Tre modeller för gudsingripande

Pentekostal andlighet har sitt centrum i vad Krister Stendahl kallade högvolts-upplevelser. Gud förväntas påtagligt beröra människor, så att de blir andefyllda, helade eller på annat sätt välsignade.

När jag studerar de pentekostala rörelsernas praxis och historia, så tycker jag mig alltmer kunna urskilja tre övergripande modeller för hur dessa gudsingripanden tänks ske. Dessa modeller är inte helt igenom ömsesidigt uteslutande, med vattentäta skott sig emellan, men det finns i vart fall uppenbara skillnader i betoning.

De tre modellerna är:

  1. Att vänta efter Herren (waiting/tarrying)
  2. Att göra anspråk på välsignelsen, att ta ut den i tro (claiming)
  3. Att gradvis tillägna sig välsignelsen (soaking)

Den första modellen förknippar jag främst med den första generationens pingstvänner, Parham, Seymour och Lewi Pethrus. När LPs fru låg sjuk, så väntade han med tillförsikt på hennes tillfrisknande, och skrev Löftena kunna ej svika. Den som ville bli andedöpt kunde på Azusa Street gå till det speciella ”vänterummet” (tarrying room) och där inför Gud vänta till dess att Anden föll. (Men man praktiserade också förmedling av Andens dop via handpåläggning.)

Den andra modellen fick sitt stora genombrott under helandeväckelsen (1947 till ca 1958). Trons natur beskrevs här mer mekaniskt. Den mest kände helandeevangelisten, Oral Roberts, hade som titel på sin första bok, Om du vill bli helad, gör dessa saker. Helande, liksom annan andlig välsignelse, var något att ”ta ut i tro”. Upprepad bön sågs som onödig eller i värsta fall som otro. ”One asking is enough” blev svaret på en fråga om detta i tidningen The Voice of Healing.

Svaret från Gud ses inom de två första modellerna som momentant. När det kommer, så kommer det i sin helhet. I första modellen ber man till dess det kommer, i den andra modellen så tar man avstamp i en handling, en ”point of contact” med Roberts språkbruk, och därefter betraktar man sig som att svaret har kommit.

Jag är djupt kritisk till den andra modellen, speciellt i kombination med synen på att en enda ”andesmord” person ska med sin handpåläggning vara kontaktpunkten. Modellen leder till fördömelse, verklighetsflykt och drar i slutändan ett löjets skimmer över all pentekostal kristendom. Studerar man hur ateister, som James Randi, argumenterar mot allt vad helande heter, så är det uppenbart att de excesser och den personfixering som blev ett resultat av helandeväckelsen ligger till grund för kritiken.

Nu tror jag att Gud är större än alla våra modeller, så jag förnekar inte att några goda saker skedde under helandeväckelsen, men det är inte ämnet för detta inlägg. Inte heller förnekar jag att den andra modellen har uppfattat en och annan detalj på rätt sätt, rent teologiskt.

Den tredje modellen har en förhistoria inom exempelvis den kontemplativa traditionen, mystiken och kvietismen. Att söka Guds närhet och låta sin varelse påverkas av den är essensen av all klassisk spiritualitet. När den pentekostala erfarenheten började spridas in i de etablerade kyrkorna, så uppstod en kombination där också pentekostala erfarenheter kunde ses som fortskridande. Agnes Sanford blev snart en av de viktigaste inspiratörerna till hur man bad om helande inom den karismatiska väckelsen på 60-talet. Hennes syn utgick ifrån gudsnärvaron och en helhetssyn på människan, där Gud verkade på fler sätt än det direkta miraklet.

Den som kom att mynta uttrycket soaking prayer, var Francis MacNutt. Han utgår ifrån berättelsen i Mark 8:22ff

Då de kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: ”Ser du något?” Mannen öppnade ögonen och sade: ”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.” En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.

Här ser vi ett helande som kommer stegvis. MacNutt berättar om hur han och några vänner vid ett tillfälle bad för ett mer än 1 dm kort ben (alltså inte på grund av skolios). Under tiden de bad så växte benet så långsamt att det inte gick att se med blotta ögat, men efter flera timmar, så var benet helt läkt. Helandet ifråga var alltså organiskt och kan knappast ha berott på placebo-effekten.

Om vi människor är mer än fysiologiska och enkla maskiner, utan rymmer såväl djup som komplexitet, då är det heller inte underligt om Guds påverkan på oss sker över tid!

Inom de neo-karismatiska rörelserna, dit man får räkna Vineyard och New Wine, så är ”soaking” den dominerande modellen. Den dominerar också som modell inom de ”andekyrkor” i majoritetsvärlden som forskare betraktar som en fjärde gren inom den världsvida pentekostalismen.

Candy Gunther Brown, som inte bara har ett sympatiskt mellannamn, utan också är en forskare som kunnat påvisa goda resultat av bön för helande i neo-pentekostala sammanhang. Nu har hon föreläst också i Sverige, och det är väl bara att förvänta sig sedvanligt oförstånd kring bönens natur i den efterföljande debatten.

Vad Candy Gunther Brown försöker studera är effekten av det hon kallar prayer in proximity, och då är hennes forskning mig veterligen unik. Den utgår ifrån en syn på bönen som icke-mekanisk. Forskningsmetodiken behöver då anpassas, och här finns det självklart tillfälle att hugga för alla som menar att forskning enbart bör försöka klarlägga mekaniska samband. Med den synen är det svårt för alla utom de naturvetenskapliga institutionerna att få forskningsanslag!

Men låt mig säga något mer om mina tre modeller. Tyvärr hinner jag nu bara göra det som ett utkast.

Modellens syn på tron

Trons emotionella dimension

  • Tillförsikt (”Löftena kunna ej svika”)
  • Visshet, mycket viktig
  • Ganska oviktig

Hur uttrycks tron

  1. Förväntansfull bön
  2. Agera och tala som att det är ett fullbordat faktum
  3. Envishet, uthållighet

Modellernas effekt

Extrema yttring av modellen

  1.  ”Tarrying” i dagar
  2.  Word of faith-förkunnelse
  3.  ”Carpet time”, maratongudstjänster i ”andekyrkor”

Modellens fördelar

  1. ”Icke genom någon människas styrka”
  2. Ordet är också ett nådemedel. Den frigör handlingskraft och initiativ. ”Just do it”
  3. Man håller ut tills Guds välsignelse är given i sin helhet

Modellens nackdelar

  1. Ibland måste man ”gå i tro” – det kanske behövs soaking för att få det fulla svaret
  2. Förödande själavårdsbehov, ”betongandlighet”, splittring efter att andliga ”bulldozers” gått fram, etc
  3. Om det inte finns någon upplevd gudsnarvaro att ”soaka” i då? Självupptagenhet över den andliga välsignelsen.

Hur övervinna dessa nackdelar?

  1. Kombinera med ”råtro” och ”soaking”
  2. Överge modellen! Behåll bara vissa detaljer, men inte den övergripande tolkningen.
  3. Kombinera med att ”vänta” och ”råtro”

Avslutningsvis

Låt mig få länka till ett föredrag av Candy Gunther Brown en gång till, den här gången lite mindre krystat:

This entry was posted in teologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Tre modeller för gudsingripande

  1. Pingback: Om tro och tvivel | itpastorn.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *