Prematura och pseudobönesvar och uppfyllelser av profetior

Hur stoppar den onde Guds löften från att uppfyllas i våra liv? I en mening kan han inte göra det. Gud kommer att i Jesus Kristus bli allt, överallt (1 Kor 15:26ff) och allt kommer att sammanfattas i Jesus kristus (Ef 1:10). Inget kan skilja oss från Guds kärlek (Rom 8:31ff) och även det den onde förstör vänder Gud till något gott (Rom 8:28). Jesus är med oss alla dagar, inte bara våra goda dagar.

Men på vägen finns det ändå möjlighet för ondskan att stöka till det, göra ont och hålla oss borta från sådant Gud vill att vi ska göra eller ta emot. satan har hindrat oss, skriver Paulus i 1 Thess 2:18.

Det är som väl är inte helt ovanligt att höra undervisning om att det mellan bön och bönesvar, mellan profetiskt löfte och uppfyllelse av löftet, så finns det ofta en tid av öken, lidande, prövning. Vi behöver grit! Men vi behöver också urskiljning.

Alla öppna dörrar ska inte användas

En öppen dörr

Församlingen i Filadelfia fick detta löfte:

Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. (Upp 3:8)

Paulus önskade följande förbön:

Be då också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet. (Kol 4:3)

Men jag är glad att jag i min ungdom gjorde ett studium om dörrar i Bibeln och då dessutom såg de här verserna:

När jag kom till Troas med evangeliet om Kristus stod dörren öppen för mitt arbete i Herren. Men jag fick ingen ro i sinnet eftersom jag inte fann min broder Titus där, så jag tog farväl och for vidare till Makedonien. (2 Kor 2:12f)

Alla öppna dörrar ska inte utnyttjas. I det här fallet fattades en nyckelmedarbetare. I andra fall kan det vara något annat som gnager och skaver i oss. Sådana signaler är viktiga att lyssna på. Förståndet ska inte kopplas bort.

Pseudosvar

Ett sätt alla onda makter använder för att hindra oss komma in i det Gud vill för våra liv är att ge oss något som liknar en äkta uppfyllelse av löftet, men ändå inte är det. Det var och är taktiken med den största av alla profetior, löftet om Messias, och jag har sett detta i mindre skala många gånger. Gud lovar och löftet är äkta. De profetiska budskapen har bekräftats av flera oberoende röster, de klingar i harmoni med Guds Ande i ditt inre och de är bibliska. Och så kommer något som verkar vara uppfyllelsen, men som i själva verket är ett sidospår.

Det grekiska ordet pseudo betyder falsk. En falsk sedel är snarlik en äkta. Falska profeter har inte horn i pannan och bocksvans. En falsk uppfyllelse av profetiska löften eller ett falskt bönesvar behöver inte vara käpprätt åt skogen. Men det är inte vad Gud ville ge dig.

Ett annat exempel i historien menar jag är kejsar Konstantin. Där förföljelse inte fungerade för att utrota församlingen kunde den i stället fås att förlora sin själ, genom att vinna hela världen. Det verkade ju vara ett bönesvar. Äntligen upphörde lidandet. Jag kan förstå hur man såg alla de erbjudanden kejsarmakten erbjöd som gåvor från Gud. men inom två generationer hade församlingen till stor del förvandlats till förtryckare och förföljare.

Jag har sett vänner förlora stora summor pengar på sådant de trodde var Guds sätt att skapa en inkomst för dem själva och att försörja andra. En vän till mig i ungdomen kom en dag och berättade hur han tänkte försörja mig så att jag kunde vara helt fri att tjäna Gud på heltid, vart Gud än ledde mig. Några månader senare var han skuldsatt på flera hundra tusen.

Prematura svar

Eller så är det du får den äkta uppfyllelsen, av Gud, men tiden är ännu inte mogen för skörd. Man kan slita ner äppelkart från träden innan äpplena mognat, men de smakar illa och är onödigt små. Och risken är att man inte återkommer till det trädet när skörden är mogen på riktigt.

Svårigheten att backa från det man investerat i

En sak som gör det svårt att tänka om kring falska svar och ännu ej mogna svar är att man investerat i dem. Inför andra kan man ha vittnat om dem som Guds verk i sitt liv. Sådana ord kan ha lett till tacksägelse och rent av förundrad tillbedjan. Ska jag då inför både mig själv och andra tvingas erkänna att jag hade fel? Ska jag bli den som rycker undan både egen och andras tacksamhet till Gud, som ger mig själv och andra andra tvivel och missmod?

Svaret är att det ändå kommer antagligen alltid ta en ända med förskräckelse. Det är bättre att förlora lite anseende idag, än att förlora allt imorgon.

(Detta var ett inlägg skrivet i all hast. Jag hade det på hjärtat och ville dela det genast.)

This entry was posted in karismatik and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *