Fördjupning om olika sätt att be om helande

I mitt förra inlägg talade jag om tre olika sätt att agera kring helande: Önskemålsbönen (vädjan till Gud), befallning på Guds vägnar och proklamationen av att det är ett faktum. Strax efter att jag publicerade det inlägget skrev David Wellstam ett par läsvärda inlägg i sin serie om Andens gåvor. Jag tycker att våra respektive inlägg illustrerar de nyansskillnader som finns mellan undervisningen hos John Wimber och den undervisning som idag ges i Bethel, vilken i sin tur har påverkat svenska New Wine.

Jag ser inte dessa skillnader som allvarliga eller svårhanterade. Jag skulle gärna låta David undervisa om helande på en sammankomst som jag har ansvaret för. Jag gissar att han skulle göra motsvarande. Det jag däremot märkt är att det uppstår en del funderingar kring vissa detaljer och de tänker jag därför diskutera.

Lägg märke till att detta mynnar ut i en diskussion som handlar om något djupare än bara frågan om hur vi ber. Om du skummar igenom denna artikel, så läs det som står under den sista rubriken mest noggrant!

Jag skrev om tre grundtyper av helande bön och det gör David också, fast i en annan ordning. Jag tänker diskutera det han skriver i hans ordning.

Tavla där Jesus botar sjuka

Befallande bön

”Bli hel”, ”Smärta lämna i Jesu namn”, ”Knän bli helade i Jesu namn” osv. Jesus har inte bara gett oss uppdraget att bota sjuka, utan också auktoritet att göra det i hans namn (Luk 9:1).

David exemplifierar befallande bön och motiverar dess grundförutsättningar på exakt samma sätt som jag. Men sedan skiljer vi oss åt:

Detta är faktiskt den enda slags bön vi ser i Nya Testamentet.

Jag menar att det av mitt förra inlägg torde vara uppenbart att det finns andra sätt att be än den befallande bönen i NT. Här vill jag därför ge David en liten bakläxa. Jag tänker återkomma till detta mer i detalj nedan.

De som ser mycket helande runt om i världen ber generellt på detta sätt.

När man redigerar artiklar på Wikipedia ser man ofta påståenden som skulle kunna vara korrekta, men de behöver styrkas. Det finns en mall för detta: Källa behövs. Detta är ett typexempel på när den mallen skulle vara till nytta. Jag menar att det knappast finns faktaunderlag för ett sådant kategoriskt påstående.

Jag hade ett samtal med Andreas CuccaGå ut mission i nyår, då han var talare på Teamevangelisations nyårsfestival i Bengtsfors. I den kontext han verkar menar han att det allra bästa tillvägagångssättet är att i mötet låta varje deltagare själv vända sig till Jesus i bön om helande. I Bangladesh är det nämligen vanligt att gå till heliga män för botande, och risken är överhängande att missionären blir sammanblandad med ett sådant tankesätt om hon eller han ber för de sjuka själv. Det vore alltså direkt ovist att vara den förmedlande och befallande kristne i det sammanhanget.

Och just detta är min poäng. Om jag ska befalla eller inte beror på hur Gud leder med sin vishet och Andens ingivelser. Jesus demonstrerar en fantastisk variation i sitt tillvägagångssätt. Han jobbar aldrig enligt standardmall. Befallande bön är biblisk, men tillämpningen bör inte vara statisk.

Auktoritet och intimitet

Förespråkare för denna slags bön [befallande bön] brukar dela följande liknelse: Du jobbar på ett företag, och VD:n har gett dig ett antal uppgifter. Till chefens och alla andras förvåning går du upp till huvudkontoret och ber VD:n att göra dina arbetsuppgifter! Jesus har gett dig uppdraget att bota sjuka (Matt 10:8), vilket du gör när du lägger händerna på människor och befaller sjukdomar att lämna och proklamerar hälsa å Jesu vägnar. Om du istället ber Jesus att bota sjuka, så tar du ett steg tillbaka och ber honom att göra din uppgift.

Liknelsen har en god poäng. Jag använder liknande bilder själv ibland för att illustrera vår auktoritet. Problemet är dess andra hälft, att vi implicit skulle vara förbjudna att be Jesus om helande. Det är missvisande.

Naturligtvis sker inte helande i vår kraft, men det är vår handpåläggning och befallande böner som förlöser Guds kraft. Vi är satta som Guds förvaltare på jorden, och det är församlingen som med Andens hjälp och Jesu delegerade auktoritet är Jesu kropp på jorden. I väst har vi i hundratals år blivit matade med teologi som undergräver vår identitet i Kristus, så detta tänkande kan upplevas både som främmande och skrämmande.

Här har David en viktig poäng. Att vi som lärjungar till Jesus ska utföra Rikets gärningar i delegerad auktoritet är korrekt och en i allra högsta grad försummad sanning inom stora delar av kristenheten. När jag undervisar om förbön får ofta deltagarna därför träna sig på att uttala befallningar som smärta, försvinn i Jesu namn eller axel, bli frisk i Jesu namn. Men det har också funnits strömningar som på ett osunt sätt överbetonat denna auktoritet och menat att den kan och ska appliceras mekaniskt. I kölvattnet av sådan undervisning uppstår ofta svårbearbetade själsliga sår.

Jag lyssnade häromveckan till ett utmärkt föredrag av Greger Andersson med titeln Att tro på helande utan att förneka lidandet. (Det är också ungefär undertitel på en antologi i ämnet som han sammanställt där lärare från Örebro Teologiska Högskola bidrar med varsitt kapitel.) Jag höll inte med om allt – det gör man ju sällan – men han hade en viktig poäng. När vi skapar en berättelse om hur våra liv ska vara utifrån en teologisk förståelse av Bibeln och sedan gör smärtsamma upplevelser som inte ryms inom ramen för den berättelsen, så kan två saker hända. Antingen bearbetas berättelsen eller så överges den helt och hållet. (Fördjupning: Sjukdom och lidande och den kristna berättelsen – en biblisk och hermeneutisk analys, Greger Andersson, Scandinavian Journal for Leadership & Theology, 1, 2014)

Det har undervisats om helande på ett sådant sätt att människor inte bara far illa, utan så att de övergett tron som sådan.

Nu säger David på andra ställen många kloka saker om när helande uteblir, och jag ser inte att hans undervisning som helhet skulle vara skadlig. Däremot vill jag påpeka denna tendens.

Oavsett vad, så är befallande böner standard både för Jesus och den första kyrkan när det gäller helande.

Jag antar att David menar att den första kyrkan avser det vi läser i Apostlagärningarna. Just där hittar vi ett av de tydligaste exemplen på vädjande bön om helande (Paulus på Malta, Apg 28:8). Breven är helt tysta om vilken form av bön som används. Kyrkofäderna talar om helande som ett resultat av vädjande bön. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes att jag läst något annat exempel än just detta, men jag har inte lusläst dem alla.

Hur som helst, det jag vill hävda är inte att det finns en annan standardbönetyp, utan att Jesus just demonstrerar avsaknaden av en standardtyp!

Det är helt korrekt att vi har en grundläggande auktoritet i Kristus, men det är också viktigt att se hur den praktiseras utifrån en intimitet med Gud. Jag har i min uppsats om Andens gåvor påpekat hur pingstpionjärer som Howard Carter, Donald Gee och Smith Wigglesworth betonar att samarbetet mellan Gud och människa bygger på en finkänslighet för Andens ledning. Smith Wigglesworths undervisning om tro och hur vi ser Andens kraft manifesteras bygger i häpnadsväckande liten utsträckning på statiska metoder, häpnadsväckande med tanke på hur hans renommé missbrukats inom trosrörelsen för att legitimera dess statiska syn på tron. Det finns också ett annat spår, med W.E. Kenyon och F.F. Bosworth som viktigaste namn under pingströrelsens pionjärår. Det spåret dominerade under 50-talets helandeväckelse, men pendeln slog tillbaka med den syn på helande som Kathryn Kuhlman modellerade och som går igen i undervisningen hos Francis MacNutt och John Wimber.

Överbetonas intimiteten som nyckelfaktor kan det leda till handlingsförlamning. Man sitter då och väntar på ledning in absurdum. Överbetonas auktoriteten riskerar vi i stället att göra människor illa eller rent utav att bli olydiga mot Gud.

Proklamation

David tolkar ordet proklamation på ett helt annat sätt än jag. Han skriver kort och gott följande:

”Hälsa”, ”Balans”, ”Ingen smärta” osv. Man talar ut över personen det man vill se, eftersom bön har en förlösande kraft att förverkliga Guds vilja i personens liv.

Jag har svårt att se att detta skulle vara något annat än en light-version av befallande bön. Det jag på mitt håll kallar proklamation berör David inte över huvud taget.

(Jag hoppas inom överskådlig tid återkomma med ett fördjupande inlägg om proklamerande bön. Ämnet är långt ifrån uttömt.)

Vädjande bön

David använder inte ordet vädjan. Jag väljer det ordet för att tydliggöra vad vi diskuterar. Notera först och främst att vädjande bön i Bibeln aldrig är fin i kanten eller ett krälande i stoftet. Den är påstridig, uppfordrande, argumenterande och bitvis närmast oförskämt fräck mot Gud! Vädjande bön är långt ifrån detsamma som att vara försiktig i bönen.

Vanliga böner. ”Tack Gud för att du älskar [personens namn]”, ”Jag välkomnar dig helige Ande över…”Jesus, hela personen.”  — jag inleder ofta med att välkomna Anden och att tala ut Guds kärlek över personen.

Här verkar vi ha precis samma praxis, David och jag. Jag beskriver den mer i detalj i mitt förra inlägg.

I den bortklippta delen av citatet går vår skillnad i synsätt dock i dagen:

Det finns som sagt inget exempel i NT på detta sätt att be för helande. Därför ber jag ytterst sällan ”Jesus, hela personen”.

Jag har gett exempel på detta, som sagt. Jag undrar också över hur David resonerar när han gör inskränkningar i löftet från Fil 4:6. Kanske får jag ett svar i denna mening, längre fram i hans text.

Jag utesluter förstås inte att Gud kan hela genom ”vanliga” böner, men hävdar att befallande böner är mer logiskt, bibliskt korrekt och förlöser mer.

Den springande punkten tycks vara att befallande bön helt enkelt fungerar bättre. I sitt fördjupningsinlägg diskuterar David varför helande ibland uteblir. Där har han – bland många andra poänger – följande kommentar:

Vi ber ofta alldeles för ofta på distans för helande. Vi ser få helanden ske via distansbön i Nya Testamentet. Det sker en gång, och då anmärker Jesus att detta var ett fall av extraordinär tro. Den bibliska modellen för helande är befallande bön och handpåläggning. Många gånger ber kyrkan i väst varken befallande eller med handpåläggning.

Här tycker jag att David slarvar med exegetiken. Det vi ser är faktiskt ett proklamerande ord – på distans. Jag förutsätter att David talar om den romerske officeren som vädjade till Jesus, men inte ansåg det nödvändigt att Jesus skulle komma hem till den sjuke tjänaren. Jag kan hitta några exempel till. Den syrisk-fenikiska kvinnan, som vädjade för sin dotter. Återigen proklamerar Jesus bönesvaret. Andra som blir helade på distans är de tio spetälska.

Däremot tror jag att David här har en stor poäng. Vi ber på tok för sällan riskfyllda böner. Och på väckelsemöten på Hönökonferensen bjuds det till förbön varje kväll. I ett tält med tusentals åhörare finns det hundratals som skulle kunna söka sig till förbönen, men en vanlig kväll är det bara en handfull som kommer för sina sjukdomars skull.

Greger Andersson gjorde en annan intressant poäng i sitt föredrag. Fram till 60-talet gick en vanlig pingstvän först till Gud med sina krämpor, och till läkaren sedan. (I värsta fall inte alls till läkaren.) Under 60-talet började Gud bara få de vars sjukdomar läkaren inte rådde på, de hopplösa fallen. Då inser jag lätt att ju färre vi ber för, desto färre blir också helade. Och när det sedan är dags att be för de svårt sjuka står så oerhört mycket på spel. Risken för besvikelser ökar naturligtvis och det leder lätt till en negativistisk spiral.

Dessutom är det så att vi har fått helandens gåvor av Anden, för att betjäna varandra. Brukar vi inte Guds gåvor, ser vi inte heller Guds verk ske ibland oss!

Men detta räcker inte för att underkänna den vädjande bönens legitima plats i helandetjänsten.

Jakobs brev

David skriver:

Somliga menar att Jak 4:14 [ska vara 5:14] talar om denna sortens bön för helande. De äldste ska smörja med olja och be böner över honom. Det står ju dock inte vilken slags böner de äldste ska be, så troligen rör det sig även här om befallande böner.

Här menar jag att exegetiken är direkt undermålig. Låt oss läsa hela sammanhanget:

13Får någon av er lida skall han be [proseuchéstho (1)]; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 14Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner [prosevxásthosan (1)] över honom. 15Deras bön [euchè (2)] i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. 16Bekänn därför era synder för varandra, och be [eúchesthe (2)] för varandra att ni skall bli botade.

Den rättfärdiges bön [déesi (3)] har kraft och gör därför stor verkan. 17Elia var en människa som vi, men när han bönföll [proseuché (1) + proseúxato (1)] Gud om att det inte skulle regna kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. 18Sedan bad [proseúxato (1)] han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa.

I texten (interlinear) används alltså följande ord för bön:

  1. Verbet proseúchomai och substantivet proseuché. Dessa ord betecknar bön i allmänhet (att vara med Gud) och ibland vädjande bön. De används aldrig om vädjande människor emellan i NT. De betecknar aldrig befallande bön. Notera att orden används i såväl vers 13, 14, 17 och 18. (Substantivet och verbet används invid varandra i vers 17 för att betona intensiteten i Elias bön. Orden upprepas på liknande sätt i Ef 6:18. Tyvärr syns inte dessa nyanser i översättningen.)
  2. Substantivet euchè och verbet eúchomai. Dessa ord betyder sammanhanget vädjande bön, men substantivet kan också översättas med löfte (Apg 21:23). Orden är inte nödvändigtvis använda om bön till Gud, exempelvis kan verbet också stå för en allmän önskan (exempel Apg 27:29 och Rom 9:3). Att dra ordets betydelse till befallande bön är extremt långsökt.
  3. Substantivet déesis. Detta ord står ofta tillsammans med ett synonymt ord bredvid för att skapa en förstärkt effekt. Det betecknar bön i allmänhet, vädjande bön och ibland starkt känsloladdad bön. [Jesus] uppsände med höga rop och tårar enträgna böner…. Återigen befinner vi oss långt ifrån den befallande bönen i valör på ordet.

Texten har också tydliga paralleller med 1:5-6 och 4:2-3. Verbet för bön i dessa båda avsnitt är aitéo (att be om något).

Med denna ordanalys som grund, vill jag påstå att Jakobs brev absolut inte kan tolkas på något annat sätt än att det uppmanar till bön av den vädjande typen, bön riktad till Gud för att den sjuke ska bli frisk.

Vilka roller är möjliga att ha kring helande

I påfallande många berättelser om helande finns det fyra tydliga roller:

  1. Den sjuke.
  2. Ombud för den sjuke. Officeren som ber för sin tjänare, mamman som ber för sin dotter, pappan som ber för sin son, vännerna som firar ner sin lame vän genom taket, etc.
  3. Jesus, som förmedlar helandet.
  4. Fadern, som Jesus verkar i intim samklang med, i Andens kraft.

Att läsa Bibelns texter om helande handlar om mycket mer än att bara studera hur Jesus och apostlarna gick till väga. Det var ett viktigt genombrott för undervisningen omkring helande när John Wimber och hans medarbetare som de första (mig veterligen) gjorde den sortens studier, men texterna rymmer så många fler lärdomar än så.

Ett av de bästa sätten som finns för att internalisera Bibelns undervisning är att leva sig in i texten, att kliva in i den och själv ta till sig en av dess roller. Lev dig in i texten, tills texten lever i dig! Ett lika viktigt steg är att sedan också leva ut texten i sitt dagliga liv.

I detta sammanhang vill jag tydligt uppmuntra dig till att frimodigt ta alla de tre första rollerna! Du är ju inte Gud, så den fjärde rollen är inte så lämplig… Du får frimodigt ta till dig vilken annan roll som helst!

  1. Är du sjuk och inte orkar be själv? Låt någon annan bära dig till Jesus!
  2. Är du vän med någon sjuk? Bär denne till Jesus!
  3. Är du intill någon som är sjuk? Förmedla frimodigt helande från Fadern, i Andens kraft och Jesu namn!

När jag undervisade om helande på 80-talet, bland vänner som vuxit upp i kyrkan så var det oerhört svårt att få dem att se sig i den tredje rollen. Jag möter fortfarande sådana. Jag ser också många exempel på teologi som förnekar att vi kan ha den uppgiften. Och som sagt, jag tränar ofta människor att uttala befallningar i samband med helandetjänst. Men låt oss för allt i världen inte springa över vägen från ett dike till ett annat!

Paulus befann sig vid (minst) ett tillfälle i situationen att en av hans medarbetare blev sjuk på ett dödshotande sätt. Han skriver i Fil 2:27f:

26Han [Epafroditos] har längtat efter er alla och har varit olycklig över att ni hörde att han hade blivit sjuk. 27Och sjuk var han verkligen, nära döden, men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, så att jag skulle slippa uppleva sorg på sorg.

Hur bad Paulus för Epafroditos? Ser du honom bredvid sjuksängen befallande att sjukdomen ska lämna? Kanske gjorde han det, men när man på detta sätt befinner sig i den mest dramatiska kampen kring ett helande, då blir det synnerligen underligt om man som förebedjare inte får plocka fram hela den arsenal som finns av stämningslägen i bönen, om man inte skulle kunna få tömma sitt hjärta som vatten inför Herren. Och det vore i sanning märkligt om Paulus, som genom sin rabbinska skolning troligen kunde större delen av Tanak (Gamla Testamentet) utantill, inte skulle ha bett böner som Herre, skynda till min hjälp (Ps 38:23, hämtat ur en hel psalm som är en sjuk människas klagan).

Jesus är den klaraste uppenbarelsen vi har om Gud och hans vilja, men det innebär varken att resten av NT eller GT skulle vara utan värde för att förstå hur vi kan förhålla oss till sjukdom och helande.

Ett par reflektioner om New Wines sommarkonferens 2013

Nu har jag haft ett par dagar på mig att smälta mina upplevelser under New Wine konferensen i Vänersborg. Världen idag konstaterar att Guds rike blev synligt och jag är benägen att hålla med. För mig blev det ett kärt återseende, med ett sammanhang som jag uppskattade mycket när det kom till Sverige, men som jag av olika skäl inte haft kontakt med på några år. Så här sammanfattade jag mina intryck på Facebook:

  • Härlig lovsång.
  • Goda möten med nya och gamla bekanta och vänner.
  • Många uppmuntrande exempel och vittnesbörd.
  • En hel del goda profetiska ord som jag fått till mig från olika personer som bad för mig.
  • Feedback på att jag fått be för andra med profetisk ledning vid flera tillfällen.
  • Många personer uppenbart starkt berörda av Guds närvaro.
  • Några helanden i min närhet, troligen många fler i konferensen som helhet. (Jag tror knappast Gud valde att bara verka i kraft just kring mig.) Det ska bli intressant att höra uppföljning om detta.

För den som inte känner mig, så är det mitt sätt att ropa Amen, Halleluja! Jag vill verkligen inskärp att min förnyade kontakt med New Wine var positiv och att detta också gjort att jag beslutat att mig för att bli en regelbunden understödjare.

Andra vittnesbörd börjar också strömma in.

Men det finns också en del utrymme för reflektion och något påpekande om vad som kan behöva lyftas fram som komplement.

New Wine, Vineyard, Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church)

New Wine grundades av David Pytches och hans kollega Barry Kissel. Pytches skriver i förordet till Att utveckla en helandetjänst av John Coles:

Vi har alla blivit mycket inspirerade och fått hjälp av grundaren för Vineyardrörelsen John Wimbers undervisning och tjänst. I själva verket grundades New Wine 1989 för att sprida många av Wimbers insikter och tjänster. (s. 7)

Nu har det dock gått några år sedan 1989 och ingen rörelse kan fortsätta att vara dynamisk och växa utan att den utvecklas och tar in nya intryck. För den svenska delen av New Wine, så har detta tydligt inneburit att man sökt kontakt med de ledare som finns i vad jag kallar de ”nätverk av nätverk” (det finns mer än ett, men de innehåller ofta samma nyckelpersoner) med ledare som uppstod efter brytningen mellan Vineyard och ”Torontovälsignelsen”. (Den brytningen i sig ämnar jag återkomma till i ett separat blogginlägg.)

Detta innebär att Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church) är två viktiga inspirationskällor för New Wine idag. På konferensen i Vänersborg medverkade Danny Silk, pastor i Bethel. Inspirationen från Bethel och dessa nätverk syntes också i form av åtskilliga titlar vid Gospel Medias bokförsäljning, i form av personer som besökt Bethel eller gått på/ämnar gå på dess bibelskola.

I många fall diskuteras om Bill Johnson, med flera, är falska eller fejkade profetgestalter, men det är inte ämnet för detta blogginlägg. Jag vill diskutera några kulturskillnader mellan dagens New Wine och Vineyard anno 1980-1995, och vad detta kan innebära på gott och ont.

Märk också: Detta är en prövande, testande, text, utan definitiva svar och med öppna frågor!

Pentekostalt och evangelikalt

Vineyard definierade sig som den radikala mitten, med inslag av det pentekostala/karismatiska livet i Andens kraft, och med en tydligt evangelikal teologisk grund; karismatisk spiritualitet och evangelikal teologi. Med denna kombination, så vann Wimber över många evangelikaler till att öppna sig för Andens kraft.

Men det innebar också en annan inställning till det övernaturliga, ”naturally supernatural”. Bort från beteenden där Andens kraft associeras med uppstressade känslostämningar och påtryckningar. Wimber gjorde sig känd för att avbryta möten, exempelvis för en kaffepaus, om han såg att sådant höll på att hända. När Stockholm Vineyard startade, så tog man efter Brent Rues församlingsmodell, med ”kyrkkaffe” mitt i gudstjänsten, mellan lovsången och undervisningen. Dial down var ett ledord. Känslorna ska följa Andens verk, inte föregå det.

Detta kan ses som ett tydligt inslag av evangelikal kultur, åtminstone i en sydkalifornisk tappning, med inspiration från Jesusrörelsen och Wimbers bakgrund som kväkare. Ett annat sätt på vilken denna kultur märktes, det var i den bibelfokuserade och utförliga undervisningen. En konferens med Wimber innebar att deltagarna fick ett tjockt häfte med syllabus till alla tal och fördjupande studier. Ibland kunde talaren avvika ifrån den i förväg uppgjorda planeringen, men tanken var ändå att ge en i Bibeln väl förankrad och utförlig undervisning, kryddad med aktuella exempel och vittnesbörd. Inom evangelikal tradition, så är expository preaching, bibelutläggande predikan, det kanske finaste som finns och anförs ofta som det enskilt viktigaste redskapet för att leda människor till andlig tillväxt.

Precis som Jonas Melin, så konstaterar jag att undervisningen under New Wine var mycket fokuserad på berättelserna. Undantag fanns under de olika seminarierna. Bland annat deltog jag i seminariet helande på gatan (HOTS), som inleddes med en tydlig biblisk grund, med klar Wimberinfluens. (HOTS är dock ursprungligen från en Vineyardförsamling, så det är inte så konstigt.)

Utmärkande för pentekostal tradition är att den är ”story telling”, muntlig. Med Walter Hollenwegers ord, den är realgeschichtlich, medan evangelikal tradition är idealgeschichtlich. Bill Johnson har skrivit en bok om och Danny Silk återkom under konferensen ofta till vikten av att ständigt berätta uppmuntrande vittnesbörd. Det är kanske inte så underligt om undervisningen på New Wine också verkar ha tagit några tydliga steg mot den pentekostala traditionen.

Själv menar jag att detta är två poler som vi behöver kretsa mellan. Om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning. Om händelsevis någon inom New Wines ledning läser detta, så kan det vara värt att tänka på om denna glidning är en medveten strategi, eller om det bara har råkat hända när influenserna kommer från nya källor.

När jag såg vilka boktitlar som dominerade på bokbordet, så var det mycket tydligt att personliga vittnesbörd dominerade totalt, även för att ge undervisning i frågor som himmel och helvete! New Wine ska inte göras ansvariga för vilka boktitlar som ges ut av Gospel Media, men i vart fall boken om ett personligt besök i helvetet gör mig djupt bekymrad. Jag får försöka hitta tid att återkomma till det problematiska med den sortens vittnesbörd.

Andlighet från majoritetsvärlden

Med begreppet majoritetsvärlden så avses i princip allt utom Nordamerika och Västeuropa. Candy Gunther Brown och Margaret Poloma menar att en av de saker som utmärker de personer som New Wine nu låter sig influeras av, det är just att de har låtit sig influeras av de snabbt växande pentekostala rörelser som finns just i majoritetsvärlden.

Här finns det en konkret utmaning. Den spiritualitet som driver dessa kyrkor sätter Anden i fokus på ett sätt som vi västerlänningar är helt ovana vid. Den teologiska traditionen som går från Augustinus över reformatorerna till oss idag är helt fokuserad på första och andra trosartikeln och lägger på Anden på slutet, och ofta i en ganska så kastrerad form, där Andens verk enbart förväntas ske i en människas inre, i själen inte i kroppen.

Pentekostal spiritualitet är till sätt väsen ett uppror mot denna nedtonade pneumatologi. Anden förväntas framträda, ljudligt och synligt (1 Kor 12:7), men det resulterar i ständiga följdfrågor. På vilka sätt och i vilken utsträckning? Majoritetsvärldens kristna visar oss att sätten är fler och utsträckningen större än vad vi i väst kommit att förvänta oss som normalt. När vi nu möter en sådan karismatik så är det inte underligt om den känns utmanande. Den utmanar mig något alldeles oerhört, och det är jag glad för! Jag mår bra av utmaningar.

I möten med den här sortens utmaningar, så finns det två enkla utvägar. Förkasta allt eller bejaka allt. Paulus lär oss att pröva allt och behålla det goda. Men en sådan prövning måste inkludera att jag prövar mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vilka knappar trycker Bill Johnson på i mig? Utmaningar är utmanande, annars vore de väl något annat än just utmaningar.

Impartation, undervisning och träning

Under konferensen sökte jag mig fram till förbön varje gång tillfälle erbjöds. Många goda saker skedde och det var uppmuntrande på alla sätt. Efter hand så ville jag dock hellre be för andra, än att bli bedd för, så när tillfälle gavs var jag ivrig att praktisera. Det tycks mig som att de också bar god frukt. Responsen var uppmuntrande!

New Wine har ärvt och vårdar från Wimber det totala avståndstagandet från timglasmodellen, där en enskild superstjärna ska be för alla andra. Likaså fanns det seminarier där deltagarna erbjöds undervisning om och träning i praktisera Andens gåvor. Också det helt enligt Wimbers föredöme.

Dock tycker jag mig se en glidning mot att tanken på att erhålla en smörjelse via överföring av den via handpåläggning (impartation) i dagens New Wine har en betydligt större betoning än vad som gällde på Wimbers konferenser. Jag tror inte på guilt by association, men det kan vara värt att hålla i minnet att det var just överbetoning av impartation, som ledde till en urspårning inom Latter Rain Movement på 50-talet. Där är inte New Wine alls, men det är ändå värt att hålla i minnet inför framtiden.

Och som enskild deltagare så gäller fortfarande sanningen att det är när konferensen är över som det börjar på allvar. Gud kommer inte få dig att börja samspela med Honom som om du vore en viljelös robot. Om du inte går på vad du fått, så händer inget!

Hos vem finns initiativet?

I Wimbers och Pytches efterföljd, så betonade Mark Aldridge att tjänst för Gud innebär att göra vad man ser Fadern göra och tala det man hör Fadern tala. Just detta såg jag på 80-talet som den enskilt viktigaste skiljelinjen mellan Vineyard och Word of Faith-förkunnelsen, som på den tiden predikades som allra värst på Livets Ord. För Wimber handlade karismatik om följsamhet mot Anden, och med den betoningen ställde han sig i den bästa fåran av den pentekostala traditionen. Namn som Donald Gee, Smith Wigglesworth (faktiskt!), Howard Simpson, Aimee Semple McPherson, Kathryn Kuhlman och Francis MacNutt representerar denna linje.

Under sina första år i helandetjänst, så rekommenderade Wimber dock att man borde läsa Christ the Healer av F.F. Bosworth. Men så fort bättre material fanns att tillgå, så slutade Wimber med det. Det är anmärkningsvärt att Randy Clark däremot har tagit upp den boken som en rekommenderad läsning och säljer den på sin webbplats.

På vad sätt då, kanske någon undrar? Jo, Bosworth står som ursprung till en annan fåra inom den pentekostala traditionen. Bosworth lägger allt fokus på det ”fullbordade verket” i Jesu död och uppståndelse, som han sedan tillämpar så att den troende själv ges initiativet till att ”ta ut sitt helande” i tro. Bosworth blir lärofader till 50-talets helandeevangelister och via en av dem (Kenneth Hagin) till Ulf Ekman, så som han förkunnade under just 80-talet.

Jag ser detta som något helt annat än att låta sig inspireras ut ur sin komfortzon. Det är viktigt att upprätthålla tydliga rågångar mot Word of Faith-förkunnelsen. Fler än jag får intrycket att denna rågång inte upprätthålls av Bill Johnson, och kanske inte heller av fler inom hans nätverk av kristna ledare. Än så länge tycker jag mig inte se detta främst som en glidning, inte som att steget tagits fullt ut. Likväl är det värt att beakta.

Höjd, bredd och djup

När jag möter och studerar det som görs och sägs av Bill Johnson, Randy Clark, John Arnott, med flera, så märker jag att fokus ligger på att få ett större mått av Andens kraft över sitt liv, som enskild och församling. Karismatiken kan lyfta till nya och oanade höjder!

Hos Randy Clark och Bill Johnson, så möter jag dock ett ganska så snävt fokus. Jag saknar bredden! Hos John Wimber fanns det en stor spännvidd i undervisningen om lärjungaskap, även om han blev mest känd för just det övernaturliga. Jag ser bredd hos Iris Ministries, i hur de jobbar med fattiga och föräldralösa. Jag såg bredden hos Jacob Marineni, som talade på konferensen i år. Jag såg bredden i vad som behandlades på förra årets New Wine konferens hos Bruce Collins.

Men var finns bredden för lärjungaskap i Sverige?

New Wine är inte och ska inte vara allt för alla. Ett klart och tydligt fokus är helt avgörande, men då behöver man som deltagare också veta om att just här får man en sak och så får man gå till andra sammanhang för att hämta det man kan komplettera med. Jag undrar om alla gör det?

Person- och titelfokus

Det fanns en enda sak som gladde mig mer än något annat i det som Danny Silk förmedlade under konferensen, nämligen att Bill Johnson inte kallade sig själv apostel. Som ivrig student av kyrkohistoria, med betoning på väckelser och andlig förnyelse, så vet jag att det blir oftast pannkaka av allt när titlar börjar bli viktiga och mest laddad av alla är titeln apostel.

Jag tror inte att den apostoliska funktionen var given enbart till några få individer i den första generationen av kristenheten. Jag tror det finns apostlar idag! Men lika fullt och fast som jag tror det, lika övertygad är jag att det blir fel när titlarna blir viktiga. New Wine i Sverige kommer under den närmaste tiden att lägga fokus på det apostoliska och profettjänsten, som grund för församlingen (Ef 2:20). Jag tar inte alls avstånd från detta, men påminner om att det är ett minfält.

Också Danny Silk var noga med att påpeka i sitt tal till präster och pastorer att titlar är helt underordnade. Som sagt, det gladde mig att höra.

Låt mig avsluta med en Wimber-historia om ämnet. Han introducerades en gång som ”Doktor Wimber”, men förklarade genast att någon doktorstitel hade han inte. Den som introducerade honom frågade då nervöst vad han skulle kalla honom. Wimber replikerade:

You can call me John

I andra sammanhang ville man ge honom titeln apostel. Wimber vägrade detta konsekvent, med de berömda orden:

I’m just a saxophone playing fat man on his way to heaven.

Behåller New Wine detta från Wimber, så får de inbjudna talarna och det svenska ledarskapet tala hur mycket som helst om det apostoliska!

Fejkade, fallna, felande och falska profeter

Helande, under och tecken diskuteras i svensk kristenhet på ett sätt som vi inte sett sedan John Wimbers och andra Vineyardpastorers besök på slutet av 80- och början på 90-talet. New Wine verkar vara i fokus för mycket av dagens diskussion. Från detta sammanhang har jag viss personlig erfarenhet. Jag deltog i ett par arrangemang som New Wine ordnade för några år sedan och blev mycket välsignad. Sedan dess har vår relation legat lite i träda, men det beror inte på något avståndstagande, utan på annat. I veckan som kommer ska jag delta i deras sommarkonferens. Men just nu vill jag diskutera de principiella aspekterna för att bedöma sundheten hos ett sammanhang.

Jag utgår från några rader som skrivits av Torsten Åhman:

Det jag vänder mig emot är fusket, lögnen och all manipulation som finns i delar av den här branschen. Även Jesus såg sig nödsakad att ta upp det här fenomenet. Det är detta han vänder sig emot med så skarpa ord i Matt 7: 22-23

”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”

eller i Matt 24:24

”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg.”

Att han sagt detta betyder inte att han var emot ”under och tecken”. Det kan ingen påstå! Tvärtom. Det betyder inte att han var emot helande. Tvärtom.

(Läs gärna Torstens hela inlägg, somligt är nämligen bra, men inte allt!)

Som jag ser det, så funkar inte Torstens resonemang om falska profeter varken teologiskt eller praktiskt. Han skiljer exempelvis inte på det falska och det fejkade. Det här är vanligt bland antikarismatiska ”discernment ministries”, präglade av cessationistisk syn på Andens gåvor. Att falska profeter skulle kunna göra äkta under kräver ju att man tror att sådana under fortfarande låter sig göras!

Nu är Torsten inte antikarismatisk på något sätt, men det tycks mig som att han ändå faller in i samma tankegång och att han också i övrigt använder material som hämtats från dessa självpåtagna väktartjänster.

I vanliga fall talar jag helst om de uppmuntrande exemplen och den sunda karismatiken, men det finns också ett behov av att reda ut vad Bibeln säger om det falska. Jag tänker göra det under fyra rubriker: Fejkade profeter (eller fusk), fallna profeter, felande profeter och falska profeter.

Jag har studerat karismatik genom kyrkohistorien mer än de flesta, vid det här laget. Jag kan diskutera skillnaden i synen på enskilda nådegåvor mellan olika individer i samma generation och jag har bland annat en ingående kunskap om helandeväckelsen, från 1947 och framåt ungefär 10 år. Kunskapen om denna är ovärderlig, för den har satt agendan för i princip all efterföljande diskussion.

Fejkade profeter (fusk)

Det finns två slags fejk: Den medvetna manipulationen, som hos en Peter Popoff eller Marjoe Goertner. Dessa spelar stor roll i ateistisk argumentation, där argumentet ofta blir att om några avslöjas som fuskare, så är alla andra som en konsekvens också avslöjade. (Som argument funkar det inte, eftersom det är ett induktivt studium gjort utifrån ett på tok för begränsat urval.)

Den modell som växte sig stark under helandeväckelsen är behäftad med en mängd möjligheter för just fusk. När allt fokus läggs på den unikt andligt utrustade individen, som i sin tur måste ”leverera” under och tecken för att få in det nödvändiga kapitalet för att ha råd att fortsätta sin verksamhet, då är risken stor för att det fuskas. De rena charlatanerna, de som helt och hållet saknar en personlig tro på Gud och vad de gör, är dock sällsynta. Så lönsam är helt enkelt inte branschen, även om ett fåtal stjärnpredikanter har kunnat leva väl. För de allra flesta var det ett slit att bara få verksamheten att gå runt, så att medarbetarna hade mat för dagen och omkostnaderna för verksamheten täcktes.

Men det innebar inte att fusk inte förekom, främst i form av dåligt underbyggda anspråk eller överdrivna anspråk. Berättelser om helanden kan funka som fiskehistorier – they grow with the telling. Om någon har bett för x antal personer till helande, så kan det rapporteras som att x antal personer också blivit friska. Om någon som på egen hand går stappligt och därför sitter i rullstol, så kan det berättas som ett helande från total lamhet när den personen tar några stapplande steg. Det är i sammanhanget inte otänkbart att en förbättring faktisk inträffade, men överdriften skymmer i så fall sikten av den.

En slags ”fusk” är helt omedveten. Det är inte alls ovanligt att den som får förbön för att vara ”snäll” mot förebedjaren, eller för att han eller hon är så ivrig att bli botad, berättar att en förbättring skett, även när så inte är fallet. Jag har upprepade gånger i de Vineyardsammanhang jag rört mig sett hur förebedjare och ledare uppmanat personen att vänta med att ge något svar tills om ett par dagar, just för att utesluta möjligheten till att överdrifter sägs i stundens iver.

Den här sortens ”snällhet” hjälper heller inte förebedjaren. Sund helandetjänst handlar inte om att få förebedjaren att framstå som framgångsrik i andras ögon, utan att vara trofast i Guds ögon.

Fusk av detta slag måste alltså inte bero på att personerna som är inblandade är lurendrejare. Den kan också bero på att ivern bland dem som räcker och tar emot helande inte matchas av deras mognad.

Men botemedlet mot detta får aldrig vara att dämpa ivern, utan måste vara att öka mognaden! Den som väntar på att mognaden ska komma först, kommer sällan få uppleva någon större karismatisk dimension i sitt liv med Gud. Andens gåvor ges av nåd!

Detta är den attityd som Paulus intar i 1 Kor 12-14. Inte med ett enda ord söker han dämpa korinthiernas karismatiska iver. Tvärtom lovordar han den och uppmuntrar den – samtidigt som han inspirerar dem till större mognad.

En speciell teologisk motivation bakom överdrivna anspråk är Word of Faith-förkunnelsen, som fram till 50-talet var en underström inom pentekostal kristendom, men i och med helandeväckelsen så fick den en central plats. Om helande är något som den troende ska göra anspråk på att ha fått, oavsett vad symptomen i kroppen säger, så är det närmast självklart att många kommer vittna om helande, trots att de inte fått uppleva något. Nästan alla av 50-talets heleandeevangelister anslöt sig till Word of Faith-synen på helande och resultatet blev att såväl överdrivna anspråk som ouppfyllda utfästelser om under kunde legitimeras teologiskt. Det ena sågs som att man ”tog ut i tro”, det andra som att personen som löftet gällde sviktade i sin tro och helandet därför gått förlorat.

Det är inte svårt att föreställa sig hur denna teologi dövar samvetet på den som gör överdrivna anspråk på att helande har skett.

Fallna profeter

Om det var något som i längden kom att utmärka helandeväckelsens, så var det inte det rena fusket, utan de många fallen. På senare tid har Roberts Liardon blivit den kanske mest uppmärksammade historieskrivaren om dessa fallna helandeevangelister. Till skillnad från Liardon, så ser inte jag deras fall som en serie av individuella misslyckanden, utan som symptom på en dåligt fungerande modell för helandetjänst.

Jag kallar denna modell för timglasmodellen. Ett stort antal människor ska betjänas av ett mycket litet fåtal unikt begåvade individer, och för att det ska fungera så krävs att de som får förbön också ska tro på evangelisten som person. Detta innebar att evangelistens stjärnstatus sågs som en förutsättning för att karismatiken skulle fungera. Från början till slut har denna modell så många faror inbyggd i sig att de som går in i den är utsatta för frestelser som blir dem omöjliga att stå emot.

Helandeväckelsen brast inte i hängivenhet, i överlåtelse eller andlig kraft. Den brast i vishet och personliga tragedier i mängd blev dess resultat (såväl som många mycket märkliga historier om Guds ingripanden!)

Men en fallen profet är inte detsamma som en falsk profet!

Alla faller i stort och smått. Frågan är hur du hanterar ditt fall.

  • Älskar du din tjänst mer än ditt liv och de människor du tjänar? Försöker du till varje pris fortsätta, trots att din synd orsakat en stor skada? Alla synder skadar inte lika mycket. Guds förlåtelse är inte detsamma som att slippa ta ansvar för den skada du orsakat.
  • Låter du fallet leda till en genomlysning av ditt liv, så att det kan bli till nytta för din fortsatta mognad som människa och Guds tjänare? Eller vill du bara sopa det under mattan, inför andra och inför dig själv? Bygger din identitet på att du står i rampljuset, så kommer den sortens synder som medför allvarlig skada bli en stor utmaning för dig.

Men en fallen kristen är också en utmaning för omgivningen. Vittnesbörden är alltför många om att Guds församling fortfarande stöter bort dem som faktiskt hanterat sitt fall på ett gott sätt. Jag är skeptisk till den ledare som kräver att vi ska förlåta och fortsätta som om inget hänt, men det vanligare fenomenet i kristenhetens historia är att vi har tagit avstånd från eller ställt orimliga krav på den som ångrat sig och vill fortsätta utifrån den nya situation som uppstått – som om något hänt och hanterats!

Jag skrev ovan att jag såg timglasmodellen som ett systemfel, med den som faller och bara skyller på systemet är heller inte trovärdig. Alla är vi ansvariga för våra handlingar! Andra har ett ansvar mot mig, och när de tar detta så går många saker lättare, men bara jag har ett ansvar för mig.

Felande profeter

Jag skrev nyss att alla faller, så vad är det för skillnad mellan en fallen och en felande profet? Den distinktion jag gör är denna: En fallen profet (ledare, människa) är någon som syndat på så vis att det antingen:

  • Uppdagar en allvarlig karaktärsbrist, eller
  • Orsakar en påtaglig skada, exempelvis för personens trovärdighet.

Men därutöver har vi alla vanliga synder, de som ingen av oss kommer helt undvika att begå förrän vi har förhärligats och uppstått vid Jesu återkomst. Det märkliga med de karismatiska gåvorna, inklusive mirakler, profetia och helande, det är att Gud verkar genom oss på ett sådant sätt att resultatet infärgas av vår mänsklighet. Våra personligheter, våra styrkor och våra svagheter kommer alla spela in i slutresultatet. Och jag älskar Gud för detta. Jag älskar den Gud som vill jobba med oss, inte åt oss.

Trots att det innebär att vi gör misstag eller att mänsklig syndfullhet också ibland leder till negativa upplevelser inom karismatiken. Och här tycks det mig som att såväl somliga av karismatikens belackare som dess tillskyndare gör samma misstag. De förväntar sig att den ska vara så att säga helt obefläckad av mänsklig svaghet. Belackarna använder förekomsten av mänsklig svaghet som ett sätt att döma ut helheten, och förespråkare svarar på detta genom att förneka, förringa eller omtolka denna svaghet.

Jag återkommer ständigt till Paulus fyrstegsprogram för andlig förnyelse:

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior (inte heller de stapplande och tafatta, vill jag förtydliga)
  3. Pröva allt
  4. Behåll det goda

Om du börjar med punkt tre, i stället för punkt ett, så kommer du aldrig komma fram till målet – att ha något gott att behålla!

Falska profeter

Över så till det mest allvarliga, de falska profeterna. Detta är alltså en egen kategori. Du blir inte falsk för att du fejkar, faller eller felar. En falsk profet är något vida mycket värre.

Det finns inte utrymme här att göra ett komplett bibelstudium kring de falska profeterna, men låt mig nämna några viktiga inslag i vad Bibeln säger om dem.

  1. Urtypen för en falsk profet är Bileam, som man kan läsa om i 4 Mos 22-24. Han är en profetgestalt som hyrs in mot betalning för att förbanna Israels folk, men Gud kommer emellan och under äkta andlig inspiration välsignar han dem och profeterar till sist om Messias!
  2. Det tycks som att Bileam, för att få de utlovade pengarna, i stället för att profetera förbannelse uppmuntrade Israels folk till avgudadyrkan med tillhörande otukt. Den egna vinningen är ett återkommande tema och att sälja andlig kraft mot betalning något som det flera gånger varnas för.
  3. Majoriteten av GT:s falska profeter talade lögn, därför att det var vad folket ville höra. Speciellt Jeremia har ständiga dispyter med dem. Det verkar rent utav vara så att någon kan vara så förhärdad mot Guds sanning, att Gud låter en sådan profet tala uppmuntrande till den avfallne för att ”påskynda processen” (Hes 14:1-10).
  4. Men ingenstans i Jesu varningar för falska profeter talas det om att deras under och tecken skulle vara fejkade. Däremot nämner Petrus att somligt av det de säger kan vara ”påhittade historier” (2 Pet 2). Falska profeter kan drivas av ”förmätenhet” (arrogans, högmod – 5 Mos 18:21-22) som får dem att ta miste.
  5. Falska profeter i GT kan alltså, likt Bileam, profetera med en god andlig inspiration, men ändå komma att förleda folket. De kan komma att göra förutsägelser som slår in eller utföra under (5 Mos 13:1-3), men ändå vara falska profeter.
  6. En falsk profet verkar vara oförbätterlig, i ett tillstånd av total förhärdelse mot Anden och Guds sanning. En falsk profet är någon som ”smakat den kommande världens krafter”, men likväl genom en serie av ödesdigra beslut valt bort Guds sanning. ”De får aldrig nog av synden” (2 Pet 2). Vi talar alltså om ett mycket djupt och allvarligt moraliskt och andligt förfall.
  7. Falska profeter, liksom falska lärare, sprider villfarelse.

Varningarna mot falska profeter är alltså synnerligen allvarliga, men det innebär också att beskyllningen mot någon för att vara en falsk profet är något av det grövsta och värsta som kan sägas mot en annan människa. Att göra det därför att man tycker sig identifiera någon eller några av punkterna ovan, det är inte nog. Med epitetet falsk profet, så kommer en serie av förebråelser, som därför inte bör pådyvlas någon som inte motsvarar hela den serien.

Det är också viktigt att man noga skiljer mellan den gammaltestamentliga profettjänsten och den nytestamentliga nådegåvan att profetera. Gamla testamentets profeter avkrävdes (nästan) felfrihet i sitt profeterande. [Jag har inte tid att gå in på undantagen just nu.] Nytestamentlig profetia förutsätts vara ofullkomlig! GT:s falska profeter förkunnade uppmuntran till ett syndigt folk som inte behövde denna uppmuntran. Nytestamentlig profetia förutsätts framför allt ha en uppmuntrande funktion. Profetia bygger upp, tröstar och inspirerar. Den kan också vara förmanande, men det anges inte som dess huvudsyfte.

Jag har ett tydligt syfte med att nämna den falska andligheten sist. I på tok för många diskussioner kring karismatik, så blir frågeställningen svartvit. Sann eller falsk profet? Guds Ande eller något annat (demoner/fejk/”kundalinikrafter”…)? Som om sundhet och osundhet inom karismatiken vore en boolesk fråga.

Detta slår flerfaldigt fel. Någon som beskylls för att vara en falsk profet eller sympatisera med en falsk profet blir knappast benägen att ta till sig av kritik. Vilket kan göra den som kritiserar mer fast i sin övertygelse, ”eftersom de inte lyssnar”, när det i själva verket är den överdrivna kritikens fel att dialog inte uppstår. Över huvud taget verkar större delen av den kritik jag ser mot karismatik gå ut på att rättfärdiga sig själv och det egna sammanhanget, snarare än att påverka den som blir kritiserad. Som sagt, falska profeter är ju förhärdade, så att tala med dem är bortkastad tid…

Ytterst få ser värde i att lyssna på den som står på avstånd och pekar finger. Det är grundläggande mänsklig psykologi och inte en andlig fråga.

Men det gäller också att inom de karismatiska sammanhangen, att vi som älskar detta inte kan låta bli att pröva vad som sker, även om vi vet att det inte handlar om det totalt fejkade eller falska. Bara för att våra belackare har fel om detta, så innebär det inte att allt är ”Gud som glimmar”. Den bibliska motsatsen till fördömande prövning är inte att låta bli att pröva, utan att pröva kärleksfullt.

Avslutningsord

Torsten Åhman hänvisade i sitt inlägg till Donald Gee, som han menade hade ett klokt ord att tala till de som upplevt karismatisk förnyelse. Samtidigt skulle jag önska att Torsten och andra som delar hans syn, om de nu ser Gee som en klok lärare, skulle emulera hur Gee förhöll sig till helandeväckelsen. När andra ledare ur den första generationens pingstväckelse tog avstånd och fördömde, så var det just Gee som mer än någon annan stod för medling och försök att låta de båda sammanhangen lära av varandra. Gee kunde uttala sig om enskilda excesser och beskriva hur något kunde göras bättre, men han förblev en god och nära vän med såväl helandeevangelisterna som med de äldre pingstledarna. Han gick på evangelisternas möten, han delade deras predikstolar och han hade en stående spalt, mycket läsvärd, i tidningen The Voice of Healing.

Vem som först sa citatet som strax följer vet jag inte, men det sammanfattar vad såväl Gee, som John Wimber uttryckte det när de ombads ha åsikter om olika karismatiska tjänster:

Jag föredrar det sätt på vilket han gör det, framför det sätt som du inte gör det!

P.S. om kommentarer

Torsten har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg över sommaren. Själv håller jag den öppen, men påminner om mina strikta kommentarsregler. Om du tror att jag vill diskutera enskilda personer, utöver de som nämnts vid namn i texten, eller varför du tror att kundalinikrafter är förklaringen till vissa fenomen inom karismatiska kretsar, så får du finna dig i att bli refuserad. (Om du tycker dig se att det är ämnet för min artikel, så bevisar det för mig att du inte läst den på allvar!)