När den egna bibeltolkningen anses vara självklar och att ”människors förstånd” aldrig får styra tolkningen uppstår ibland stor humor. I detta inlägg ska jag gå igenom en omtolkning av Bibeln som enbart gjorts av ungjordskreationister, när vetenskapen utsatt dem för en press de inte kunnat ignorera. (I resten av inlägget skriver jag bara kreationister, men jag undantar alltså gammaljordskreationister som tror på en lokal flod.) Detta inlägg handlar om begreppet slag (kind på engelska), som förekommer bland annat i 1 Mos 1:24f:

Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24f, NuBibeln, min betoning

Teologihistoriskt har det tolkats som oföränderliga arter utifrån det sätt att tänka kyrkofäderna ärvde från grekisk filosofi. Deras tolkning har ingen kvar idag. Frågan är vad vi har i stället?

Min övergripande tes i denna serie artiklar är att kreationismens omtolkningar sker ad hoc, utan någon genomtänkt hermeneutik, och teologin som uppstår är därför dålig.

I mitt förra inlägg beskrev jag två omtolkningar som gjorts genom teologihistorien där Bibelns ”klara ord” i själva verket varit beroende av den samtida förståelse. Det ena exemplet var himlavalvet, en kupol som omger jorden enligt en enig tolkningstradition åtminstone fram till senmedeltiden, och det andra var den ptolemeiska världsbilden, som försvarades också med bibelord. Det var naturvetenskap och inte exeges som fick oss att överge dessa bibeltolkningar.

När det gäller slagen/arterna av växter av djur ska jag titta på dessa frågor:

1. Vad säger bibeltexterna egentligen? Svar: Ordet min kan inte användas för regelrätt biologisk kategorisering av organismer, men om vi ändå skulle föröka göra det står det åtminstone för betydligt snävare indelning än hur nutida kreationister använder det.
2. Hur uppstod den traditionella tolkningen? Genom påverkan från grekisk filosofi.
3. Varför tvingades teologerna göra omtolkningar? När nya djurarter hittades på andra kontinenter och från äldre tider (paleontologin) blev arken för liten att rymma ett var av varje art.
4. Hur ser den kreationistiska omtolkningen ut? Hypersnabb evolution på ett sätt som strider både mot vetenskapen och mot såväl exeges som tolkningstradition.

OBS! På förekommen anledning upprepar jag detta. Kommentarer och frågor från någon som inte gjort sig besväret att läsa hela inlägget kommer varken att publiceras eller besvaras.

Bakgrund: Biologisk systematik

Känner du till hur organismer uppdelas inom nutida biologi kan du hoppa till nästa rubrik.

Aristoteles började indela allt som förekommer i naturen i tre riken: Djur, växter och mineraler. För djuren använde han två begrepp, γένος (génos), som blev genus på latin, och εἶδος (eidos), som blev species på latin. Som vi ser längre ner använder engelskan dessa två ord än idag, men inte enligt Aristoteles sätt att använda orden.

Med Carl von Linné (1707–1778) påbörjades det moderna klassifikationssystemet (taxonomin). Alla arter identifieras med ett dubbelnamn som består av släktet, vilket skrivs med inledande versal, och arten: Homo sapiens, Panthera tigris (Tiger), Pinus sylvestris (tall), Parus major (talgoxe), Omocestus viridulus (grön ängsgräshoppa).

Arter ingår i släkten, som ingår i familjer, som ingår i ordningar, som ingår i klasser, stammar, riken och till sist domäner. Därtill finns det numera många mellannivåer.

Linné började bygga upp sitt system utifrån morfologiska likheter (liknande uppbyggnad och utseende). Idag används förmodade evolutionära samband och DNA för att göra indelningarna.

Det kan också vara värt att kunna de engelska orden för de olika stegen. De två som inte heter alls likadant som på svenska är Genus = släkte och Phylum = stam.

Begreppet art är förvånansvärt svårt att göra en exakt definition av, men i dagligt tal syftar det på en viss distinkt typ av djur eller växter. En definition av begreppet art introducerades av Ernst Mayr (1904 – 2005), en av de mest kända evolutionsbiologerna genom alla tider. En art enligt Mayr var djur och växter som kunde para sig med andra och få fertil avkomma. Korsning mellan häst och åsna kan göras, men avkomman blir steril. Häst och åsna är alltså olika arter. Olika arter av kattdjur kan få hybrider till avkomma, som i något fall i sin tur också kunnat få avkomma de också. Mayrs definition stämmer inte helt på dem och den har också andra problem, vilket gör att den inte används längre inom biologisk vetenskap. Den är dock välkänd och fungerar som en grov fingervisning.

Bibeltexterna i första Moseboken

Det hebreiska ordet är מִין (min). Det förekommer 32 gånger i Bibeln. Det finns på dessa platser: 1 Mos 1:11f; 1:21; 1:24f; 6:20; 7:14; 3 Mos 11:13-30; 5 Mos 14:11-18; Hes 47:10. Som synes är urhistorien (1 Mos 1 – 11) det främsta stället där ordet används. Sedan används det i en lagtext i 3 Mos om tillåten och otillåten föda, och denna lagtexts upprepning i 5 Mos. Utanför Moseböckerna förekommer ordet en gång, i en profetia i Hesekiel om att Döda Havet en gång ska vara fullt av liv och rymma ”fisk av al­la de slag” (B2000).

Vi börjar med några av förekomsterna i urhistorien. Det är dessa verser som kreationisterna bygger upp sin teologi runt.

Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter.

1 Mos 1:11f, NuBibeln, min betoning

Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott.

Samma verser i B2000, min betoning

Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.

1 Mos 1:24f, NuBibeln, min betoing

Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Och det blev så. Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

Samma verser, B2000, min betoning

I hebreiskan upprepas ”efter deras slag/arter” en gång för varje nämnd grupp av djur, boskap, kräldjur och vilda djur, både i befallning och resultat. Det finns alltså flera slag av boskap, flera slag av kräldjur, flera slag av vilda djur.

Så här långt kan vi dra några slutsatser:

• Uppdelningen är främst gjord utifrån djurens relation till människan och vilken nisch de fyller. Boskap kan ju vara närmare släkt biologiskt med vilda djur än med andra boskapsdjur. Nötkreatur (Bos taurus) är oxdjur (Bovinae) och därmed släkt med bufflar, bisonoxar och visenter, närmare än med får, getter, grisar och hönsdjur. Gissningsvis var Abel fåraherde och inte cowboy (1 Mos 4:1ff). På andra ställen ser vi hur valar och fiskar hålls samman (de finns i vatten), liksom fåglar och fladdermöss (djur i luften). I 1 Mos 1:28 uppmanas människan att ”härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. Funktionella nischer, inte biologi.
• Våra nutida släktes-och artbegrepp var inte uppfunna och det är oklart vilken bredd ett slag kan tänkas ha. Eftersom boskap består av olika slag bör det vara mycket snävt. Alla nötkreatur är av samma art, med dagens språkbruk. Andra mestadels domesticerade besläktade djur, som jakar och vattenbufflar är distinkta arter.
• En oklar översättningsfråga, åtminstone med min begränsade kunskap i hebreiska, är om Gud skapar djur av olika slag eller om texterna dessutom säger att dessa slag av djur i sin tur får avkomma inom sitt angivna slag. Frågan spelar dock bara roll inom vulgärdebatten om evolutionsteorin, där de mest oseriösa kreationisterna, som Kent Hovind, kan säga att ”ingen har någonsin sett ett djur föda en annan typ av djur” och liknande.
• Uppdelningen i slag eller sorter stämmer väl överens med det grundläggande mönstret i hela skapelseberättelsen, nämligen att Gud skiljer ljus och mörker, vatten från vatten, land från hav, man från kvinna. Skapelsen handlar om tilltagande ordning.

Tredje och femte Mosebok

Ordet min förekommer också i lagarna om ren och oren föda. I uppräkning av djur nämns vissa med namn, andra i klump:

falk av alla arter
korp av alla arter
hök av alla arter
alla arter av pipare
gräshoppor av alla slag
alla sorters ödlor

Från 3 Mos 11, NuBibeln

Här ser vi i de tre första exemplen hur det vi idag kallar släkten och möjligen underfamiljer (en mellannivå mellan släkten och familjer) i sin tur sägs bestå av olika min. De tre sista exemplen (pipare, gräshoppor, ödlor) är idag benämningar på grupper av djur högre upp i taxonomin, men dessa delas som sagt upp i mindre min.

Vi kan dra dessa slutsatser:

• Uppdelningarna har ingen som helst zoologisk konsekvens. Det talar starkt emot tanken att ordet min kan användas som underlag för en alternativ taxonomi. Det ingick helt enkelt inte i Guds syften när texten kom till genom Andens inspiration.
• Om man trots detta skulle försöka sig på att dela in djur och växter i grupper kallade min, bör varje sådan grupp vara väldigt snäv och bara innehålla en eller ett par arter. En min kan inte utifrån Bibelns språkbruk motsvara en familj eller ett släkte.

Detta är ett tråkigt sätt att göra exeges. Jag har inte främst försökt att förstå vad texterna har för egentligt budskap och vad de vill säga oss idag. Agendan har satts av kreationismen och därför har jag koncentrerat mig på de aspekter av texterna som berör kreationismens vantolkning av dem.

Den traditionella tolkningen

Kyrkofäderna läste inte Gamla Testamentets texter i ett vakuum. De var påverkade av sin samtids kultur (de också). När de såg att Gud skapat slag av djur och hur de samlats till Noas ark tolkade de orden enligt grekisk filosofi. För det första innebar denna att alla djurarter hade en form. Formen är materiens organiserande princip. Platon drev denna tanke till sin spets med sin idélära, men den fanns också hos Aristoteles.

En konsekvens av detta är att djurarter är helt oföränderliga. En sådan syn rimmar självklart dåligt med såväl Lamarcks transmutation av arter som med Darwins utveckling genom naturligt urval. Denna fixerade syn på djurarter tolkades från kyrkofäderna, genom medeltiden och in i den moderna tiden som att Gud skapat alla djurarter i färdigt skick. Så trodde exempelvis Carl von Linné (1707 –1778), vilket inte hindrade honom från att indela människan med övriga primater.

Den traditionella synen utesluter alltså tanken på att alla arter av kattdjur skulle kunna komma från en gemensam art av urkatt eller att kaja, kråka och skata skulle komma från en gemensam kråkdjursart.

Än så länge var begreppet art inte väldefinierat, utan man utgick från självklara skillnader mellan exempelvis lejon och tigrar. När den moderna tiden kom och Linné och andra med honom aktivt började leta efter nya arter över hela världen kunde små skillnader i utseende anses vara skäl att kalla något en ny art. Små skillnader kallar vi idag för variation inom arter, underarter eller raser.

Den traditionella tolkningen rymde alltså dessa båda delar:

1. Arter förändras inte och de uppfattas snävt.
2. På arken samlades ett par av varje art.

Det blir trångt på arken!

Upptäckter av nya farleder och kontinenter påbörjades under 1400-talet och tog fart på allvar med Vasco da Gama och Christofer Columbus. Snart började nya djurarter bli kända för européerna. Regelrätta forskningsexpeditioner för att söka bland annat efter djur och växter blev viktiga under 1700-talets upplysning. Linné och hans lärjungar är ett exempel. Upptäcktsresanden Alexander von Humboldt (1769 – 1859) blev en stor hjälte i hela Europa. Det som gjorde Darwin känd var hans forskningsresa med fartyget Beagle 1831 – 1836.

Till detta kom den begynnande paleontologin. Fossil av döda djur upptäcktes och efter ett tag insåg alla att detta främst var arter av djur som inte längre finns.

Efter 400 år av upptäckter av djurart efter djurart uppstår ett problem. Arken blir för trång!

Parallellt med detta gjorde geologerna upptäckt efter upptäckt så att det blev svårt att tänka sig att jorden inte skulle vara mycket äldre än 6000 år. Till detta kom andra problem kring den traditionella synen. Davis A. Young har skrivit utförligt hur detta gjorde att teologerna tvingades tänka om sin bibeltolkning. (Det är fyra timmars läsning för den hugade!)

Jag koncentrerar mig i detta inlägg på storleken på arken kontra antalet djurarter som tänktes vara ombord. Redan på 1800-talet såg man andra problem, som diskuteras än idag. Hur kunde djuren ta sig till arken från alla kontinenter och hur kunde de ta sig tillbaka? Varför spred de ut sig enligt det mönster som de gjorde? Etc. Alla dessa andra frågor kan kreationisterna ge någon slags förklaring till, men antalet djur kontra arkens storlek kräver en omtolkning, vilket alla – precis alla – har gjort.

Debatten som följde upptäckten av alla nya djurarter visar oss att den traditionella tolkningen var precis som jag beskrev den ovan. Hade man redan före 1800-talet tänkt att slagen av djur på arken kunde rymma flera arter skulle den debatten inte uppstått.

Problemet kan få olika lösningar. Dessa tre uppstod på 1800-talet.

1. Floden ska tänkas som lokal, inte global. Denna tolkning blev dominerande bland bibeltroende kristna under 1800-talets senare halva.
2. Floden ska ses som icke-historisk eller som återanvändning av ett folkminne om översvämningar som givits en teologisk uttolkning.
3. Gud löste det genom mirakel, typ som i filmen Älskling jag krympte barnen. (Så trodde jag på den tiden jag tänkte att floden verkligen var global, men de exegetiska och filosofiska problemen med denna syn gör att nästan ingen hävdar den i offentlig debatt.)
4. Icke-lösningen, att bara kalla det ett outgrundligt mysterium. För den lilla spillra som fanns av kristna som trodde att floden var global för 100 år sedan var denna icke-lösning den vanligaste hållningen.

De senaste 50 åren har en ny omtolkning vuxit fram och fått en dominerande ställning bland ungjordskreationister. Låt oss titta på detta femte alternativ.

NuBibelns förklaring

Jag citerar ovan NuBibeln och inte bara B2000, eftersom NuBibeln är översatt av Aila Annala, som är gift med en Sveriges mest kända kreationister, Vesa Annala, och AIla har själv deltagit i debatter i ämnet.

Så långt som jag läst i NuBibeln i stort gillar jag ofta hur Aila översatt texten. När vi kommer till verserna ovan i urhistorien undviker NuBibeln konsekvent ordet art, vilket jag tror att den gör rätt i. Det hebreiska ordet är som sagt på tok för diffust för att motsvara vårt nutida artbegrepp. Därmed inte sagt att NuBibeln är perfekt. I noten till 1 Mos 1:11 står det:

Sort, eller art som ordet ofta översätts, är ett mer omfattande ord i hebreiskan än i vårt språk. Ofta syftar det på djur/växter som kan föröka sig sinsemellan (t.ex. hunddjur), men ibland verkar det användas i ännu vidare betydelse (t.ex. kräldjur i v. 24)

Not i NuBibeln, till 1 Mos 1:12

Enligt noten är alltså ordet min ”mer omfattande” än vårt ord art i hebreiskan och kan till och med inkludera alla kräldjur, som en enda sort. I nutida biologisk indelning är vi alltså uppe på nivån klass.

Jag ser inte alls hur man kan dra slutsatsen att kräldjuren skulle utgöra ett enda slag i vers 24. Tvärtom verkar kräldjuren precis som alla andra vara uppdelade i olika slag de också.

Noten säger också att ordet min syftar på djur och växter som kan ”föröka sig sinsemellan”, vilket till sin formulering påminner just om Mayrs artbegrepp, men genom att exemplet hunddjur används blir det tydligt att här är det Annalas kreationism och inte hennes kunskaper i hebreiska som talar. Vi är nu framme vid kreationisternas baraminologi, deras lära om skapade slag av djur.

Baraminologi

Ett hebreiskt ord för att skapa är bará (בָּרָא), med betoningen på andra stavelsen, ba-RA. Kombineras det med min, blir det baramin, skapat slag. Nutida kreationister försöker göra en egen biologisk klassifikation. Läran om de skapade slagen kallas baraminologi.

Det finns idag 34 levande arter hunddjur. Till det kommer ett antal utdöda. Även om deras utveckling inkluderar korsparning som skapat genflöde och hybridzoner kan vi säga med tillförsikt att en ökenräv (Vulpes zerda) inte skulle kunna para sig med en gråvarg (Canis lupus). Dessa kan alltså inte ”föröka sig sinsemellan”. Det vet naturligtvis Aila Annala. Hennes kortfattade förklaring i noten bör därför uttolkas ”djur växter vars evolutionära ursprung är gemensamt så att deras förfäder kunde föröka sig sinsemellan”. En gång i tiden var alltså skillnaden mindre än vad den är idag. Nya arter har utvecklats.

Baraminologin tillåter alltså att nya arter utvecklas genom evolution. Den menar dock att det finns en bortre gräns för vad evolution kan göra, som grovt går ut på följande:

• Inga nya typer av förmågor eller organ kan tillkomma genom evolutionen. Det vore utveckling.
• Ingen ”ny information” kan tillkomma, bara omsortering av befintlig information. Annorlunda uttryckt: Mutationer av DNA kan aldrig skapa något nytt, bara förändra något befintligt.

