Pröva profetiska budskaps bild av Gud

En prövning av Birger Skoglunds budskap, del 2.

Jesus är han utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen enligt Hebreerbrevet 1:3. Eller som NIV uttrycker det, the exact representation of his being, dvs. sådan som Jesus är, sådan är Gud. Bara genom Jesus får vi en fullkomlig bild av hurdan Gud är. Och det visar Jesus främst genom sin död på korset. Den som läser en god kommentar över 1 Korinthierbrevet ser hur Paulus argumenterar i varje fråga, oavsett om det gäller sexualmoral eller Andens gåvor, utifrån filtret den korsfäste Jesus Kristus. Detta är också det primära filtret vi bör använda när vi prövar profetiska budskap.

The Son is the radiance of God's glory and the exact representation of his being

Jag tänker nu fortsätta min prövning av Birger Skoglunds budskap på Smålandskonferensen, såsom det rapporterats i Världen Idag. Jag har redan sagt vad jag dragit för slutsats, nämligen att Skoglund profeterat utifrån sin egen entusiasm, snarare än inspirerad av Guds Ande. Min prövning av innehållets objektiva fakta visade att de inte höll måttet. I detta inlägg vill jag visa på att budskapets gudsbild är problematisk.

Jag är inte den förste att påpeka detta. Är det en god och kärleksfull Gud som möter oss i Skoglunds profetia, frågar exempelvis Peter Ljunggren. Den vanligaste motinvändningen har, vad jag sett, varit att säga hur kritikernas gudsbild överbetonar förlåtelsen och nåden. I sämsta fall har den motinvändning skett genom etikettering. Det är hyper grace, därför har du fel. Men i min värld (och kommentarfältet på min blogg) är argument genom etikettering enbart uttryck för förbjuden intellektuell lathet. På samma sätt vägrar jag att avfärda Skoglund som falsk profet eller domedagsförkunnare. Etiketter är bra på syltburkar. De behövs ibland i samtal för att skapa intellektuell reda. Men de är inga argument!

Nåd eller dom är fel fråga

Det finns många domsord i Bibeln. En del av dem ligger i Jesu egen mun. Jesus prisar både salig och ropar ve. Argument som att någon överbetonar nåden eller överdriver domen fungerar dåligt. Vad är för mycket nåd? Vad är för mycket dom?

Det tycks mig som att vi ibland tror att det finns en skala mellan en velourjesus och en machojesus. (Jag har letat efter bra seriebiblar att ge mina vänner som är dåliga på svenska och vill lära sig mer om kristen tro. Jesus och andra tecknas numera som vore de kroppsbyggare. Hur kom vi hit?)

En muskulös Jesus bryter sönder korset han hänger på med sin armstyrka
Boris Vallejo målade denna redan 1969. Så långt går ingen på allvar, men att teckna Jesus som muskulös är idag ganska vanligt.

Den bild jag får i Nya Testamentet är snarare än Jesus väljer sina tillfällen. Skarpa ord uttalas inte över lag. Jesus talar med skärpa till makthavare, inte till dem om stötts ut i samtiden som syndare. Men därifrån går Han inte vidare till att betrakta all synd som en icke-faktor.

Här finns en tågordning. Den som betraktar sig själv som skamlig, genom den fördömande omgivningens ögon, behöver först höra hur älskad hon är. Kvinnan vid Sykars brunn säger glädjestrålande till alla de människor som förut fördömde henne att Jesus sagt henne allt hon gjort. Det hade ju de gjort också, men med så radikalt annorlunda resultat.

Botemedlet mot känslan av att vara värdelös är inte förlåtelse. Förlåt att jag är så dum, är tidernas sämsta bekännelse. Förlåt att jag gjorde så dumt emot dig, är en bra bekännelse. Fördömelse är att identifiera en människa med sina synder, så att hon i dem finner sin självbild. En människa som upplever sig fördömd kommer inte att omvända sig. Hur skulle hon? Synden är ju vad hon är. Jesus talar bara sina skarpa ord mot dem som inte tror att de syndat.

Problemet med Skoglunds profetia är alltså inte att han talat om dom i sig. Mackan Andersson menar att det inte finns något utrymme alls att tala om dom över nationer före den yttersta domen. Jag och Mackan är överens om att Skoglunds profetia till stor del inte är från Gud, men mina skäl liknar inte hans skäl. I mitt (troligen) nästa inlägg tänker jag gå in på frågan om Gud dömer folk idag mer specifikt.Kan profetia förmana?

Kan nytestamentlig profetia förmana?

Mackan Andersson skriver också att profetiska budskap i Nya Testamentet aldrig är något annat än upplyftande, inspirerande och tröstande. Han citerar 1 Kor 14:3.

Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar.

Sedan fortsätter Mackan:

Och bara innan jag går vidare i mitt argument – nej ”förmanar” här går inte att läsa som ”förkunna domsord”. I stället är det det grekiska ordet παράκλησιν – ”paraklesin” som används här. Det betyder ungefär ”uppmuntra (till goda gärningar), samt att trösta.” Faktum är att alla tre orden som här översatts som ”bygga upp”, ”förmana” och ”trösta” på andra ställen i Bibeln, samtliga, översatts med ”trösta”. Trösten är alltså otroligt viktig här.

Här är problemet att Mackan gjort ett för slarvigt studium. Vad är sändebreven i Uppenbarelseboken om inte just profetisk tillrättavisning med skarpa varningar? Och i 1 Thess 5:14 används ett annat ord, men där säger B2000 ”tala de oordentliga till rätta”. Jag ser inget skäl att det inte skulle kunna ske också med ett profetiskt tilltal.

Lite senare i 1 Kor 14 har vi också denna beskrivning:

Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. (vers 24f, min betoning)

Helt klart kan profetia också blottlägga det som är fel. Men det innebär inte att vi saknar vägledning av det grekiska ordet παράκλησιν (paraklesin). Det står för en tillrättavisning som sker på ett nära och förtroligt sätt. När Johannes sänder sina varningar till de sju församlingarna i mindre Asien, gör han det med följande presentation:

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er (Upp 1:9a)

Han är geografiskt separerad från mottagarna i sin fångenskap, men han står ändå nära dem, vid deras sida, vilket är grundbetydelsen av det besläktade ordet παράκλητος (parakletos). Ordet som används om Anden, hjälparen, i Johannes evangelium.

En tillrättavisning, oavsett om den är profetisk eller inte, ska alltså ges på ett förtroligt sätt, inte på avstånd. Det är vad vi kan lära oss av det grekiska ordet.

På den här punkten bedömer jag att Birger Skoglunds budskap är helt OK. Det var med gripenhet, nöd och tårar han framförde sitt budskap. Jag kan inte detektera någon avståndstagande attityd. (Jag har sett ett par videoklipp för att komplettera texten i Världen Idag.)

Så vad är då det problematiska?

Guds tålamod tar inte slut hur som helst

Så här sa Birger Skoglund:

De skarpa orden slutade inte där. ”Sverige, mitt tålamod med din synd är slut. Jag hade straffat dig för länge sedan om det inte vore för en liten föraktad skara av mina barn som kämpade och bad för landet”, fortgick tilltalet.

Men budskapet innehöll även hopp.

”I dag vill jag ge dig ett nytt erbjudande av nåd. I dag vill jag ge dig en härlighet, en väckelsens präriebrand från norr till söder, från öster till väster. Jag vill ge Sverige ett nytt namn: Du skall inte heta världens mest sekulariserade land, du ska kallas det upprättade landet.”

Om vi börjar bakifrån. Landet erbjuds omvändelse. Loppet är inte kört. Nåden kan komma oss till del. Alltså är inte förhärdelsen total. Men detta kommer efter ord som säger att Guds tålamod har tagit slut. Enligt Skoglunds profetia kan alltså Guds tålamod ta slut redan innan de som syndar blivit så förhärdade i sin synd att de inte längre kan omvända sig.

Detta är fullkomligt felaktigt. Detta är inte den Gud som i Jesus Kristus gick så långt det var möjligt och gjorde det yttersta för att vinna världen. Här talar inte Jesu Ande (Fil 1:9). Här talar inte den Hjälpare som är av samma slag som Jesus själv. Läs Joh 14:16 och notera grundtextens ord ἄλλος (allos), en annan av samma sort, till skillnad från ἕτερος (heteros), en annan av annan sort. ”Jesu vittnesbörd är profetians ande” (Upp 19:10).

En ytlig syn på domen

Skoglunds profetia ger intryck av att det mellan att det å ena sidan finns kärlek och nåd hos Gud, men att den å andra sidan balanseras upp av Guds helighet och vrede. Jag har hört evangelium förkunnas flera gånger som om en sådan spänning förelåg. Guds tålamod har enligt profetian ”tagit slut… för länge sedan”.

Guds helighet och Guds kärlek är inte varandras motsatser. Om man tolkar Guds helighet som att den driver Gud till att döma människor redan innan de fullständigt förhärdat sig från erbjudandet att upprättas, men att kärleken håller denna heliga dom tillbaka, då har man missuppfattat vad Guds helighet är eller vad Guds kärlek är, eller båda.

Här tror jag att det är ett bekymmer med den tolkningstradition Skoglund befinner sig inom, dispensationalismen. Uppenbarelseboken och Daniels bok läses för att hitta hållpunkter för historien, inte som befrielse för de förtryckta. När allt tal om Guds vrede därigenom frikopplas från den konkreta situation av förföljelse som de första läsarna levde under, så antar det proportioner och får egenskaper som gör att Guds självutgivande kärlek skyms.

Bokomslag: Reading Revelation Responsibly: Uncivil Worship and Witness: Following the Lamb into the New Creation. Michael J. Gorman.
Reading Revelation Responsibly is for those who are confused by, afraid of, and/or preoccupied with the book of Revelation. In rescuing the Apocalypse from those who either completely misinterpret it or completely ignore it, Michael Gorman has given us both a guide to reading Revelation in a responsible way and a theological engagement with the text itself. He takes interpreting the book as a serious and sacred responsibility, believing how one reads, teaches, and preaches Revelation can have a powerful impact on one’s own–and other people’s–well-being. Gorman pays careful attention to the book’s original historical and literary contexts, its connections to the rest of Scripture, its relationship to Christian doctrine and practice, and its potential to help or harm people in their life of faith. Rather than a script for the end times, Gorman demonstrates how Revelation is a script for Christian worship, witness, and mission that runs counter to culturally embedded civil religion.

Vad slags dom talar vi om?

Skoglunds ord om tålamod och straff kan näppeligen syfta på tillrättavisande dom, ”tuktan”. Andemeningen här kan jag inte se som något annat än retributiv dom, den dom som handlar om att Guds rättfärdiga vrede gör slut på ondskan.

Klassisk teologi skiljer också på dom som affectus och effectus. Med affekt menas här inte nyckfullhet eller godtycklighet, utan att domen är ett konkret ingripande av Gud själv, till skillnad från den dom som är inbyggd i synden som sådan. Den som ljuger kommer inte att bli trodd och det gör lögnaren till en ensam människa. Effectus. När vi missbrukar planeten vi bor på blir vår tillvaro sämre. Effectus.

När Skoglund talar om bedjare som håller domen tillbaka kan det knappast tolkas som effectus-dom. Här beskrivs Guds dom som något Gud genom ett aktivt beslut vill genomföra, men en skara bedjare håller Guds vrede tillbaka. Det finns texter i Gamla Testamentet som talar om bedjare som har den här funktionen. Men jag menar att dessa måste tolkas i ljuset av den progressiva uppenbarelse vi får i Bibeln. Och den kulminerar i att Jesus själv på korset blir det slutgiltiga försoningsoffret. På samma sätt som den gammaltestamentliga offerkulten enbart var en förebild till Jesu död på korset, menar jag att också denna typ av förbön inte längre har någon roll att fylla i det nya förbundet.

Här kan vi notera en märklig skillnad mellan de förmodade kämparna och bedjarna, en liten delmängd bland alla kristna i Sverige, och den bön som bes av martyrerna i Uppenbarelseboken.

Och de ropade med hög röst: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” (Upp 6:10)

Här ropar bedjarna efter att domen ska inträffa. Utifrån det lidande de går igenom har de, precis som många bedjare i Psaltaren, svårt att se varför Gud dröjer. Uppenbarelsebokens Gud behöver inte övertalas att hålla tillbaka sin dom. Det är bedjarna som har ett begränsat perspektiv. Det är de som inte ser att tids nog kommer domen. Det som förvånar dem är Guds tålamod. De håller inte tillbaka en Gud vars tålamod tagit slut. Men till sist kommer domen och då drabbar den förhärdade människor.

Vi talar inte så ofta om förhärdelse i våra kyrkor. Det gör att vi missförstår såväl vad Bibeln säger om domen som falska profeter.

Summering

Jag menar att Birger Skoglund talat ord av dom, som om de vore riktade till förhärdade människor, trots att han i sitt eget budskap erbjuder just en möjlighet till omvändelse. Den motsägelsen ger intryck av en Gud som inte är till det yttersta angelägen att rädda och upprätta.

Han har dessutom beskrivit en Gud som behöver hjälp att avhålla sig från att döma av bedjare, som om Kristi offer på korset inte vore nog.

Av dessa skäl anser jag att vi kan lägga denna profetia åt sidan. Detta är inte den gode Herdens röst. Problemet med budskapet är inte att det var för skarpt och att vi behöver en mjukare Gud. Problemet är att det inte utgår från den Gud som visar sin helighet i självutgivande kärlek.

This entry was posted in eskatologi, karismatik, teologi and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Pröva profetiska budskaps bild av Gud

  1. Pingback: Gud har inget förbund med Sverige | itpastorn.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.