Kreationisters extrema tilltro till evolution

Detta inlägg är en efterskrift till mitt förra inlägg om kreationisters godtyckliga bibeltolkning. Jag tror att ganska få personer är medvetna om vad de större kreationistiska instituten faktiskt säger, och det inkluderar många av deras anhängare. I förra inlägget granskade jag hur naturvetenskaplig evidens har tvingat fram en omtolkning av de skapade slagen av djur som Bibeln påstås tala om. Denna omtolkning inkluderar en extremt snabb evolution. På arken ska alltså Noa ha haft ett par av varje slag av djur, varifrån alla nu levande arter har utvecklats genom hypersnabb evolution. Jag tänker med ett exempel visa hur extrem denna tilltro till evolution är. Jag ska prata om mammutar.

Mammut med stora svängda betar och brun päls.
Mammut utställd på Royal BC Museum i Victoria (Canada). Pälsen är lånad från myskoxar.

Detta inlägg gäller ungjordskreationism, inte gammaljordskreationism, men för att det inte ska bli så långt att skriva säger jag kort och gott kreationism i resten av inlägget.

Som utgångspunkt citerar jag ingressen från Wikipedia (2020-04-16), korrigerad med uppgifter från den engelskspråkiga versionen.

Mammutar (Mammuthus) är ett utdött släkte elefantdjur som härstammar från elefanter som för cirka 3 miljoner år sedan vandrade norrut från Afrika. Fossil av mammut är kända från Afrika, Europa, Asien och Nordamerika. Mammutarna hade vanligen långa böjda betar, och de arter som levde långt norrut hade tjock päls. Populärt brukar ullhårig mammut (Mammuthus primigenius) åsyftas när begreppet används eftersom den mest motsvarar sinnebilden av en mammut.

Många kopplar ihop mammutar med europeisk istidsfauna. I själva verket levde mammutar jämsides med elefanter under mer än fyra miljoner år i tropiska Afrika, en längre tidsperiod än deras arktiska anpassning. Även ullhårig mammut var förmodligen flexibel i såväl födoval som anpassning, och kunde teoretiskt existera även på varma breddgrader. I deras magar har man funnit vanligt gräs, vilket växer överallt.

De äldsta kända fossila fynden av mammut är från pleistocen (1,8 miljoner–11 550 år sedan) och de sista kvarlevande medlemmarna av arten ullhårig mammut dog förmodligen ut på Wrangel-öarna i Sibirien för ungefär 4 000 år sedan.

Så nära! Visst hade det varit kul om de överlevt till våra dagar. Nåväl, lägg märke till följande punkter som normalvetenskapen håller som troliga :

  • Mammutar är ett släkte, inte en art. De fanns alltså flera arter. Alla var inte ullhåriga.
  • Mammutarna antas ha kommit från Afrika och de skiljde sig från elefanterna för mer än 5,5 – 6,3 miljoner år sedan. (En halv miljon år tidigare skiljde sig den gemensamma förfadersarten till mammutar och asiatiska elefanter från de afrikanska elefanterna.)
  • Mammutarna som vandrade norrut utvecklades i steg. Den ullhåriga mammuten utvecklades för ca 300.000 år sedan.
  • De ullhåriga mammutarna förökade sig till ett mycket stort antal och spred sig över tre kontinenter, Europa, Asien och Nordamerika.
  • Släktet mammut tillhör familjen elefanter (Elephantidae) som tillhör ordningen elefantdjur (Proboscidea). Uppemot 350 arter har funnits i denna ordning, men bara tre arter finns ännu kvar: Afrikansk savannelefant (de största), afrikansk skogselefant (inte alltid räknad som en egen art) och asiatisk elefant. (Några källor säger 500 arter, inte 350.)

Mycket forskning återstår. Ännu har (mig veterligen) ingen komplett sekvensering gjorts av mammutars DNA, varför de evolutionära sambanden mellan dem och elefanter kan komma att beskrivas något annorlunda i framtiden, men inte mycket. För detta inlägg spelar det mindre roll.

Enligt den kreationistiska läran om slag av djur (baraminologi), kommer alla Elephantidae från två exemplar som fanns ombord på arken för cirka 4500 år sedan.

Proboscidea. Flera olika slags elefantdjur i olika storlek, med olika längd på snablar, betar och annat.
En illustration på variationerna inom släktet elefantdjur. Jag nöjer mig med en delmängd av dessa i detta inlägg.

