Jag jobbar på en bok med arbetstiteln Pröva profetia och skapa en sund profetisk miljö. Det du kan läsa här är det inledande kapitlet. På slutet finns det också som PDF.
Min personliga inledning i förordet [till boken] satte fokus på frågan hur vi kan pröva vad som sägs vara tilltal från Guds Ande när de fungerar som vägledning till församlingar och andra grupper samt hur vi skapar en sund profetisk kultur. De bibliska exemplen om Filippos, Paulus och Hosea visar att det inte är självklart att Guds tilltal alltid går i linje med våra egna preferenser eller håller sig inom de ramar som vi med vårt förnuft omedelbart kan förstå. Samtidigt är Guds vägledning inte irrationell – den är ibland transrationell, den gör över vårt förstånd – men den är inte irrationell. Den ska prövas och den prövningen inkluderar ett rätt brukat, inte ett avstängt, förstånd.
jag skrev en artikel ursprungligen för Teologi och Ledarskap, nummer två (juni) 2018 om Guds Andes vind. Jag har tidigare postat den artikeln med ytterligare förklaringar. Men snurrig som jag kan bli ibland glömde jag bort det och postade artikeln igen igår (2021-02-03), eftersom jag tänkte att innehållet är så aktuellt när jag går igenom de påstådda profetiorna om Donald Trump.
Jag räknar denna artikel som något av det viktigaste jag skrivit om det profetiska. Jag försöker hitta det jag tror är den bibliska medelvägen mellan synsättet att profetia är helt från Gud och människan inte mer än en slags rörledning och synsättet att det inte finns uppenbarelse alls.
Hur som helst tror jag att det är förvirrande i längden att i stort sett samma artikel finns på två ställen. Jag ändrar därför detta inlägg till att bara vara en hänvisning till förra gången jag postade den, plus denna förklaring av ämnets aktualitet och min förvirring…
Hur kan vi tänka när vi har facit hur det gick i valet och somliga som påstått sig ha profetiska budskap bett om förlåtelse. Förlåtelse ska inte användas för att slippa ta ansvar för den skada man åstadkommit. Vikten av att tillrättavisa med respekt och ödmjukhet. Och ytterligare några ord om falska profeter.
Alla kristna som stödjer Trump tror inte på de påstådda profetiorna och alla som trott sig ha profeterat är inte lika envisa. Jag ser på fyra olika slags understödjare: (1) Håll för näsan och tacka för utnämningarna, (2) Fundamentalister med entusiasm, (3) Pingstkarismatiker med entusiaster och (4) Kulturkristna med entusiasm. Och så ställer jag den stora frågan om vad det gör med Guds församling när den ställer sig bakom en politisk kandidat som Trump.
Jag har för avsikt att göra en serie filmer där jag går igenom de påstådda profetiska budskap som uttalats om Donald Trump. Målsättningen är att på djupet förstå hur de kommit till och vad vi kan lära oss om profetians gåva, urskiljning, församlingens relation till politiken och en del annat. I denna film introducerar jag ämnet och beskriver mina målsättningar och grundteser.
Jag tar debatten med Patrik Hagman om den profetiska gåvan, för om vi accepterar hans sätt att tala om det profetiska så kommer vi inte få se den gåvan i funktion i våra kristna gemenskaper, så som Paulus och andra bibliska författare förstod den. Den profetiska gåva vi ivrigt ska söka lär oss Hagman snarare att förakta. Det utarmar församlingen.
Notera att det Hagman vill ha i stället vänder jag mig inte emot. Jag vill bara ge det dess rätta namn, så att det inte utmålas som ett alternativ till nytestamentlig profetia.
Debatter kan vara klargörande. Därför fortsätter jag debatten med Patrik Hagman även om den avslutades i tidningen Dagen för flera månader sedan. Tyvärr verkade han inte veta riktigt vem han i sin tur debatterade med. Nästan inget av det han säger som replik till mig torde han ha skrivit, om han tagit del av något av annat som jag sagt i ämnet.
I mitt förra inlägg återfanns första meningsutbytet oss emellan. Här kommer i modifierad form min av Dagen refuserade andra replik och en djupare analys av Hagmans inlägg som det bemöter. Det kommer bli en del upprepningar på grund av detta sätt att gå till väga. Jag hoppas att du som läsare står ut!
I somras diskuterade jag profetians natur i tidningen Dagen i debatt med Patrik Hagman. Tyvärr talade Hagman helt förbi mig i den artikel som kom att bli debattens slutpunkt, och mitt tänkta svar till honom publicerades aldrig. Diskussionen kom därför att bli missvisande. Här kommer därför mitt första inlägg på nytt, med kommentarer av mig själv. Och på slutet en detaljerad analys av Hagmans första inlägg.
Den som inte är bekant med vår dialog kan läsa följande artiklar i Dagen:
”Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?” frågar Patrik Hagman (Dagen 3 augusti). Tyvärr ger han ett dåligt svar. Definitionen av profetia är inte en klarsyn som ”blottlägger de lögner vår värld bygger på” utifrån förmågan att ”kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i”. Jag invänder inte att sådana analyser skulle vara onödiga. Tvärtom välkomnar jag dem och försöker själv bidra med dem ibland. Men detta är inte vad Paulus eller övriga nytestamentliga författare kallar profetia. Hagmans bibeltolkning är styrd av en snäv världsbild, den är anakronistisk och ofullständig (läs gärna 1 Kor 14).
I detta inlägg kommer jag gå mer på djupet om den profetiska gåvan och jag tror mig ha några perspektiv som få andra talar om, men som i längden hjälper oss förstå vad som händer när någon profeterar och varför det ibland blir så galet. Inlägget är från den artikel jag skrev för tidningen Teologi och ledarskap. Författarna i tidskriften har rätt att återanvända artiklarna och jag tänker här ge en något utökad version, som fördjupning. Här utgår jag också från min originalversion. Innehållet är i övrigt detsamma, men i tidningen stuvades en del av materialet om.
Jag sitter på ett konferensmöte i västra Sverige, ett klassiskt sammanhang dit många missionsförbundare åkt i många år. Det är inbjudan till förbön för alla som upplever en kallelse till att bli evangelister. Jag sitter kvar. Jag är klar över mitt uppdrag i Guds församling. Jag är bibellärare och jag håller på att utbilda mig till pastor. Men snart ska jag få chansen att vara med som förebedjare – samma ordning som förra året. Bredvid mig sitter en kvinna som kanske ser att jag börjar göra mig beredd att gå fram. Hon säger till mig:
– Du borde också gå fram till förbön.
– Jag kommer snart att gå fram som förebedjare, svarar jag. Jag har redan bejakat min kallelse.
Hon är tyst någon sekund.
– Gå nu. Jag har profetisk gåva. Jag ser att du ska gå fram.
– Jag har en kallelse till bibellärare och håller redan på att utbilda mig till pastor, svarar jag. Inbjudan gäller inte mig.
Ytterligare tystnad från kvinnan. Inbjudan till förbön
framifrån är nästan helt klar. Då hör jag henne säga:
– Om inte du går fram nu kommer djävulen att göra något hemskt i ditt liv!
För ett ögonblick blir jag så paff att jag kommer av mig,men sedan är det dags att gå fram och vara förebedjare. Jag hinner inte svara kvinnan något mer. Jag letar efter mötet efter henne, för att förmana henne. Hon missbrukade sin gåva och profeterade till sist ut sin egen frustration. Jag hittade henne tyvärr inte.
Jag drivs att skriva här på min blogg och på andra platser för att jag tror att mitt perspektiv gör skillnad. Det tyckte jag blev uppenbart när jag skrev om det profetiska på olika ställen, främst här på min blogg, men också i tidningen Dagen och i tidningen Journal för teologi och ledarskap. Jag tänker därför återvända till de texter jag publicerade i dessa tidningar och fördjupa mina resonemang.
I detta inlägg vill jag säga något om mina utgångspunkter och mina målsättningar.
Prövning av Birger Skoglunds profetia, efterskrift.
När man prövar profetiska budskap måste man skilja på sak och person. När jag nu gått igenom innehållet i Birger Skoglunds profetia från Smålandskonferensen vill jag stanna upp och förtydliga den principen i än större detalj, även om jag kom in på den redan i första inlägget. Jag skriver denna artikel så att den kan vägleda också dig som inte har en koppling till den aktuella diskussionen. Jag använder min diskussion från sommaren 2018 som utgångspunkt och exemplifiering av principer för prövning av profetia som kommer att vara aktuella också för alla andra budskap.
När jag tar del av den efterföljande diskussionen om Skoglunds profetia, ser jag att det inte alls är ovanligt att hänvisa till hans goda karaktär som försvar för budskapets innehåll, eller rent av att vilja undvika diskussion helt, med hänvisning till att en så god broder som Skoglund inte bör ifrågasättas.
Jag läste exempelvis nedanstående kommentar på Facebook. Till ett inlägg av Peter Ljunggren har Tommy Dalman ställt en fråga. Dalman tycker nämligen att det råder en onödig ängslighet kring att offentligt diskutera Skoglunds budskap. En av de apostroferade, Göran Duveskog, svarar.
Peter Ljunggren, från den nämnda videon
Jag har infogat bokstäver i parenteser med punkter som jag tänker kommentera längre fram.
I våra predikningar och profetiska tilltal så färgas det vi säger av vår personlighet. Det gudomliga och det mänskliga. Det är väl därför Paulus säger ”pröva allt och behåll vad gott är”. (a)
Detta gäller även min vän Birger Skoglund. Det var med kärlek och nöd i sitt hjärta han bar fram budskapet på lördag kvällen. (b)
Det var ett varningens ord till Sverige och svensk kristenhet. Jag tror att han hade fått detta budskap från Gud. (c)
Jag tror inte varje formulering var ofelbar. (d)
Var och en har rätt att pröva det som sas. Bibeln säger också, ”förakta inte profetiskt tal”. Jag tycker dock inte att predikanter skall mästra varandra på Facebook. En Herrens tjänare skall inte vara stridslysten. (e)
Det som också är avgörande när en Herrens tjänare bedöms, är ”vilka motiv drivs han av, finns det bitterhet och självhävdelse etc. ”. Drivs han av kärlek och ett rent uppsåt. (f)
De flesta människor som besöker mötena har den förmågan att känna in detta. Och skall varje ord och mening kritiskt nagelfaras så får vi nog alla problem, även Tommy och Peter. (g)
Ha det gott broder. Jag har inget mer att tillägga I detta. Både du och Peter kan ju själva prata med Birger. Han är inte längre bort än ett telefon-samtal och han är er broder. (h)
Här ser vi alltså dels att Duveskog tänker sig att prövningen av budskapet ska ske i tysthet. Deltagarna i mötet kan ”känna in” vad som är gott och inte (g), och det som de ska känna in är just karaktären på den som frambär budskapet (f). Allt därutöver beskrivs i detta inlägg som ”kritiskt nagelfarande” och att vilja ha ett samtal kring profetians budskap misstänkliggörs som att ”mästra varandra” och att vara ”stridslysten” (e).
Duveskogs sätt att undvika diskussion i sakfrågan är inget annat än ett förtäckt personangrepp. Ljunggren, Dalman med flera, och implicit också jag – Duveskog har nog inte hört talas om mig – misstänkliggörs som mästrande och stridslystna, trots att ingen av oss har ifrågasatt Skoglund som person, hans motiv eller ärlighet.
Jag ifrågasätter inte heller att Duveskog har en ärlig vilja att göra det rätta när han skriver som han gör, men på denna punkt ifrågasätter jag hans råd och hans omdöme. Detta är en mycket farlig attityd, vilket jag tänker argumentera för nedan.
Jesus är han utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen enligt Hebreerbrevet 1:3. Eller som NIV uttrycker det, the exact representation of his being, dvs. sådan som Jesus är, sådan är Gud. Bara genom Jesus får vi en fullkomlig bild av hurdan Gud är. Och det visar Jesus främst genom sin död på korset. Den som läser en god kommentar över 1 Korinthierbrevet ser hur Paulus argumenterar i varje fråga, oavsett om det gäller sexualmoral eller Andens gåvor, utifrån filtret den korsfäste Jesus Kristus. Detta är också det primära filtret vi bör använda när vi prövar profetiska budskap.
Jag tänker nu fortsätta min prövning av Birger Skoglunds budskap på Smålandskonferensen, såsom det rapporterats i Världen Idag. Jag har redan sagt vad jag dragit för slutsats, nämligen att Skoglund profeterat utifrån sin egen entusiasm, snarare än inspirerad av Guds Ande. Min prövning av innehållets objektiva fakta visade att de inte höll måttet. I detta inlägg vill jag visa på att budskapets gudsbild är problematisk.
Jag är inte den förste att påpeka detta. Är det en god och kärleksfull Gud som möter oss i Skoglunds profetia, frågar exempelvis Peter Ljunggren. Den vanligaste motinvändningen har, vad jag sett, varit att säga hur kritikernas gudsbild överbetonar förlåtelsen och nåden. I sämsta fall har den motinvändning skett genom etikettering. Det är hyper grace, därför har du fel. Men i min värld (och kommentarfältet på min blogg) är argument genom etikettering enbart uttryck för förbjuden intellektuell lathet. På samma sätt vägrar jag att avfärda Skoglund som falsk profet eller domedagsförkunnare. Etiketter är bra på syltburkar. De behövs ibland i samtal för att skapa intellektuell reda. Men de är inga argument!
