Efter att ha haft dagarna och nätterna fulla med annat så har jag äntligen fått tid att skriva första delen i den här serien. Innan jag går in på historiska och teologiska analyser så tänkte jag berätta lite om min personliga bakgrund omkring detta.
Tidigt möte med en god karismatisk miljö
Jag är född på 60-talet. Det innebar att ungdomarna som var några år äldre än mig när jag kom med i gemenskapen var påverkade av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Några av dem besökte Jim MacInnes på Jutatorpet, andra besökte ibland Familjefesten i Ljungskile där Harry Greenwood oftast var huvudtalare. I princip samtliga kyrkors ungdomsgrupper i Borås vid den här tiden var berörda av den karismatiska väckelsen. Visst förekom det kontroverser, inte minst runt gemenskapen, ungdomar som främst kom inifrån Immanuelskyrkan, men brytningen skedde före min tid.
På skolorna hade skolgrupper bokbord över stora delar av Borås. Böckerna innehöll ofta drastiska omvändelseskildringar typ Låt mig få gråta eller Spring för livet Nicky. (Nicky själv besökte Borås och talade för en tusenhövdad lyssnarskara i aulan under min gymnasietid.)
Alla dessa förebilder tände en längtan hos mig att själv ta del av Andens dop (min teologi kring detta var på denna tid helt pentekostal, idag är den hybridpentekostal – mitt ord). Det skulle ju vara Nyckeln till så mycket mer, men trots att jag börjat tala i tungor var det många saker som inte hände. Var fanns de profetiska tilltalen och varför blev på sin höjd bara någon enstaka sjuk botad av mina böner på ett tydligt mirakulöst sätt?
Jean Calvin spelar en stor teologihistorisk roll för utvecklingen av nutida framgångsteologier.(Bild från Wikipedia)
Jag har tänkt skriva en serie bloggposter om trosförkunnelse och framgångsteologi. Främst för att större delen av all diskussion kring detta handlar om att brännmärka eller rentvå individer och rörelser. Vi gör det för lätt för oss med en sådan ytlig debatt.
Men innan jag avslöjar för mycket så skulle jag uppskatta att få frågor. Inte främst dina åsikter, utan just frågor, är alltså vad som efterlyses i detta blogginlägg. För att hjälpa dig fråga så börjar jag med några definitioner och teser.
Uppdatering: Sedan detta inlägg skrevs har det hänt en hel del. Inlägget står sig bra i sitt ärende, men inte längre som en dagsaktuell beskrivning av nämnda personers åsikter.
Idag besökte jag min gamla arbetsplats, en gymnasieskola i Trollhättan. Ett kärt återseende av kollegor inklusive några rejäla kramar. Jag lånade en arbetsplats där jag satt och jobbade under tiden min bil var på service och lagning. Under tiden fick jag höra hur två kollegor diskuterade ett par elever. En kille hade tydligen i något sammanhang burit klänning och det gjorde en kollega jätteglad. ”Jag uppmuntrar allt som är normbrytande”, sa hon.
Jag ställdes inför ett val: Att genast uttrycka min avvikande åsikt. Jag kan dessutom argumentera väldigt väl för den, tycker jag själv. Valet står nämligen inte mellan ”normer” och icke-normer, utan mellan en uppsättning normer och en annan uppsättning normer. En kurs i filosofi på medelavancerad nivå anbefalles den som inte kan se detta!
Nu valde jag dock inte att där och då ta debatten. Situationen tillät inte att det kunde ha lett till någon slags fruktbart resultat. Flera av mina gamla kollegor vet vad jag tror eftersom det aldrig varit något jag hymlat med och diskuterat när tillfälle givits.
Detta var dock inte ett sådant tillfälle. Jag lät alltså situationen bero. Däremot bjöd jag hem alla mina gamla kollegor till mitt nya boende och jag hoppas de ska se att jag uppskattar och bryr mig om dem.
Mitt beteende skulle kunna sägas vara en tillämpning av den predikan Niklas Piensoho höll på Nyhem i Juni, så som jag tolkar honom.
Kontrasten
Under dagen satt jag som sagt med min dator i ett hörn och arbetade. Det inkluderar att hålla mig uppdaterad om vad som sker i världen i stort, den webbtekniska världen, basketvärlden och den kristna församlingen.
På den sista platsen rådde det en smärre bloggstorm, åtminstone inom svensk pingströrelse. Piensohos predikan har väckt en del frågor och bemötts med skarp kritik. En snabb rekapitulation av debatten ser ut ungefär så här:
Piensoho predikar, Dagen rapporterar.
Det kommer en starkt kritisk debattartikel i Dagen.
Jag tror att den linje som [min kritiker] förespråkar är problematisk. Jag har svårt att råda kristna föräldrar, vars barn ingår partnerskap, eller gifter om sig, att inte närvara på barnens högtidsdag med argumentet att Jesus inte skulle gjort det. Vi vet faktiskt inte hur Jesus skulle ha gjort. Jag tror inte heller att ett deltagande innebär ett bekräftande. Och jag tror inte att en bön om Guds välsignelse över ens egna barn, trots att de valt en annan väg än den man önskat som förälder, är det samma som ett välsignande av allt barnen gör.
När jag använder välsignelsebegreppet är det just för att det står för något genuint och ursprungligt. Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.
Jag noterar några glasklara meningar:
Deltagande är inte bekräftande…
En bön om välsignelse över ens egna barn… är [inte] det samma som ett välsignade av det barnen gör.
Vi kan alltid välsigna människor, även om vi inte kan välsigna allt de gör.
Så långt borde det inte vara några problem. Men nu har Niklas Piensoho också valt att inte bemöta varje enskild detalj som kritiken innehöll, utan håller sig till de stora dragen. Och då blir det rabalder.
(Rent formellt skrev Dahlman en reflektion allra först under rubriken ”Vimsig teologi” (borttaget från Världen Idags sida). Jag läste den när den var ny men satte den aldrig i samband med Piensohos predikan. Jag läster ofta bloggar så snabbt att det ännu inte kommit några kommentarer och det var bland dem som kopplingen klargjordes. Det är anmärkningsvärt att Tommy Dahlman som jag respekterar oerhört och jag kommer till så skilda slutsatser.)
Debatten tar fart
Nu höjs ett par kritiska röster ytterligare.
Tommy Dahlman skriver ett nytt blogginlägg och gör en helt annan bedömning än jag om kvalitén på Piensohos svar. Jag har svarat på hans inlägg i kommentarsfältet.
Mikael Karlendalkommenterar övergripande på sin blogg. Jag föredrar i likhet med honom diaspora-perspektivet framför Piensohos Abrahamsperspektiv, även om jag i likhet med Jonas Melin ser att de kan komplettera varandra. (Liksom Piensoho aldrig helt förkastade Exodus-perspektivet.) Karlendals andra halva handlar om att Abrahams välsignelse ska ses som begränsad till att vi får möjlighet att omvända oss från vår synd. Där är vi oense, men det ser jag som underordnat i den aktuella diskussionen.
I kommentarsfälten på dessa båda blogginlägg så förekommer det betydligt hårdare anklagelser. Piensoho blev enligt någon pastor i Filadelfia utan att ha några ”andliga kvalifikationer”. Och trots de ovan citerade orden så anses det vara fullt möjligt att tolka Piensoho som att han står för att vi ska fullt ut välsigna HBTQ-rörelsen och i princip anamma EKHO:s agenda. På Twitter sägs liknande saker och det faktum att någon försiktigt frågar om så är fallet med en positiv förhoppning om ett jakande svar tas till intäkt för att Piensoho är otydlig.
(Om det nu är så att Piensoho skulle börja höjas till skyarna av EKHO med flera så beror det inte på något han själv sagt eller gjort, utan på att hans kritiker överdrivit innebörden i hans ord!)
Nu kommer det en del inlägg till Piensohos försvar:
Torsten Åhman fokuserar inte på några detaljer alls utan på tonen i det som sägs. Han kallar den första insändaren i Dagen för ”hård” och ”kall”.
Nu uppmärksammas diskussionen också i Världen idag på nyhetsplats där man bland annat intervjuar Karlendal och på debattplats där han får en artikel publicerad. Den håller inte alls samma kvalité som Karlendals tidigare blogginlägg och utgör i mitt tycke debattens absoluta lågvattenmärke. Jag återkommer till den nedan.
Också Sveriges mest läste kristne bloggare, Stefan Svärd, skriver ett längre inlägg. Respektfullt, men enligt min mening missvisande. Han utgår ifrån att Piensoho är en god missionspastor, som framför åsikter som är ”mainstream” inom SMF/SMK/Equmeniakyrkan. Jag bemöter denna felaktiga beskrivning av Piensoho i kommentarsfältet på Stefans blogg.
Stefan får dock många glada tillrop och enligt hans statistik får bloggen nytt besöksrekord.
Över till några reflektioner från mig.
Sociologi är inte etik
Det som förvirrar debatten mer än något annat är sammanblandningen mellan sociologi och etik. När Piensoho talade om att leva som Abraham bland främlingar som inte delade hans tro så är inte poängen att vi ska bli som omgivningen eller anamma dess åsikter. Piensohos fråga är hur man lever i en minoritetssituation.
Att som de flesta av hans kritiker dra in bibelord om helgelse är därför inte en relevant kritik. Han talar om interaktion mellan den som har en tro och andra människor. Det är faktiskt inte så svårt att uppfatta om man lyssnar till hans predikan och läser hans ord.
Förtroendets eller misstrons kontext
Alla rörelser utvecklas. Annars förvandlas de till pittoreska museiföremål över en svunnen tid. Utveckling är alltid en utmaning. Det somliga inom en rörelse ser som ett steg åt rätt håll kommer andra se som ett förfall.
Det är inte svårt att se att många röster åtminstone i de huvudsakliga debattörernas kölvatten uttrycker en stark misstro mot utvecklingen inom pingst i stort. Också Dahlman och Karlendal uttrycker nu och då skepsis kring det som sker, inte minst i frågor kring teologin. (I andra sammanhang har de däremot ofta kommit ner på var sin sida i debatten, speciellt kring frågan om teologin bör vara pentekostalt eller evangelikalt präglad.)
Jag säger inte på något vis att alla farhågor är obefogade eller att all utveckling inom pingst i Sverige är optimal. Det saknar jag kompetens att bedöma. Det som är intressant just nu är frågan om i vilken kontext man bedömer Piensohos predikan. Min ser väldigt annorlunda ut.
Själv är jag präglad av de diskussioner om HBT-frågor som vi förde i Missionskyrkan på 90-talet. (På den tiden fanns inte bokstaven Q med i förkortningen.) Vi hade ett nätverk av pastorer för att främja bibeltro, karismatik och radikalt lärjungaskap. Niklas Piensoho var en av de som tog ett ledaransvar inom nätverket.
Boken Motbilden och budskapet (Marcus förlag, 2001) togs fram av några av våra riksevangelister som en motpol till det material som framställdes från samfundet centralt eller förekom i tidskriften Tro och Liv. Piensoho medverkar med ett kapitel som har rubriken Kan vi välsigna. Svaret blir nej, vi kan inte välsigna ingåendet av partnerskap.
Från att på 90-talet ha utgjort ett av de ledande namnen för bibeltro och en tydlig hållning i sexualmoraliska frågor så har nu Piensoho kommit att anklagas för att driva en liberal agenda. Och detta enbart utifrån anklagelser om otydlighet.
Min reaktion kan inte bli någon annan än denna:
Motbilden och budskapet
Det kan vara på sin plats att reda ut exakt vad Piensoho skrev i sitt kapitel, åtminstone som en slags upplysningsservice!
Boken som helhet är tydligt skriven för Missionskyrkans kontext men är också läsvärd för andra. Den rekommenderas varmt. Den ger historiska, exegetiska och pastorala perspektiv på frågorna. Ett lysande litet kapitel på 5 sidor av Wolfhart Pannenberg och en detaljerad exegetisk genomgång över de ledande exegetiska nytolkningarna av Gunnar Samuelsson är i mitt tycke bokens stora behållning.
Piensoho fick på sin lott att skriva om den specifika stridsfrågan inom SMK vid bokens tillkomst; frågan om vi kan och bör välsigna ingåendet av ett homosexuellt partnerskap eller bör låta ordinera pastorer som lever i en homosexuell relation. (Sidorna 133ff.)
Han börjar med att konstatera att vi har olika åsikter och att det är orimligt att tänka sig att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att nå fram till en enad uppfattning. Det handlar alltså inte om åsiktsdiktatur. Men beslutet att välsigna eller inte kommer per definition innebära att endera falangen går förlorande ur meningsmotsättningen.
Piensoho fortsätter sedan med att adressera frågans stora falska dikotomi. Att man antingen accepterar och välsignar allt eller så är man kärlekslös och fördömer individer. Vid bokens tillkomst så är det uppenbart så att HBT-rörelsen och dess förgreningar inom kyrkan försöker hävda denna falska dikotomi. Den är deras viktigaste argument. Antingen går man med liv och lust med i Pride-paraden eller så stödjer man orättfärdiga lagar i Ryssland och Uganda, samt legitimerar våld och diskriminering i Sverige.
Det är och förblir en falsk dikotomi och argumentet blir inte bättre bara för att det upprepas med en propagandistisk frekvens.
Ironiskt nog tycks det mig som att en del av de anklagelser som nu inom pingst riktas mot Pienso utgår från samma falska dikotomi, fast från andra hållet. Om vi inte ständigt markerar vår åsikt i ord och handling, om vi inte uteblir från en festlighet typ en vigsel mellan två personer av samma kön, ja då finns inget annat alternativ än att man bejakar HBTQ-rörelsens agenda fullt ut. Men detta är en som sagt en falsk dikotomi också när argumentet framförs från andra hållet.
Åter till boken:
Piensoho menar att frågan om välsignelseakter enbart kan avgöras utifrån Bibelordet. Han argumenterar därvid på tre plan:
Vad säger de texter som behandlar sakfrågan?
Vad för kompletterande perspektiv får vi från andra texter?
Vad för vägledning får vi från Bibelns allmänna förhållningssätt, främst exemplifierat i kärleksbudet?
Piensoho argumenterar skickligt för att oavsett tolkningsnivå så är budskapet entydigt. Han jämför med andra frågor som eviga straff eller apokatastasis (”med mycket god vilja kan man hitta några texter som möjligen talar om allas slutliga frälsning”) eller skilsmässa och omgifte. Piensoho säger däremot om homosexuell samlevnad:
Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga… I frågan om homosexualiteten är Bibeln, både GT och NT, samstämmigt avvisande. (Sid 137f)
[Faktum kvarstår] att det enda Bibeln säger om sexuella handlingar mellan människor av samma kön, är nej. På lite olika sätt, nej. (Sid 136)
Utifrån denna bevekelsegrund så landar Piensoho i följande slutsats:
Finns det ingen positiv bibelbakgrund måste pastorala akter som på olika sätt sanktionerar homosexuellt samliv vara omöjliga. (Sid 138)
Efter att ha dragit denna slutsats så avslutar han sitt kapitel med den nödvändiga återfokuseringen på det egna livet:
För de allra flesta av oss kommer aldrig frågan om homosexualitet att bli en personlig utmaning. Brottningen med homosexualiteten är inte min brottning, det handlar om andra människor. Däremot finns det laster i listan som Paulus räknar upp [1 Kor 6:9f] som berör mig och många andra i våra församlingar.
Den stora frågan blir för egen del hur jag låter Bibeln fungera som ett korrektiv till mitt eget liv. Orkar jag lyssna i de frågor där Bibeln stör mitt liv? (Min betoning av meningarna, Piensohos av ordet ”stör”.)
Piensoho avslutar med denna utmaning; att inte låta debatten stanna vid den andres problematik utan att låta Bibeln utmana allas vår bekvämlighet och ljumhet.
Så långt Piensoho.
I den aktuella diskussionen är det klart som korvspad att vi som har denna kunskap i våra bakhuvuden hör något helt annat när Piensoho förkunnar på Nyhem, än den som har en stor beredvillighet att tolka allt till det värsta på grund av en misstro mot det ledarskap som finns inom rörelsen.
Det är också denna bakgrund som gör att jag menar att Stefan Svärds blogginlägg faller helt platt till marken.
Karlendals debattartikel
Karlendal är utan tvekan en skärpt teolog och många gånger läser jag kloka och väsentliga ord som han skriver. Att jag på denna nystartade blogg råkat hamna i opposition till honom är mest ett resultat av att vi intresserat oss för samma frågor. Jag har tyvärr inte träffat honom AFK (away from keyboard) men ett sådant samtal skulle troligen bli mycket spännande.
I den aktuella debatten tycker jag att han blandar och ger med olika kvalitet. Jag berömde ovan stora delar av hans första inlägg. Jag tycker att hans svar till mig på Stefan Svärds blogg i kommentarsfältet var respektfullt och klargörande. Men jag har mycket svårt för det debattinlägg han hade i Världen Idag.
Artikeln ifråga har som premiss att Piensohos predikan ska tolkas som ett linjetal om pingströrelsens syn på HBTQ-frågorna. Jag menar att redan där blir det fel. Innehållet i Piensohos predikan handlar som jag skrev ovan nämligen inte om den moraliska värderingen av sexuella handlingar, utan om den sociologiska orienteringen av församlingen i förhållande till den grupp av människor som berörs.
Här möts också två skilda syner på evangelisation; något som jag berör avslutningsvis i detta inlägg.
Från sin felaktiga premiss fortsätter Karlendal över till ännu en falsk dikotomi. Han hävdar att det finns ”olika” sätt att tolka Piensoho på grund av predikans otydlighet, men han fortsätter genast med att reducera antalet till endast två. Piensoho vill med små steg införa en ny teologi (ny för pingst och som jag visat ovan också helt ny för honom själv!) eller så vill han bara att vi ska sluta tala om synden och inte längre ställa människor inför det som i Missionsförbundets tradition kallas omvändelsens nödvändighet. (Också det något som Piensoho ägnat stora delar av sitt liv åt att göra.)
Det första alternativet är helt igenom ett uttryck för falskspel och kan inte ses som något annat än att Karlendal kan tänka sig att Piensoho är en ond människa, en ulv i fårakläder! Det är kontentan av Karlendals ord, även om han själv väljer försiktigare formuleringar, typ att Piensoho är en god ”strateg”.
Nu väljer inte Karlendal den tolkningen. Det är ett retoriskt grepp som innebär att vi ska se det som sedan följer som om det vore en generös tolkning, en vilja att se det sagda i positivast möjliga ljus. Det är också den naturliga kontentan om man först köpt den falska dikotomin!
Den andra tolkningen Karlendal gör är alltså att Piensoho håller fast vid tidigare värderingar men väljer bort att tala om dem, att han inte ”i kärlek” vill förkunna ”hela läran”. Detta är också ett svek, att ”tystna” och ”lämna slagfältet”.
Karlendal avslutar med frågan:
Hur kan vi låta bli att säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?
Jag gör nu en tredje tolkning av Piensohos predikan och debattsvar. Jag menar att den fråga Niklas ställer, och som vi alla som har en konservativ syn i sakfrågan borde ställa oss är denna:
Hur ska vi säga att vi inte ställer upp på HBTQ-rörelsens agenda?
Läs gärna de två frågorna en gång till. Den ena fokuserar på att, den andra på hur. Den ena på att vi ska ha fullgjort ett åtagande så att våra samveten förblir rena, den andra på att de vi möter ska bli respektfullt bemötta. Den ena frågan handlar om att vi ska höras, den andra om att vi ska bli hörda.
Piensoho tycker jag mycket riktigt ha dragit slutsatsen att vi inte blir hörda för att vi talar sanning på avstånd, från predikstolar, demonstrationsbanderoller och i media. Han drar slutsatsen att vi måste närma oss människorna först och det kan kräva att vi ofta börjar med att vara tysta.
Det var detta menar jag som var poängen när Piensoho i sin predikan berättade att han uppmuntrade den man vars dotter stod i begrepp att ingå ett samkönat äktenskap att gå på bröllopet, välsigna sin dotter som person (inte hennes handling), visa henne kärlek och ”inte ha en åsikt om allt”. Den sista formuleringen var måhända olycklig. Det som Piensoho talade om var beteende, att (inte) ständigt behöva uttrycka sin åsikt, snarare än övertygelse; att hysa en åsikt.
Piensohos otydlighet och tystnad
Den respons jag mött från Dahlman och Karlendahl när jag kommenterat deras inlägg är att även om jag har rätt i sak så är det Piensohos ansvar att se till att han inte blir missförstådd. Jag ska inte förvänta mig att andra lyssnar med samma förförståelse som jag. Och det är en rimlig invändning.
Men låt oss då sedan detta klargjorts byta sakfråga att debattera. Då handlar det inte längre om dolda agendor och förändrad syn i sakfrågan. Då handlar det om ledarstil.
Om Piensoho varit otydlig och gjort det möjligt att misstolka honom så är det naturligtvis ett stort avbräck för en rörelse som är van vid att ledare pekar med hela handen. Såväl Dahlman som Karlendal efterlyser tydlighet.
Men jag ber dem och alla deras åsiktsfränder för ett ögonblick stanna upp och fundera över om detta skulle vara bättre. Pingströrelsen är inte längre lika homogen som förr och den kommer inte med nödvändighet bli det bara för att ledarskapet blir ”tydligare”. Tyvärr finns det inte tid att påbörja denna relaterade diskussion här och nu. Jag vill bara påpeka att här finns det också möjlighet till skilda synsätt.
Men varför kommer inte Piensoho ut och klargör var han står? Det är ju många fler än Dahlman och Karlendal som vill ha besked. På den frågan saknar jag svar. Jag är inte Piensoho och inte en tankeläsare. Däremot har jag förståelse för att han inte låter sig invecklas i en debatt med personer som inte vill tro att han har goda avsikter, som anklagar honom för att vara en förvillare eller i vart fall insinuerar att det finns en försåtligt dold agenda.
Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte besvara den sortens debattinlägg!
Jag kan förstå att Piensoho väljer att inte inveckla sig i en debatt med människor som kräver svar på sina villkor.
På samma sätt har jag i detta inlägg låtit bli att gå i polemik med några andra av Piensohos kritiker. Jag ser inte vitsen. Deras beteende gör dialog omöjlig. (Dahlman, Karlendal och Svärd får alltså svar för att jag respekterar deras dialogvilja.)
Om någon säger något som du tolkar negativt, utgå då direkt från att du missuppfattat situationen. Det är nämligen med största sannolikhet just vad du gjort!
Tänk om hela den här debatten hade börjat med ett sådant antagande. Då hade den blivit betydligt mer konstruktiv och då hade säkerligen stora delar av den olust som nu blivit synlig på båda sidor kunnat undvikas.
Evangelisation, sanning och kärlek
Jag skrev ovan att mellan Karlendal och några därtill och Piensoho så finns det en skillnad i betoning. Jag utgår fullt och fast ifrån att båda parter vill tala sanning i kärlek. Men frågan är vad som kommer först?
