Framgångsteologi och trosförkunnelse, del 1, personlig bakgrund

Efter att ha haft dagarna och nätterna fulla med annat så har jag äntligen fått tid att skriva första delen i den här serien. Innan jag går in på historiska och teologiska analyser så tänkte jag berätta lite om min personliga bakgrund omkring detta.

Tidigt möte med en god karismatisk miljö

Jag är född på 60-talet. Det innebar att ungdomarna som var några år äldre än mig när jag kom med i gemenskapen var påverkade av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Några av dem besökte Jim MacInnes på Jutatorpet, andra besökte ibland Familjefesten i Ljungskile där Harry Greenwood oftast var huvudtalare. I princip samtliga kyrkors ungdomsgrupper i Borås vid den här tiden var berörda av den karismatiska väckelsen. Visst förekom det kontroverser, inte minst runt gemenskapen, ungdomar som främst kom inifrån Immanuelskyrkan, men brytningen skedde före min tid.

På skolorna hade skolgrupper bokbord över stora delar av Borås. Böckerna innehöll ofta drastiska omvändelseskildringar typ Låt mig få gråta eller Spring för livet Nicky. (Nicky själv besökte Borås och talade för en tusenhövdad lyssnarskara i aulan under min gymnasietid.)

Alla dessa förebilder tände en längtan hos mig att själv ta del av Andens dop (min teologi kring detta var på denna tid helt pentekostal, idag är den hybridpentekostal – mitt ord). Det skulle ju vara Nyckeln till så mycket mer, men trots att jag börjat tala i tungor var det många saker som inte hände. Var fanns de profetiska tilltalen och varför blev på sin höjd bara någon enstaka sjuk botad av mina böner på ett tydligt mirakulöst sätt?

Diskrepansen

Jag hade alltså fått smak för det karismatiska livet. Det jag upplevt var gott och problemet var enbart att jag ville ha mer! Från första början av mitt kristna liv har jag varit näst intill sjukligt fascinerad av Bibeln och det dröjde inte länge innan jag insåg att ett liv i Andens kraft var något normalt. Så frågan var hur glappet mellan min upplevelse och mitt ideal skulle överbryggas?

Exkurs: Frågan har på många sätt förföljt all pentekostal kristendom och jag tänker skriva om min uppsats om Andens gåvor för att se hur den förklarats av olika förkunnare och teologer.

Till buds bjöds i princip två grundhållningar. Den ena handlade om att sänka förväntningarna. Det sades sällan rent ut. I stället lindades den in i uppmaningar att leta efter alla ”mirakler i vardagen” eller att på olika sätt vara nöjd med det man har. I värsta fall sades detta på ett sätt som indirekt skuldbelade den som ville se Gud verka i sitt liv med kraft och profetisk uppenbarelse.

Ett annat sätt som de sänkta förväntningarna visade sig var när Livets Ord blivit etablerat och vissa predikanter skulle gå emot trosläran. För att bevisa för sina åhörare att de minsann också trodde på helande och andra gudsingripanden så berättade dessa gärna en anekdot om något de upplevt. Något som ofelbart låg några år tillbaka i tiden och som sedan dess tydligen inte upprepats!

Den andra hållningen handlade om att på något vis hitta en förklaring och åtgärda den. Läser man Nya Testamentet är det inte svårt att se hur tron ofta spelar en stor roll som förklaring till det som sker. Att betona trons roll är därför inte svårt.

En av mina huvudpoänger i denna artikelserie är att det visst är OK och nödvändigt att tala om trons betydelse. Däremot är den specifika variant av trosförkunnelse som jag väljer att benämna med dess engelska namn, Word of Faith, inte sund och riktig.

Mitt intresse väcks på allvar

Under perioden 1983-1985 har jag en positiv attityd till den framväxande trosrörelsen. Jag anammar den inte med hull och hår. Tanken att en liten skara förkunnare skulle vara Grejen med stort G, ”det Gud gör idag” eller något liknande var otänkbar. Och inte behövde jag åka till Uppsala för att uppleva väckelse. Vi hade det i vår egen ungdomsgrupp! Personer kom regelbundet till tro, lovsången hade ett lyft, undervisningen var fantastisk. Inifrån Borås centrum tog ungdomar med sig sina ofrälsta kompisar ut till oss i Sjömarken om de ville att de skulle bli frälsta, för det hände saker hos oss!

Så vad var problemet? Jag tror det kan sammanfattas i två ord: Generationsskifte och personfixering. Om vi tar den andra först. Vi hade fortfarande en modell där större delen av all tydlig karismatik kretsade kring ett fåtal individer. Vi kallade in talare som hade rykte om sig att fungera i nådegåvorna, och det fanns flera att tillgå som definitivt inte var professionella förkunnare. Också i den egna gemenskapen var det kring ett mindre antal som det mesta av karismatik verkade hända.

I den här vevan började många som var 20+ gifta sig, skaffa familj eller flytta till jobb och utbildningar. Mer och mer ledaransvar föll på mina och mina jämnåriga vänners axlar. Att också vi kom igång blev ett akut behov.

Samtidigt upplevde vi flera påtagliga incidenter av andlig kamp. Ett par personer i min absoluta närhet såg rent av demoner som visade sig för dem. Här gällde det liv och död!

I det här skedet såg jag för första gången Ulf Ekman i aktion. Det var på Nordisk festival i Vårgårda sommaren 1984. När andra predikanter haft några få kunskapens ord, så verkade han få tjogtals. I det allra första numret av tidskriften Exodus som samtidigt lanserades som uppföljare till Logos så klargjorde Ulf Ekman sitt program. Nu var det dags för alla troende att komma in i det Gud lovat. Tanken tilltalade mig enormt.

Kritiken slår bakut

Under det tidiga 80-talet så kom det två kritiska granskningar av trosrörelsen. Först kom den så kallade Uppsalarapporten som skrevs innan Livets Ord startats och mer fokuserade på Ulf Ekmans svärfar, Sten Nilsson. I övrigt beskrevs och kritiserades också bland annat Yongi Cho, Stanley Sjöberg, Norman Vincent Peale och Robert Schuller. Sedan kom Lundarapporten som fokuserade just på trosrörelsen. Den hade ännu inte konsoliderats runt Livets Ord. Såväl bibelskolan Trons Ord som församlingen Vingården beskrevs och analyserades.

Jag lusläste allt redan på den tiden. Den kritik som framfördes i dessa rapporter och en del andra sammanhang hade dock en rakt motsatt effekt än vad författarna antagligen hoppats på. En kritik som uppenbart utgick ifrån ett perspektiv som var okarismatiskt och ”liberalteologiskt” drev mig snarare mot trosrörelsen än från den.

Från sommaren 1984 till årsskiftet 1985-86 så läste jag allt jag kom över från Livets Ord och dessutom skickade jag efter flera böcker med Kenneth Hagin. Varför nöja sig med den svenska kopian när man kan läsa originalet? Men jag läste aldrig några böcker med en attityd av att man ska anamma allt eller förkasta allt. Pröva allt och ta vara på det goda var redan då väl inpräglat i mitt förhållningssätt och att jämföra allt med Bibeln var en självklarhet.

Mitt modus operandi

Ända sedan den här tiden så nalkas jag alla stora teologiska frågeställningar i tre steg. De kan ibland upprepas cykliskt.

  1. En förkunnare eller händelse triggar igång min tanke. Jag tar in den såpass mycket att jag får en bild av vad frågan gäller eller vad en viss förkunnelse gäller. Än så länge är min läsning av andra ganska sparsam.
  2. Jag studerar enbart Bibeln och utformar min egen teologi som ett slags utkast. Självklart har jag med mig en förförståelse. Poängen är dock att jag bör kunna se samma mönster på egen hand som det jag läst eller hört andra säga.
  3. Jag läser allt jag kan komma över som andra sagt i frågan. Utifrån det jag läser så kan min uppfattning korrigeras eller bekräftas. Stöter jag på något som jag själv inte alls kunde komma fram till på egen hand så krävs det mycket goda argument för att få mig ändra uppfattning.

Något år innan hade jag påbörjat mitt eget studium om eskatologi och det resulterade i att jag till min egen förvåning slutade vara dispensationalist. Utan att andra vägledde mig till de påstådda skilda epokerna i Bibeln var det nämligen omöjligt att skapa ett sådant system.

Utifrån den här modellen så triggades jag igång av händelserna 1984, gjorde mängder av bibelstudier för mig själv under 1985 och såg trons betydelse och en del andra upptäckter som verkade bekräfta mina positiva intryck av trosförkunnelsen. Så det var med den inställningen jag började läsa böckerna och till min förvåning igen så kom jag under fas tre att ändra uppfattning!

Mitt studium i grekiska räddade mig

Ett antal böcker av Hagin fanns alltså i min ägo. På baksidan stod det att Mark 11:23-24 var ”grundtonen” i hans liv och gärning. Vers 24 tolkade Hagin så här:

Tro att ni har fått allt du ber om (fullbordat faktum)
Så ska ni få det (synlig manifestation)

Men NT-81 satte första halvan i futurum:

Tro att ni ska få allt ni ber om…

Hagins argument består dels av ett pussel av bibelord och dels av en mängd anekdoter som illustrerar hans poänger. Men han gör aldrig någon exeges! Nu satte jag mig ner och gjorde det, även om ordet exeges ännu inte ingick i min vokabulär. Jag konstaterade att grundtexten hade två läsarter men att ingen av dem stödde Hagin. För att hans tolkning ska vara korrekt krävs nämligen att verbet ”få” i första delen av versen ska stå i perfekt. I grekiskan står perfekt för ett fullbordat resultat. Så används verbformen i Joh 19:22:

Ho gégrafa, gégrafa!

Det råkar vara en av de verser jag lärde mig utantill under grekiskalektionerna på gymnasiet, tillsammans med magisterns förklaring av verbformens betydelse. Den mest troliga läsarten som också låg till grund för den engelska översättning Hagin stödde sig på den använder verbformen aorist. Även om den ibland står för en fullbordad handling så är det i vart fall inte dess huvudpoäng.

Det fanns flera liknande saker som dök upp i min läsning och inte minst under den mängd diskussioner jag hade med andra vapenfria ynglingar hösten 1985. Samtidigt som vi ryckte in cirka hundra personer för att göra vapenfri militärtjänst i regi av Sveriges Kristna Ungdomsråds (SKU) så gick Ulf Ekman ut med sin idé om att vapenfri militärtjänst var av den onde. Det blev sista året som Livets Ord-influerade ynglingar satte krydda på diskussionerna!

En av dem insåg dock snabbt att han varit förledd av djävulen. Han tvärvände i sin övertygelse på någon dag. Det var en grabb som i princip dygnet runt lyssnade på undervisningskassetter från Livets Ord i sin Freestyle (som vi felaktigt kallade dåtidens portabla musikspelare). Andra blev kvar och vi diskuterade ofta.

Att göra lära av enskildheter

Jag ifrågasätter inte det helande en ung Kenneth Hagin upplevde. Jag ifrågasätter däremot det system han anammat och de uppenbarelser och änglabesök han hänvisar till för att leda det i bevis.  Systemet är uppenbart och bevisligen hämtat ifrån andra källor, främst E. W. Kenyon som Hagin ibland kopierade ordagrant.

Att det finns en mängd anekdoter som till synes stödjer läran kan vid en första anblick verka imponerande. Jag tror dock sedan våren 1986 ungefär att det finns bättre förklaringar. Det stora problemet med Word of faith undervisningen är inte att den aldrig fungerar, utan att den inte alltid fungerar. Systemet utger sig för att vara kassaskåpssäkert – att tro att Guds löften är just så säkra är dess grundval – men det tar inte hänsyn till den bibliska mångfalden.

En Hagin-bok som till en början imponerade på mig var Sju Saker Du bör Känna Till Om Gudomligt Helande. Den gavs ut på Livets Ords förlag 1984. Den sjunde punkten är ”Guds sätt att hela är andligt, och helandet kan gå förlorat”. Jag ämnar återkomma till helandets natur i mer detalj längre fram, men just nu vill jag berätta om ett eget helande från denna sommar (2013) som skulle platsa i en Hagin-bok, även om det inte var så spektakulärt.

Under senvåren och sommaren så led jag av benhinneinflammation. Underbenets framsida var ömt och det var till besvär på flera sätt. Nu hade jag andra behov som jag ansåg mer akuta så under New Wine så bad jag om förbön för andra saker. När jag kom till Vineyard Summer Camp (WSC) däremot så kändes benen värre än någonsin och dessutom upplevde jag att tidigare böner besvarats. Jag fick förbön av en dansk och en tysk. (Det låter som en Bellmanhistoria, men så var det.) De lade händerna på mina ben och under loppet av några minuter verkade benen bli bra. Jag utförde lite tester på platsen och kände ingenting! Vi tackade Gud för helandet. För en av mina förebedjare tror jag detta var extra stort. Det märktes att han inte gjort så många upplevelser av det här slaget förut.

Nästa dag sprang vi förbi varandra flera gånger på förmiddagen. Han frågade om mina ben och jag bekräftade att de fortfarande kändes bra. Men vid lunchtid kom smärtan tillbaka och under vissa stötvisa minuter var den olidlig. Jag kunde knappt gå! I det här läget upplevde jag en förnimmelse av att detta var en andlig kamp. Under eftermiddagen gick jag runt på lägerområdet och befallde smärtan att försvinna och proklamerade att den inte hade någon rättighet att finnas i mina ben. Jag var i warfare mode!

Framåt kvällen var kampen vunnen. Under eftermiddagen sprang min glade förebedjare och jag aldrig ihop, men på kvällen möttes vi igen och jag kunde på nytt bekräfta att benen kändes alldeles utmärkt. Det har de gjort i två månader nu och kampen har inte heller återkommit.

Berättelsen är på sätt och vis en perfekt illustration av Hagins sjunde punkt, men den skiljer sig ändå åt på flera avgörande punkter:

  1. Jag bekände aldrig att jag på tvären mot fysisk evidens var helad. Bara att smärtan inte hade någon rättighet att finnas i mina ben.
  2. Jag utgick inte från att mitt beteende ska användas i alla liknande situationer. I stället manades jag att använda tillvägagångssättet utifrån vad jag menar är en andlig urskiljning. Just där och just då var det rätt sätt att be.
  3. Jag utgick inte ifrån att jag tagit emot helandet ”i min ande” som nu skulle förverkliga sitt herravälde över min kropp. Jag agerade utifrån att Kristus har auktoritet också över det onda och alla onda andar. Jag agerade inte som en ”liten gud”, utan som ett ombud för en stor Gud.

Enter John Wimber

Mitt deltagande på WSC berodde på en sak. De hade annonserat att Christy Wimber skulle tala. Säkert var det många andra goda saker som hände både under och i anslutning till WSC, men Christy Wimber lockade mig. (Att åter möta gamla vänner var också ett dragplåster.) Christy är en av de röster inom Vineyard som tydligast vill föra rörelsen tillbaka till dess rötter, till arvet ifrån John Wimber.

John Wimbers bok Power Evangelism kunde inte ha dykt upp i mitt liv vid ett mer lämpligt tillfälle. 17 januari 1986 kom den till min brevlåda från Proklama. Här fann jag äntligen ett hållbart förhållningssätt till den ovan nämnda diskrepansen mellan upplevelse och ideal. Här fanns en karismatik som var offensiv utan att bli extremistisk, som var inriktad på Guds rike och inte på individens framgång, som var både praktisk och bibelförankrad.

Jag ska inte göra detta inlägg längre genom att här och nu jämföra Wimber med Word of Faith-undervisningen (det kommer senare). Inte heller finns det tid att gå igenom alla de andra upplevelser jag gjorde som ställde Vineyard i kontrast till trosrörelsen och som på punkt efter punkt visade sig vara det bättre alternativet. (Jag säger bara sommaren 1988, oj, oj, oj…)

Teologiska studier

Jag hoppar i stället lite i tiden. 1990-94 gick jag på Lidingös Teologiska Seminarium (idag har det uppgått i THS), men jag hade börjat läsa tyngre mer akademisk teologi på egen hand redan ett par år innan. Kyrkohistoria med betoning på väckelserörelser studerar jag så ofta jag kan än idag. Med de kunskaper jag förvärvat genom mer akademiska studier så har jag gjort en mycket viktig upptäckt:

Trosförkunnelse och framgångsteologi är inte en främmande avart från den karismatiska kristendomen som man kan isolera till vissa namn och rörelser och säga ”titta på dom”, ”så dumma dom är”. Även om den får sin allra tydligaste form hos Kenneth Hagin eller Livets Ord under perioden 1982 – 2002 (på en höft), så är dess rötter äldre än Hagin och dess utbredning mer vittomfattande än man först kan tro.

Det andra som jag kommer att försöka förklara är att det finns en hel del poänger också hos den som har en dålig teologi. Lika väl som jag kan med behållning läsa Walter Wink, en teolog som till stor del verkar i Bultmanns anda, så kan jag läsa och finna behållning hos en framgångsteolog. I ingetdera fallet innebär det att jag köper deras fullständiga teologiska program.

Pseudo-renhet

Det för mig in på min sista rubrik idag (= inatt när detta skrivs). Min poäng med dessa studier är inte att dela in kristenheten i två halvor, en sund och god och en hemsk och dålig. På tok för mycket diskussion i ämnet handlar om naming and claiming. Att namnge en viss förkunnare och att hävda att han (eller hon) är en farlig kättare. Det är ett för enkelt förhållningssätt.

Ett sådant sätt att nalkas ämnet kan ge mig tillfredsställelsen av att tillhöra ett ”rent” sammanhang. ”Vi är inte som ‘dom där'”. Jag har vi det här laget läst ohemula mängder om framgångsteologi och trosförkunnelse. Så fort en författare verkar intresserad av den här sortens uppdelning så slutar jag numera läsa. Analyserna som följer är nästan alltid ytliga och missar inte heller sällan de verkliga negativa poängerna med en viss lära, det som verkligen kan göra skada hos enskilda människor. Resultatet av sådan analys är oftast en falsk känsla av säkerhet som bara kan upprätthållas genom att man isolerar sig från alla trossyskon man anser vara farliga. I så fall är boten värre än sjukdomen.

This entry was posted in karismatik, personligt and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Framgångsteologi och trosförkunnelse, del 1, personlig bakgrund

  1. Pingback: Fånarna på Restad Del 5 | Gunnels plats i rymden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *