Kategoriarkiv: teologi

Equmeniakyrkan och framgångsteologi del 2

Publicerat av
2

TL;DR: Problemet med trosförkunnelsen är det sätt på vilket den beskriver tron. Problemet med Equmeniakyrkans förkunnelse är det sätt på vilket den beskriver hoppet.

Personliga nyheter

Det var länge sedan sist! Förklaringen är enkel: Under nyårslägret med Teamevangelisation träffade jag någon, strax efter lägret blev vi tillsammans. Lång historia kort: Vi gifter oss i september! För mig personligen är detta en makalös lycka, för bloggen en katastrof. Kärleken tar all tid! Nu ska jag i vart fall försöka fortsätta där jag slutade.

Equmeniakyrkans andliga tillstånd

I förra inlägget så konstaterade jag att de karismatiska gåvorna (helande, under och tecken, Andens påtagliga kraft och ledning, profetiska budskap, etc.) är så sällsynta i den kyrka jag tillhör att bristen på andlig kraft har gjorts till ett normativt tillstånd. Predikan efter predikan förmedlar tröst till den vars sjukdom inte blivit botad, så till den milda grad att slutsumman blir enbart defensiv.

Få i min kyrkas led är rena rationalister som förnekar undret som teoretisk möjlighet, men precis lika få är aktiva utövare av de övernaturliga gåvorna. Jag har mött pastorskollegor som aldrig i hela sin gärning har sett en enda sjuk bli frisk efter handpåläggning, även om de tror att sådant kan ske. Fortsätt läsa →

Equmeniakyrkan och framgångsteologi

Publicerat av
1

Jag är fjärde generationens missionsförbundare. Farfars far och hans kompisar träffades i mitt barndomshem och startade den församling som idag heter Sjömarkens missionskyrka. Nu har vi samfundet slagits samman med baptister och metodister och fått namnet Equmeniakyrkan. Mitt gamla och mitt nya samfund är vid en ytlig diagnos framgångsteologins motsats. Visserligen fanns det också i våra led de som lät sig inspireras av Livets Ord på 80-talet och några som lite i skymundan fortfarande behåller trosförkunnelsens teologi, men de är inte många, inte dominerande och inte högljudda.

Ändå tror jag att vi har en alldeles egen slags framgångsteologi, okarismatisk och utan någon som helst betoning på helande eller ekonomiskt välstånd för individen. Jag tänker återkomma till den i nästa inlägg. Först vill jag teckna motbilden. Det är en fortsättning på mitt föregående inlägg, ett försök att skildra hur svensk antikarismatik ser ut i praktiken.

Fortsätt läsa →

En kort kommentar om valet av ärkebiskop

Publicerat av
9

Min bloggvän Micael Grenholm har skrivit två inlägg om Antje Jackelén och valet av ny ärkebiskop. På hans blogg skrev jag en kommentar. Här kommer en något utvidgad version av den.

Lite bakgrund:

  1. Kyrkans tidning anordnade en hearing med kandidaterna, där alla utom en deltog.
  2. Dagen skrev om det som kan anses vara mest kontroversiellt i favoriten Jackeléns svar.
  3. Detsamma gjorde Världen idag.
  4. Helena Edlund skriver om det paradoxala att en möjlig blivande ärkebiskop har mer gemensamt med människor av annan tro än med vissa som delar hennes egen tro.
  5. Christian Mölk reflekter specifikt om varför just jungfrufödseln ifrågasätts och vilka konsekvenser det kan leda till.
  6. Sedan har detta naturligtvis gått några vändor på Twitter och andra bloggar…

Tre reflektioner från någon som inte är ansluten till SvK

Mina föräldrar lämnade Svk innan jag föddes. Jag är pastor i Equmeniakyrkan och ser ingen anledning att dubbelansluta mig, mer än att rösta bort politikerna från beslutande organ i en systerkyrka…

Nåväl, håll i er för nu blir det ord och inga visor. Fortsätt läsa →

Paulus program för andlighet och karismatik

Publicerat av
8

Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:

19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

  1. Släck inte Anden
  2. Förakta inga profetior
  3. Pröva allt
  4. Ta var på det som är bra
  5. Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Fortsätt läsa →

John Wimbers syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:

– When do we get to do it?
– Do what?
– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.
– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.
– You mean I gave up drugs for this…?
[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

  • Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
  • Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
  • Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

  1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
  2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
  3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
  4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
  5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

Fortsätt läsa →

Donald Gees syn på Andens gåvor

Publicerat av
1

Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).

Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:

In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.

Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.

Donald Gee – The Apostle of Balance

The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)

Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).

Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.

Fortsätt läsa →

Nytestamentlig profetia, helande och mirakler hos de tidiga kyrkofäderna, del ett

Publicerat av
1

Bakgrundsmaterial för min uppsats.

Sidhänvisningar och översättningar hämtas från Ante-Nicene Fathers Volume 1 (PDF).

Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna

Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.

Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:

But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)

Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.

Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet. Fortsätt läsa →

Om tro och tvivel

Publicerat av
Svara

Det här skrev jag först som en kommentar på bloggen Hela pingsten, där Micael Grenholm skriver om Tro, i stället för tvivel. Jag håller i grunden med Micael i hans inlägg att vi behöver idag främst uppmuntra tron och inte göra tvivlet till något fint, men saknade en del nyanser. Kanske är det åldern. Micael, som jag tyvärr aldrig träffat ännu, skriver ungefär som jag kunde ha gjort när jag var mellan 20 och 30, och det hoppas jag att han tar som beröm! Jag är nämligen inte alls skamsen över hur jag på den tiden sökte Guds kraft för att se Riket manifesteras i min vardag och församling. Men förhoppningsvis har jag lärt mig ännu något sedan dess.

Några reflektioner utifrån Micaels text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svåröversatt och inte riktigt lika etablerat). Fortsätt läsa →

Tre modeller för gudsingripande

Publicerat av
1

Pentekostal andlighet har sitt centrum i vad Krister Stendahl kallade högvolts-upplevelser. Gud förväntas påtagligt beröra människor, så att de blir andefyllda, helade eller på annat sätt välsignade.

När jag studerar de pentekostala rörelsernas praxis och historia, så tycker jag mig alltmer kunna urskilja tre övergripande modeller för hur dessa gudsingripanden tänks ske. Dessa modeller är inte helt igenom ömsesidigt uteslutande, med vattentäta skott sig emellan, men det finns i vart fall uppenbara skillnader i betoning.

De tre modellerna är:

  1. Att vänta efter Herren (waiting/tarrying)
  2. Att göra anspråk på välsignelsen, att ta ut den i tro (claiming)
  3. Att gradvis tillägna sig välsignelsen (soaking)

Fortsätt läsa →

Smörjelse i GT och NT

Publicerat av
1

Ett utdrag till ur min uppsats:

Övergripande källor:

  • IB (Illusterat bibellexikon): olja, smörja
  • Powell T. Anointing with Oil, i NIDPCM (New International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements)
  • Martin F. (Gift of) Healing, i NIDPCM
  • Adamson: The Epistle of James: 196ff
  • TDNT: chrísma, élaion – [ej klart]

En av de viktigaste symbolerna för Anden i både GT och NT är oljan och inom många pentekostala traditioner talas det om Andens “smörjelse” på ett sätt som liknar beskrivningarna av Andens gåvor.# Av det skälet redovisas här en snabb genomgång kring smörjelsen i Bibeln. De bibelord som anges är exempel på det som sägs, och inte en fullständig förteckning.

Bruket att avskilja något till Gud genom att smörja dem med olja beskrivs som att det fanns redan under patriarkernas tid (1 Mos 18:18; 31:13; 35:14).

Moses smorde Aron och prästerna (2 Mos 28:41; 30:26:30; 40:12-15) men även kläder och föremål (2 Mos 29:7; 29:21; 30:26-29; 40:9-11) och offer (2 Mos 29:36; 3 Mos 2:15; 7:10). Den rituella smörjelseolja som Moses använde hade försetts med kryddor (2 Mos 24:6; 30:23-25; 37:29), och åtföljdes av en befallning att blandningen ska vara helig genom alla släktled (2 Mos 30:31-33). Kungarna i GT invigdes ofta till tjänst eller genom att de blir smorda med olja, helst av en profet (Dom 9:7ff; 1 Sam 9:16; 10:1; 16:1-12; 1 Kung 1:32-40; 2 Kung 9:1-13). Av detta skäl kallas kungen ofta rätt och slätt den smorde (1 Sam 2:10; 12:3; 2 Krön 6:42; Psalt: passim).

Elisa blir smord till profet av Elia (1 Kung 19:16) (IB: olja), men det finns inga fler exempel på detta (IB: smörjelse).

Den som är smord av Gud ges en speciell skydsstatus. Att bära hand på denne (1 Sam 24:7; 26:9-11; 2 Sam 1:14) eller att förbanna honom (2 Sam 19:21) ses som en extra grov förbrytelse (IB: Messias).

I Nya testamentet så används att smörja med olja också som en hedersbetygelse (Luk 7:38:36ff;).

Att smörja sig med olja, på kroppen eller i håret, för hygienen, som parfym och/eller ett skönhetsmedel var också vanligt förekommande under hela den gammaltestamentliga perioden (ex Rut 3:3; 2 Sam 14:2. Ps 104:15; Dan 10:3; Judit 10:3; 16:7; Se också Matt 6:17). Dessutom användes olja för att baka bröd (1 Kung 17:12-16) och som bränsle i lampor (2 Mos 25:6; Jämför Matt 25:1-12).

Att sakna olja ses som en tragedi eller ett guds straff (5 Mos 28:40; Mika 6:15) medan Guds välsignelse ofta liknas vid att oljan flödar (5 Mos 32:13; 33:24; Job 29:6; Psalt 23:5; 133; Pred 9:8; Joel 2:24). Oljan var värdefull, vilket är bakgrunden till Elisas oljeunder, när olja mirakulöst förmerades för att hjälpa en änka (2 Kung 4:1-7). Oljan skänker glädje (Ords 27:9; Jes 61:3).

En specifik bakgrund till bruket i den tidiga församlingen att smörja de sjuka med olja är att den också brukades i medicinskt syfte (2 Krön 28:15; Ps 92:11; Jes 1:6; Hes 16:9; Luk 10:34) (IB: olja, Powell) men också rituellt i samband med ett offer, för att återinrätta spetälska i gemenskapen (3 Mos 14:17f).

Jesaja 61 introducerar tydligt sambandet mellan att vara smord och att vara fylld med Anden:

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig…

I Sakarja 4 så ser profeten en syn med ett lampställ och här blir kopplingen mellan olja och Anden också tydlig.

När Jesus kallas Den smorde (Messias/Kristus) så är det inte utifrån en rituell smörjelse med olja, utan eftersom hans efterföljare identifierade honom som smord med Andens kraft ( (Luk 4:18; Apg 4:27; 10:38; Heb 1:9). (Marshall: 153)

Det är också utifrån att Anden har väglett perserkonungen Kyros, som han kallas smord i Jesaja 45:1. [xyz källa behövs]

I kontrast till det språkbruk som beskrivs under rubriken xyz, så finns det däremot inga speciella sorters smörjelse till tjänst beskrivet för de troende. Att de är smorda innebär att de fått Anden som ett sigill och underpant (2 Kor 1:21-22) (GEP 291). Alla kristna har smörjelsen (grek: chrisma), som hjälper dem att välja sanningen framför antikrists lögner (1 Joh 2:20, 27). I sammanhanget är det heller inte troligt att uttrycket syftar på en genomgången ritual med olja (Marshall: 153). Begreppet smörjelse i denna mening är inte centralt för NT:s författare. Paulus använder det bara en gång, och då troligen som en ordleken med “christos”/”chrisma”, och utan emfas (GEP 292) och Johannes kan vara påverkad i sitt ordval av gnostiska meningsmotståndare och/eller av ordleken “anti-christos”/”chrisma” (Marshall: 153f).

Som fysisk ritual, så förekommer att smörja med olja enbart i samband med bön för helande i NT (Mark 6:13; Jak 5:14-16). Att smörja med olja för att förmedla andeuppfyllelse som sådan är troligen ett lån från icke-kristen religion som kom i bruk under andra eller tredje århundradet (Marshall :153-154). Bevarade ritualer för att avskilja olja för detta ändamål finns från 300-talet (Adamson: 204-205)

I vart fall så syftade texten i Jakobs brev ursprungligen tydligt på fysiskt helande, som ett resultat av bruket av olja ihop med bön. Att oljan skulle ha någon betydelse för syndernas förlåtelse är en idé som det inte finns spår av före 700-talet (Adamson: 204). Att just Jakob, med sin tydliga förankring i det judiska arvet, anbefaller att smörja med olja för sjuka förvånar inte. Rabbinerna använde ofta olja i medicinskt syfte (Adamson: 197), men i Jakobs skildring så är det tydligt att bönen är den mest verksamma ingrediensen.

Francis Martin (NIDPCM: 696f) menar att man enkelt kan göra en tydlig distinktion mellan de äldstes bruk av olja och bön för den sjuke och Paulus ord om helandens gåvor i 1 Kor 12. Martin utgår ifrån att någon charisma inte nämns i texten, utan att hänvisningen sker till “the community of faith” (NIDPCM: 697). Mot detta kan invändas att Jakob knappast skulle ha använt det paulinska ordet charisma, men att ett helande i samband med att olja används av de äldste mycket väl kan kallas för ett framträdande (phanérosis) av Anden.

(Not för den som inte är van vid grekiska ord: Charisma = nådegåva och chrisma = smörja (med olja) är två ord som liknar varandra, men de är helt obesläktade.)