Det här är inget vanligt inlägg. Det består bara av bibelord, utöver denna introduktionstext. Bibelordens tema är hur Gud finns i de naturliga processerna. Dessa presenteras här utan exeges eller annan förklaring, utom några små små minnesanteckningar för mig. Inlägget kommer att fungera som en referens för annat jag skriver.
Kommentarer med fler tips mottages tacksamt. Inlägget kommer att uppdateras successivt och du kan hjälpa till.
Fortsätt läsaDetta inlägg är en efterskrift till mitt förra inlägg om kreationisters godtyckliga bibeltolkning. Jag tror att ganska få personer är medvetna om vad de större kreationistiska instituten faktiskt säger, och det inkluderar många av deras anhängare. I förra inlägget granskade jag hur naturvetenskaplig evidens har tvingat fram en omtolkning av de skapade slagen av djur som Bibeln påstås tala om. Denna omtolkning inkluderar en extremt snabb evolution. På arken ska alltså Noa ha haft ett par av varje slag av djur, varifrån alla nu levande arter har utvecklats genom hypersnabb evolution. Jag tänker med ett exempel visa hur extrem denna tilltro till evolution är. Jag ska prata om mammutar.
Detta inlägg gäller ungjordskreationism, inte gammaljordskreationism, men för att det inte ska bli så långt att skriva säger jag kort och gott kreationism i resten av inlägget.
Fortsätt läsaNär den egna bibeltolkningen anses vara självklar och att ”människors förstånd” aldrig får styra tolkningen uppstår ibland stor humor. I detta inlägg ska jag gå igenom en omtolkning av Bibeln som enbart gjorts av ungjordskreationister, när vetenskapen utsatt dem för en press de inte kunnat ignorera. (I resten av inlägget skriver jag bara kreationister, men jag undantar alltså gammaljordskreationister som tror på en lokal flod.) Detta inlägg handlar om begreppet slag (kind på engelska), som förekommer bland annat i 1 Mos 1:24f:
Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.
1 Mos 1:24f, NuBibeln, min betoning
Teologihistoriskt har det tolkats som oföränderliga arter utifrån det sätt att tänka kyrkofäderna ärvde från grekisk filosofi. Deras tolkning har ingen kvar idag. Frågan är vad vi har i stället?
Min övergripande tes i denna serie artiklar är att kreationismens omtolkningar sker ad hoc, utan någon genomtänkt hermeneutik, och teologin som uppstår är därför dålig.
I mitt förra inlägg beskrev jag två omtolkningar som gjorts genom teologihistorien där Bibelns ”klara ord” i själva verket varit beroende av den samtida förståelse. Det ena exemplet var himlavalvet, en kupol som omger jorden enligt en enig tolkningstradition åtminstone fram till senmedeltiden, och det andra var den ptolemeiska världsbilden, som försvarades också med bibelord. Det var naturvetenskap och inte exeges som fick oss att överge dessa bibeltolkningar.
När det gäller slagen/arterna av växter av djur ska jag titta på dessa frågor:
OBS! På förekommen anledning upprepar jag detta. Kommentarer och frågor från någon som inte gjort sig besväret att läsa hela inlägget kommer varken att publiceras eller besvaras.
Fortsätt läsaKänner du igen detta resonemang? Guds ord står över alla mänskliga försök att tolka tillvaron. När forskningen drar en slutsats som strider mot vad som står i bibelordet, då har forskningen fel. Bibeln är felfri och ofelbar, i allt den lär och allt den säger (all that it teaches and all that it touches).
Vad säger då Bibeln, enligt dem som resonerar som ovan? Det Bibeln säger framgår av en enkel läsning. Bibeln är tydlig och begriplig i alla dess delar. Det är läran om dess perspikuitet från den protestantiska ortodoxins era som dyker upp i sin överdrivna fundamentalistiska tappning. Innebörden av en bibeltext anses vara uppenbar.
Detta är utgångsläget för kreationismen. Och det faller samman som ett korthus. Jag tänker gå igenom tre tillfällen i bibeltolkningens historia då dess förmodat uppenbara mening förändrats av naturvetenskapliga upptäckter. De två första omtolkningarna accepteras av ungjordskreationister utan omsvep, den tredje gäller bara dem. De är:
Min poäng är denna. Alla dessa tre förändringar i bibeltolkningen har gjorts helt och hållet genom extern evidens. Det är inte nya upptäckter i bibeltexterna i sig själva som åstadkommit dessa omtolkningar.
Jag kommer att föreslå en annan väg framåt än att omtolka bibeltexten punkt för punkt allteftersom nya vetenskapliga rön görs. Jag tror att det är mer fruktbart att revidera vår bibeltolkning på ett övergripande plan. (Och för den som genast blir rädd. Jag förordar inte liberalteologi! Det finns fler möjligheter.)
Jag kommer att dela upp detta i tre inlägg. Här behandlar jag punkt 1 och 2. I nästa (i denna serie) punkt 3 och i det sista inlägget funderar jag över vilka slutsatser vi bör dra av det vi lärt oss.
En av poängerna med kreationism sägs vara att den förhindrar att teologin blir dålig. Att acceptera biologisk evolution (motsägs av all kreationism) eller hög ålder för skapelsen (motsägs av ungjordskreationism, YEC) sägs införa ett ”sluttande plan” (”slippery slope”) som gör att snart är all bibeltolkning förstörd. Själv finner jag gång efter annan att kreationisters bibeltolkning och teologi är riktigt dålig. En mycket stor del av alla kreationister i världen är cessationister, dvs. de tror inte att Gud verkar genom andliga gåvor som helande, under och profetia idag. Den svenske kreationisten Anders Gärdeborn tror sig ha kunnat räkna ut vilket årtal Jesus ska komma tillbaka (2036). Ken Ham, ledaren för världens största kreationistiska organisation, Answers in Genesis (AiG), sammanfattar Bibelns budskap i sju punkter. Jag tar en titt på den bibelteologin och fortsätter sedan med att titta på en annan ledande kreationists exeges.
Här är Hams sju punkter:
Är det någon som ser problem med att summera Guds plan genom historien i dessa sju punkter?
Vad hände med Abraham? Moses? Josua? Löfteslandet? Lagen? Sabbaten? Domarna? Kungarna? Davids ätt? Templet? Profeterna? Exilen? Hela gamla testamentet från 1 Mos kapitel 12 till och med Malaki är borta från denna summering.
Vändpunkten i illustrationen är inte ens korset, utan Babels torn!
I vilken värld är detta god teologi?
Ken Ham och de som han omger sig med är så enkelspårigt fixerade vid skapelsedebatten att den har blivit deras ingång till bibeltolkning och dogmatik, från början till slut.
Fortsätt läsaEn vansklig sak med att skriva om karismatik i allmänhet och Trosrörelsen och trosförkunnelsen i synnerhet är att det rör upp sår. Den ena typen av sår är de som farit illa på grund av förkunnelsen, ledarskapet, andligheten och strukturerna inom rörelsen. Den andra typen av sår är de som upplevt trakasserier av olika slag på grund av deras tillhörighet med rörelsen. Det har kostat på att vara en del av den och varje uns av kritik tolkas därför lätt som en del av förföljelsen. Till denna sistnämnda grupp vill jag främst säga att den defensiva reaktionen spär på omvärldens misstänksamhet. En mogen rörelse tål kritik, både extern och intern.
Den vanligaste invändningen mot att jag ”drar upp gamla saker” om Trosrörelsen är att dess nuvarande ledarskap bett om förlåtelse och därmed kan vi gå vidare. Här finns det två skilda synsätt på vad det innebär att be om förlåtelse. Det ena synsättet är att förlåtelsen utplånar inte bara skulden, utan också skadan, och att själva förlåtelsebönen är allt som behövs. När den är ärligt uttalad kan man fortsätta som om inget hänt, eftersom förlåtelsebönen utplånar det som hänt. Jag tror det synsättet är ett allvarligt missförstånd.
Det andra synsättet är att sann ånger innebär att man tar ansvar för den uppkomna situationen. Att bli förlåten innebär att skulden utplånas, men skadan är kvar. Den inre skada människor genom mina ord och handlingar kan jag sällan hjälpa till med. Mina offer vill sällan, vågar sällan och bör sällan vända sig till mig för att låta jag vara den som förmedlar läkedom till deras inre. I den meningen kan jag inte åtgärda skadan. Däremot kan jag åtgärda mina handlingsmönster, den teologi som motiverat dem, det sätt att utöva ledarskap och de strukturer som det står i min makt att förändra, så att ingen annan tar skada i framtiden. Detta kräver att jag inte glömmer vad jag gjort, utan att jag ser nyktert på det och använder den kunskapen för att förändra.
Fortsätt läsaKasta inte ut barnet med badvattnet. Det har varit min tanke när jag skriver om liberalteologi. Eftersom jag själv är bibeltroende och antar att majoriteten av mina läsare är bibeltroende, så skriver jag för alla som likt mig har tänkt att liberalteologi och bibelkritik ska man inte ens ta i med tång. Resultatet blir att man missar goda upptäckter som liberalteologer gjort. Till slut leder beröringsskräcken till att man inte ens tar till sig goda tankar hos bibeltroende teologer på blotta misstanken att de skulle kompromissa någonstans.
Jag deltog en gång i en diskussion om skapelse och evolution. En av deltagarna hävdade tvärsäkert att bara liberalteologer accepterade den biologisk evolutionsteorin. När vi påpekade att C. S. Lewis accepterade evolutionen reagerade mannen med att säga att han skulle kasta ut alla sina C. S. Lewis-böcker. Böcker han fram tills nu uppskattat och tyckt bra om. Det mannen exemplifierade var fundamentalistisk beröringsskräck med liberalteologi i sin mest tragiska extremform.
Vad är liberalteologins barn och vad är dess badvatten? Vad finns i liberalteologin som vi behöver lära oss av? Mitt svar är att den gör oss medvetna om det historiska och kulturella avstånd som finns mellan oss idag och bibeltexternas författare och första mottagare. Vi behöver inte följa liberalteologernas olika sätt att hantera detta avstånd, men vi kan använda oss av deras historiska kunskaper när de som forskare beskriver bibeltexternas ursprungsmiljö.
Sedan jag börjat undersöka fundamentalismens historia gjorde jag en annan upptäckt, att också 1800-talets bibeltro formulerades som en anpassning till sin samtids mentalitet och filosofiska ideal, antingen medvetet (Hodge, Warfield) eller omedvetet (millenarianismen). Sanningen är inte så enkel att den ena sidan fallit offer för tidsandan och den andra stod emot. Båda interagerade med tidsandan, men på olika sätt. Jag behövde gräva djupare, och då fann jag till min egen förvåning att liberalteologins idé också var just detta, att inte kasta ut barnet med badvattnet, med den skillnaden att för liberalteologin var badvattnet allt övernaturligt.
Ett sätt att uttrycka likheten kontra skillnaden är att liberalteologin söker uttrycka en slags kristen tro anpassad till upplysningens ontologi (syn på varat), medan fundamentalismens anpassar den till upplysningens epistemologi (lära om kunskapen), speciellt i form av den baconska vetenskapssynen, dvs. den syn på vetenskap som fanns hos Francis Bacon (1561 – 1626), den skotska realismen och positivismen. (Mer om det i ett senare inlägg.)
För att förstå hur liberalteologin kunde stiga fram ur 1700-talets rationalism för att få sin guldålder under 1800-talet behöver vi titta närmare på upplysningens ontologi och mentalitet och hur den kom att utvecklas.
Fortsätt läsaDet jag skrivit om liberalteologi i de första artiklarna i denna serie har fått läsare att tänka till. Kommentarer om att det som jag skrev gav nya infallsvinklar är uppmuntrande. Min intention är att hitta aspekter på detta ämne som ingen annan tagit upp förut. Annars kunde jag ju bara hänvisa till en god lärobok i teologi.
Mina målsättningar med denna serie och den parallella serien om fundamentalism är bland andra dessa:
Jag tror dessa målsättningar behöver sägas redan från början. Jag kommer i detta inlägg skriva om något ytterst svårhanterbart bland oss som kallar sig bibeltroende, nämligen historisk-kritisk bibeltolkning. Och redan när jag nämnde denna beteckning gjorde jag ett vägval, jag skrev nämligen inte historisk-kritisk bibelsyn. Bibelsyn är ett för trubbigt ord, eller rättare sagt, det inkluderar för mycket: Teorier om hur inspirationen gick till, teorier om hur Bibelns kanon kom till och vad som ger Bibelns urval av böcker sin auktoritet, lämpliga metoder för tolkning av Bibeln, etc.
Om man tror att allt detta kan lösas genom att välja endera av två vägar, bibeltro eller ”historisk-kritisk bibelsyn”, så är man antagligen endera fundamentalist eller liberalteolog — eller en väldigt lat och ojuste debattör, som hellre argumenterar genom etiketter på andra än med äkta sakskäl.
En viktig detalj till måste påpekas innan vi går vidare. Ordet kritik betyder egentligen granskning. I dagligt tal blir det ofta en synonym till skeptisk eller dömande. Den som säger sig ha blivit kritiserad brukar sällan tala om beröm. Som teknisk term inom forskning är dock kritik en neutral term.
Jag skriver alltså med en agenda, därmed inte sagt att det jag skriver får vara missvisande. Jag väljer bland teologer och vad de sagt för att få fram vissa poänger, men försöker vinnlägga mig om att göra dem rättvisa.
Ett återkommande tema hos flera av mina vänner är appeller om att värna bibeltro, som att det svensk kristenhet saknar är kampvilja i denna fråga. Genom att på väckelseevangelistens manér sikta på hjärtats vilja tänker de sig att vi kristna mobiliseras. Instämmanden från de redan mobiliserade brukar följa och dessa ryggdunkar kan kännas uppmuntrande, men jag tror inte på strategin. Jag tror den enbart sporrar den som redan vunnits för saken, och i värsta fall verkar dessa appeller avskräckande på dem som man egentligen borde vilja vinna, de som så smått börjar tilltalas av den liberalteologi som appellerna söker bekämpa.
Till saken hör att varningarna ofta utgår från några utvalda shibbolether: Urhistorien och evolution, bibelboken Jonas genre som historisk text eller inte, abort, homosexualitet, Israel och om man bekänner sig till felfrihet (inerrancy). Uppsättningen frågor skiftar delvis över tid och i värsta fall sammanfaller de med samtidens politiska stridsfrågor. Var och en av de här frågorna kan diskuteras. Jag gör det själv och kommer åtminstone i några av dem ner på den traditionellt konservativa sidan. Men problemet är att bruket av sådana lackmustest tenderar att skymma de verkliga frågorna. Varför ska vi egentligen akta oss för liberalteologi? Återigen, den som så smått börjat tilltalas av den kommer inte skrämmas av att den i dessa frågor mynnar ut i förmodat fel slutsatser.
Roger E. Olson som jag rekommenderade i mitt förra inlägg har förvisso också förslag på teologiska lackmustest, men hans förslag handlar om kärnan, inte ytligare symptom, framför allt inte sådana där också stark bibeltro kan leda till olika slutsatser.
En start för en mer givande diskussion är att vi tittar på vad liberalteologi egentligen är och hur den utvecklats. Det ska jag försöka påbörja i resten av detta inlägg.
Fortsätt läsaJag håller på att skriva om fundamentalismen i andra inlägg. Men den kan inte förstås utan att man samtidigt tittar på liberalteologin. Dessa båda inriktningar definieras till stor del genom avståndstagandet från varandra. Detta är rörelser som värvar genom att människor repellerats från motsatta sidan. Faktum är att det är ett av skälen till att jag skriver, då jag ser hur överdrifterna inom fundamentalismen göder de sammanhang som inte på något nämnvärt sätt tänker sig att Bibeln är Guds riktningsgivande auktoritet för lära och liv.
Detta gäller alltså än idag. En grupp kristna anser, rätt eller fel, att feminismen och feministiskt inspirerad teologi gått för långt och kritiserar den på grund av dessa avarter. Antag för ett ögonblick att någon (P1) som sett ett visst värde i detta men som samtidigt är tveksam till mycket annat, tar del av kritiken. Kommer P1 att lyssna? Alltför ofta följs kritiken av en serie tillrop där varje form av feminism kallas demonisk (”Jesebels Ande”), och alternativet är en återgång till tydligt patriarkala strukturer och tillhörande mentalitet. Denna svans av åsikter, så tydlig nu när vi har sociala media, mer eller mindre tvingar den tveksamme att alliera sig fullt ut med feminismen, för mot sådana attacker behöver den försvaras. P1 har knuffats i famnen just på det som hon eller han var tveksam till. När så den personen i sin tur till synes försvarar det tveksamma på sin egen sida, så drivs den som var i motsatt position åt andra hållet i famnen på fundamentalisterna.
Ovilja, rädslan för hur det ska framstå för andra, rädslan för att splittra den egna sidans genomslag eller ren och skär oförmåga att städa framför egen dörr genom att hålla överdrifter och avarter borta är kontraproduktiv.
Vi ser detta igen och igen. Någon, vi kan kalla personen P2, skriver ett kritiskt inlägg om islam, inte nyanserat, men inte heller våldsamt groteskt. En grupp jublar, och många bland dem har en syn på islam som är värre än det som framkom i P2.s inlägg. Men P2 går inte emot dem, då udden var riktat åt ett annat håll. Kritikerna låter inte detta tillfälle gå dem förbi. P2 kallas islamofob, vilket än så länge är en överdrift. Vad händer då med P2:s anhängare? Risken är stor att de tänker att om detta är islamofobi, då kan ju inget sägas, och så dömer de ut alla kritiker som godtrogna och okunniga och tar ett steg till mot den rena islamofobin. P2:s kritiker har därmed gödslat islamofobin. Samtidigt har andra drivits i armarna på dessa överdrivet kritiska. Och ytterligheterna har värvat anhängare åt varandra.
(Risken är nu att jag får en massa kommentarer om Islam. De kommer inte att publiceras. Jag använder diskussionen kring islam för att illustrera hur åsikter polariseras. Det är den processen som är mitt ärende. Och kommentarer som inte håller sig till ämnet förkastas.)
Jag menar att det som vi ser hända av radikalisering i människors åsikter inom loppet av ett par år hjälper oss att förstå framväxten också av fundamentalism och liberalteologi och hur dessa båda motpoler utvecklats också över tid.
Fortsätt läsa