Kreationistisk argumentation runt mutationer lägger mycket energi på att säga att de oftast är skadlig och någon gång neutrala, men de kan enligt dem alltså aldrig komma med något nytt, för då skulle ett slag av djur kunna ha gemensamt ursprung med ett annat slag.

Det är denna gräns som kreationister syftar på när de accepterar mikroevolution men inte makroevolution.

Jag går nu inte in på den omfattande biologisk-vetenskapliga kritik som riktas mot kreationismens egna version av evolutionen. För den som vill grotta ner sig i den har Joel Duff mängder av material på sin webbplats Naturalis Historia. Jag vill för närvarande se på det yttre tryck som kreationisterna behöver hantera och som förklarar hur baraminologin uppstått och utvecklats.

Kreationismen utsatt för press

Jag beskrev ovan pressen som den traditionella tolkningen av Noas ark utsattes för när fler arter upptäcktes fram till 1800-talet. Om man lägger till alla som upptäckts från mitten av 1800-talet och fram till våra dagar och alla som vi på goda grunder kan förmoda finns på ännu ej utforskade platser så rör det sig om åtskilliga miljoner. Detta skapar en press på baraminologin att vidga bredden på antalet arter som får finnas i samma slag. Alla nu levande och miljontals utdöda djurarter ska ju kunna komma från djuren i arken.

Den andra pressen är det ökade tempot i evolutionsforskningen. Ju mer som upptäckts, desto svårare att förneka att arter utvecklas till nya arter. Men denna sista press har alltså blivit kreationismens räddningsplanka. Genom att tillåta evolution av arter inom varje slag kan antalet arter krympas nog för att få plats på arken.

Den traditionella tolkningen, att arter inte utvecklas, har alltså blivit övergiven, men inte på grund av bibelforskning som står på egna ben, utan genom yttre press som kräver en förändrad position.

Skulle en kreationist kunna göra någon slags resonemang om hur ordet min används i hebreiskan och besläktade språk för att göra sin tolkning möjlig? Det tar jag för givet. Men min poäng är att det inte var så det gick till. Evidens utanför Bibeln styrde tolkningen av Bibeln. Det rimmar illa med självbilden.

Omsvängningen i ungjordskreationisternas tolkning har kartlagts av Joel Duff till 50-talet, men det var först på 90-talet som denna nya tolkning började spela en avgörande roll inom rörelsen. Det var också under 90-talet som de skapade slagen vidgades från att tidigare ha motsvarat släkten eller delar av släkten till att motsvara familjer eller rent av klasser. När man berättar vad som står i nutida kreationistisk litteratur reagerar många med förvåning, också kreationister och detta är en lära som direkt motsäger många andra argument som framförts inom rörelsen. Den är dock vad den största kreationistiska organisationen, Answers in Genesis, lär och vid besök på deras skapelsemuseum eller The Ark Encounter mös besökaren av att denna baraminologi framförs med eftertryck.

Utvecklingen av arter inom slag låter som en begränsad evolution, men på ett sätt är detta precis tvärtom. Denna syn kallas med rätt för hyper-evolution, eftersom den tänks gå ofantligt snabbt.

För att förstå hur extrem den position är som kreationismen försätter sig i kan vi se på den förmodade farten i deras mikroevolution. Normalvetenskapen räknar med att dagens alla arter av kattdjur utvecklats från ett gemensamt ursprung som fanns för 35 miljoner år sedan och hunddjurens ursprung fanns för ca 40 miljoner år sedan. Enligt kreationisters baraminologi har detta i själva verket hänt på mindre än tusen år. Mindre än 600 år efter att urkatterna lämnat arken fanns det lejon i Mellanöstern (1 Mos 49:9). Nu sker inte evolution i jämn takt, men vi pratar om evolutionära förlopp som är åtminstone tusen gånger snabbare än vad de tänks vara inom normalvetenskapen.

En vetenskaplig kommentar kan jag inte låta bli, för att visa hur extrem i kubik baraminologin är. Det som förvärrar den ytterligare är att evolution sker långsammare ju mindre en population är. Att gå ner på två exemplar är en genetisk flaskhals som skulle fått evolutionen av dessa slag av djur att snarare minska i fart med faktor tusen, inte öka i fart med samma faktor. Det är sannerligen en extrem evolutionsteori!

När kreationister skriver tolkningshistoria

De stora kreationistiska organisationerna är naturligtvis medvetna om att den egna tolkningen av urhistorien varit långt ifrån allenarådande i kyrkans historia. De har därför också en egen historieskrivning om bibeltolkningen hos kyrkofäder, medeltida teologer, reformatorer, m.fl. De ser en ideal tolkning av Bibeln som att den ska läsas ”rättframt” eller ”enkelt” att dess innebörd inte behöver förstås utifrån den kulturella situationen vid tillkomsten av texterna. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om denna beståndsdel i fundamentalismen, Bibeln blir ”self contained” och utom tid och rum. Det enda som krävs för att förstå den är språkkunskaper.

Eftersom detta är idealet bedöms alla teologer bakåt i tiden med frågan om de levt efter detta ideal eller om de påverkats av sin samtids föreställningar. I dessa historiska skildringar av kreationisterna framgår därför deras idealbild för bibeltolkning tydligare än kanske någon annanstans.

Som jag nu redovisat i detta inlägg och i det förra lever alltså kreationismen själv inte upp till sitt ideal.

Ett andra problem med denna historieskrivning är att den är helt orimlig. En kyrkofader som Augustinus hade inte en av/på-knapp i sitt förstånd som gjorde att han ena sekunden läste Bibeln i ett vakuum och nästa sekund läste den präglad av samtidens filosofi. Men just så beskrivs det av kreationister. När Augustinus sa att alla arter av djur skapats direkt, utan evolution, så resonerade han ”bibliskt”, men när han i samma andetag sa att skapelseveckan var symbolisk pedagogik, så var hans tolkning en ”kompromiss”. Då var han försvagad och kunde inte se klart vad ”Bibeln säger”.

I själva verket var kyrkofäderna ständigt påverkade av sin samtids mentalitet och filosofi, oavsett om de sa sådant som kreationister idag uppskattar eller om de sa raka motsatsen. Kreationisternas analysredskap när de tolkar historien är helt enkelt uselt.

Detta syns inte direkt i deras böcker och artiklar. De leder nämligen sin egen tolkning av tolkningshistorien i bevis med många citat. Problemet är att för att förstå något som detta räcker det inte enbart med citat. Så kallad quote mining, att hämta citat som till synes stödjer den egna åsikten utan att ta tillräcklig hänsyn till kontext, är vanligt förekommande inom kreationismen. Så är det också här. En betydligt mer insiktsfull genomgång av kyrkofädernas sätt att läsa urhistorien får man i Craig D. Allerts bok Early Christian readings of Genesis one: patristic exegesis and literal interpretation.

Att läsa om är tillåtet och nödvändigt

Så här långt brukar jag höra invändningen, men läser inte du själv om Bibeln på ett nytt sätt? Varför klagar du då på andra när de gör det?

Mitt svar på detta är att jag självklart ofta hamnar inför situationer där min tidigare förståelse av en bibeltext utmanas och att det mycket väl kan leda till att jag drar nya slutsatser efter ett exegetiskt studium av texten. Att läsa om är inte bara tillåtet och nödvändigt för att den gamla förståelsen utmanas av ny kunskap. Det är en väsentlig del av att växa i tro och kunskap om Gud. Den som aldrig omtolkar växer inte!

Frågorna vittnar om att man lyssnat dåligt (eller att jag förklarat dåligt). Min poäng är att vi alla omtolkar och att vi alla triggas till att göra sådana omtolkningar ställda inför ny evidens, men att kreationisterna har en självbild av att just de inte ändrar sin bibeltolkning på det sättet. Det jag nu menar att jag bevisat är

• Att kreationisterna, åtminstone Ken Ham och de som följer honom, inte lever som de lär i fråga om omtolkningar.
• Att deras omtolkningar kan bli mer extrema än andras eftersom de annars måste överge sin åsikt.

Den traditionella omtolkningen är alltså omöjlig, men i stället för att göra en taktisk reträtt varje gång något sådant händer bör vi i stället fundera bredare. Vad är det för slags texter vi läser om den situation jag beskrivit i detta och förra inlägget uppkommer upprepade gånger? Det ämnar jag skriva om i sista delen av denna serie inlägg.