Jag är med detta urval ytterst generös mot kreationisterna. På Answers in Genesis (AiG) sida skriver en av de ledande namnen inom rörelsen, Michael J. Oard, att han håller det för möjligt att alla 500 kända arter av ordningen Proboscidea troligen var ett enda skapat slag, och han nämner att Jonathan Sarfati, ett annat tungt namn inom rörelsen, menar att så faktiskt är fallet. Jag nöjer mig med familjen elefanter. Oard är nästan helt säker på att också mastodonterna kommer från samma elefantpar på arken som elefanter och mammutar. (Enligt normalvetenskapen divergerade mastodonter från elefanter för 27 miljoner år sedan.) Alla svårigheter jag skriver om nedan skulle förvärras betydligt om Oards indelning var korrekt och bortom alla proportioner absurda om Sarfatis indelning stämmer. Det är absurt nog, som vi ska se, även utan detta.

Stort djur med snabel och gigantiska betar
Mastodonter som Charles R. Knight tänkte sig dem. Målning från 1897.

Vi känner till följande släkten av Elephantidae:

Detta är alltså släkten. Inom dem fanns det minst ett par arter. Vi talar alltså om minst 25 arter, troligen mångdubbelt fler, som utvecklats från paret på arken. De har utvecklats, förökats i så stor mängd att det finns spår av dem i form av fossil och i de flesta fall dött ut före antiken, enligt kreationismen.

Det som gör denna evolutionära och populationsmässiga bedrift så exceptionell är att elefanter har lång tid fram till könsmognad, lång dräktighetstid och få ungar per hona. Om vi utgår från den asiatiska elefanten, vars siffror mammutarna torde ha kommit nära, så uppnås könsmognad hos tjurar efter 12 till 15 år. Honorna blir könsmogna ett par år snabbare. Dräktighetstiden är 18 till 22 månader. Honorna blir sällan dräktiga innan ungarna slutat dia, vilket ger ett intervall på fem år per födsel. Man räknar på att en ny generation uppstår på 22 år. Vilda asiatiska elefanter lever i genomsnitt 60 år. Ett teoretisk tak är att varje hona skulle kunna föda 10 ungar, men normalt får varje hona 5 till 6 ungar. Om mer än en unge föds åt gången är risken stor att båda dör.

Med dessa fakta i åtanke ska vi svara på två frågor:

  1. Hur snabbt kunde mammutarna föröka sig till de stora antal som sannolikt fanns?
  2. Hur snabbt kunde de utvecklas som art efter att deras anfader och anmoder klivit av arken?

Svaret är att i båda fallen är det tänkta tempot omöjligt att uppnå inom den kreationistiska modellen. Kombinationen av de två blir helt omöjlig. Detta kan helt enkelt inte ha hänt. Men låt oss göra ett försök att få ihop det.

Innan dess vill jag påminna om att den kreationistiska rörelsen inte talar med en enad tunga. Jag hänvisar dock till Oard, Sarfati och Answers in Genesis, samt till flera svenska kreationister inom föreningen Genesis, som alla verkar anamma modellen med hypersnabb mikroevolution efter floden. Detta är inte alla kreationisters modell, men den är mainstream.

Parametrar

Uppdatering 2020-09-17: Det visar sig att de uträkningar jag gör nedan har kreationister också gjort. Jag lägger till ett PS på slutet.

De kreationistiska modellen, så som den utformas av (AiG), explicit och implicit, ser ut så här, i grova drag:

  1. Det fanns ett par djur ombord på arken som alla Elephantidae kommer ifrån.
  2. Detta par vandrade från Ararat till Afrika. På väg dit förökades de.
  3. I Afrika ökade det totala antalet samtidigt som nya arter uppstod genom mikroevolution.
  4. När den första arten mammutar utvecklats spred de sig över delar av Afrika och en eller ett par flockar vandrade norrut.
  5. På plats utanför Afrika har dessa utvecklats till en ny art, stäppmammuten. (En annan utvecklingsgren blev den asiatiska elefanten, vars utveckling jag alltså räknar som parallell med mammutarna i detta exempel.)
  6. Från stäppmammuten har sedan den ullhåriga mammuten utvecklats och den bredde i sin tur ut sig över stora delar av Nordamerika, Asien och Europa, enligt karta nedan. Både stäppmammut och ullhårig mammut vandrade till Amerika över Berings sund.
  7. Columbiamammuten utvecklades sedan från den ullhåriga mammuten i Amerika. Den bredde ut sig söder om de arktiska områdena, men är så nära besläktad med den ullhåriga mammuten.
  8. När istiden tog slut dog all megafauna i Eurasien och Amerika, inklusive alla mammutar.

Normalvetenskapen räknar med en delvis annan ordning. Jag har försökt att göra den så snäll som möjligt för kreationismen, för att om möjligt kunna trycka ihop ett skeende som normalvetenskapen säger tog miljontals år till några hundra år.

Hur många hundra år då? Vi behöver titta på några andra parametrar.

  • Floden var för knappt 4500 år sedan. AiG följer biskop Ussher och säger att den inträffade 2348 f.v.t. Jag kommer vara snäll och räkna på år 2500 f.v.t.
  • Istiden når sin kulmen år 1848 f.v.t enligt AiG. (Kreationister räknar med en enda istid som började efter floden. (Geologerna räknar med många.) Jag kommer att räkna på en kulmen år 1800 f.v.t.
  • Jag räknar med att kreationisterna inte invänder mot normalvetenskapen när det gäller isens utbredning under istiden. Däremot accepterar jag deras idé om att isarna inte kom och gick i flera omgångar, utan att vi enbart haft en enda glacial period.
  • Jag räknar med att det som mest fanns 10 miljoner ullhåriga mammutar i världen och att den toppen nåddes när mammutarna enligt normalvetenskapen dog ut, alltså 2000 f.v.t. eller 500 år efter floden. Jag räknar med ett snabbt utdöende därefter på några hundra år.

Utmaningen nu blir alltså att trycka in punkt 1 till 7 ovan mellan år 2500 f.v.t. och år 2000 f.v.t.

500 år i stället för 5 miljoner år. Men problemen har bara börjat med den siffran.

Vi behöver titta på de begränsningar som istiden utgjorde. Först en karta som visar isens maximala utbredning:

Norra halvklotet. Is markerad med färg. Den täcker nordeuropa ner till Alperna och hela nuvarande Ryssland fram till mitten av Sibirien, Kamtjatka och området norr om det till Beringssund, södra Alaska och hela nuvarande Kanada.
Isens största utbredning. Lägg märke till att den når Berings sund på Asien-sidan och hela dagens Kanada.

Jag gör en egen bild av det område som är av intresse för våra frågor:

Isen täcker halvön jämte Beringssund, södra Alaska och Kanadas västkust.
Isen täcker hela Tjuktjerhalvön, södra Alaska och hela Kanadas kust mot Stilla Havet ner till där Seattle ligger idag.

Om Mammutar skulle vandrat från Asien till dagens USA under istidens maximala utbredning hade de alltså två gigantiska glaciärer att ta sig över. Först på Tjukterhalvön, en sträcka 400 kilometer. Sedan från Alaska till dagens Seattle, mer än 2200 kilometer. Kan vi vara överens om att dessa sträckor är för långa för att mammutar på vandring skulle överleva och inte svälta ihjäl? 220 mils vandring utan utstakat mål och utan kompass så att de inte ens skulle gått raka vägen skulle ta några månader.

Men det blir värre. Alaska och Sibirien i övrigt var inga matstationer, utan arktisk öken.

Detaljerad karta över olika växtzoner under nedisningen
Längst uppe till höger på denna karta ser vi att större delen av Sibirien är polaröken. Uppe till vänster ser vi att detsamma gäller Alaska.

Först måste mammutarna alltså ha gått över 3500 kilometer polaröken, sedan över 400 kilometer is, sedan 500 km polaröken och till sist 2200 km is igen. Om de gick raka vägen.

Siffrorna kan halveras, vilket jag aldrig sett någon kreationist föreslå, eller minskas med 90 %. Det är ändå för långa sträckor.

Slutsatsen som vi kan dra är att mammutarna måste påbörjat sin vandring till Nordamerika innan is och polaröken hunnit breda ut sig på detta sätt och det fortfarande fanns möjlighet att finna föda på vägen.

Om istiden började strax efter floden, låt säga 100 år, så bör isen och polaröknarna varit för stor redan 300 år efter floden, men jag är snäll igen och säger att vandringen till Nordamerika var klar 400 år efter floden. Punkt 1 till 6 ovan måste alltså ske på 400 år. Löjligt snällt räknat.

Förökningstakt och generationer

För nästa del i matematiken räknar jag på nytt snällt:

  • Kon på arken var dräktig och födde så fort de klev av den.
  • Varje ko som härstammade från paret på arken kunde få sina första kalvar efter 8 år och får sedan en kalv vart fjärde år upp till 10 kalvar.
  • 5 kalvar av 8 överlevde tills de själva fått lika många kalvar. Rovdjur, mänsklig jakt, sjukdomar, svält och olyckor drabbade alltså 3 av 8. Jag räknar på att kalv 3, 6 och 8 är de som dog i början.
  • Efter 200 år och hade elefanterna blivit fler och konkurrens om födan och fler fiender innebar att tillväxttakten minskar något.
  • Jag räknar på en generationslängd på ca 17 år eller 6 generationer per 100 år.

Efter 50 år fanns 100 elefanter. Därefter stabiliserade sig ökningen på ca 5 % per år i 100 år och därefter 4 % per år. Jag avrundar uppåt så att antalet tolvfaldigas på 50 år i början och åttafaldigas sedan.

Jag har räknat på siffrorna. Det är inte bara gissningar. Men de är som sagt mycket snälla mot kreationisterna. Det är alltså inte äkta populationsberäkningar. Det skulle ha missgynnat kreationisterna att använda sådana!

Dags att räkna på tempo

Om de elefanter som utvecklades till asiatisk elefant och alla mammutar började skilja sig från övriga elefanter efter 50 år fanns det alltså 100 djur i hela världen. Det är för få för att en delgrupp ska börja skilja sig från de andra, så någon evolution kan inte ha kommit igång. Djuren är framme i Afrika.

Ytterligare 50 år/3 generationer senare fanns det ca 1200 elefanter. Flockarna hade börjat skilja sig från varandra så att de kan utvecklas åt olika håll. Snällt räknat tänker vi att 200 av dem kunde bli ursprung till asiatiska elefanter och mammutar.

Palaeoloxodon antiquus var en representant för ett annat släkte inom elefantfamiljen. Dessa utvecklades parallelt med mammutarna och deras utbredningsområde var Europa och västra Asien. Normalvetenskapen säger att de fanns för mellan 780 och 30 tusen år sedan.

Ytterligare 50 år/tre generationer senare var arten som sedan skulle bli mammutar och asiatiska elefanter 2.400 individer och färdigutvecklad. På sex generationer!

Den arten bredde ut sig men började inom en generation också få en delflock som börjar utvecklades till mammutar. 200 år efter floden var mammutarna på väg att skiljas från asiatisk elefant. De var 400 gånger 12 = 4.800 till antalet. Några flockar, med summa 1000 mammutar, började vandra norrut.

250 år efter floden fanns det 8.000 mammutar utanför Afrika. Stäppmammuten började utvecklas från en delgrupp om 2000 individer.

300 år efter floden var stäppmammuten utvecklad. Hälften av dem var på väg att bli ullhårig mammut. Det rörde sig om 12.000 individer.

350 år efter floden fanns det färdigutvecklade ullhåriga mammutar. 100.000 individer fanns i hela världen. Några flockade vandrar på 40 år 4000 kilometer till dagens USA.

400 år efter floden fanns det 800.000 ullhåriga mammutar i hela världen. Columbiamammuten började utvecklas bland de som fortsatt söderut i Nordamerika.

Målet att nå 10 miljoner mammutar inom 500 år från floden är uppnått! De sista åren kunde rent av tillväxten minska till 3 % per år.

Det gick! Eller?

Bedömning av trovärdigheten

Scenariot ovan är inte hämtat från någon kreationist. Jag har på egen hand försökt att resonera som de brukar göra. Jag har gjort en pappersprodukt, en påhittad uträkning, som visar att det med extremt god vilja går att konstruera ett scenario som tillfredsställer kreationismens krav.

Frågan är inte om detta kunde hända. Frågan är om detta är vad som faktiskt hände, om scenariot är trovärdigt, när varenda parameter är tänjd bortom rimlighet.

Till detta kommer ett antal ytterligare observationer om var mammutar hittats och hur de varierat som arter och underarter, som jag inte tagit med och som skulle komplicerat bilden ytterligare

Tänk dig nu följande situation i en församling:

  1. Ledarna har lärt att Bibelns klara innebörd är att jorden är 6000 år och att floden var global.
  2. De har lärt att ett par av varje slag fanns på arken och att alla landlevande djur och fåglar härstammar från dem.
  3. De har lärt ut att Bibelns trovärdighet och evangeliets sanning står och faller med dessa påståenden.

Det scenario jag skissat på eller ett snarlikt måste därför vara sant, annars är Bibeln inte sann och tron har ingen grund. Att få kristna och sökare att acceptera denna förklaring är alltså helt nödvändig.

Baptistkyrkas anslagstavla. Evolution är vetenskapen att kalla Gud en lögnare

Om någon är ledare i kyrkan och inte ser hur oerhört svag denna position är, menar jag att den personen är olämplig att vara just ledare i Guds församling. Det skulle inte behöva förklaras mer än så här.

Det finns numera vittnesbörd i mängd och sociologiska undersökningar som visar att kreationism som denna gör att människor lämnar kyrkan och tappar tron. Undra på det!

Så här långt förväntar jag mig en invändning i form av frågan vad det är för fel på scenariot ovan. Den kommer förhoppningsvis inte från någon ledande kreationist. De borde veta bättre. Men deras anhängare i kyrkorna har sällan koll på dessa frågor. (Det har inte så värst många andra heller.) Jag hade kunnat ställa mig i en väckelsekristen församling och dragit till med min ovanstående modell som förklaring, där jag utelämnat ett par besvärliga detaljer som längden på en generation, och mötts av reaktionen att det skulle kunna ha gått till på det viset. Låt mig därför förklara lite till.

Arken som genetisk flaskhals

I en kommentar till mitt förra inlägg jämförde Erik Scherman (föreningen Genesis) mikroevolution med avel. Implicit eller explicit finns den hållningen hos många kreationister. Om vi ställer dessa frågor om avel kan vi se hur extremt scenariot ovan är:

  1. Hur många generationer tar det att avla fram en ny ras?
  2. Hur mycket större skillnad är det mellan arter än mellan raser?
  3. Hur mycket större skillnad är det mellan släkten än mellan arter?
  4. Finns det någon avel som börjar med bara två individer av en art och aldrig blandar in andra gener än deras?
  5. Vad går snabbast? Medveten avel utförd av människor eller mikroevolution i naturen?

I scenariot ovan utvecklas skilda släkten av djur på 200 år och 12 generationer. På 12 generationer kan man möjligen avla fram en ny häst-, kanin- eller nötkreatursras, om ens det. En ny art skulle kräva mer än hundra generationer när det sker genom mänsklig avel och dessutom tillgång till en bred genpool (se nedan). Ett nytt släkte kräver troligen mer än 1000 generationer. Och då pratar vi avel, snabbast tänkbara utveckling bortsett från genmanipulation i labb.

Mellan 1957 och 2001 ökade den genomsnittliga mängden ätbart kött på en gödkyckling från 800 gram till 3.1 kilogram. Kycklingavel sker med två generationer per år. Detta tog alltså nära 90 generationer. Detta ger en uppfattning om hur snabba förändringar kan vara inom avelstekniken.

Vad är störst skillnad genetiskt? En större kyckling kontra en mindre kyckling eller en ullhårig mammut kontra afrikansk savannelefant?

Kycklingaveln började heller inte med en enda höna och en enda tupp, vars avkomma enbart fick para sig med varandra. Avel som producerar många raser kräver tillgång till så bred genpool som möjligt. Två enskilda exemplar kan aldrig vara bärare av så mycket olika DNA. Inte ens om de var utvalda för att inbördes vara så olika varandra som möjligt, genetiskt sett, och ända kunna para sig och få fertil avkomma.

Höna
På medeltiden bestämde den katolska kyrkan att kyckling fick ätas under fastedagar. Det drev fram aveln redan för 1000 år sedan. Detta och annat om hönsdjurens inträde som mänsklig föda kan man läsa om i artikeln Hur en gammal påve hjälpte till att göra kycklingar feta i Sciencemag.

På samma sätt skulle det kunna ha funnits ett lejon och en tiger på arken. De kan para sig med varandra och i något enstaka fall har avkomman blivit fertil. Men här finns knappast genetisk variation nog för att få fram puma, ozelot, bondkatt, lodjur, leopard och pallas katt, och flera arter till. Avkomman från Lejon och Tiger kan på några hundra år enbart ge upphov till lejon. Tigrar och ett register av mellanformer dem emellan.

Och detta gäller avel. Mikroevolution är inte avel. Mikroevolution är långsammare.

Den snabbaste evolutionen i naturen som har brett stöd bland forskare sker genom genetisk drift. Genetisk drift kräver tre saker:

  1. En varierad genpool som utgångspunkt. Utvecklingen uppstår inte genom mutationer vid genetisk drift.
  2. Tillräckligt stora populationer. I scenariot ovan börjar jag skilja mammutar och asiatiska elefanter från de övriga elefanterna med en startgrupp om 200 djur, hundra honor och hundra hanar. Det är en oerhört låga siffra.
  3. Geografisk separation i form av en flod, en öken, en ravin, etc. Skulle djuren börja para sig tvärsöver uppstår ingen genetisk drift. Dessa plockas inte fram vid behov för att skapa evolution, men i scenariot ovan krävs en sådan barriär vart femtionde år.

Jag har ännu inte mött en enda kreationist som accepterar genetisk drift som mekanism för evolutionen. (Uppdatering 2021-01-05: Jag har nu sett något enstaka undantag där kreationister accepterar genetisk drift. För dessa fåtaliga kreationister gäller alltså inte denna del av mitt resonemang, men det står ju knappast och faller med den här delen.) De brukar enbart nämna genetisk drift för att de menar att uppkomsten av denna del-teori inom evolutionsvetenskapen ger dem rätt i fråga om att naturligt urval plus mutationer inte räcker för att förklara all utveckling. (Det sista har de rätt om.) Genetisk drift brukar beskrivas av kreationister som en slags fusk bland evolutionsforskarna eller ett implicit medgivande från deras sida om att de har fel. De var tvungna att hitta på något för att modellen inte fungerade.

Citat av Stephen Jay Gould, en av upphovsmännen till teorin om genetisk drift, används ofta av kreationister för att hävda att ”darwinism” inte fungerar. De är självklart ryckta ur sitt sammanhang på ett sätt som gör Gould fullständig orättvisa. (Detta förfaringssätt kallas quote mining.)

Kreationisterna avstår alltså (vanligtvis) från att hänvisa till den snabbaste form av evolution normalvetenskapen känner, men vill ändå hävda en evolution som är mångdubbelt snabbare än den.

Problemet upprepar sig när vi kommer till den enda tänkbara förklaringen till hur det genetiska råmaterialet skulle kunna bli varierat nog för att evolution från ark-elefant till columbiamammut skulle kunna ske. Om man utgår från två individer krävs att nytt genetiskt material bildas genom mutationer. Men är det något kreationister hävdar med emfas, så är det att det inte kan finnas något annat än skadliga mutationer.

Det hade i och för sig krävts några tusen generationer för att få fram de erforderliga mutationerna. Så även om de godkänt möjligheten till att komplettera ark-elefanternas genetiska material med mutationer, så hade det inte hjälpt. Men att säga nej till mutationen som möjlighet förvärrar trovärdigheten hos den egna modellen ytterligare, om möjligt.

Kreationister brukar försöka ta sig ur just denna del genom att hävda en ”genetisk rikedom” hos djuren på arken, och att mutationer sedan tog bort olika delar hos de efterföljande arterna. Det skulle kräva ett helt inlägg och lite till för att förklara varför denna idé inte håller. Det räcker här att göra två påpekanden:

  1. Skillnaderna mellan arterna handlar inte bara om att olika gener stängts av, utan om att de fått inbördes annorlunda utförande. Nytt material måste till jämfört DNA-materialet hos arkens två elefanter.
  2. Inte ens om idén stämde skulle detta kunna skapa en så snabb evolution som jag beskrivit ovan. Det krävs några hundra generationer, minst, och inte bara ett drygt dussin.

Om du stryker invändning 1 har du alltså ändå inte löst dilemmat.

Inga evolutionära antaganden

När någon gör invändningar mot kreationismen är standardförsvaret att kritikerna utgår från en ”evolutionär världsbild”. Jag och mina meningsfränder tar miste för att vi utgår från felaktiga grunder.

Detta inlägg bygger enbart på kreationisters egna idéer. De jämförs visserligen med normalvetenskapen, men min logiken i min kritik utgår enbart från den inre inkonsekvens och de omöjliga anspråk som finns inbyggd i den kreationistiska hållningen. Den förgör sig själv.

Den vetenskap som jag faktiskt hänvisar till som en del av min argumentation är helt och hållet sådan som kreationister accepterar: tempot i kycklingaveln, hur många gånger en elefantko kalvar, utbredningsområdet för columbiamammut i Amerika, inlandsisens utbredning, etc. Ingenstans här har jag gjort något antagande som bygger på några andra premisser än sådana som kreationisterna själva accepterar.

Mitt möjliga undantag är att stäppmammut utvecklats först, sedan ullhårig mammut och till sist columbiamammut. Det spelar dock ingen roll om utvecklingen varit parallell eller tågordningen annorlunda. Det skulle inte på något sätt göra det kreationistiska scenariot trovärdigt. En annan ordning skulle inte gå enklare, inte heller parallell evolution, eftersom den skulle innebära att varje gren började med ett färre antal individer.

Den logiska giltigheten i det jag här säger finns alltså oavsett vem jag är eller vad jag tror i övrigt. (Vilket för övrigt inte inkluderar en naturalistisk världsbild.) Att avfärda mitt inlägg på grund av en förmodad påverkan av en världsbild är ett personargument, ad hominem, inte ett sakligt skäl i debatten.

Det här för mig tillbaka till min drivkraft. Kreationism skapar troskriser och lägger onödiga hinder i vägen för sökare att finna tron på evangeliet. Det är inte brist på kreationistisk vägledning som är problemet, som de själva säger. De beskriver situationen som att unga kristna inte klarar av att stå emot evolutionismen i skola och samhälle, och ser sig själva som lösningen på detta. Det jag menar mig ha visat i detta inlägg är att det är precis tvärtom. Det är kreationismens brister som är problemet. Mer kreationism förvärrar skadan ytterligare.

Finns det en räddning för den när det gäller mammutarna? Ja, att låta alla 500 arter av ordningen elefantdjur (Proboscidea) utgöra var sitt skapat slag. Men då får de inte plats på arken längre. Tillbaka på ruta noll.

P.S. Hur kreationisterna själva räknar

När jag skrev inlägget ovan så visste jag inte att hela tidsaxeln med mammutars evolution kontra istid var något som kreationister själva räknat på. Som vi ska se hamnade mina antaganden ganska nära deras och deras uträkning är än mer försvårande för dem. Jag hämtar informationen från en förödande kritik av kreationisternas modell för allt som har med istid att göra, inte bara mammutarna. Artikeln heter The Pleistocene is not in the Bible — A critique of “When Was the Ice Age in Biblical History?”. Jag har dubbelkollat med källan hos AiG, så att det kritiken inte utgår från halmgubbar.

Läs gärna hela artikeln hos GeoChristian. Den är upplysande, och som sagt förödande för den kreationistiska modellen.

AiG har gjort en sammanfattande skiss av hur de ser på förloppet efter floden och istiden.

Världskarta med is och förklarande text (oläslig)
Länk till kartan hos AiG.

Här är förloppet enligt världens största kreationistiska organisation. Alla årtal f.v.t.

  • 2350: Floden
  • 2350 till 2250: Antarktis täcks av skog och täcks sedan av is.
  • 2300: De första mastodonterna.
  • 2250 till 2000: Istid på resten av jorden.
  • 2250: De första människorna i arkeologin. Babels torn.
  • 2200: De första ullhåriga mammutarna.
  • 2150: Människor migrerar till Australien.
  • 2100: Människor migrerar till Nordamerika.
  • 2000: Istiden slut. Abram föds.

När jag skrev ovan att mina beräkningar var generösa, så överdrev jag inte. Jag räknade 350 år från floden till ullhårig mammut. AiG räknar 150 år. Och de räknar med att mastodonterna utvecklats genom mikroevolution på 50 år. Jag skojar inte. Det är deras siffror. På tre generationer har genom mikroevolution mastodonterna kommit till som släkte. Mastodonter har en mycket olik tanduppsättning jämfört med mammutar och elefanter. De borde ta längst tid att komma fram, men inte i AiG.s värld.

Vidare säger AiG att det borde vara enkelt för människorna att vandra till Nordamerika under pågående istid, då havet var lägre och det fanns en landförbindelse över Berings sund, samt gott om mammutar att äta på vägen! Mammutar som tydligen kunde leva på glaciärer och i arktisk öken.

Jag gjorde en beräkning där jag töjde på siffrorna så mycket jag kunde och den var ändå hysteriskt orealistisk. AiG:s egna beräkningar är alltså än värre.

Vi kan göra några tillägg ytterligare. AiG skriver detta:

The fossil record indicates that this era was rocked by constant flooding, supervolcanoes, massive earthquakes, and “super snowstorms.”

Artikeln som jag hänvisade till ovan visar att dessa vulkaner och allt annat omöjligen kan förenas med AiG.s modell. Just nu nöjer jag mig med att ställa frågan om detta låter som en tid där elefantdjur kan föröka sig supersnabbt till att bli enorma populationer?

Till sist, amerikanska kreationister är noga med att säga att de börjar med Bibeln och sedan får vetenskapen anpassa sig. Att göra modeller likt denna blir konsekvensen. Det är illa nog. Svenska kreationister är ofta lika noga med att säga att de börjar med vetenskapen, och så får den vägleda bibeltolkningen. Men hur kan någon från ett neutralläge föredra den här kreationistiska modellen framför normalvetenskapens? Hur kan någon säga att evidensen stödjer kreationismen, utan nämnvärda undantag? Och värst av allt, hur kan någon låta förstå att om man inte kan bringa sig själv till att tro på denna kreationistiska modell eller någon annan lika märklig förklaring, så kan man inte heller tro att Bibeln är sann? Det kan jag inte förstå.

Tillägg december 2022

Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan jag skrev denna artikel. Hittills har inte en enda ungjordskreationist kommit i närheten ens av ett halvbra svar på alla de problem som jag påpekar ovan för deras modell. Nyligen har Joel Duff publicerat en utförlig redogörelse av samma slag som denna. Till skillnad från mig så utgår han främst från mastodonterna, snarare än mammutarna, men han ger en ganska utförliga beskrivning av många elefantdjur och var fossil av dem påträffats, världen över.

Joel Duff är professor i biologi vid Akrons universitet i Ohio. Han har tillgång till relevanta forskningsresultat på ett sätt som jag saknar. Han börjar videon med att påpeka att den finns fossil av mastodonter på Grönland som måste ha bildats före istiden enligt kreationismens historiska modell. Det han sedan visar (bland mycket annat) är att detta är en fullständig orimlighet utifrån vetenskapliga populationsberäkningar för elefantsläktet. Sådana har han gjort ihop med sin kollega Thomas R. Beatman, och fått publicerade som en vetenskaplig artikel med titeln Pleistocene preserve: a population growth problem of mammoth proportions. När jag jämför hans beräkningar med mina så visar det sig de håller ganska bra, trots att jag är amatör.

Videon är lång, nästan 2 timmar, men den innehåller som sagt en mängd obestridliga fakta som omöjligen låter sig förklaras av den ungjordskreationistiska modellen och dessa kan man inte bortförklara med hänvisning till ”uniformism”. Ett tips är att öka farten när du tittar på filmen. Det går utmärkt att följa med i det Joel Duff säger även med 50 % ökad uppspelningshastighet.)

Låt mig presentera Joel något mer innan klippet kommer.

  • Han är kristen och medlem av en presbyteriansk kyrka i USA.
  • Han driver bloggen Naturalis Historia, där man kan hitta många mycket utförliga beskrivningar om vad som händer inom den kreationistiska rörelse och argument mot den.
  • Han har över 40 artiklar publicerade i vetenskapliga journaler.

Joel är väl värd att följa om man är intresserad av skapelsefrågorna och hur kristen tro och naturvetenskap går hand i hand. Med det sagt, dags för hans video.

Tack att du läser vad jag skriver här på itpastorn.nu. Välkommen att skriva en kommentar om det du läst. Jag publicerar dock inte alla kommentarer, utan bara de som jag bedömer ger mervärde till alla läsare i form av sakinnehåll och som håller sig till ämnet. Detta är inte tänkt att vara en allmänt diskussionsforum. Är du osäker, läs mina kommentarsregler.

1 svar på ”Kreationisters extrema tilltro till evolution

  1. Pingback: Ungjordskreationism – kräver extremt snabb evolution. – Anti-apologetik

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.