Amos Yongs teologi om religionsdialog som ett lackmustest

Efter förra inläggets långa utläggning om vad pentekostal teologi är, så borde det finnas ett underlag för att bedöma värdet av sådan teologi. Mikael Karlendal (MK) valde däremot ett het annat tillvägagångssätt. Han hittade några specifika texter av Amos Yong i ämnet religionsdialog, och utifrån vad han läste i de texterna, så gjorde han en bedömning av pentekostal teologi som begrepp.

Frågan är alltså om det finns ett värde i att göra pentekostal teologi. Följdfrågan, utifrån MK:s inlägg (del 1, del 2, del 3 och slutsats) är om Amos Yongs teologi kring religionsdialog utgör ett lämpligt lackmustest som besvarar den frågan?

Lägg nu märke till mitt inläggs ärende. Jag tänker inte här tala om Yongs teologi om religionsdialog i sig, utan om den teologin är ett bra beslutsunderlag för att värdera pentekostal teologi som begrepp.

Jag skrev i förra inlägget att Yong håller på att jobba på en systematisk teologi som utgår från Assemblies of Gods Statement of Faith. Vill man utvärdera just Yong som teolog, så vore det kanske värt att vänta på att den boken publiceras.

Jag bedömer MK:s metod, som att han letat efter de mest kontroversiella delarna av vad Yong säger, och utifrån denna yttersta extremitet från en enskild teolog, som är erkänt kontroversiell också bland andra pentekostala teologer, så bedöms värdet av pentekostal teologi som helhet.

Med den metoden kommer inget man studerar någonsin att hålla måttet!

Det finns alltid någon som står för en ytterlighet. Det gäller också inom evangelikalismen, som MK drar en lans för. (Vilket jag i och för sig inte har något emot. Jag är också i mångt och mycket evangelikal.)

I stället för att leta efter det värsta, så hade det varait ärligare och rimligare att leta efter det typiska och det bärande hos pentekostal teologi.

Mer än så behövs egentligen inte sägas, men jag vill fördjupa tre skäl varför lackmustestet inte fungerar:

1. Religionsdialogfrågan är inte det som definierar essensen av pentekostal teologi

Den här punkten handlar om teologins fokus.

De facto huvudpoängen hos MK blir, utifrån det resonemang han för, att religionsdialogfrågan definierar essensen av pentekostal teologi. I mitt förra inlägg, så försökte jag visa hur denna fråga bara är en enda, bland många frågor som just nu bearbetas av pentekostala teologer. Frågan är dock inte bärande. Den är perifer. Måhända viktig i sig, men absolut inte något som definierar vad pentekostal teologi går ut på.

2. Yongs dialogteologi är inte specifikt pentekostal

Den här punkten handlar om det teologiska resultatet och dess orsaker.

Det finns en serie teologer inom många läger idag, som försöker använda Anden för att skapa en inklusiv teologi. Yong lånar kraftigt ifrån dem. Det som MK (och jag!) reagerar mot är inte uttryk för pentekostal teologi, utan nutida teologi som Yong verkar anamma, trots att han är pentekostal, inte på grund av att han är det.

Pentekostal teologi är som jag skrev i förra inlägget inte definierad enbart i form av en fixerad uppsättning doktriner, utan är snarare ett sätt att göra teologi. Teologi i kraft av de pentekostala erfarenheterna av Anden. Pentekostal teologi kan därför definieras inte i form av doktriner, utan är en slags förförståelse.

Yongs teologi om religionsdialog är ett – bland många – möjliga slutresultat. Och den är definitivt inte det enda möjliga slutresultatet för en pentekostal-erfarenhet-som-förförståelse teologi. Och om Yong nu på denna punkt har tagit så fel, så kan det vara värt att ställa sig frågan om vilka ytterligare skäl som kan finnas bakom hans kursval.

MKs resonemang är återigen förenklat. I princip säger han att Yongs urspårning bara beror på den enda orsaken att Yong vill göra teologi efter principen om Anden som kanon inom kanon. Men så enkel är aldrig tillvaron. Man ser som jag redan sagt att Yong rör sig i en teologisk värld där många fler influenser finns och där man som pentekostal teolog vill driva en aktiv dialog med dessa andra skolbildningar.

Själv menar jag att Yong då gör ett dubbelfel. Jag håller inte med honom om att sådan intra-teologi dialog innebär att man måste gå så långt i att bejaka andra teologiska idéer, som Yong går. Då behöver man inte heller plocka in de idéer från dessa teologiska skolor, som ifrågasätter partikulariteten (att Jesus är enda vägen till Gud) i Jesu anspråk eller ifrågasätter synen på Anden, som i många av sina verkningar kopplad till bekännelsen om Jesus som Herre.

(Längre fram i denna bloggserie tänker jag diskutera synen på Andens verk som knutet till bekännelsen Jesus är Herre och på vilka vis den kan sägas verka också vid sidan av den bekännelsen.)

3. Yong driver en korrigerande tanke till sin spets (experimentell obalans)

Den här punkten handlar om resultatets anspråk.

När det finns en obalans inom en rörelse, så är det lätt att driva den korrigerande tanken för långt. Pedagogiskt kan det tjäna ett syfte, men det gäller att komma ihåg när man läser, just att det är en korrigering av kursen man ser. Under ett kort ögonblick är rodret vridet för långt, eftersom båten annars inte reagerar. Den slutliga kursen syns inte på rodrets vinkel.

Inom just evangelikal teologi, så är det vanligt att man försöker formulera mer absoluta anspråk. En teologisk utläggning bör i denna tradition vara sann oavsett sammanhang. Också detta är ett arv ifrån det moderna projektet, i vars famn evangelikalismen har uppstått.

En teolog som kastar fram en tanke för prövning, på Yongs sätt, kräver en annan slags bedömning än någon som vill formulera en dogm. Också i Christianity Today ser man Yong på det här sättet:

He (Yong) does not intend his proposals to be viewed as final pronouncements. Ultimately, he is concerned to raise question marks over what he perceives as traditional Christianity’s tendencies to limit the Spirit.

I nummer 2 från 2011 av tidningen Keryx (som inte har något att göra med mitt företag), så använder även Ulf Ekman sig av detta “försvar”. Trosförkunnelsen var med nödvändighet obalanserad, anser han, för att fungera korrigerande. (Jag skulle dock vilja tillägga att detta är en efterhandskonstruktion, i hans fall. Under 80-talet och en bra bit in på 90-talet, så gjordes det mer absoluta anspråk ifrån trosrörelsen.)

MK medverkar för övrigt i samma nummer med en egen artikel, vilket jag bara nämner för att påpeka att jag inte vill påstå att MK därigenom skriver under på Ekmans argument, om nu någon uppmärksammat artikelplaceringen. Att göra en artikelförfattares åsikt till en annans vore guilt by association, och är inget äkta argument. Om MK tycker att experimentell obalans är användbart som argument för Yong eller Ekman, så får han säga det själv. Tills vidare är det bara mitt (och Ekmans) argument.

Slutsumma

Essensen i pentekostal teologi är alltså inte religionsdialogfrågan. Och än mindre definieras denna essens utifrån en enskild teologs (Amos Yong) specifika, och av många andra pentekostala teologer ifrågasatta, syn på religionsdialog. En syn som framförts som ett teologiskt experiment och som korrigering till en rådande ensidighet, inte som ett helhetssvar.

Som lackmustest för den större frågan om vari nyttan består i att göra pentekostal teologi, så är alltså MKs resonemang misslyckat.

Om nu någon faktiskt vill diskutera Yongs syn på religionsdialog, så kommer det i näst-nästa inlägg.

This entry was posted in teologi and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *