Etikettarkiv: profetia

En prövning av Birger Skoglunds budskap, del 1

Publicerat av
2

I mitt förra inlägg skrev jag att den verksamma ingrediensen i profetiska budskap är uppenbarelse från Guds Ande, men att denna uppenbarelse alltid kommer att blandas samman med våra egen person och dess begränsningar. Konsekvensen är att nytestamentlig profetia aldrig ska accepteras rakt av och att en prövning av budskapet inte är detsamma som att underkänna den person som framfört budskapet.

Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Första Korinthierbrevet 14:29 enligt Bibel 2000.

I detta inlägg tänker jag göra just en sådan prövning av det budskap Birger Skoglund framförde på Smålandskonferensen. Jag har ingen anledning att tro att Skoglund hade annat än ärliga motiv eller att han inte skulle vara brukad av Gud för övrigt.

Nu har det framgått att det inte alls varit ovanligt de senaste veckorna att se också saklig kritik av innehållet i Skoglunds budskap som ett personangrepp. Inte sällan har det kompletterats med just personangrepp åt andra hållet. Vem är du som ifrågasätter en så ödmjuk/överlåten/andesmord Herrens tjänare?

Detta är en extremt farlig väg att slå in på! De kristna ledare som försvarar Skoglunds budskap på det här sättet förväntar sig i praktiken att vi ska ta till oss profetiska budskap rakt upp och ner, utan att bearbeta innehållet. Så skapas inga mogna kristna. I bästa fall formas de som lyssnar till dem på ett ytligt plan hängivna efterföljare, en hängivenhet som ofta förväxlas med sann andlig mognad. I värsta fall leds människor käpprätt åt skogen.

Den som vill tysta prövningen av budskapet utifrån sådana här överväganden diskvalificerar sig från att vara en andlig ledare, i min mening.

Däremot kan vi självklart ha avvikande åsikter om sakinnehållet. Och just genom att utbyta tankar kring profetiska budskap hjälps vi att nå slutmålet för prövningen, att ta vara på det goda. Samtalet gynnar detta slutmål. Det är inte farligt, så länge som det förs med värdighet och respekt.

Uppmaningar att sluta diskutera, som om en saklig diskussion bara förbryllar, är överandliga och kan ignoreras.

Fortsätt läsa →

Man blir inte en falsk profet av att ha fel

Publicerat av
5

Denna sommar, 2018, har några tänkbara profetiska budskap spridits och diskuterats av människor i min närhet. De har diskuterats på sociala media, de har resulterat i debattartiklar i såväl Dagen som Världen Idag. De budskap som jag tänker på är främst följande:

  1. Peter Halldorf hade två debattartiklar i tidningen Dagen, Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden (2018-07-13) och Oansvarig livsstil är en synd (2018-07-20).
  2. Birger Skoglund menade att han hade ett profetiskt ord till ledarna och de kristna i Sverige i sin avslutningspredikan på Smålandskonferensen. Allvarligt budskap till Sverige i profetia, var rubriken i Världen Idag. (2018-07-18)
  3. Joakim Lundqvist tog politisk ställning i predikan under Europakonferensen, bland annat ansåg han att vi behöver en ny regering och att kristna inte bör rösta på Sverigedemokraterna. (Länkarnas datum 2018-07-28)

Peter Halldorf använder inte ordet profetia som benämning för sina artiklar, men flera inlägg jag sett hänvisar till dem som vore de just profetiska ord. Birger Skoglund beskrev tillkomsten av sitt budskap som just profetisk inspiration, en alldeles exceptionell sådan enligt hans egen beskrivning. Några av de som i sociala media var frikostiga med att kalla Halldorfs budskap profetiskt var lika snabba med att kalla Skoglund för en falsk profet.

Birger Skoglund porträttbild
Birger Skoglund (bilden lånad från Pingstkyrkan, Örebro)

Jag tror att såväl det ena som det andra är fel. Jag är överens med Halldorf om innehållet i hans båda artiklar. De är verkligen läsvärda. Det är en skarp samtidsanalys utifrån bibliska kriterier. Men det är inte profetia, så som ordet används i Bibeln. Att benämna dem som profetia är emellertid ett ganska harmlöst misstag. Att kalla Birger Skoglund en falsk profet är däremot ett gigantiskt misstag. Båda grundar sig på samma felkälla, undermåligt eller rent utav helt uteblivet studium av vad Bibeln faktiskt säger om den profetiska gåvan och falska profeter.

Med risk att låta kaxig, men jag har studerat detta i mer detalj än någon annan jag känner, så tänker jag reda ut begreppen. Dessutom tänker jag skriva en serie artiklar inför valet om Sverigedemokraterna, och varför Joakim Lundqvist har rätt om dem.

(Eftersom jag nämnt Sverigedemokraterna vid namn förväntar jag mig en sedvanlig ansamling av kommentarer. Innan du skriver något, läs mina kommentarsregler!)

Fortsätt läsa →

Lite resurser om att höra Gud

Publicerat av
Svara

Vill du höra Guds tilltal? Hur går det till? Vill du förstå varför somliga som faktiskt hör Gud ändå hamnar helt fel i sina profetiska budskap? Vill du att Guds tilltal in i ditt liv ska hjälpa dig att mogna och växa som kristen? Kan man söka tilltal på ett sött som känns stimulerande men i längden göder andlig omognad? (Ja, vet du hur?)

Jag har praktiserat och studerat det profetiska i drygt 30 år nu. Jag har gjort min beskärda del av misstag. Jag har fått fantastiskt värdefulla tilltal från Gud. Jag vågar tro att jag brukats till nytta på det här området.

Och jag vågar tro att jag med min bredd på det jag studerat är ganska unik. Jag har studerat dem (oss) som hör från Gud, i nutid och genom kyrkohistorien. Jag har grävt på detaljerad exegetisk nivå ihop och lyssnat till de främsta exegeternas lärdomar i ämnet. Jag har läst allt ifrån små häften och artiklar till tjocka böcker från olika traditioner i ämnet.

Jag tror det här är min uppgift, att vara en som gräver djupt, forskar brett och ger förståelse.

I det här inlägget vill jag dela några resurser i ämnet.

(Detta inlägg kommer att uppdateras fortlöpande.) Fortsätt läsa →

Lewi Pethrus som karismatisk ledare

Publicerat av
1

Joel Halldorf har kommit ut med en biografi om Lewi Pethrus. Boken är välskriven, samtidigt akademiskt välunderbyggd och lättläst för den som inte har kyrkohistoria som specialintresse. Joel Halldorf besitter välanvända dubbla kompetenser, han behärskar det historievetenskapliga hantverket och förstår samtidigt pingströrelsens koder inifrån så väl att han kan se det andra historiker missar. För mig som ivrig student av pingst-karismatiska rörelser är boken både intressant och utmanande, och jag läser den kanske med lite andra glasögon än de flesta andra.

Jag kommer därför skriva några inlägg om Lewi Pethrus utifrån boken, med speciellt fokus på vad vi som karismatiker kan lära av hans historia. Jag börjar här med frågan om det karismatiska ledarskapet.

En av mina käpphästar är att vi karismatiker saknar ett kollektivt minne och att vi därför ofta upprepar misstag från föregående generationer och tar inte vara på deras dyrköpta lärdomar. Joels bok handlar till stor del om Pethrus och pingströrelsens plats i samhället, och den väcker välförtjänt uppmärksamhet när den sätter frikyrkan på kartan i samhället, där den alltid funnits men ignorerats av en historieskrivning som utgått från ett föråldrat sekulariseringsparadigm. Men det är inte mitt specialintresse och till min glädje finns det mycket i boken som också berör frågan om karismatik och hur ledarskap kan och bör bedrivas inom karismatiska sammanhang.

Bokomslag Biskop Lewi Pethrus

För att få sammanhang kan du som inte läst boken börja med att läsa en allmänt hållen recension av boken. Jag rekommenderar dessa:

Fortsätt läsa →

Prematura och pseudobönesvar och uppfyllelser av profetior

Publicerat av
Svara

Hur stoppar den onde Guds löften från att uppfyllas i våra liv? I en mening kan han inte göra det. Gud kommer att i Jesus Kristus bli allt, överallt (1 Kor 15:26ff) och allt kommer att sammanfattas i Jesus kristus (Ef 1:10). Inget kan skilja oss från Guds kärlek (Rom 8:31ff) och även det den onde förstör vänder Gud till något gott (Rom 8:28). Jesus är med oss alla dagar, inte bara våra goda dagar.

Men på vägen finns det ändå möjlighet för ondskan att stöka till det, göra ont och hålla oss borta från sådant Gud vill att vi ska göra eller ta emot. satan har hindrat oss, skriver Paulus i 1 Thess 2:18.

Det är som väl är inte helt ovanligt att höra undervisning om att det mellan bön och bönesvar, mellan profetiskt löfte och uppfyllelse av löftet, så finns det ofta en tid av öken, lidande, prövning. Vi behöver grit! Men vi behöver också urskiljning.

Alla öppna dörrar ska inte användas

En öppen dörr

Församlingen i Filadelfia fick detta löfte:

Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. (Upp 3:8)

Paulus önskade följande förbön:

Be då också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet. (Kol 4:3)

Men jag är glad att jag i min ungdom gjorde ett studium om dörrar i Bibeln och då dessutom såg de här verserna:

När jag kom till Troas med evangeliet om Kristus stod dörren öppen för mitt arbete i Herren. Men jag fick ingen ro i sinnet eftersom jag inte fann min broder Titus där, så jag tog farväl och for vidare till Makedonien. (2 Kor 2:12f)

Alla öppna dörrar ska inte utnyttjas. I det här fallet fattades en nyckelmedarbetare. I andra fall kan det vara något annat som gnager och skaver i oss. Sådana signaler är viktiga att lyssna på. Förståndet ska inte kopplas bort.

Fortsätt läsa →

Att be, befalla och proklamera helande

Publicerat av
3

I Missionskyrkans handbok från 2003 står det: Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Antje Jackelén kritiserade Jens Garnfeldt med flera predikanter som hon sett på Kalla Fakta med orden Man domderar med Gud och att detta innebar att man inte har respekt för Guds helighet. Alldeles uppenbart finns det en stor misstänksamhet inom svensk kristenhet mot bön av befallande eller proklamerande karaktär. Jag tror att det är fel. Befallande och proklamerande bön är biblisk, men kan inte heller brukas hur som helst. Jag ska här ge min syn på olika sätt att be för helande och andra under.

Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus talade strängt till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

  • Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
  • Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
  • Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
  • Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
  • Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
  • Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
  • De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

  • Bli ren! (Mark 1:41)
  • [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! (Mark 4:39)
  • Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
  • Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: Effata! (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
  • Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
  • [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
  • Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

  • Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
  • Håll fram handen! (Mark 3:5)
  • Talita koum! (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
  • Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
  • I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
  • Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
  • Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: Tabita, stig upp! (Apg 9:40)
  • … med hög röst: Res dig och stå på benen! (Apg 14:10)
  • Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

  • För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
  • Implicit proklamation i Apg 5:9: Nu ska de bära bort dig [Sapfeira].
  • Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
  • Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus såg upp mot himlen innan han uttalade befallningen effata!

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till öns främste man, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

  1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett kunskapens ord. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
  2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan men tänk om inget händer? Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

  • Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
  • Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
  • Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi Jesus hade nämligen just sagt åt honom: Far ut ur mannen, du orena ande! Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
  • Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: Ta din bädd och gå, Stå upp i Jesu namn. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (Håll fram handen), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck. Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu. Och så kom slutklämmen. Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu! (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro för sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga nu är du frisk förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

  1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
  2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
  3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Böneform Använd
Enkel bön Alltid tillåten
Befallning Använd gärna
Proklamation Använd mycket försiktigt

Personlig förbön med handpåläggning och Andens gåvor – bakgrund

Publicerat av
2

När vi ber för andra används ordet förbön. Det finns två olika sorter som det kan vara värt att skilja på eftersom dynamiken är annorlunda mellan dem. Engelskan har två skilda ord, intercession – det är när vi träder inför Gud på andras vägnar – och ministry – det är när vi förmedlar välsignelse, kraft, helande och befrielse från Gud till andra människor. Den första typen innebär att förebedjaren representerar någon annan inför Gud, den andra att förebedjaren representerar Gud för en människa. Jag kallar den andra sorten personlig förbön.

Ananias botar Paulus

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Fortsätt läsa →

Paulus program för andlighet och karismatik

Publicerat av
8

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior
  3. Pröva allt
  4. Ta var på det som är bra
  5. Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Fortsätt läsa →

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Fortsätt läsa →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Fortsätt läsa →