Ska vi börja med att visa kärlek så att vi får en möjlighet att tala också om den sanning som är bister och besvärande utan att den vi talar med ”stänger av”?
Ska vi visa kärlek genom att redan från början tala om sanningen; också den som är bister och besvärlig?
Jag ser att det finns två motpoler i både pentekostal och evangelikal kristenhet mellan dessa två poler. Så att evangelisterna kan uppfattas som kompromissande av genom att evangelisterna. Någon gång kanske det är en korrekt värdering, men den kan inte förutsättas vara sann. Genom att evangelisterna kan uppfattas som dömande och kärlekslösa av så att evangelisterna. Någon gång kanske det också är en korrekt värdering, men den kan inte heller förutsättas vara sann.
Jag är otvetydigt en så att evangelist. Jag är beredd för att argumentera om att det är en bättre approach. Samtidigt ser jag att mellan dessa två poler finns det en glidande skala och att göra en annan bedömning om var på skalan man bör befinna sig borde inte vara detsamma som att tillskriva någon dåliga mänskliga egenskaper.
Om vi går tillbaka till mina lärarkollegor. Också som nyanställd hade jag en del diskussioner om tron med några av dem. Speciellt en mest för att han verkligen ville markera sitt avståndstagande efter allt han sett i sitt gamla hemland på Balkan. Jag låg lågt i ett par år men sedan började frågorna komma och helt plötsligt hade vi samtal med en helt annan kvalitet och ett helt annat djup. Jag ser fram emot nya diskussioner om tron när de kommer på besök i veckan, men om de hellre vill prata om annat så är de lika välkomna! (Vem vet, någon av dem kanske läser detta.)
(Det kändes som en bra slutkläm. Jag slutar där, även om jag också velat skriva om konstantinsk kristendomsuppfattning kontra nutida ifrågasättanden av den, vilket är en annan väsentlig bakgrund till den här diskussionen… Liksom om offentlig debatt kontra det livsnära mötet och om det första kan slå undan benen för det andra… Och om skillnaden mellan generationer, såväl i Sverige som inom evangelikalismen.)
Uppdatering 2017-03-08
En av debattörerna har bett att alla omnämnanden av personen i fråga stryks. Jag har gjort det, samt tagit bort döda länkar.
Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:
19Släck inte anden, 20förakta inga profetior 21men pröva allt. Ta vara på det som är bra, 22och avhåll er från allt slags ont.
Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.
Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.
Släck inte Anden
Förakta inga profetior
Pröva allt
Ta var på det som är bra
Avhåll er från allt slags ont
I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med ”släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med ”avhåll er från allt slags ont”.
Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?
Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.
Nu har jag haft ett par dagar på mig att smälta mina upplevelser under New Wine konferensen i Vänersborg. Världen idag konstaterar att Guds rike blev synligt och jag är benägen att hålla med. För mig blev det ett kärt återseende, med ett sammanhang som jag uppskattade mycket när det kom till Sverige, men som jag av olika skäl inte haft kontakt med på några år. Så här sammanfattade jag mina intryck på Facebook:
Härlig lovsång.
Goda möten med nya och gamla bekanta och vänner.
Många uppmuntrande exempel och vittnesbörd.
En hel del goda profetiska ord som jag fått till mig från olika personer som bad för mig.
Feedback på att jag fått be för andra med profetisk ledning vid flera tillfällen.
Många personer uppenbart starkt berörda av Guds närvaro.
Några helanden i min närhet, troligen många fler i konferensen som helhet. (Jag tror knappast Gud valde att bara verka i kraft just kring mig.) Det ska bli intressant att höra uppföljning om detta.
För den som inte känner mig, så är det mitt sätt att ropa Amen, Halleluja! Jag vill verkligen inskärp att min förnyade kontakt med New Wine var positiv och att detta också gjort att jag beslutat att mig för att bli en regelbunden understödjare.
Vi har alla blivit mycket inspirerade och fått hjälp av grundaren för Vineyardrörelsen John Wimbers undervisning och tjänst. I själva verket grundades New Wine 1989 för att sprida många av Wimbers insikter och tjänster. (s. 7)
Nu har det dock gått några år sedan 1989 och ingen rörelse kan fortsätta att vara dynamisk och växa utan att den utvecklas och tar in nya intryck. För den svenska delen av New Wine, så har detta tydligt inneburit att man sökt kontakt med de ledare som finns i vad jag kallar de ”nätverk av nätverk” (det finns mer än ett, men de innehåller ofta samma nyckelpersoner) med ledare som uppstod efter brytningen mellan Vineyard och ”Torontovälsignelsen”. (Den brytningen i sig ämnar jag återkomma till i ett separat blogginlägg.)
Detta innebär att Randy Clark och Bill Johnson (Bethel Church) är två viktiga inspirationskällor för New Wine idag. På konferensen i Vänersborg medverkade Danny Silk, pastor i Bethel. Inspirationen från Bethel och dessa nätverk syntes också i form av åtskilliga titlar vid Gospel Medias bokförsäljning, i form av personer som besökt Bethel eller gått på/ämnar gå på dess bibelskola.
I många fall diskuteras om Bill Johnson, med flera, är falska eller fejkade profetgestalter, men det är inte ämnet för detta blogginlägg. Jag vill diskutera några kulturskillnader mellan dagens New Wine och Vineyard anno 1980-1995, och vad detta kan innebära på gott och ont.
Märk också: Detta är en prövande, testande, text, utan definitiva svar och med öppna frågor!
Pentekostalt och evangelikalt
Vineyard definierade sig som den radikala mitten, med inslag av det pentekostala/karismatiska livet i Andens kraft, och med en tydligt evangelikal teologisk grund; karismatisk spiritualitet och evangelikal teologi. Med denna kombination, så vann Wimber över många evangelikaler till att öppna sig för Andens kraft.
Men det innebar också en annan inställning till det övernaturliga, ”naturally supernatural”. Bort från beteenden där Andens kraft associeras med uppstressade känslostämningar och påtryckningar. Wimber gjorde sig känd för att avbryta möten, exempelvis för en kaffepaus, om han såg att sådant höll på att hända. När Stockholm Vineyard startade, så tog man efter Brent Rues församlingsmodell, med ”kyrkkaffe” mitt i gudstjänsten, mellan lovsången och undervisningen. Dial down var ett ledord. Känslorna ska följa Andens verk, inte föregå det.
Detta kan ses som ett tydligt inslag av evangelikal kultur, åtminstone i en sydkalifornisk tappning, med inspiration från Jesusrörelsen och Wimbers bakgrund som kväkare. Ett annat sätt på vilken denna kultur märktes, det var i den bibelfokuserade och utförliga undervisningen. En konferens med Wimber innebar att deltagarna fick ett tjockt häfte med syllabus till alla tal och fördjupande studier. Ibland kunde talaren avvika ifrån den i förväg uppgjorda planeringen, men tanken var ändå att ge en i Bibeln väl förankrad och utförlig undervisning, kryddad med aktuella exempel och vittnesbörd. Inom evangelikal tradition, så är expository preaching, bibelutläggande predikan, det kanske finaste som finns och anförs ofta som det enskilt viktigaste redskapet för att leda människor till andlig tillväxt.
Precis som Jonas Melin, så konstaterar jag att undervisningen under New Wine var mycket fokuserad på berättelserna. Undantag fanns under de olika seminarierna. Bland annat deltog jag i seminariet helande på gatan (HOTS), som inleddes med en tydlig biblisk grund, med klar Wimberinfluens. (HOTS är dock ursprungligen från en Vineyardförsamling, så det är inte så konstigt.)
Utmärkande för pentekostal tradition är att den är ”story telling”, muntlig. Med Walter Hollenwegers ord, den är realgeschichtlich, medan evangelikal tradition är idealgeschichtlich. Bill Johnson har skrivit en bok om och Danny Silk återkom under konferensen ofta till vikten av att ständigt berätta uppmuntrande vittnesbörd. Det är kanske inte så underligt om undervisningen på New Wine också verkar ha tagit några tydliga steg mot den pentekostala traditionen.
Själv menar jag att detta är två poler som vi behöver kretsa mellan. Om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning. Om händelsevis någon inom New Wines ledning läser detta, så kan det vara värt att tänka på om denna glidning är en medveten strategi, eller om det bara har råkat hända när influenserna kommer från nya källor.
När jag såg vilka boktitlar som dominerade på bokbordet, så var det mycket tydligt att personliga vittnesbörd dominerade totalt, även för att ge undervisning i frågor som himmel och helvete! New Wine ska inte göras ansvariga för vilka boktitlar som ges ut av Gospel Media, men i vart fall boken om ett personligt besök i helvetet gör mig djupt bekymrad. Jag får försöka hitta tid att återkomma till det problematiska med den sortens vittnesbörd.
Andlighet från majoritetsvärlden
Med begreppet majoritetsvärlden så avses i princip allt utom Nordamerika och Västeuropa. Candy Gunther Brown och Margaret Poloma menar att en av de saker som utmärker de personer som New Wine nu låter sig influeras av, det är just att de har låtit sig influeras av de snabbt växande pentekostala rörelser som finns just i majoritetsvärlden.
Här finns det en konkret utmaning. Den spiritualitet som driver dessa kyrkor sätter Anden i fokus på ett sätt som vi västerlänningar är helt ovana vid. Den teologiska traditionen som går från Augustinus över reformatorerna till oss idag är helt fokuserad på första och andra trosartikeln och lägger på Anden på slutet, och ofta i en ganska så kastrerad form, där Andens verk enbart förväntas ske i en människas inre, i själen inte i kroppen.
Pentekostal spiritualitet är till sätt väsen ett uppror mot denna nedtonade pneumatologi. Anden förväntas framträda, ljudligt och synligt (1 Kor 12:7), men det resulterar i ständiga följdfrågor. På vilka sätt och i vilken utsträckning? Majoritetsvärldens kristna visar oss att sätten är fler och utsträckningen större än vad vi i väst kommit att förvänta oss som normalt. När vi nu möter en sådan karismatik så är det inte underligt om den känns utmanande. Den utmanar mig något alldeles oerhört, och det är jag glad för! Jag mår bra av utmaningar.
I möten med den här sortens utmaningar, så finns det två enkla utvägar. Förkasta allt eller bejaka allt. Paulus lär oss att pröva allt och behålla det goda. Men en sådan prövning måste inkludera att jag prövar mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vilka knappar trycker Bill Johnson på i mig? Utmaningar är utmanande, annars vore de väl något annat än just utmaningar.
Impartation, undervisning och träning
Under konferensen sökte jag mig fram till förbön varje gång tillfälle erbjöds. Många goda saker skedde och det var uppmuntrande på alla sätt. Efter hand så ville jag dock hellre be för andra, än att bli bedd för, så när tillfälle gavs var jag ivrig att praktisera. Det tycks mig som att de också bar god frukt. Responsen var uppmuntrande!
New Wine har ärvt och vårdar från Wimber det totala avståndstagandet från timglasmodellen, där en enskild superstjärna ska be för alla andra. Likaså fanns det seminarier där deltagarna erbjöds undervisning om och träning i praktisera Andens gåvor. Också det helt enligt Wimbers föredöme.
Dock tycker jag mig se en glidning mot att tanken på att erhålla en smörjelse via överföring av den via handpåläggning (impartation) i dagens New Wine har en betydligt större betoning än vad som gällde på Wimbers konferenser. Jag tror inte på guilt by association, men det kan vara värt att hålla i minnet att det var just överbetoning av impartation, som ledde till en urspårning inom Latter Rain Movement på 50-talet. Där är inte New Wine alls, men det är ändå värt att hålla i minnet inför framtiden.
Och som enskild deltagare så gäller fortfarande sanningen att det är när konferensen är över som det börjar på allvar. Gud kommer inte få dig att börja samspela med Honom som om du vore en viljelös robot. Om du inte går på vad du fått, så händer inget!
Hos vem finns initiativet?
I Wimbers och Pytches efterföljd, så betonade Mark Aldridge att tjänst för Gud innebär att göra vad man ser Fadern göra och tala det man hör Fadern tala. Just detta såg jag på 80-talet som den enskilt viktigaste skiljelinjen mellan Vineyard och Word of Faith-förkunnelsen, som på den tiden predikades som allra värst på Livets Ord. För Wimber handlade karismatik om följsamhet mot Anden, och med den betoningen ställde han sig i den bästa fåran av den pentekostala traditionen. Namn som Donald Gee, Smith Wigglesworth (faktiskt!), Howard Simpson, Aimee Semple McPherson, Kathryn Kuhlman och Francis MacNutt representerar denna linje.
Under sina första år i helandetjänst, så rekommenderade Wimber dock att man borde läsa Christ the Healer av F.F. Bosworth. Men så fort bättre material fanns att tillgå, så slutade Wimber med det. Det är anmärkningsvärt att Randy Clark däremot har tagit upp den boken som en rekommenderad läsning och säljer den på sin webbplats.
På vad sätt då, kanske någon undrar? Jo, Bosworth står som ursprung till en annan fåra inom den pentekostala traditionen. Bosworth lägger allt fokus på det ”fullbordade verket” i Jesu död och uppståndelse, som han sedan tillämpar så att den troende själv ges initiativet till att ”ta ut sitt helande” i tro. Bosworth blir lärofader till 50-talets helandeevangelister och via en av dem (Kenneth Hagin) till Ulf Ekman, så som han förkunnade under just 80-talet.
Jag ser detta som något helt annat än att låta sig inspireras ut ur sin komfortzon. Det är viktigt att upprätthålla tydliga rågångar mot Word of Faith-förkunnelsen. Fler än jag får intrycket att denna rågång inte upprätthålls av Bill Johnson, och kanske inte heller av fler inom hans nätverk av kristna ledare. Än så länge tycker jag mig inte se detta främst som en glidning, inte som att steget tagits fullt ut. Likväl är det värt att beakta.
Höjd, bredd och djup
När jag möter och studerar det som görs och sägs av Bill Johnson, Randy Clark, John Arnott, med flera, så märker jag att fokus ligger på att få ett större mått av Andens kraft över sitt liv, som enskild och församling. Karismatiken kan lyfta till nya och oanade höjder!
Hos Randy Clark och Bill Johnson, så möter jag dock ett ganska så snävt fokus. Jag saknar bredden! Hos John Wimber fanns det en stor spännvidd i undervisningen om lärjungaskap, även om han blev mest känd för just det övernaturliga. Jag ser bredd hos Iris Ministries, i hur de jobbar med fattiga och föräldralösa. Jag såg bredden hos Jacob Marineni, som talade på konferensen i år. Jag såg bredden i vad som behandlades på förra årets New Wine konferens hos Bruce Collins.
Men var finns bredden för lärjungaskap i Sverige?
New Wine är inte och ska inte vara allt för alla. Ett klart och tydligt fokus är helt avgörande, men då behöver man som deltagare också veta om att just här får man en sak och så får man gå till andra sammanhang för att hämta det man kan komplettera med. Jag undrar om alla gör det?
Person- och titelfokus
Det fanns en enda sak som gladde mig mer än något annat i det som Danny Silk förmedlade under konferensen, nämligen att Bill Johnson inte kallade sig själv apostel. Som ivrig student av kyrkohistoria, med betoning på väckelser och andlig förnyelse, så vet jag att det blir oftast pannkaka av allt när titlar börjar bli viktiga och mest laddad av alla är titeln apostel.
Jag tror inte att den apostoliska funktionen var given enbart till några få individer i den första generationen av kristenheten. Jag tror det finns apostlar idag! Men lika fullt och fast som jag tror det, lika övertygad är jag att det blir fel när titlarna blir viktiga. New Wine i Sverige kommer under den närmaste tiden att lägga fokus på det apostoliska och profettjänsten, som grund för församlingen (Ef 2:20). Jag tar inte alls avstånd från detta, men påminner om att det är ett minfält.
Också Danny Silk var noga med att påpeka i sitt tal till präster och pastorer att titlar är helt underordnade. Som sagt, det gladde mig att höra.
Låt mig avsluta med en Wimber-historia om ämnet. Han introducerades en gång som ”Doktor Wimber”, men förklarade genast att någon doktorstitel hade han inte. Den som introducerade honom frågade då nervöst vad han skulle kalla honom. Wimber replikerade:
You can call me John
I andra sammanhang ville man ge honom titeln apostel. Wimber vägrade detta konsekvent, med de berömda orden:
I’m just a saxophone playing fat man on his way to heaven.
Behåller New Wine detta från Wimber, så får de inbjudna talarna och det svenska ledarskapet tala hur mycket som helst om det apostoliska!
Helande, under och tecken diskuteras i svensk kristenhet på ett sätt som vi inte sett sedan John Wimbers och andra Vineyardpastorers besök på slutet av 80- och början på 90-talet. New Wine verkar vara i fokus för mycket av dagens diskussion. Från detta sammanhang har jag viss personlig erfarenhet. Jag deltog i ett par arrangemang som New Wine ordnade för några år sedan och blev mycket välsignad. Sedan dess har vår relation legat lite i träda, men det beror inte på något avståndstagande, utan på annat. I veckan som kommer ska jag delta i deras sommarkonferens. Men just nu vill jag diskutera de principiella aspekterna för att bedöma sundheten hos ett sammanhang.
Det jag vänder mig emot är fusket, lögnen och all manipulation som finns i delar av den här branschen. Även Jesus såg sig nödsakad att ta upp det här fenomenet. Det är detta han vänder sig emot med så skarpa ord i Matt 7: 22-23
”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’”
eller i Matt 24:24
”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg.”
Att han sagt detta betyder inte att han var emot ”under och tecken”. Det kan ingen påstå! Tvärtom. Det betyder inte att han var emot helande. Tvärtom.
(Läs gärna Torstens hela inlägg, somligt är nämligen bra, men inte allt!)
Som jag ser det, så funkar inte Torstens resonemang om falska profeter varken teologiskt eller praktiskt. Han skiljer exempelvis inte på det falska och det fejkade. Det här är vanligt bland antikarismatiska ”discernment ministries”, präglade av cessationistisk syn på Andens gåvor. Att falska profeter skulle kunna göra äkta under kräver ju att man tror att sådana under fortfarande låter sig göras!
Nu är Torsten inte antikarismatisk på något sätt, men det tycks mig som att han ändå faller in i samma tankegång och att han också i övrigt använder material som hämtats från dessa självpåtagna väktartjänster.
I vanliga fall talar jag helst om de uppmuntrande exemplen och den sunda karismatiken, men det finns också ett behov av att reda ut vad Bibeln säger om det falska. Jag tänker göra det under fyra rubriker: Fejkade profeter (eller fusk), fallna profeter, felande profeter och falska profeter.
Jag har studerat karismatik genom kyrkohistorien mer än de flesta, vid det här laget. Jag kan diskutera skillnaden i synen på enskilda nådegåvor mellan olika individer i samma generation och jag har bland annat en ingående kunskap om helandeväckelsen, från 1947 och framåt ungefär 10 år. Kunskapen om denna är ovärderlig, för den har satt agendan för i princip all efterföljande diskussion.
Fejkade profeter (fusk)
Det finns två slags fejk: Den medvetna manipulationen, som hos en Peter Popoff eller Marjoe Goertner. Dessa spelar stor roll i ateistisk argumentation, där argumentet ofta blir att om några avslöjas som fuskare, så är alla andra som en konsekvens också avslöjade. (Som argument funkar det inte, eftersom det är ett induktivt studium gjort utifrån ett på tok för begränsat urval.)
Den modell som växte sig stark under helandeväckelsen är behäftad med en mängd möjligheter för just fusk. När allt fokus läggs på den unikt andligt utrustade individen, som i sin tur måste ”leverera” under och tecken för att få in det nödvändiga kapitalet för att ha råd att fortsätta sin verksamhet, då är risken stor för att det fuskas. De rena charlatanerna, de som helt och hållet saknar en personlig tro på Gud och vad de gör, är dock sällsynta. Så lönsam är helt enkelt inte branschen, även om ett fåtal stjärnpredikanter har kunnat leva väl. För de allra flesta var det ett slit att bara få verksamheten att gå runt, så att medarbetarna hade mat för dagen och omkostnaderna för verksamheten täcktes.
Men det innebar inte att fusk inte förekom, främst i form av dåligt underbyggda anspråk eller överdrivna anspråk. Berättelser om helanden kan funka som fiskehistorier – they grow with the telling. Om någon har bett för x antal personer till helande, så kan det rapporteras som att x antal personer också blivit friska. Om någon som på egen hand går stappligt och därför sitter i rullstol, så kan det berättas som ett helande från total lamhet när den personen tar några stapplande steg. Det är i sammanhanget inte otänkbart att en förbättring faktisk inträffade, men överdriften skymmer i så fall sikten av den.
En slags ”fusk” är helt omedveten. Det är inte alls ovanligt att den som får förbön för att vara ”snäll” mot förebedjaren, eller för att han eller hon är så ivrig att bli botad, berättar att en förbättring skett, även när så inte är fallet. Jag har upprepade gånger i de Vineyardsammanhang jag rört mig sett hur förebedjare och ledare uppmanat personen att vänta med att ge något svar tills om ett par dagar, just för att utesluta möjligheten till att överdrifter sägs i stundens iver.
Den här sortens ”snällhet” hjälper heller inte förebedjaren. Sund helandetjänst handlar inte om att få förebedjaren att framstå som framgångsrik i andras ögon, utan att vara trofast i Guds ögon.
Fusk av detta slag måste alltså inte bero på att personerna som är inblandade är lurendrejare. Den kan också bero på att ivern bland dem som räcker och tar emot helande inte matchas av deras mognad.
Men botemedlet mot detta får aldrig vara att dämpa ivern, utan måste vara att öka mognaden! Den som väntar på att mognaden ska komma först, kommer sällan få uppleva någon större karismatisk dimension i sitt liv med Gud. Andens gåvor ges av nåd!
Detta är den attityd som Paulus intar i 1 Kor 12-14. Inte med ett enda ord söker han dämpa korinthiernas karismatiska iver. Tvärtom lovordar han den och uppmuntrar den – samtidigt som han inspirerar dem till större mognad.
En speciell teologisk motivation bakom överdrivna anspråk är Word of Faith-förkunnelsen, som fram till 50-talet var en underström inom pentekostal kristendom, men i och med helandeväckelsen så fick den en central plats. Om helande är något som den troende ska göra anspråk på att ha fått, oavsett vad symptomen i kroppen säger, så är det närmast självklart att många kommer vittna om helande, trots att de inte fått uppleva något. Nästan alla av 50-talets heleandeevangelister anslöt sig till Word of Faith-synen på helande och resultatet blev att såväl överdrivna anspråk som ouppfyllda utfästelser om under kunde legitimeras teologiskt. Det ena sågs som att man ”tog ut i tro”, det andra som att personen som löftet gällde sviktade i sin tro och helandet därför gått förlorat.
Det är inte svårt att föreställa sig hur denna teologi dövar samvetet på den som gör överdrivna anspråk på att helande har skett.
Fallna profeter
Om det var något som i längden kom att utmärka helandeväckelsens, så var det inte det rena fusket, utan de många fallen. På senare tid har Roberts Liardon blivit den kanske mest uppmärksammade historieskrivaren om dessa fallna helandeevangelister. Till skillnad från Liardon, så ser inte jag deras fall som en serie av individuella misslyckanden, utan som symptom på en dåligt fungerande modell för helandetjänst.
Jag kallar denna modell för timglasmodellen. Ett stort antal människor ska betjänas av ett mycket litet fåtal unikt begåvade individer, och för att det ska fungera så krävs att de som får förbön också ska tro på evangelisten som person. Detta innebar att evangelistens stjärnstatus sågs som en förutsättning för att karismatiken skulle fungera. Från början till slut har denna modell så många faror inbyggd i sig att de som går in i den är utsatta för frestelser som blir dem omöjliga att stå emot.
Helandeväckelsen brast inte i hängivenhet, i överlåtelse eller andlig kraft. Den brast i vishet och personliga tragedier i mängd blev dess resultat (såväl som många mycket märkliga historier om Guds ingripanden!)
Men en fallen profet är inte detsamma som en falsk profet!
Alla faller i stort och smått. Frågan är hur du hanterar ditt fall.
Älskar du din tjänst mer än ditt liv och de människor du tjänar? Försöker du till varje pris fortsätta, trots att din synd orsakat en stor skada? Alla synder skadar inte lika mycket. Guds förlåtelse är inte detsamma som att slippa ta ansvar för den skada du orsakat.
Låter du fallet leda till en genomlysning av ditt liv, så att det kan bli till nytta för din fortsatta mognad som människa och Guds tjänare? Eller vill du bara sopa det under mattan, inför andra och inför dig själv? Bygger din identitet på att du står i rampljuset, så kommer den sortens synder som medför allvarlig skada bli en stor utmaning för dig.
Men en fallen kristen är också en utmaning för omgivningen. Vittnesbörden är alltför många om att Guds församling fortfarande stöter bort dem som faktiskt hanterat sitt fall på ett gott sätt. Jag är skeptisk till den ledare som kräver att vi ska förlåta och fortsätta som om inget hänt, men det vanligare fenomenet i kristenhetens historia är att vi har tagit avstånd från eller ställt orimliga krav på den som ångrat sig och vill fortsätta utifrån den nya situation som uppstått – som om något hänt och hanterats!
Jag skrev ovan att jag såg timglasmodellen som ett systemfel, med den som faller och bara skyller på systemet är heller inte trovärdig. Alla är vi ansvariga för våra handlingar! Andra har ett ansvar mot mig, och när de tar detta så går många saker lättare, men bara jag har ett ansvar för mig.
Felande profeter
Jag skrev nyss att alla faller, så vad är det för skillnad mellan en fallen och en felande profet? Den distinktion jag gör är denna: En fallen profet (ledare, människa) är någon som syndat på så vis att det antingen:
Uppdagar en allvarlig karaktärsbrist, eller
Orsakar en påtaglig skada, exempelvis för personens trovärdighet.
Men därutöver har vi alla vanliga synder, de som ingen av oss kommer helt undvika att begå förrän vi har förhärligats och uppstått vid Jesu återkomst. Det märkliga med de karismatiska gåvorna, inklusive mirakler, profetia och helande, det är att Gud verkar genom oss på ett sådant sätt att resultatet infärgas av vår mänsklighet. Våra personligheter, våra styrkor och våra svagheter kommer alla spela in i slutresultatet. Och jag älskar Gud för detta. Jag älskar den Gud som vill jobba med oss, inte åt oss.
Trots att det innebär att vi gör misstag eller att mänsklig syndfullhet också ibland leder till negativa upplevelser inom karismatiken. Och här tycks det mig som att såväl somliga av karismatikens belackare som dess tillskyndare gör samma misstag. De förväntar sig att den ska vara så att säga helt obefläckad av mänsklig svaghet. Belackarna använder förekomsten av mänsklig svaghet som ett sätt att döma ut helheten, och förespråkare svarar på detta genom att förneka, förringa eller omtolka denna svaghet.
Förakta inga profetior (inte heller de stapplande och tafatta, vill jag förtydliga)
Pröva allt
Behåll det goda
Om du börjar med punkt tre, i stället för punkt ett, så kommer du aldrig komma fram till målet – att ha något gott att behålla!
Falska profeter
Över så till det mest allvarliga, de falska profeterna. Detta är alltså en egen kategori. Du blir inte falsk för att du fejkar, faller eller felar. En falsk profet är något vida mycket värre.
Det finns inte utrymme här att göra ett komplett bibelstudium kring de falska profeterna, men låt mig nämna några viktiga inslag i vad Bibeln säger om dem.
Urtypen för en falsk profet är Bileam, som man kan läsa om i 4 Mos 22-24. Han är en profetgestalt som hyrs in mot betalning för att förbanna Israels folk, men Gud kommer emellan och under äkta andlig inspiration välsignar han dem och profeterar till sist om Messias!
Det tycks som att Bileam, för att få de utlovade pengarna, i stället för att profetera förbannelse uppmuntrade Israels folk till avgudadyrkan med tillhörande otukt. Den egna vinningen är ett återkommande tema och att sälja andlig kraft mot betalning något som det flera gånger varnas för.
Majoriteten av GT:s falska profeter talade lögn, därför att det var vad folket ville höra. Speciellt Jeremia har ständiga dispyter med dem. Det verkar rent utav vara så att någon kan vara så förhärdad mot Guds sanning, att Gud låter en sådan profet tala uppmuntrande till den avfallne för att ”påskynda processen” (Hes 14:1-10).
Men ingenstans i Jesu varningar för falska profeter talas det om att deras under och tecken skulle vara fejkade. Däremot nämner Petrus att somligt av det de säger kan vara ”påhittade historier” (2 Pet 2). Falska profeter kan drivas av ”förmätenhet” (arrogans, högmod – 5 Mos 18:21-22) som får dem att ta miste.
Falska profeter i GT kan alltså, likt Bileam, profetera med en god andlig inspiration, men ändå komma att förleda folket. De kan komma att göra förutsägelser som slår in eller utföra under (5 Mos 13:1-3), men ändå vara falska profeter.
En falsk profet verkar vara oförbätterlig, i ett tillstånd av total förhärdelse mot Anden och Guds sanning. En falsk profet är någon som ”smakat den kommande världens krafter”, men likväl genom en serie av ödesdigra beslut valt bort Guds sanning. ”De får aldrig nog av synden” (2 Pet 2). Vi talar alltså om ett mycket djupt och allvarligt moraliskt och andligt förfall.
Falska profeter, liksom falska lärare, sprider villfarelse.
Varningarna mot falska profeter är alltså synnerligen allvarliga, men det innebär också att beskyllningen mot någon för att vara en falsk profet är något av det grövsta och värsta som kan sägas mot en annan människa. Att göra det därför att man tycker sig identifiera någon eller några av punkterna ovan, det är inte nog. Med epitetet falsk profet, så kommer en serie av förebråelser, som därför inte bör pådyvlas någon som inte motsvarar hela den serien.
Det är också viktigt att man noga skiljer mellan den gammaltestamentliga profettjänsten och den nytestamentliga nådegåvan att profetera. Gamla testamentets profeter avkrävdes (nästan) felfrihet i sitt profeterande. [Jag har inte tid att gå in på undantagen just nu.] Nytestamentlig profetia förutsätts vara ofullkomlig! GT:s falska profeter förkunnade uppmuntran till ett syndigt folk som inte behövde denna uppmuntran. Nytestamentlig profetia förutsätts framför allt ha en uppmuntrande funktion. Profetia bygger upp, tröstar och inspirerar. Den kan också vara förmanande, men det anges inte som dess huvudsyfte.
Jag har ett tydligt syfte med att nämna den falska andligheten sist. I på tok för många diskussioner kring karismatik, så blir frågeställningen svartvit. Sann eller falsk profet? Guds Ande eller något annat (demoner/fejk/”kundalinikrafter”…)? Som om sundhet och osundhet inom karismatiken vore en boolesk fråga.
Detta slår flerfaldigt fel. Någon som beskylls för att vara en falsk profet eller sympatisera med en falsk profet blir knappast benägen att ta till sig av kritik. Vilket kan göra den som kritiserar mer fast i sin övertygelse, ”eftersom de inte lyssnar”, när det i själva verket är den överdrivna kritikens fel att dialog inte uppstår. Över huvud taget verkar större delen av den kritik jag ser mot karismatik gå ut på att rättfärdiga sig själv och det egna sammanhanget, snarare än att påverka den som blir kritiserad. Som sagt, falska profeter är ju förhärdade, så att tala med dem är bortkastad tid…
Ytterst få ser värde i att lyssna på den som står på avstånd och pekar finger. Det är grundläggande mänsklig psykologi och inte en andlig fråga.
Men det gäller också att inom de karismatiska sammanhangen, att vi som älskar detta inte kan låta bli att pröva vad som sker, även om vi vet att det inte handlar om det totalt fejkade eller falska. Bara för att våra belackare har fel om detta, så innebär det inte att allt är ”Gud som glimmar”. Den bibliska motsatsen till fördömande prövning är inte att låta bli att pröva, utan att pröva kärleksfullt.
Avslutningsord
Torsten Åhman hänvisade i sitt inlägg till Donald Gee, som han menade hade ett klokt ord att tala till de som upplevt karismatisk förnyelse. Samtidigt skulle jag önska att Torsten och andra som delar hans syn, om de nu ser Gee som en klok lärare, skulle emulera hur Gee förhöll sig till helandeväckelsen. När andra ledare ur den första generationens pingstväckelse tog avstånd och fördömde, så var det just Gee som mer än någon annan stod för medling och försök att låta de båda sammanhangen lära av varandra. Gee kunde uttala sig om enskilda excesser och beskriva hur något kunde göras bättre, men han förblev en god och nära vän med såväl helandeevangelisterna som med de äldre pingstledarna. Han gick på evangelisternas möten, han delade deras predikstolar och han hade en stående spalt, mycket läsvärd, i tidningen The Voice of Healing.
Vem som först sa citatet som strax följer vet jag inte, men det sammanfattar vad såväl Gee, som John Wimber uttryckte det när de ombads ha åsikter om olika karismatiska tjänster:
Jag föredrar det sätt på vilket han gör det, framför det sätt som du inte gör det!
P.S. om kommentarer
Torsten har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg över sommaren. Själv håller jag den öppen, men påminner om mina strikta kommentarsregler. Om du tror att jag vill diskutera enskilda personer, utöver de som nämnts vid namn i texten, eller varför du tror att kundalinikrafter är förklaringen till vissa fenomen inom karismatiska kretsar, så får du finna dig i att bli refuserad. (Om du tycker dig se att det är ämnet för min artikel, så bevisar det för mig att du inte läst den på allvar!)
Efter sin första gudstjänst frågade John Wimber på kyrktrappan:
– When do we get to do it? – Do what? – You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead. – Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it. – You mean I gave up drugs for this…? [Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]
One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.
I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.
Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).
Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):
Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet .
Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.
Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).
Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:
Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.
Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).
I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.
Andens gåvor sågs av den första generationens pingstvänner som något som återvänt till kristenheten i och med den andutgjutelse som de själva var resultatet av och att gåvorna manifesterades på ett påtagligt och övernaturligt sätt i deras gemenskap blev därför en helt avgörande identitetsmarkör (Josefsson: 130ff, 148ff. Dodson, 2011).
Andens gåvor kopplades därför mycket tydligt ihop med andedopet. De gavs till den enskilde när denne blev just andedöpt. Dodson (2010: 47) skriver:
In terms of the theology of the charisms, several contributors to the Apostolic Faith felt that all of the gifts are made available through Spirit baptism,but one author suggested that only the gift of tongues was guaranteed to accompany baptism in the Spirit. Many affirmed that the charisms are available for today’s Church, but some suggested that the gifts had ceased for a time but had been restored as part of the renewal of the Church in the last days.
Detaljerad teologi om Andens gåvor började utvecklas under 1910-talet av bland andra Donald Gee och Howard Carter.
The impulses of the Holy Spirit can be yielded to so readily and intelligently that there can be instant and beautiful exercise of any spiritual gift. This should be our aim, and it reveals “God and man in oneness blending”, not the driving of a slave by his master. (Gee: 101)
Om inget annat anges så är alla hänvisningar till Gee är hämtade från Concerning Spiritual Gifts, vilken är en av de mest sålda böckerna om Andens gåvor från en första generationens pingstförkunnare. Boken har kommit ut i flera nya utgåvor (bl a 1947, 1972, 1980, 2012) och då i någon mån reviderats, men till övervägande del har Gees teologi förblivit intakt. Det som tillkommit är främst förtydliganden (Gee: 133).
Gee (s. 14f) börjar med att tala om Andens gåva, som han menar förmedlas i Andens dop. Det är denna gåva, som gör att kristna kan få ta del av gåvorna, Andens manifestationer (1 Kor 12:7), Andens “shining forth”, “different ways in which the indwelling Spirit might reveal himself through believers” (Gee: 15). Gee utlägger systematiskt enbart de nio gåvorna i 1 kor 12:8-10, men noterar Rom 12 som en text med bärighet för sin utläggning (s. 98) och nämner ingenstans att antalet uttryckligen skulle vara begränsat till nio.
Inledande kommentarer om profetia hos de tidiga kyrkofäderna
Generell anmärkning: Kyrkofäderna argumenterar konsekvent utifrån Skriften, inte utifrån ny “profetisk uppenbarelse”. Detta leder till att nästan alla referenser som finns till profeter eller profetiska budskap handlar om Gamla Testamentets profeter, vilka har förutsagt Kristus, varit föredömen i vandel eller förföljts för sina obekväma budskap. Dessa referenser är inte intressanta för ett studium av hur kyrkofäderna ser på den nytestamentliga profetiska gåvan.
Det finns också flera referenser till “den profetiska Anden”, närmast som ett egennamn, där teologer idag skulle säga den helige Anden. Kyrkofädernas koppling till profetia som Andens kanske viktigaste verkan är intressant, men ger oss ingen ytterligare förståelse för deras syn på den nytestamentliga profetiska gåvan.
Däremot kan det vara intressant att se vad kyrkofäderna säger om den gammaltestamentliga profetians natur. (I vanliga fall kommenterar de budskapens innehåll.) Följande citat är intressant:
But when you hear the utterances of the prophets spoken as it were personally, you must not suppose that they are spoken by the inspired themselves, but by the Divine Word who moves them. For sometimes He declares things that are to come to pass, in the manner of one who foretells the future; sometimes He speaks as from the person of God the Lord and Father of all; sometimes as from the person of Christ; sometimes as from the person of the people answering the Lord or His Father, just as you can see even in your own writers, one man being the writer of the whole, but introducing the persons who converse. Justinus Martyrens första apologi, kapitel 36 (Sid 462)
Profeten är alltså någons språkrör, men kan så att säga anses vara talesman ömsom för Fadern, ömsom för Sonen och ömsom för folket. I vart fall är profetens ord inte från honom själv, utan inspirerade.
Noterbart är också att ibland kan Sibyllorna, Platon, Homeros eller någon annan författare den grekiska kultursfären också kallas profet. Fortsätt läsa →
