Equmeniakyrkan och framgångsteologi del 2

TL;DR: Problemet med trosförkunnelsen är det sätt på vilket den beskriver tron. Problemet med Equmeniakyrkans förkunnelse är det sätt på vilket den beskriver hoppet.

Personliga nyheter

Det var länge sedan sist! Förklaringen är enkel: Under nyårslägret med Teamevangelisation träffade jag någon, strax efter lägret blev vi tillsammans. Lång historia kort: Vi gifter oss i september! För mig personligen är detta en makalös lycka, för bloggen en katastrof. Kärleken tar all tid! Nu ska jag i vart fall försöka fortsätta där jag slutade.

Equmeniakyrkans andliga tillstånd

I förra inlägget så konstaterade jag att de karismatiska gåvorna (helande, under och tecken, Andens påtagliga kraft och ledning, profetiska budskap, etc.) är så sällsynta i den kyrka jag tillhör att bristen på andlig kraft har gjorts till ett normativt tillstånd. Predikan efter predikan förmedlar tröst till den vars sjukdom inte blivit botad, så till den milda grad att slutsumman blir enbart defensiv.

Få i min kyrkas led är rena rationalister som förnekar undret som teoretisk möjlighet, men precis lika få är aktiva utövare av de övernaturliga gåvorna. Jag har mött pastorskollegor som aldrig i hela sin gärning har sett en enda sjuk bli frisk efter handpåläggning, även om de tror att sådant kan ske.

Detta får ett antal konsekvenser.

  1. De som längtar efter Andens kraft behöver söka sig till andra sammanhang än det egna för att få det de längtar efter. Om då några hamnar i sammanhang som inte är alltigenom sunda, är det konstigt?
  2. Kritik som vi från vårt håll riktar mot de karismatiska sammanhangen saknar den både trovärdighet och relevans. Hellre Jens Garnfeldts obalanserade trosförkunnelse än Sofia Camnerins trosbrist!
  3. Vi tror oss lätt gå fria från den slags teologiska tänkande som trosförjunnelsen står för, just eftersom vi (som kyrka) inte är karismatiska. Jag tänker förklara att detta är naivt. Genom att vara icke-karismatiska gör vi precis samma slags misstag gång efter annan, fast på andra områden.

Framgångsteologins problem

(I mitt första inlägg i denna serie definierade jag begreppen framgångsteologi och trosförkunnelse. Har du inte läst det kan det vara värt att göra det först.)

Framgångsteologin i bestämd form lär att fullgod och oavbruten hälsa samt ekonomiskt överflöd är Guds barns rättigheter som vi får, bör och kan åtnjuta under vårt jordeliv. Guds löften om detta är av sådan art att det helt och hållet är möjligt att tillämpa tron som en serie principer så att detta sker. Kenneth Hagin kallade detta att ”skriva sin egen biljett med Gud”. Allt blir en hur-fråga. Hur ska jag be? Hur ska jag bekänna? Hur ska jag agera? Och allt blir en fråga om mänskliga initiativ.

Detta är framgångsteologins två stora misstag:

  1. Tron blir mekanisk, helt inordnad i det moderna projektets paradigm om tillvaron som lagbunden. Framgång uppnås genom samspel med andliga lagar, inte lyhördhet mot Guds personliga ledning.
  2. Gudsrikets ”redan nu” beskrivs så kraftfullt att det inte längre har karaktären av en underpant (Ef 1:14). Jesu återkomst förkunnas, men aldrig som ett hopp i vårt nuvarande lidande (Rom 8:24), aldrig som Svaret med stort S.

Jag menar att mitt eget samfund har exakt samma hållning, fast vi koncentrerar oss på andra frågor, vi är inte lika fullt mekaniska och inte alls karismatiska.

Trampolin och Hoppets tid

Vad mitt samfund framför allt de facto omdefinierar är det kristna hoppet. Sommaren 2013 arrangerade ungdomsförbundet equmenia scoutlägret Trampolin, med hoppet som tema. Fem studier av sex var helt och hållet fokuserade på hopp i närliggande tid, vänskap, miljö, fred, etc. Det sjätte handlade om individens hopp om ett liv efter döden (som inte presenterades som kroppens uppståndelse).

Vintern 2103-2014 var insamlingstid för missionen med rubriken Hoppets tid. Jag har lusläst allt material som utkom för denna. Inte ett ord nämns om Jesu återkomst. På frågan ”Vad ger dig hopp” i tidningen uppdraget svarar några pastorer i samfundet alla möjliga slags saker, men inte en enda har den minsta lilla eskatologi i sitt svar.

Kort sagt: Hoppet omdefinieras till att vara något som ska uppfyllas i den här tiden.

Hoppet enligt Bibeln

Vårt saliga hopp är alltid i Bibeln Jesu återkomst. När Jesus kommer åter ska de döda uppstå till evigt liv, då kommer ondskan att utplånas för gott, alla orättvisor upphävas, alla förtryckta få upprättelse och alla orättvisor utplånas. Då kommer himmel och jord omskapas och på den nya jorden kommer rättfärdighet bo.

Diakonala insatser, arbete för rättvisa, god miljö och att godhet ska råda i världen är med andra ord aldrig något annat än provisoriska insatser i väntan på att Gud ska själv gripa in och förändra världen i sin helhet. Dessa provisoriska insatser är värdefulla och viktiga, men när de presenteras som något annat än just provisoriska, då faller vi i samma fälla som framgångsteologin. Då gör vi försmaken till fullheten.

När jag för detta på tal så möts jag oftast av invändningen att det inte råder någon motsats mellan att arbeta för världen här och nu och att ropa efter Jesu återkomst. Det är sant, men min fråga är tvåfaldig:

  1. Hur kan vi tala om hoppet enbart som något som gäller den nuvarande tidsåldern utan att ens ta med Jesu återkomst och evigheten som en kontext?
  2. Varför är vi totalt allergiska mot förkunnelse om helande som endast riktar sig till det som gäller här och nu?

Precis som det inte råder någon motsättning mellan vårt slutliga hopp om att uppstå och att hela de sjuka här och nu, så råder det ingen motsättning mellan att arbeta för att göra världen i stort drägligare här och nu och att vänta på domens dag som återställer allt. Men i det ena fallet är min tradition ytterst noga med att påtala helandets provisoriska natur och att kritisera dem som verkar glömma det, medan vi i det andra fallet är minst lika ensidiga och obalanserade.

Kort sagt: Equmeniakyrkan är överlag och i sin officiella framtoning lika obalanserad som någonsin framgångsteologin. Klirr säger det, när vi kastar sten i vårt glashus!

Bristen på karismatik är lika dålig som trosförkunnelsens mekaniska karismatik

Trosförkunnelsen gör karismatiken mekanisk. Resultatet är att vi människor blir utlämnade till oss själva på ett obibliskt sätt. Men bristande karismatik får samma resultat. När Equmeniakyrkans företrädare talar om freds- och rättvisearbete, så lyser Andens kraft med sin frånvaro. Anden blir inget annat än en diffus inre inspiration och inte en förnimbar kraft. Profetia blir inomvärdsligt genererad samhällskritik och inte Andens uppenbarelse.

Kort sagt: Vi måste hela tiden intala oss själva att vi lever i nådens kraft och går på Andens ledning, för annars märker vi det inte.

De facto hamnar vi i mänskliga ansträngningar, i en gudsbild där Gud begränsas av våra steg i tro och inget kan göra utan dem. Vi är lika goda kålsupare när det gäller att begränsa gud som någonsin trosförkunnelsens företrädare. Vi är det i kraft av en långtgående inre sekularisering, de är det i kraft av mekanisk karismatik. Ingendera hållningen är biblisk eller nyttig för oss i längden.

Är allt nattsvart?

Detta är en blogg, inte en avhandling. Jag formulerar mig svepande och utan nyanser. Självklart finns det undantag. På många sätt är det lättare att vara karismatiskt lagd i equmeniakyrkan idag än det var i Missionsförbundet för 20 år sedan. Mina vänner och jag betraktades ibland som något katten hade släpat in. Idag tolereras vi och får ett och annat korn av uppmuntran.

Men jag vågar ändå påstå att vi som strävar efter karismatik gör det trots vår ledning, trots vår officiella utbildning på THS, trots våra tidningar och annat underlag vi får från riks. Aldrig på grund av. De enda undantagen värda att nämna är väl Apg 29 och Våga tro.

Å andra sidan är dessa undantag värda att nämna. De rekommenderas varmt!

 

This entry was posted in personligt, teologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Equmeniakyrkan och framgångsteologi del 2

  1. Gå ut mission är också ett bra undantag värt att nämna – en karismatisk och evangelisk missionsorganisation som ser blinda se och döva höra, med hemvist i Equmenia. http://gautmission.org/

    Riktigt bra artikel för övrigt, du prickar in ett av de största problemen både Equmenia och stora delar av den övriga kyrkan i Sverige brottas med – bristen på mirakler och (därav) bristen på tro. Vi behöver en sund karismatik för att kunna legitimera kritik av osund karismatik, om vi inte är cessationister vill säga.

    Blessings!

    • itpastorn says:

      Jag godkänner inlägget, Micael, även om det är på gränsen för vad jag kallar ”glada tillrop”.

      Gå ut mission har en stark koppling till Equmeniakyrkan på ett personligt plan. Såväl grundaren Rickard Lundgren som direktorn Jonas Andersson är pastorssöner till missionspastorer av bästa sorten. (Jonas pappa är min ungdomstids församlingspastor och han kommer att vara vigselförrättare för mig och Marit i september.) Gå ut mission är med i flera av våra församlingsplanteringar, varav några startats med Rickard som ledare. Equmeniakyrkan har också flera församlingar som samarbetar med och stödjer Gå ut mission. Det finns fler kopplingar, men dessa nämner jag för att visa på arten av den kontakt som finns: Den är informell. Vårt samfund som sådant står inte bakom Gå ut mission, dess verksamhet är varken sanktionerad eller kritiserad, den syns inte i samfundets budget, nämns inte i verksamhetsberättelsen och inget officiellt kontrakt är mig veterligen skrivet om samarbete.

      Detta är säkert till det bästa för Gå ut mission. Organisationen vinner på att vara fristående och tvärkyrklig. Jag kommenterar det du säger för att förtydliga vad ordet ”hemvist” kan tänkas denotera och för att den ”hemvisten” inte kan sägas utgöra ett stöd från centralt håll för karismatisk kristusefterföljelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *