Trosförkunnelsen som motbild

Jag är på träff för nya medarbetare i min region av Equmeniakyrkan eftersom jag i år återkommit i församlingstjänst efter några års uppehåll. Presentationsrunda: Säg vad du heter, var du jobbar och något roligt du varit med om i jobbet senaste månaden. När det blir min tur berättar jag om en grabb (ung man) som till synes blev helad på vår ekumeniska ungdomssamling, Omega. Jag gladde mig extra mycket eftersom förebedjaren berättade att för henne var det första gången hon hade varit med om att just hon fick förmedla helandet.

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, har du något mer? O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)

Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.

Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.

Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?

Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.

Läs mer