En kort kommentar om valet av ärkebiskop

Publicerat 2013-10-07 av itpastorn

Min bloggvän Micael Grenholm har skrivit två inlägg om Antje Jackelén och valet av ny ärkebiskop. På hans blogg skrev jag en kommentar. Här kommer en något utvidgad version av den.

Lite bakgrund:

Kyrkans tidning anordnade en hearing med kandidaterna, där alla utom en deltog.
Dagen skrev om det som kan anses vara mest kontroversiellt i favoriten Jackeléns svar.
Detsamma gjorde Världen idag.
Helena Edlund skriver om det paradoxala att en möjlig blivande ärkebiskop har mer gemensamt med människor av annan tro än med vissa som delar hennes egen tro.
Christian Mölk reflekter specifikt om varför just jungfrufödseln ifrågasätts och vilka konsekvenser det kan leda till.
Sedan har detta naturligtvis gått några vändor på Twitter och andra bloggar…

Tre reflektioner från någon som inte är ansluten till SvK

Mina föräldrar lämnade Svk innan jag föddes. Jag är pastor i Equmeniakyrkan och ser ingen anledning att dubbelansluta mig, mer än att rösta bort politikerna från beslutande organ i en systerkyrka…

Nåväl, håll i er för nu blir det ord och inga visor.

Antje Jackelén sviker de kristna martyrerna

Micael skulle vilja ha någon som liknar Surprise Sithole som ärkebiskop. (Stackars människa som skulle tvingas byta en fruktbar tjänst för Gud med under och tecken för kyrkopolitik säger jag…)

Jag vet inte hur mycket under och tecken argumentet imponerar på andra som funderar kring lämplighet hos ärkebiskopskandidater, men det besläktade martyr-argumentet borde de i vart fall ha svårt att slå ifrån sig. Det är för tron på Jesus som frälsaren (bestämd form) som kristna blir martyrer i både nutid och dåtid. Hade det varit en fråga om komplememtära vägar, varför envist hålla fast vid Jesus? Vad spelar då det för roll om man offrar till kejsaren? Det var näppeligen en hållning som baserades på politiska eller moraliska aspekter, även om vi i efterhand kan tolka in sådana.

I inget annat namn finnes frälsning

Redan i Apostlagärningarna ser vi att just detta var stötestenen som gjorde att Stefanos dödades eller att apostlarna fängslades. Och då, när de stod inför rätta och kontexten är alltigenom juridisk, så hör vi dem säga ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg 4:12).

Detta bibelord kollrades bort av K-G Hammar som menade att all text i Bibeln ska förstås ”poetiskt”. Apostlarnas ord inför domstol menade han ska förstås som en slags kärleksförklaring, just min fru är den ”vackraste kvinnan på jorden” och det kan alla gifta män säga. (Osäkert om fruarna säger samma sak tillbaka…) Tala om att missa kontexten i sin exeges!

Där den träiga fundamentalismen (mer om hur jag använder ordet nedan) missar det faktum att många texter i Bibeln är poetiska, symboliska eller kräver tolkning utifrån deras narrativa karaktär så gjorde K-G Hammar det omvända misstaget så att inget skulle förstås bokstavligt eller som historisk sanning. Antje Jackelén är på den här punkten bara fortsättning på K-G Hammar. Dem emellan ser jag bara små nyansskillnader.

Att läsa bibelns texter med hänsyn till deras genre måste väl ändå ses som ett av 1900-talets viktigaste nyupptäckter för exeges. Såväl fundamentalism som Hammar/Jackelén missar alltså detta, fast från var sin utgångspunkt.

Religionsdialog, metod eller uppfattning

Vi har idag en märklig ”religionsdialog” som bygger på att kristen tro ska omformas till att bejaka annan tro. Dialog är inte längre en fråga om respektfyllda samtal, utan om att skapa en viss slags teologi. Jag har ännu inte mött någon som kan motivera varför det ska anses vara nödvändigt.

Ofta mynnar detta ut i märkliga distinktioner mellan kristologi och pneumatologi, vilket i och för sig för det goda med sig att pneumatologin uppvärderas som teologisk gren, men med usla resultat rent teologiskt.

Ironiskt nog bemöts vi inte med samma respekt tillbaka. Muslimska deltagare i dialogen säger aldrig något annat än att Jesus var en profet och som sådan av lägre dignitet än Muhammed. Vad exakt har våra motparter givit upp i den dialog som förs? Att de tar avstånd ifrån våldsam islamism/hinduisk nationalism och förföljelse? Ett märkligt utbyte i så fall. De lovar att inte förfölja oss om vi ger upp våra mest grundläggande övertygelser.

Längre bort ifrån Apg 4 kan man knappast komma!

Verbala tillhyggen

Om det är något jag ogillar i Jackeléns svar så är det hur hon använder ordet fundamentalism. Jag använde ordet ovan för att beteckna en teologisk skola, med en viss uppsättning hermeneutiska och exegetiska principer. Ingen hänsyn tas alltså till genre, man förkastar såväl lägre som högre textkritik, föga hänsyn tas till bibelordens ursprungliga historiska kontext, etc.

Jag skulle vilja utlysa en tävling och fråga om någon kan namnge en teolog som är verksam inom denna skola och som har något som helst nämnvärt inflytande värt namnet i svensk kristenhet idag? Jag utlovar ett pris till den som lyckas och släpper kommentarfältet fritt för tävlingen!

Jackelén däremot använder ordet fundamentalist på ett svepande och kategoriserande sätt. Hon använder ordet så att det stoppar diskussion i sakfrågorna! Det är ett tillhygge, name calling, inte en fråga om argument.

Jag tror inte det är en tillfällighet. Därtill är Jackelén för påläst och smart. Somlig diskussion vill hon inte ha. Somliga grupper inom den egna kyrkan ska marginaliseras. Detta är maktspel, inte teologi. Och det bådar illa för ekumeniken.

På motsvarande sätt ser vi exempelvis hur Seglora Smedjas skribenter använder ordet ”dialog”. Den som inte tror på samma sätt som de är per definition emot ”dialog” och därför en anhängare av konfrontation. Detta är försåtlig argumentation, en kombination av halmgubbar och name calling, med ett inslag av falsk dikotomi.

Men kära Jackelén med flera, respektfyllda samtal och totalt avståndstagande mot våld, förtryck och diskriminering låter sig utmärkt förenas med kristna övertygelser baserad på rimlig exeges.

Nåväl, som tur är finns det mycket bra folk också inom Svenska kyrkan, såväl anställda som lekmän. Det lokala ekumeniska klimatet här i Norra Ale är mycket gott. Varje gång vi möts till bön, samtal och samarbete så känns det gott. En ärkebiskop med usel teologi ska vi nog kunna uthärda också.

Paulus program för andlighet och karismatik

Publicerat 2013-07-14 av itpastorn

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

₁₉Släck inte anden, ₂₀förakta inga profetior ₂₁men pröva allt. Ta vara på det som är bra, ₂₂och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

Släck inte Anden
Förakta inga profetior
Pröva allt
Ta var på det som är bra
Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Läs mer →

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat 2013-05-23 av itpastorn

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]
One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.
I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.
Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Läs mer →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat 2013-05-15 av itpastorn

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Läs mer →

Nytestamentlig profetia, helande och mirakler hos de tidiga kyrkofäderna, del ett

Publicerat 2013-04-28 av itpastorn

Bakgrundsmaterial för min uppsats.

Sidhänvisningar och översättningar hämtas från Ante-Nicene Fathers Volume 1 (PDF).

Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna

Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:

But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)

Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.

Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet.

Polykarpos martyrium

Kapitel 5

And while he was praying, a vision presented itself to him three days before he was taken; and, behold, the pillow under his head seemed to him on fire. Upon this, turning to those that were with him, he said to them prophetically, “I must be burnt alive.” (Sid 113)

Kapitel 16

[Polycarp] having in our own times been an apostolic and prophetic teacher, and bishop of the Catholic Church which is in Smyrna. For every word that went out of his mouth either has been or shall yet be accomplished. (Sid 124)

Ignatios brev till Trallierna

Profeterna talar “som om de vore Gud” (passim)

Kapitel 8

For says the prophet, as in the person of God, “Woe to him by whom my name is blasphemed among the Gentiles.” (sid 190)

Ignatios brev till Hero, diakon i Antiochia

Kapitel 2

Every one that teaches anything beyond what is commanded, though he be [deemed] worthy of credit, though he be in the habit of fasting, though he live in continence, though he work miracles, though he have the gift of prophecy, let him be in thy sight as a wolf in sheep’s clothing, labouring for the destruction of the sheep. (Sid 308)

Barnabas brev

Kapitel 16

Having received the forgiveness of sins, and placed our trust in the name of the Lord, we have become new creatures, formed again from the beginning. Wherefore in our habitation God truly dwells in us. How? His word of faith; His calling of promise; the wisdom of the statutes; the commands of the doctrine; He himself prophesying in us; He himself dwelling in us; opening to us who were enslaved by death the doors of the temple, that is, the mouth; and by giving us repentance introduced us into the incorruptible temple. (Sid 396)

Papias

Fragment 5

We must now point out how Papias, who lived at the same time, relates that he had received a wonderful narrative from the daughters of Philip. For he relates that a dead man was raised to life in his day. He also mentions another miracle relating to Justus, surnamed Barsabas, how he swallowed a deadly poison, and received no harm, on account of the grace of the Lord. (Sid 411)

Justinus Martyrens första apologi

Kapitel 6

But both Him, and the Son (who came forth from Him and taught us these things, and the host of the other good angels who follow and are made like to Him), and the prophetic Spirit, we worship and adore, knowing them in reason and truth, and declaring without grudging to every one who wishes to learn, as we have been taught. (Sid 429)

Justinus martyrens andra apologi

Kapitel 6

For numberless demoniacs throughout the whole world, and in your city, many of our Christian men exorcising them in the name of Jesus Christ, who was crucified under Pontius Pilate, have healed and do heal, rendering helpless and driving the possessing devils out of the men, though they could not be cured by all the other exorcists, and those who used incant- ations and drugs. (Sid 509)

Justinus martyren: Dialog med Tryfo

Kapitel 39

…knowing that daily some [of you] are becoming disciples in the name of Christ, and quitting the path of error; who are also receiving gifts (doma), each as he is worthy, illumined through the name of this Christ. For one receives the spirit of understanding, another of counsel, another of strength (ischys), another of healing, another of foreknowledge (prognosis), another of teaching, and another of the fear of God. (Sid 573)

Möjlig påverkan från Jesaja 11:2-3, men inte samma ord som i LXX. Den grekiska texten finns på adressen: http://archive.org/stream/sjustiniphilosop01just#page/80/mode/2up och LXX på adressen http://en.katabiblon.com/us/index.php?text=LXX&book=Is&ch=11

Kapitel 82

The prophetical gifts of the Jews were transferred to the Christians_

For the prophetical gifts remain with us, even to the present time. And hence you ought to understand that [the gifts] formerly among your nation have been transferred to us. And just as there were false prophets contemporaneous with your holy prophets, so are there now many false teachers amongst us, of whom our Lord forewarned us to beware; so that in no respect are we deficient, since we know that He foreknew all that would happen to us after His resurrection from the dead and ascension to heaven. For He said we would be put to death, and hated for His name’s sake; and that many false prophets and false Christs would appear in His name, and deceive many: and so has it come about. (Sid 641)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 1

Kapitel 13 – om den falske profeten/magikern Markus

Thus it appears as if he really were the precursor of Antichrist. For, joining the buffooneries of Anaxilaus 166 to the craftiness of the magi , as they are called, he is regarded by his senseless and cracked-brain followers as working miracles by these means.

Pretending to consecrate cups mixed with wine, and protracting to great length the word of invocation, he contrives to give them a purple and reddish colour, so that Charis, who is one of those that are superior to all things, should be thought to drop her own blood into that cup through means of his invocation, and that thus those who are present should be led to rejoice to taste of that cup, in order that, by so doing, the Charis, who is set forth by this magician, may also flow into them. — he at the same time pronounces these words: “May that Charis who is before all things, and who transcends all knowledge and speech, fill thine inner man, and multiply in thee her own knowledge, by sowing the grain of mustard seed in thee as in good soil.” Repeating certain other like words, and thus goading on the wretched woman [to madness], he then appears a worker of wonders —

It appears probable enough that this man possesses a demon as his familiar spirit, by means of whom he seems able to prophesy, and also enables as many as he counts worthy to be partakers of his Charis themselves to prophesy. He devotes himself especially to women, and those such as are well-bred, and elegantly attired, and of great wealth, whom he frequently seeks to draw after him, by addressing them in such seductive words as these: “I am eager to make thee a partaker of my Charis, since the Father of all doth continually behold thy angel before His face. Now the place of thy angel is among us: it behoves us to become one. Receive first from me and by me [the gift of] Charis. Adorn thyself as a bride who is expecting her bridegroom, that thou mayest be what I am, and I what thou art. Establish the germ of light in thy nuptial chamber. Receive from me a spouse, and become receptive of him, while thou art received by him. Behold Charis has descended upon thee; open thy mouth and prophesy.” On the woman replying, “I have never at any time prophesied, nor do I know how to prophesy;” then engaging, for the second time, in certain invocations, so as to astound his deluded victim, he says to her, “Open thy mouth, speak whatsoever occurs to thee, and thou shalt prophesy.” She then, vainly puffed up and elated by these words, and greatly excited in soul by the expectation that it is herself who is to prophesy, her heart beating violently [from emotion], reaches the requisite pitch of audacity, and idly as well as impudently utters some nonsense as it happens to occur to her, such as might be expected from one heated by an empty spirit. (Referring to this, one superior to me has observed, that the soul is both audacious and impudent when heated with empty air.) Henceforth she reckons herself a prophetess, and expresses her thanks to Marcus for having imparted to her of his own Charis. She then makes the effort to reward him, not only by the gift of her possessions (in which way he has collected a very large fortune), but also by yielding up to him her person, desiring in every way to be united to him, that she may become altogether one with him.

—

This they have done, as being well aware that the gift of prophecy is not conferred on men by Marcus, the magician, but that only those to whom God sends His grace from above possess the divinely-bestowed power of prophesying; and then they speak where and when God pleases, and not when Marcus orders them to do so. For that which commands is greater and of higher authority than that which is commanded, inasmuch as the former rules, while the latter is in a state of subjection. If, then, Marcus, or any one else, does command,— as these are accustomed continually at their feasts to play at drawing lots, and [in accordance with the lot] to command one another to prophesy, giving forth as oracles what is in harmony with their own desires,—it will follow that he who commands is greater and of higher authority than the prophetic spirit, though he is but a man, which is impossible. But such spirits as are commanded by these men, and speak when they desire it, are earthly and weak, audacious and impudent, sent forth by Satan for the seduction and perdition of those who do not hold fast that well-compacted faith which they received at first through the Church.

(Sid 884-886)

Lägg märke till hur ordet Charis här avser namnet på en gudinna, men att språkbruket och hur denna Charis verkar hos Markus kan vara påverkat av den kristna trons charisma.

Irenaios: Mot heretikerna, bok 2

Kapitel 32

Wherefore, also, those who are in truth His disciples, receiving grace from Him, do in His name perform [miracles], so as to promote the welfare of other men, according to the gift which each one has received from Him. For some do certainly and truly drive out devils, so that those who have thus been cleansed from evil spirits frequently both believe [in Christ], and join themselves to the Church. Others have foreknowledge of things to come: they see visions, and utter prophetic expressions. Others still, heal the sick by laying their hands upon them, and they are made whole. Yea, moreover, as I have said, the dead even have been raised up, and remained among us for many years. And what shall I more say? It is not possible to name the number of the gifts which the Church, [scattered] throughout the whole world, has received from God, in the name of Jesus Christ, who was crucified under Pontius Pilate, and which she exerts day by day for the benefit of the Gentiles, neither practising deception upon any, nor taking any reward from them [on account of such miraculous interpositions]. For as she has received freely from God, freely also does she minister [to others].

Nor does she perform anything by means of angelic invocations, or by incantations, or by any other wicked curious art; but, directing her prayers to the Lord, who made all things, in a pure, sincere, and straightforward spirit, and calling upon the name of our Lord Jesus Christ, she has been accustomed to work miracles for the advantage of mankind, and not to lead them into error. If, therefore, the name of our Lord Jesus Christ even now confers benefits [upon men], and cures thoroughly and effectively all who anywhere believe on Him, but not that of Simon, or Menander, or Carpocrates, or of any other man whatever, it is manifest that, when He was made man, He held fellowship with His own creation, and did all things truly through the power of God, according to the will of the Father of all, as the prophets had foretold.

(Sid 1046-1047)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 3

Kapitel 11 – Mot montanisterna

Others, again (the Montanists), that they may set at nought the gift of the Spirit, which in the latter times has been, by the good pleasure of the Father, poured out upon the human race, do not admit that aspect [of the evangelical dispensation] presented by John’s Gospel, in which the Lord promised that He would send the Paraclete; but set aside at once both the Gospel and the prophetic Spirit. Wretched men indeed! who wish to be pseudo-prophets, forsooth, but who set aside the gift of prophecy from the Church; acting like those (the Encratitæ) who, on account of such as come in hypocrisy, hold themselves aloof from the communion of the brethren. We must conclude, moreover, that these men (the Montanists) can not admit the Apostle Paul either. For, in his Epistle to the Corinthians, he speaks expressly of prophetical gifts, and recognises men and women prophesying in the Church. (Sid 1090-1091)

Kapitel 24

…our faith; which, having been received from the Church, we do preserve, and which always, by the Spirit of God, renewing its youth, as if it were some precious deposit in an excellent vessel, causes the vessel itself containing it to renew its youth also. For this gift of God has been entrusted to the Church, as breath was to the first created man, for this purpose, that all the members receiving it may be vivified; and the [means of] communion with Christ has been distributed throughout it, that is, the Holy Spirit, the earnest of incorruption, the means of confirming our faith, and the ladder of ascent to God. “For in the Church,” it is said, “God hath set apostles, prophets, teachers,” and all the other means through which the Spirit works; of which all those are not partakers who do not join themselves to the Church, but defraud themselves of life through their perverse opinions and infamous behaviour. For where the Church is, there is the Spirit of God; and where the Spirit of God is, there is the Church, and every kind of grace; but the Spirit is truth. (Sid 1151)

Irenaios: Mot heretikerna, bok 5

Kapitel 6 – andlighet är inte anti-kroppslighet

Now God shall be glorified in His handiwork, fitting it so as to be conformable to, and modelled after, His own Son. For by the hands of the Father, that is, by the Son and the Holy Spirit, man, and not [merely] a part of man, was made in the likeness of God. Now the soul and the spirit are certainly a part of the man, but certainly not the man; for the perfect man consists in the commingling and the union of the soul receiving the spirit of the Father, and the admixture of that fleshly nature which was moulded after the image of God. For this reason does the apostle declare, “We speak wisdom among them that are perfect,” terming those persons “perfect” who have received the Spirit of God, and who through the Spirit of God do speak in all languages, as he used Himself also to speak. In like manner we do also hear many brethren in the Church, who possess prophetic gifts, and who through the Spirit speak all kinds of languages, and bring to light for the general benefit the hidden things of men, and declare the mysteries of God, whom also the apostle terms “spiritual,” they being spiritual because they partake of the Spirit, and not because their flesh has been stripped off and taken away, and because they have become purely spiritual. (Sid 1312)

Om tro och tvivel

Publicerat 2013-04-27 av itpastorn

Svara

Det här skrev jag först som en kommentar på bloggen Hela pingsten, där Micael Grenholm skriver om Tro, i stället för tvivel. Jag håller i grunden med Micael i hans inlägg att vi behöver idag främst uppmuntra tron och inte göra tvivlet till något fint, men saknade en del nyanser. Kanske är det åldern. Micael, som jag tyvärr aldrig träffat ännu, skriver ungefär som jag kunde ha gjort när jag var mellan 20 och 30, och det hoppas jag att han tar som beröm! Jag är nämligen inte alls skamsen över hur jag på den tiden sökte Guds kraft för att se Riket manifesteras i min vardag och församling. Men förhoppningsvis har jag lärt mig ännu något sedan dess.

Några reflektioner utifrån Micaels text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svåröversatt och inte riktigt lika etablerat).

Mirakler först, mindre tvivel sedan

Intressant att Micael vänder på ordningen mellan tro/tvivel och mirakler/brist på mirakler, jämfört med hur förkunnelsen sett ut inom vad jag kallar den andra modellen, med linjen över J. A. Dowie – F. F. Bosworth – 50-talets helandeväckelse – Word of Faith-förkunnelsen. Inom denna modell måste tvivlen först släckas, därefter kan under ske. Micael talar däremot om tvivlet som resultat av brist på under. Spännande!

Vad är tro och tvivel

Då uppstår naturligtvis frågan, vad menas med tvivel och vad menas med tro till vardags, inte när trons andliga gåva manifesterats? Är tron en ”fast övertygelse”, alltså i grunden en emotion, så blir tvivel också en vacklande känsla. Och att bekämpa sådana känslor kan bli näst intill omöjligt eftersom den introspektion man ägnar sig åt för att undersöka om de försvunnit i sig skapar ”tvivel”. En ond cirkelgång med stora själavårdsmässiga konsekvenser. Är trons grundläggande väsen å andra sidan en viljeinriktning, Jakobs ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”, den av en oren ande plågade pojkens far som säger ”jag tror, hjälp min otro”, ja i så fall handlar det om att vara stadig i sitt sökande efter Gud och bönesvar, oavsett känslor. Jag tror den definitionen passar bättre in på Jakobsbrevets ord om att den som tvivlar är som en våg som drivs hit och dit, vacklande, tvehågsen.

Trosakten och trosprocessen

En tredje aspekt är om man bör skilja mellan tro som livsattityd (fides qua), trosakten, och tro som gestaltning av hela livet, med en koherent serie uppfattningar om vad man tror (fides quae). Jag kallar det sista trosprocessen. Det kan få betydelser i en stort antal frågor. Ta till exempel en nykristen tonåring, som upplever att bön ger enkla svar, men sedan är det dags att växa i mognad och Gud undanhåller de enkla svaren för en tid, för att personen ska se fler sidor av hur Gud verkar i personens liv. En sådan person kan komma att ”tvivla” på bönen och den befintliga uppfattningen av vad bön är och hur bön fungerar kan rent utav behöva rivas ner, så att Gud kan bygga upp en ny och bättre och troligen mer nyanserad tro på bönen (fides quae).

Ett konkret exempel på detta sista skulle ju kunna vara om man levt med föreställningen att man ”får som man tror” och att sjukdom därför är brist på tro. Att komma in i tvivel över en sådan deterministisk syn på hur Gud agerar är faktiskt sunt, även om det går via sjukdom. Om slutresultatet liknar det John Wimber skriver om i sin bok ”Living with Uncertainty, my bout with cancer”, så var tvivelsfasen definitivt av godo.

Vad jag försöker säga här är att det är skillnad på att tvivla i betydelsen brista i sin dedikation/viljeinriktning och att tvivla i betydelsen ifrågasätta trons intellektuella gestaltning. I evangelierna, där i princip alla ord som fördömer tvivlet finns, så talas det inte om trosprocessen utan om trosakten.

Det är med andra ord angeläget att vara tydlig här, eftersom den sortens tvivel man går igenom i sin trosprocess kan resultera i att tron tappas helt eller tar stor skada, om man ska stå emot tvivlen, i stället för att ta sig igenom dem.

Troskultur eller tvivelskultur

Därmed inte sagt att den tvivelskultur som finns inom stora delar av dagens kristenhet är sund. Det är fint, enligt denna, att komma in i en troskris, men det är inte lika fint att komma igenom den. Och det är inte förkunnelsens uppgift att pressa fram troskriser, lika lite som det är dess uppgift att ignorera dem. Livet i sig är tillräckligt komplext och gemenskapen med Gud är tillräckligt nyanserad för att den sortens kriser kommer att uppstå.

More love, more power

Det är sorgligt att i dagens kristenhet så dominerar förkunnelse om trosprocessen helt och hållet, över förkunnelse om trosakten. Jag gillar exempelvis Owe Wikström och läser med behållning exempelvis hans korta betraktelse om lidandet som meningslöst. Men när en predikant ”snöar in” på en kristendomstolkning som inte offensivt söker Andens kraft och gåvor, då har det blivit fel. Det innebär att jag är överens med Micaels inläggs huvudsakliga ärende: Vi behöver främst uppmuntra tro, vittna om gudsingripanden och söka more love and more power, more of You in my life.

Tre modeller för gudsingripande

Publicerat 2013-04-26 av itpastorn

Pentekostal andlighet har sitt centrum i vad Krister Stendahl kallade högvolts-upplevelser. Gud förväntas påtagligt beröra människor, så att de blir andefyllda, helade eller på annat sätt välsignade.

När jag studerar de pentekostala rörelsernas praxis och historia, så tycker jag mig alltmer kunna urskilja tre övergripande modeller för hur dessa gudsingripanden tänks ske. Dessa modeller är inte helt igenom ömsesidigt uteslutande, med vattentäta skott sig emellan, men det finns i vart fall uppenbara skillnader i betoning.

De tre modellerna är:

Att vänta efter Herren (waiting/tarrying)
Att göra anspråk på välsignelsen, att ta ut den i tro (claiming)
Att gradvis tillägna sig välsignelsen (soaking)

Den första modellen förknippar jag främst med den första generationens pingstvänner, Parham, Seymour och Lewi Pethrus. När LPs fru låg sjuk, så väntade han med tillförsikt på hennes tillfrisknande, och skrev Löftena kunna ej svika. Den som ville bli andedöpt kunde på Azusa Street gå till det speciella ”vänterummet” (tarrying room) och där inför Gud vänta till dess att Anden föll. (Men man praktiserade också förmedling av Andens dop via handpåläggning.)

Den andra modellen fick sitt stora genombrott under helandeväckelsen (1947 till ca 1958). Trons natur beskrevs här mer mekaniskt. Den mest kände helandeevangelisten, Oral Roberts, hade som titel på sin första bok, Om du vill bli helad, gör dessa saker. Helande, liksom annan andlig välsignelse, var något att ”ta ut i tro”. Upprepad bön sågs som onödig eller i värsta fall som otro. ”One asking is enough” blev svaret på en fråga om detta i tidningen The Voice of Healing.

Svaret från Gud ses inom de två första modellerna som momentant. När det kommer, så kommer det i sin helhet. I första modellen ber man till dess det kommer, i den andra modellen så tar man avstamp i en handling, en ”point of contact” med Roberts språkbruk, och därefter betraktar man sig som att svaret har kommit.

Jag är djupt kritisk till den andra modellen, speciellt i kombination med synen på att en enda ”andesmord” person ska med sin handpåläggning vara kontaktpunkten. Modellen leder till fördömelse, verklighetsflykt och drar i slutändan ett löjets skimmer över all pentekostal kristendom. Studerar man hur ateister, som James Randi, argumenterar mot allt vad helande heter, så är det uppenbart att de excesser och den personfixering som blev ett resultat av helandeväckelsen ligger till grund för kritiken.

Nu tror jag att Gud är större än alla våra modeller, så jag förnekar inte att några goda saker skedde under helandeväckelsen, men det är inte ämnet för detta inlägg. Inte heller förnekar jag att den andra modellen har uppfattat en och annan detalj på rätt sätt, rent teologiskt.

Den tredje modellen har en förhistoria inom exempelvis den kontemplativa traditionen, mystiken och kvietismen. Att söka Guds närhet och låta sin varelse påverkas av den är essensen av all klassisk spiritualitet. När den pentekostala erfarenheten började spridas in i de etablerade kyrkorna, så uppstod en kombination där också pentekostala erfarenheter kunde ses som fortskridande. Agnes Sanford blev snart en av de viktigaste inspiratörerna till hur man bad om helande inom den karismatiska väckelsen på 60-talet. Hennes syn utgick ifrån gudsnärvaron och en helhetssyn på människan, där Gud verkade på fler sätt än det direkta miraklet.

Den som kom att mynta uttrycket soaking prayer, var Francis MacNutt. Han utgår ifrån berättelsen i Mark 8:22ff

Då de kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: ”Ser du något?” Mannen öppnade ögonen och sade: ”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.” En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.

Här ser vi ett helande som kommer stegvis. MacNutt berättar om hur han och några vänner vid ett tillfälle bad för ett mer än 1 dm kort ben (alltså inte på grund av skolios). Under tiden de bad så växte benet så långsamt att det inte gick att se med blotta ögat, men efter flera timmar, så var benet helt läkt. Helandet ifråga var alltså organiskt och kan knappast ha berott på placebo-effekten.

Om vi människor är mer än fysiologiska och enkla maskiner, utan rymmer såväl djup som komplexitet, då är det heller inte underligt om Guds påverkan på oss sker över tid!

Inom de neo-karismatiska rörelserna, dit man får räkna Vineyard och New Wine, så är ”soaking” den dominerande modellen. Den dominerar också som modell inom de ”andekyrkor” i majoritetsvärlden som forskare betraktar som en fjärde gren inom den världsvida pentekostalismen.

Candy Gunther Brown, som inte bara har ett sympatiskt mellannamn, utan också är en forskare som kunnat påvisa goda resultat av bön för helande i neo-pentekostala sammanhang. Nu har hon föreläst också i Sverige, och det är väl bara att förvänta sig sedvanligt oförstånd kring bönens natur i den efterföljande debatten.

Vad Candy Gunther Brown försöker studera är effekten av det hon kallar prayer in proximity, och då är hennes forskning mig veterligen unik. Den utgår ifrån en syn på bönen som icke-mekanisk. Forskningsmetodiken behöver då anpassas, och här finns det självklart tillfälle att hugga för alla som menar att forskning enbart bör försöka klarlägga mekaniska samband. Med den synen är det svårt för alla utom de naturvetenskapliga institutionerna att få forskningsanslag!

Men låt mig säga något mer om mina tre modeller. Tyvärr hinner jag nu bara göra det som ett utkast.

Modellens syn på tron

Trons emotionella dimension

Tillförsikt (”Löftena kunna ej svika”)
Visshet, mycket viktig
Ganska oviktig

Hur uttrycks tron

Förväntansfull bön
Agera och tala som att det är ett fullbordat faktum
Envishet, uthållighet

Modellernas effekt

Extrema yttring av modellen

”Tarrying” i dagar
Word of faith-förkunnelse
”Carpet time”, maratongudstjänster i ”andekyrkor”

Modellens fördelar

”Icke genom någon människas styrka”
Ordet är också ett nådemedel. Den frigör handlingskraft och initiativ. ”Just do it”
Man håller ut tills Guds välsignelse är given i sin helhet

Modellens nackdelar

Ibland måste man ”gå i tro” – det kanske behövs soaking för att få det fulla svaret
Förödande själavårdsbehov, ”betongandlighet”, splittring efter att andliga ”bulldozers” gått fram, etc
Om det inte finns någon upplevd gudsnarvaro att ”soaka” i då? Självupptagenhet över den andliga välsignelsen.

Hur övervinna dessa nackdelar?

Kombinera med ”råtro” och ”soaking”
Överge modellen! Behåll bara vissa detaljer, men inte den övergripande tolkningen.
Kombinera med att ”vänta” och ”råtro”

Avslutningsvis

Låt mig få länka till ett föredrag av Candy Gunther Brown en gång till, den här gången lite mindre krystat:

Smörjelse i GT och NT

Publicerat 2013-04-14 av itpastorn

Svara

Ett utdrag till ur min uppsats:

Övergripande källor:

IB (Illusterat bibellexikon): olja, smörja
Powell T. Anointing with Oil, i NIDPCM (New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements)
Martin F. (Gift of) Healing, i NIDPCM
Adamson: The Epistle of James: 196ff
TDNT: chrísma, élaion – [ej klart]

En av de viktigaste symbolerna för Anden i både GT och NT är oljan och inom många pentekostala traditioner talas det om Andens “smörjelse” på ett sätt som liknar beskrivningarna av Andens gåvor.# Av det skälet redovisas här en snabb genomgång kring smörjelsen i Bibeln. De bibelord som anges är exempel på det som sägs, och inte en fullständig förteckning.

Bruket att avskilja något till Gud genom att smörja dem med olja beskrivs som att det fanns redan under patriarkernas tid (1 Mos 18:18; 31:13; 35:14).

Moses smorde Aron och prästerna (2 Mos 28:41; 30:26:30; 40:12-15) men även kläder och föremål (2 Mos 29:7; 29:21; 30:26-29; 40:9-11) och offer (2 Mos 29:36; 3 Mos 2:15; 7:10). Den rituella smörjelseolja som Moses använde hade försetts med kryddor (2 Mos 24:6; 30:23-25; 37:29), och åtföljdes av en befallning att blandningen ska vara helig genom alla släktled (2 Mos 30:31-33). Kungarna i GT invigdes ofta till tjänst eller genom att de blir smorda med olja, helst av en profet (Dom 9:7ff; 1 Sam 9:16; 10:1; 16:1-12; 1 Kung 1:32-40; 2 Kung 9:1-13). Av detta skäl kallas kungen ofta rätt och slätt den smorde (1 Sam 2:10; 12:3; 2 Krön 6:42; Psalt: passim).

Elisa blir smord till profet av Elia (1 Kung 19:16) (IB: olja), men det finns inga fler exempel på detta (IB: smörjelse).

Den som är smord av Gud ges en speciell skydsstatus. Att bära hand på denne (1 Sam 24:7; 26:9-11; 2 Sam 1:14) eller att förbanna honom (2 Sam 19:21) ses som en extra grov förbrytelse (IB: Messias).

I Nya testamentet så används att smörja med olja också som en hedersbetygelse (Luk 7:38:36ff;).

Att smörja sig med olja, på kroppen eller i håret, för hygienen, som parfym och/eller ett skönhetsmedel var också vanligt förekommande under hela den gammaltestamentliga perioden (ex Rut 3:3; 2 Sam 14:2. Ps 104:15; Dan 10:3; Judit 10:3; 16:7; Se också Matt 6:17). Dessutom användes olja för att baka bröd (1 Kung 17:12-16) och som bränsle i lampor (2 Mos 25:6; Jämför Matt 25:1-12).

Att sakna olja ses som en tragedi eller ett guds straff (5 Mos 28:40; Mika 6:15) medan Guds välsignelse ofta liknas vid att oljan flödar (5 Mos 32:13; 33:24; Job 29:6; Psalt 23:5; 133; Pred 9:8; Joel 2:24). Oljan var värdefull, vilket är bakgrunden till Elisas oljeunder, när olja mirakulöst förmerades för att hjälpa en änka (2 Kung 4:1-7). Oljan skänker glädje (Ords 27:9; Jes 61:3).

En specifik bakgrund till bruket i den tidiga församlingen att smörja de sjuka med olja är att den också brukades i medicinskt syfte (2 Krön 28:15; Ps 92:11; Jes 1:6; Hes 16:9; Luk 10:34) (IB: olja, Powell) men också rituellt i samband med ett offer, för att återinrätta spetälska i gemenskapen (3 Mos 14:17f).

Jesaja 61 introducerar tydligt sambandet mellan att vara smord och att vara fylld med Anden:

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig…

I Sakarja 4 så ser profeten en syn med ett lampställ och här blir kopplingen mellan olja och Anden också tydlig.

När Jesus kallas Den smorde (Messias/Kristus) så är det inte utifrån en rituell smörjelse med olja, utan eftersom hans efterföljare identifierade honom som smord med Andens kraft ( (Luk 4:18; Apg 4:27; 10:38; Heb 1:9). (Marshall: 153)

Det är också utifrån att Anden har väglett perserkonungen Kyros, som han kallas smord i Jesaja 45:1. [xyz källa behövs]

I kontrast till det språkbruk som beskrivs under rubriken xyz, så finns det däremot inga speciella sorters smörjelse till tjänst beskrivet för de troende. Att de är smorda innebär att de fått Anden som ett sigill och underpant (2 Kor 1:21-22) (GEP 291). Alla kristna har smörjelsen (grek: chrisma), som hjälper dem att välja sanningen framför antikrists lögner (1 Joh 2:20, 27). I sammanhanget är det heller inte troligt att uttrycket syftar på en genomgången ritual med olja (Marshall: 153). Begreppet smörjelse i denna mening är inte centralt för NT:s författare. Paulus använder det bara en gång, och då troligen som en ordleken med “christos”/”chrisma”, och utan emfas (GEP 292) och Johannes kan vara påverkad i sitt ordval av gnostiska meningsmotståndare och/eller av ordleken “anti-christos”/”chrisma” (Marshall: 153f).

Som fysisk ritual, så förekommer att smörja med olja enbart i samband med bön för helande i NT (Mark 6:13; Jak 5:14-16). Att smörja med olja för att förmedla andeuppfyllelse som sådan är troligen ett lån från icke-kristen religion som kom i bruk under andra eller tredje århundradet (Marshall :153-154). Bevarade ritualer för att avskilja olja för detta ändamål finns från 300-talet (Adamson: 204-205)

I vart fall så syftade texten i Jakobs brev ursprungligen tydligt på fysiskt helande, som ett resultat av bruket av olja ihop med bön. Att oljan skulle ha någon betydelse för syndernas förlåtelse är en idé som det inte finns spår av före 700-talet (Adamson: 204). Att just Jakob, med sin tydliga förankring i det judiska arvet, anbefaller att smörja med olja för sjuka förvånar inte. Rabbinerna använde ofta olja i medicinskt syfte (Adamson: 197), men i Jakobs skildring så är det tydligt att bönen är den mest verksamma ingrediensen.

Francis Martin (NIDPCM: 696f) menar att man enkelt kan göra en tydlig distinktion mellan de äldstes bruk av olja och bön för den sjuke och Paulus ord om helandens gåvor i 1 Kor 12. Martin utgår ifrån att någon charisma inte nämns i texten, utan att hänvisningen sker till “the community of faith” (NIDPCM: 697). Mot detta kan invändas att Jakob knappast skulle ha använt det paulinska ordet charisma, men att ett helande i samband med att olja används av de äldste mycket väl kan kallas för ett framträdande (phanérosis) av Anden.

(Not för den som inte är van vid grekiska ord: Charisma = nådegåva och chrisma = smörja (med olja) är två ord som liknar varandra, men de är helt obesläktade.)

Andens gåvor: Biblisk och historisk bakgrund (GT)

Publicerat 2013-04-14 av itpastorn

Svara

Lite grann från min uppsats som jag skriver på. Håll till godo.

We are “already”, but “not yet” and the only way we can so live is by the power of the Spirit. (GEP 895)

Begreppet andens gåvor eller nådegåvor näst intill uteslutande hos Paulus. (Enda undantaget är 1 Petr 4:10.) Paulus skriver dock inte i ett vakuum, så det är värt att titta på några aspekter av Andens verk i övrig litteratur först. Här tecknas inte en allmän pneumatologi, utan fokus ligger på aspekter av Andens verk som är av viktigast betydelse för diskussionen av Andens gåvor.

Det finns två standardverk inom exegetiken om Anden. Det är dels Jesus and the Spirit, av James Dunn (1975), som tillsammans med hans första, tunnare, bok, Baptism in the Holy Spirit (1970) förde in pneumatologin på den exegetiska agendan (Dunn et al, 2004: passim). Det andra standardverket är GEP, God’s Empowering Presence av Gordon Fee (1995), som har fördelen att kunna bygga på två decenniers intensiv exegetisk forskning om Anden, jämfört med Dunns bok.

Gamla testamentet

När det finns en tankegång som fortsätter in i NT, så behandlas den också under denna rubrik.

Ruach

Ordet för ande i hebreiskan är ruach, vilket också kan översättas vind eller andedräkt. Även i betydelsen vind som naturkraft, så handlar det i sitt sammanhang oftast om en stark eller våldsam vind (Dunn, 2006: 5). Som mänsklig andedräkt/livsande så kan “anden” störas, vara stark eller svag och väckas till liv på nytt (Dunn, 2006: 6). Dubbeltydigheten mellan ruach som vind, livskraft och Guds ande är ofta en något som de bibliska författarna utnyttjar för att skapa en poäng (Dunn, 2006: 6). Detta återfinns också i NT (Joh 3:8 och 20:22).

Som bärare av mänskligt liv och livskrafter i skapelsen, så spelar ruach-motivet en stor roll för nutida pneumatologi inom icke evangelikala och icke-pentekostala traditioner, och då presenterat som ett alternativ till traditionell förståelse (se exempelvis Wallace: 244f). Inom ett sådant teologiskt program finns det få möjligheter att göra en teologi kring Andens gåvor.

Av intresse för teologin om Andens gåvor är att individer i Gamla Testamentet ibland gör erfarenheten av att Anden kommer över dem, faller över dem eller fyller dem (se bilaga xyz). Ett parallellt uttryck är att Guds eller Herrens hand kom över profeten. Dessa erfarenheter av Anden syftar till att personen ska fullgöra ett uppdrag som ledare och krigare (Otniel, Gideon, Jefta, Simson) eller för att personen ska meddela ett profetiskt budskap (Elisa, Asarja, Hesekiel) (Congar I: 5). Genom denna momentana andeuppfyllelse, så har dessa individer för en kortare tid förmågor, drivkraft och mod, utöver vad de annars skulle ha haft.

Också de hantverkare och konstnärer som tillverkar förbundsarken och de dräkter och den utrustning som ska användas av prästerna beskrivs i Moseböckerna som fyllda med ruach, som ger insikt, förmåga och kunskap och Gud har lagt i deras hjärtan (leb) att lära andra. (2 Mos 35:30-36:2). Här beskrivs tydligt Gud som givaren av förmågorna, genom Anden, men i sammanhanget kopplas inte detta samman med en momentan andeuppfyllelse.

Längtan efter eskatologisk profetisk andeutgjutelse

Även om Andens uppfyllelse i GT knyts till många förmågor, så är det framför allt den profetiska dimensionen som återkommer och betonas starkast. När profeten Joel (2:28-29) beskriver den (för honom) kommande universella utgjutelsen av Anden, i samband med Herrens dag, så betonas det profetiska:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

I denna utsaga, så har den önskan Mose uttryckte i 4 Mos 11:24-29 blivit ett profetiskt löfte.

Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!

När Petrus på pingstdagen citerar Joels profetia, som han menar gått i uppfyllelse, så skjuter han in frasen “och de ska profetera” (Apg 2:14-21) också i profetians andra led, om slavar och slavinnor. Kopplingen mellan att Anden kommer över alla och och deras flöde i profetisk uppenbarelse görs alltså än tydligare i Lukas skildring.

Det är mot denna bakgrund inte underligt att Paulus ständigt återkommer till den profetiska gåvans primära ställning eller att den av honom beskrivs som en för alla tillgänglig gåva:

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. (1 Kor 14:31)

Vad är Andens gåvor: Frågeställning för min uppsats på THS

Publicerat 2013-03-24 av itpastorn

Svara

Nästa inlägg om Amos Yong drar ute lite på tiden. För att fylla tomrummet kommer här mitt första utkast till ingress för den uppsats jag skriver i vår på THS.

Andens gåvor också kallade nådegåvor (karismer), som Paulus skriver om i 1 Kor 12-14, har förts fram till teologins frontlinjer, såväl som församlingars och troendes praktik, främst tack var den stora framgången för klassiskt pentekostala och neo-pentekostala rörelser, men också genom att de uppmärksammats inom församlingstillväxtrörelsen. Detta har lett till att det nu finns många akademiska teologer som talar om de andliga gåvornas generella funktion och väsen. Däremot saknas det undersökningar om vari en mer specifik innebörd skulle vara av de enskilda gåvorna, liksom en systematisk beskrivning av gåvornas natur eller väsen.

Vad säger olika traditioner om vad som menas med exempelvis den profetiska gåvan? Kunskapens ord? Trons gåva? Gåvan att styra?

Akademiska exegeter, främst James Dunn och Gordon Fee, har gjort noggranna exegetiska utläggningar av bibelord som behandlar Andens gåvor, men diskussioner om de enskilda gåvornas innebörd saknas exempelvis i den systematiske teologen Congars monumentalverk om Anden, dess 727 sidor till trots. Undervisning finns i ämnet, men främst av homiletisk art. Detta betyder inte att det som sägs behöver vara ogenomtänkt eller felaktigt, men jag ser ändå ett värde av att föra upp diskussionen på agendan för den akademiska teologin.

Dessutom råder det en de facto förvirring bland troende och även kristna ledare, när olika besked ges, utan att någon gjort några jämförelser eller framfört argument. Vad man får i sin hand är material typ Som fisken i vattnet (Bubna/Willow Creek) eller Gåvornas tre färger (NFU), men åker man sedan på en konferens med talare från Vineyard/New Wine-traditionen, så kan man få en ganska så radikalt annorlunda undervisning.

Karl Barth definierade teologins uppgift som att pröva förkunnelsens innehåll. Denna uppsats är ett försök att utföra en sådan prövning av förkunnelsen om andens gåvor. Eftersom ämnet är Andens gåvor, inom vilken ram Paulus återkommer till behovet av att pröva profetiskt tal (och annan förkunnelse), inte bara för att sålla bort det osunda, utan också för att på bästa sätt tillvarata det goda, så anser jag detta teologiska tillvägagångssätt vara extra lämpligt.

Konkreta frågor

Är Andens gåvor primärt att se som rent övernaturliga och transrationella manifestationer av Guds Ande eller ska de ses primärt som förstärkta naturliga talanger, en turboladdning av det skapelsegivna? Uttrycks gåvorna i det extraordinära eller i det ordinära? Eller finns det här ett både-och? Denna fråga kommer att diskuteras med två begrepp hämtade från matematiken:
1. Förhåller sig Andens gåvor ortogonalt till naturliga tanger?
2. Och/eller förhåller sig Andens gåvor som en förlängning av de naturliga talangerna utmed samma axel?
När och hur ges gåvorna till den troende individen och församlingen? Sker det i och med omvändelsen, i och med dopet i Ande (om det ses som en enskild, från omvändelsen distinkt upplevelse), i samband med en för att förmedla nådegåvor specifik handpåläggning eller ges de i ögonblicket de behövs, situationistiskt?
Är gåvorna givna en gång för alla, så att de är något man “har” på ett permanent sätt, eller kommer de och går? Fråga två och tre är alltså besläktade och ställer tillsammans någon slags konstitutionell syn, mot en situationistisk syn.
Ska man särskilja mellan gåva i betydelsen förmåga, från uppdraget i vilket denna förmåga brukas? Detta för oss in på frågor kring allmänt prästadöme kontra avskiljda tjänster (ministries) och ämbeten (offices).

Utifrån dessa frågor, speciellt den första, så kommer denna uppsats också försöka besvara hur vår världsbild påverkar synen på Andens gåvor, eller annorlunda uttryckt, hur teologin kring Andens gåvor illustrerar en bakomliggande världsbild.