Andens gåvor: Biblisk och historisk bakgrund (GT)

Lite grann från min uppsats som jag skriver på. Håll till godo.

We are “already”, but “not yet” and the only way we can so live is by the power of the Spirit. (GEP 895)

Begreppet andens gåvor eller nådegåvor näst intill uteslutande hos Paulus. (Enda undantaget är 1 Petr 4:10.) Paulus skriver dock inte i ett vakuum, så det är värt att titta på några aspekter av Andens verk i övrig litteratur först. Här tecknas inte en allmän pneumatologi, utan fokus ligger på aspekter av Andens verk som är av viktigast betydelse för diskussionen av Andens gåvor.

Det finns två standardverk inom exegetiken om Anden. Det är dels Jesus and the Spirit, av James Dunn (1975), som tillsammans med hans första, tunnare, bok, Baptism in the Holy Spirit (1970) förde in pneumatologin på den exegetiska agendan (Dunn et al, 2004: passim). Det andra standardverket är GEP, God’s Empowering Presence av Gordon Fee (1995), som har fördelen att kunna bygga på två decenniers intensiv exegetisk forskning om Anden, jämfört med Dunns bok.

Gamla testamentet

När det finns en tankegång som fortsätter in i NT, så behandlas den också under denna rubrik.

Ruach

Ordet för ande i hebreiskan är ruach, vilket också kan översättas vind eller andedräkt. Även i betydelsen vind som naturkraft, så handlar det i sitt sammanhang oftast om en stark eller våldsam vind (Dunn, 2006: 5). Som mänsklig andedräkt/livsande så kan “anden” störas, vara stark eller svag och väckas till liv på nytt (Dunn, 2006: 6). Dubbeltydigheten mellan ruach som vind, livskraft och Guds ande är ofta en något som de bibliska författarna utnyttjar för att skapa en poäng (Dunn, 2006: 6). Detta återfinns också i NT (Joh 3:8 och 20:22).

Som bärare av mänskligt liv och livskrafter i skapelsen, så spelar ruach-motivet en stor roll för nutida pneumatologi inom icke evangelikala och icke-pentekostala traditioner, och då presenterat som ett alternativ till traditionell förståelse (se exempelvis Wallace: 244f). Inom ett sådant teologiskt program finns det få möjligheter att göra en teologi kring Andens gåvor.

Av intresse för teologin om Andens gåvor är att individer i Gamla Testamentet ibland gör erfarenheten av att Anden kommer över dem, faller över dem eller fyller dem (se bilaga xyz). Ett parallellt uttryck är att Guds eller Herrens hand kom över profeten. Dessa erfarenheter av Anden syftar till att personen ska fullgöra ett uppdrag som ledare och krigare (Otniel, Gideon, Jefta, Simson) eller för att personen ska meddela ett profetiskt budskap (Elisa, Asarja, Hesekiel) (Congar I: 5). Genom denna momentana andeuppfyllelse, så har dessa individer för en kortare tid förmågor, drivkraft och mod, utöver vad de annars skulle ha haft.

Också de hantverkare och konstnärer som tillverkar förbundsarken och de dräkter och den utrustning som ska användas av prästerna beskrivs i Moseböckerna som fyllda med ruach, som ger insikt, förmåga och kunskap och Gud har lagt i deras hjärtan (leb) att lära andra. (2 Mos 35:30-36:2). Här beskrivs tydligt Gud som givaren av förmågorna, genom Anden, men i sammanhanget kopplas inte detta samman med en momentan andeuppfyllelse.

Längtan efter eskatologisk profetisk andeutgjutelse

Även om Andens uppfyllelse i GT knyts till många förmågor, så är det framför allt den profetiska dimensionen som återkommer och betonas starkast. När profeten Joel (2:28-29) beskriver den (för honom) kommande universella utgjutelsen av Anden, i samband med Herrens dag, så betonas det profetiska:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

I denna utsaga, så har den önskan Mose uttryckte i 4 Mos 11:24-29 blivit ett profetiskt löfte.

Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!

När Petrus på pingstdagen citerar Joels profetia, som han menar gått i uppfyllelse, så skjuter han in frasen “och de ska profetera” (Apg 2:14-21) också i profetians andra led, om slavar och slavinnor. Kopplingen mellan att Anden kommer över alla och och deras flöde i profetisk uppenbarelse görs alltså än tydligare i Lukas skildring.

Det är mot denna bakgrund inte underligt att Paulus ständigt återkommer till den profetiska gåvans primära ställning eller att den av honom beskrivs som en för alla tillgänglig gåva:

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. (1 Kor 14:31)

This entry was posted in teologi, ths, uppsats and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *