Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Kunskapens ord är en gåva som Gee (s. 41) noterar är svår att exegetiskt bestämma innebörden av. det finns inget ställe i Bibeln som definieras som ett exempel på KO och därför bör vi undvika “dogmatisering” om denna gåva. Gee diskuterar möjligheten till att se KO som att få en uppenbarelse om sakförhållanden, ett fragment av Guds allsmäktighet, men säger att dessa exempel i Bibeln sätts i samband med det profetiska. KO däremot ser Gee (s. 43) som en gåva som bör knytas till en specifik tjänst i Guds församling, med hänvisning till 1 Kor 12:28. KO kopplas därför av Gee ihop med lärartjänsten.

Vi kan här också notera att Gee ser listorna i slutet av kapitel 12 just som tjänster, inte som andliga gåvor.

Gee hänvisar till hur Paulus använder ordet kunskap i resten av 1 Korintierbrevet och drar slutsatsen att KO är en gåva som möjliggör för läraren på ett övernaturligt sätt förmedla kunskap från Gud. “There come times when the Spirit of revelation is so operating through a teacher exercising an anointed ministry the we become conscious of an illumination transcending all natural ability to gain or impart”, så att “fåren” genom denne “hör sin gode herdes röst” (Gee: 46). När detta inträffar, så brinner våra hjärtan, likt det gjorde för lärjungarna på vägen till Emmaus, när den uppståndne utlade skrifterna för dem (Gee: 46f).

Samtidigt är Gee medveten om att hans syn är en minoritetsuppfattning, så till 1947 års upplaga av boken har det tillkommit ett extra kapitel, i vilket Gee (s. 133ff) pläderar för sin tolkning. Han hänvisar till den exegetiska kontexten och till behovet av en sådan gåva. “It is intolerable that such a vital function in the body of Christ should be viewed simply and solely as the work of purely natural ability, however consecrated and trained; especially when its compensating type of ministry through prophets — is so plainly the result of a Pentecostal gift.” (Gee: 137).

Här verkar det dock som om Gee enbart tänker sig att Andens gåvor är nio till antalet. Annars hade det varit lätt att låta undervisningens charisma från Rom 12:7, så att säga täcka behovet.

Trons gåva definierar Gee (49f) som special faith, given till vissa troende (gärna helt okända), en speciell slags kvalité på tron, undergörande tro. Den är inte en permanent upplevd erfarenhet, utan något som “kommer över” (Gee: 50) vissa av Guds tjänare i en stund av kris eller möjlighet. “En gudomlig visshet placerad (put) i deras själar som triumferar över allt.” Gee nämner också den alternativa läsarten till Mark 11:22 som talar om att ha “the faith of God” – “a little bit of that divine faith — dropped into the soul of man – what miracles it can produce”.

Trons gåva är alltså enligt Gee till sin manifestation helt situationistisk. Han (s. 50) exemplifierar detta också med profeten Elia, vars trosvissa beteende på berget Karmel, när han ber om eld från himlen över sitt offer, står i kontrast med det tvivel som profeten – nu inte längre under Andens “smörjelse” – uppvisar i kapitel 19.

Profetians gåva är något mer än predikan. Även om profeterna också var goda predikanter, så är profetia en predikan med en distinkt karaktär (Gee: 57). Profeter har en definitiv inspiration. Gee (s. 57) citerar Lex Robinsson: “The prophet spoke more from the impulse of a sudden inspiration, from the light of a sudden revelation at the moment (apokalupsis – 1 Kor 14:30)… The idea of speaking from an immediate revelation seems here to be fundamental, as relating to either future events, or to the mind of the Spirit in general.” Gee (s. 58) tillägger att förutsägelser om framtiden spelar en underordnad roll.

[Är det någon sem vet vem Lex Robinsson var?]

Gee (s. 57f) skiljer på predikan och profetia, men menar att predikan kan innehålla moment av det profetiska, och han noterar vidare (s. 116) att det finns tillfällen då predikanter blandar sina predikningar med tungotal, tolkning och profetia så att deras predikan lyfts till ett tillstånd av “continual inspiration”, och att “a very large part of their preaching is really an exercise of the gift of prophecy” (Gee: 116).

Gåvan att profetera är skild från ämbetet (office) att vara profet (Gee: 58). Alla kan profetera, men alla är inte profeter. Därtill är det skillnad mellan det nytestamentliga profetämbetet och det gammaltestamentliga ämbetet. Den gammaltestamentliga profeten talade på Guds vägnar till folket och på folkets vägnar till Gud, men i det nya förbundet behöver vi inte någon sådan medlande funktion. Att se de nytestamentliga profeterna som nödvändiga förmedlare av en relation till Gud vore ett ödesdigert steg “baklänges in i slaveri (bondage)” (Gee: 58).

Den nytestamentliga profettjänsten är inte till för att den troende gemenskapen eller troende individer ska ”rådfråga Herren” genom profeterna, men profetiska yttranden som kommer spontant kan ha också en indirekt vägledande funktion. När Paulus hörde Agabos profetia om att han skulle bli fängslad, så tog han det inte som vägledning undan, utan mental förberedelse för vad som komma skulle. Profetens ord avgjorde inte beslutet (Gee: 58f).

Profetia är inspirerat tal, men det finns varierande grader av inspiration (Gee: 59). Skriften är inspirerad på en nivå som gör den ofelbar, men de 70 äldste som profeterade i 4 Mos 11:25-29 eller gruppen av profeter som kung Saul anslöts sig till för en tid (1 Sam 10:10), är liksom den nytestamentliga profetian inte alls i “samma klass” (Gee: 60), utan den måste noga prövas (Gee: 61ff).

En god attityd till gåvorna är att de värderas högt. Gee (s. 93) noterar att Paulus använder ord som “pray (for)”, “seek” och “covet” för hur vi ska förhålla oss till gåvorna, vilket innebär att vi ska ha “a more definite attitude in the matter than simply waiting” (Gee: 93).

Både i sina allmänna resonemang och i enskilda exempel så hänvisar Gee (ex. s. 96) till att Gud har instiftat tjänster i församlingen, och att gåvor är knutna till dem, men på intet vis innebär det att bara de som har en sådan tjänst kan bruka Andens gåvor. En sådan begränsning vore en stor tragedi, “an entirely mistaken position of miserable bondage” (Gee: 96).

Gåvorna ges som sagt enligt Gee främst genom andedopet, men de kommer inte automatiskt i bruk tack vare detta. Tvärtom är det risk att de blir liggande obrukade (doormant) (Gee: 101). Här uttrycker Gee förväntan på att en andlig gåva, sedan den väl tagits emot, är något man har på ett permanent sätt. Gåvorna yttrar sig i ögonblicket, men finns hos den enskilde på ett konstitutionellt sätt.

Vilka gåvor vi får avgörs av Guds suveränitet, så första steget att bli brukad är underordnande (surrender) (Gee: 97ff). Men vi ska också aktivt sträcka oss efter Andens gåvor i bön och tro (Gee: 100f). Gee (s. 98) nämner möjligheten till att gåvor delges (impartation) via handpåläggning, men motvet är hos honom av mindre betydelse än vad vi kommer se hos andra förkunnare. Hos Gee (s. 102) är innebörden av att “söka” Andes gåvor enligt 1 Kor 14 detsamma som att väcka de slumrande gåvorna till liv, snarare än att förvänta sig att något som tidigare saknades kommer till.

Det viktigaste vi kan göra för att väcka gåvorna till liv (“stirring up” the gifts) är att placera oss själva i Andens flöde (“placing ourselves in the flow of the Spirit”, s. 102). Över huvud taget beskriver Gee samspelet mellan Guds Ande och människan som en intim följsamhet till Andens ledning. Inom en rörelse som ofta tenderat att anamma en mekanisk syn på bruket av nådegåvorna (Josefsson: 127), så är Gee därför en tydlig kontrast.

Gee (s. 95) varnar för en upptagenhet med gåvorna som blir så dominerande att den troende sätter dem ovanför livsgemenskapen med Givaren (Anden) eller isolerat från tjänandet av varandra i kroppen. “The ultimate thought is that spiritual gifts are in the Church rather than in the individual.” (Gee: 95). Därför kan Anden manifestera vilken gåva som helst genom vilken troende (och andedöpt) människa som helst (s. 95f).

För Gee innebär detta inte att tjänster är oväsentliga, men att formella titlar är det. Att utnämna profeter är meningslöst, men att erkänna att det finns de som profeterar frekvent och med precision och kraft är självklart (Gee: 121f). Funktionen är viktig, benämningen av människor oväsentlig.

För Gee är det viktigt att påpeka att gåvorna är övernaturliga. Begreppet “supernatural” återkommer ständigt i boken. Gåvor som i en mening är mindre spektakulära, som att tala vishetens ord (Gee: 35) och kunskapens ord, vilka kopplas samman med predikan och undervisning (Gee: 133ff), de är också fult ut övernaturliga, enligt Gee.

Det kan därför finnas skäl att nämna något om Gees bruk av ordet övernaturlig. Jag menar att det finns åtminstone tre skäl bakom detta språkbruk:

1. Tanken på Guds övernaturliga verksamhet bland de troende var som sagt en mycket viktig identitetsmarkör bland de tidiga pentekostalerna.
2. Att markera att Anden verkade övernaturligt är en vakthållning mot tankegångar som förnekade Guds möjlighet att gripa in i sin skapelse. Gee (1928) skrev “the fog of modernism is settling down on the church” och att den av pentekostaler upplevda andeutgjutelsen var denna modernisms motpol.
3. Att påtala att den egna tolkningen av främst KO och VO är övernaturlig i samma grad som de tolkningar Gee vänder sig emot är ett nödvändigt argument för den egna åsikten. Ett erkännande av att Andens manifestation skedde inom ramen för det naturliga, det vore att förlora debatten. Om Gee hade sagt att det är Anden, men inte övernaturligt, så skulle det vara att tappa sina läsare.

Gees betoning på det övernaturliga kan tyckas vara något naiv för en teolog som har studerat samspelet mellan Anden och skapelsen utifrån vetenskapliga och filosofiska perspektiv, men sådana läsare utgör inte heller Gees målgrupp.

Referenser:

Dodson, J. (2010). Gifted in love and called to be one: Toward a Trinitarian and ecumenical theology of the charisms.  UMI Dissertations Publishing.
http://search.proquest.com/docview/741223558#

Dodson, J. (2011). Gifted for Change: The Evolving Vision for Tongues, Prophecy, and Other Charisms in American Pentecostal Churches. I Studies in World Christianity 17.1 (2011). Edinburgh University Press.

Gee, D. (1928). Questions on the Gifts of the Spirit i Australian Evangel / Glad Tidings Messenger,  1928, September.

Gee, D. (1980). Concerning spiritual gifts. Sprinfield, Mo: Radiant Books.

Josefsson, U. (2005). Liv och över nog : den tidiga pingströrelsens spiritualitet. Skelleftea: Artos.