Om tro och tvivel

Det här skrev jag först som en kommentar på bloggen Hela pingsten, där Micael Grenholm skriver om Tro, i stället för tvivel. Jag håller i grunden med Micael i hans inlägg att vi behöver idag främst uppmuntra tron och inte göra tvivlet till något fint, men saknade en del nyanser. Kanske är det åldern. Micael, som jag tyvärr aldrig träffat ännu, skriver ungefär som jag kunde ha gjort när jag var mellan 20 och 30, och det hoppas jag att han tar som beröm! Jag är nämligen inte alls skamsen över hur jag på den tiden sökte Guds kraft för att se Riket manifesteras i min vardag och församling. Men förhoppningsvis har jag lärt mig ännu något sedan dess.

Några reflektioner utifrån Micaels text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svåröversatt och inte riktigt lika etablerat).

Mirakler först, mindre tvivel sedan

Intressant att Micael vänder på ordningen mellan tro/tvivel och mirakler/brist på mirakler, jämfört med hur förkunnelsen sett ut inom vad jag kallar den andra modellen, med linjen över J. A. DowieF. F. Bosworth50-talets helandeväckelseWord of Faith-förkunnelsen. Inom denna modell måste tvivlen först släckas, därefter kan under ske. Micael talar däremot om tvivlet som resultat av brist på under. Spännande!

Vad är tro och tvivel

Då uppstår naturligtvis frågan, vad menas med tvivel och vad menas med tro till vardags, inte när trons andliga gåva manifesterats? Är tron en ”fast övertygelse”, alltså i grunden en emotion, så blir tvivel också en vacklande känsla. Och att bekämpa sådana känslor kan bli näst intill omöjligt eftersom den introspektion man ägnar sig åt för att undersöka om de försvunnit i sig skapar ”tvivel”. En ond cirkelgång med stora själavårdsmässiga konsekvenser. Är trons grundläggande väsen å andra sidan en viljeinriktning, Jakobs ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”, den av en oren ande plågade pojkens far som säger ”jag tror, hjälp min otro”, ja i så fall handlar det om att vara stadig i sitt sökande efter Gud och bönesvar, oavsett känslor. Jag tror den definitionen passar bättre in på Jakobsbrevets ord om att den som tvivlar är som en våg som drivs hit och dit, vacklande, tvehågsen.

Trosakten och trosprocessen

En tredje aspekt är om man bör skilja mellan tro som livsattityd (fides qua), trosakten, och tro som gestaltning av hela livet, med en koherent serie uppfattningar om vad man tror (fides quae). Jag kallar det sista trosprocessen. Det kan få betydelser i en stort antal frågor. Ta till exempel en nykristen tonåring, som upplever att bön ger enkla svar, men sedan är det dags att växa i mognad och Gud undanhåller de enkla svaren för en tid, för att personen ska se fler sidor av hur Gud verkar i personens liv. En sådan person kan komma att ”tvivla” på bönen och den befintliga uppfattningen av vad bön är och hur bön fungerar kan rent utav behöva rivas ner, så att Gud kan bygga upp en ny och bättre och troligen mer nyanserad tro på bönen (fides quae).

Ett konkret exempel på detta sista skulle ju kunna vara om man levt med föreställningen att man ”får som man tror” och att sjukdom därför är brist på tro. Att komma in i tvivel över en sådan deterministisk syn på hur Gud agerar är faktiskt sunt, även om det går via sjukdom. Om slutresultatet liknar det John Wimber skriver om i sin bok ”Living with Uncertainty, my bout with cancer”, så var tvivelsfasen definitivt av godo.

Vad jag försöker säga här är att det är skillnad på att tvivla i betydelsen brista i sin dedikation/viljeinriktning och att tvivla i betydelsen ifrågasätta trons intellektuella gestaltning. I evangelierna, där i princip alla ord som fördömer tvivlet finns, så talas det inte om trosprocessen utan om trosakten.

Det är med andra ord angeläget att vara tydlig här, eftersom den sortens tvivel man går igenom i sin trosprocess kan resultera i att tron tappas helt eller tar stor skada, om man ska stå emot tvivlen, i stället för att ta sig igenom dem.

Troskultur eller tvivelskultur

Därmed inte sagt att den tvivelskultur som finns inom stora delar av dagens kristenhet är sund. Det är fint, enligt denna, att komma in i en troskris, men det är inte lika fint att komma igenom den. Och det är inte förkunnelsens uppgift att pressa fram troskriser, lika lite som det är dess uppgift att ignorera dem. Livet i sig är tillräckligt komplext och gemenskapen med Gud är tillräckligt nyanserad för att den sortens kriser kommer att uppstå.

More love, more power

Det är sorgligt att i dagens kristenhet så dominerar förkunnelse om trosprocessen helt och hållet, över förkunnelse om trosakten. Jag gillar exempelvis Owe Wikström och läser med behållning exempelvis hans korta betraktelse om lidandet som meningslöst. Men när en predikant ”snöar in” på en kristendomstolkning som inte offensivt söker Andens kraft och gåvor, då har det blivit fel. Det innebär att jag är överens med Micaels inläggs huvudsakliga ärende: Vi behöver främst uppmuntra tro, vittna om gudsingripanden och söka more love and more power, more of You in my life.

This entry was posted in karismatik, teologi and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *