggningar.

Roger E. Olson

Jonas Melin har skrivit om en oro för begynnande kalvinistiska strömningar i Sverige, och i det inlägget länkar han till sina recensioner av ett par av Olsons böcker i ämnet. Jag hänvisar med glädje till Jonas blogg för fördjupning om detta.

Häromveckan predikade jag i Guntorp om alternativet till tvingande nåd, det som Wesley kallade förekommande nåd. Jag har publicerat predikoutastet. (Wesley stod Arminius nära i sitt synsätt på nåden.) Detta är en del i miniserie om nådens ordning (ordo salutis), och den jag vill peka på hur Gud verkar i oss före, vid och efter omvändelsen. Min stora tes är att nåden är mycket mer än en inställning hos Gud, den är en kraft som drar oss till honom (förekommande nåd), förändrar oss (pånyttfödelsen är mer än symbolik) och hjälper oss att leva rättfärdigt, inte bara ha en juridisk status som rättfärdiga (se Tit 2:11-14).

Jürgen Moltmann

Moltmann fungerar utmärkt som komplement till Piper. Där Piper talar om Guds ära och Guds glädje, och har en hierarkisk syn på treenigheten, så kompletterar Moltmann med hur Gud delar sin ära inom sig själv och hur underordnandet är ett väsentligt drag hos Gud. Moltmann talar också om Guds lidande och utblottelse på ett fascinerande och lärorikt sätt.

I den kristna teologin säger apati-axiomet egentligen bara att Gud inte är underkastad lidandet på samma sätt som förgängliga, skapade varelser. Det är faktiskt inte något verkligt axiom alls. Det är i stället en jämförande utsaga. Det utesluter inte att Gud i ett annat avseende mycket väl kan lida och också gör det. Om Gud i varje hänseende vore oförmögen till lidande vore han också oförmögen att älska. Han kunde på sin höjd älska sig själv men inte någon annan som sig själv, som Aristoteles uttrycker det. Men om han kan älska någon annan, då öppnar han sig själv för det lidande som kärleken till en annan medför. Likväl förblir han i kraft av sin kärlek herre över den smärta kärleken förorsakar honom. Gud lider inte av brist på vara, såsom skapade varelser. Så till vida är han ”apatisk”. Men han lider på grund av sin kärlek, som är överflödet av sin kärlek. Så till vida är han ”patisk”. (Treenigheten och Guds rike, svensk översättning, Sven Hemrin, 1991)

Piper betonar som kalvinist Guds storhet och att vi ska ödmjuka oss under denna storhet. Moltmann visar på Guds ödmjukhet och att vi ska efterlikna Gud i denna ödmjukhet. Jag ser det som ett helt nödvändigt kompletterande perspektiv.

Men som sagt, för mycket och för lite skämmer allt! Inte heller Moltmann bör sväljas med hull och hår.

Gud och framtiden – kan Gud verkligen ångra sig?

Greg Boyd

Den teolog jag umgåtts mest med det sista året är Greg Boyd. I likhet med alla andra nämnda teologer i denna artikel, så håller jag inte med Boyd om allt, men han utmanar mig och ger mig viktiga teologiska redskap. I sammanhanget är det Boyds öppna teism som är av intresse. Där kalvinismen säger att Gud orsakar allt som sker (allkausalitet) och arminianismen att Gud i förväg vet om allt som kommer att ske, så säger den öppna teismen att framtiden i någon mån är dold också för Gud, eftersom fria agenter (människor och änglar) kan göra val som är omöjliga att veta om i förväg, bara då är de i verklig mening fria. Argumenten som framförs är såväl exegetiska som filosofiska. Båda är discipliner där Boyd utklassar Piper! Inte minst inom själavården ser jag en stor potential för denna syn.

The “God of the possible” always has a plan B and a plan C. He’s also wise enough to know how to weave our failed plan A’s into these alternative plans so beautifully that looking back, it may look like B or C was his original plan all along. This isn’t a testimony to his exhaustive definite foreknowledge; it’s a testimony to his unfathomable wisdom.

(Den mest namnkunnige teologen som hävdar öppen teism är Clark Pinnock, men jag har främst läst och hört Greg Boyd. Jag kan inte redogöra för om det finns några skillnader mellan dessa båda.)

P.S. Ett bonuscitat från Roger E. Olson

Jag började skriva detta inlägg för att jag ville dela detta citat, men när jag sedan ville förklara vem Roger E. Olson är, så blev det en annan artikel än den jag hade börjat skriva. Olson skriver ett inlägg med rubriken Can Authentic Christianity be Found Today? och där finns följande citat:

And that brings me to my final mark of authentic Christian corporate existence: Clear evidence that God is there busy changing lives for the better in super-normal ways. When I read the New Testament I see that primitive, original Christianity was not about helping people turn over new leaves or become nicer people. It was about people being radically changed in their dispositions. All things were becoming new—in concrete, visible, noticeable ways. I remember one man in that congregation who was well known as having racist feelings. He was not a “white supremacist” but clearly looked down on people of other races including especially African-Americans. People prayed for him. One evening, during a time of corporate prayer, as he lifted his arms in supplication to God to fill him, he experienced a total change of disposition. From that moment on he loved people of color and demonstrated that in genuine behaviors. Everyone in the church noticed it. But they were not particularly surprised because “that’s what God does.”

This entry was posted in teologi and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Snabba tankar om neokalvinismen

  1. itpastorn says:

    Jag kompletterar med en länk från Christianity Today om skuld och skam som också visar hur Guds ära i en skamkultur fungerar evangeliserande och hur det gör Piper och kalvinismen kulturellt relevant, även om det skett utan strategi.

    From online bullying to Twitter takedowns, shame is becoming a dominant force in the West. Thankfully, the Bible is full of language about shame. It’s just that most Westerners don’t see it.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *