Jag tror på vetenskap och jag tror på mirakler. Det provocerar åt två håll. Några kristna vänner har svårt att acceptera evolutionsläran och andra vetenskapliga teorier – fler än de själva anar! Andra vänner har svårt att acceptera tanken på att världen inte är stängd för Guds Ande och andra övernaturliga makter att verka inom. Jag menar att evidensen och de goda argumenten pekar i riktning mot att vi bör acceptera båda. Vetenskapen ger oss en god approximation av hurdan världen faktiskt är beskaffad, och då är det varken rimligt att evolutionsläran kommer att kullkastas eller att hittills okända naturliga medicinska orsakssamband ska kunna förklara alla exempel på mirakulösa tillfrisknanden.
Min hållning kan tyckas paradoxal, men den är i själva verket högst konsekvent! I nästa inlägg tänker jag förklara det utifrån argument och evidens, och i ett senare inlägg utifrån exegetik och teologi. I det här inlägget vill jag undersöka likheten i retorik mellan kreationister och mirakelförnekande naturalister.
Bild från helgen med Micael Grenholm. Jag föreläser om vetenskapen, och driver tesen att där den har en väletablerad teori är den pålitlig och beskriver världen med en god approximation av hur den faktiskt är.
Somliga kreationister har varit (och är) rasister. Somliga evolutionsanhängare har varit (och är) rasister. Vad kan vi lära av det? Vilka poänger kan vi göra i en debatt? Vad kan jag ta med mig i mitt eget liv för att växa som människa? Det sista är ju alltid viktigare än att vinna debatter, och att söka
Både evolutionsanhängare och kreationister är människor, med förtjänster och brister. Att fokusera på det bästa hos den egna sidan och det sämsta hos den andra är vanligt i debatter, men det finns det som är viktigare än att vinna debatter. Det är att förstå varandra och att växa som människor. En viktig insikt jag gjort under åren är att mina ståndpunkter i sakfrågor beror på fler saker än bara argument. Forskningen bekräftar att det är fallet för oss alla. Detsamma gäller filosofiska och teologiska grupperingar, liksom politik och vetenskap. Allt formas i ett samspel med omgivningen.
Bild från tidningen Puck från 1890 . Religiösa ledare får en en nödvändig utbildning om de levande sanningarna i naturen.Fortsätt läsa →
Kreationism kan förklaras på olika sätt. Det ena fokuserar på den vetenskapliga frågan. Internt beskrivs den som ett nödvändigt motstånd mot falsk vetenskap, som vänder sig mot Gud. Science, falsely so called, sa man ofta under perioden 1920-1940. Den som ogillar kreationism tenderar ofta att se den utifrån konflikttesen, som en nödvändig konsekvens av den inneboende oförenlighet som tänks råda mellan religion och vetenskap. Jag tror att detta är att ha en på tok för snäv syn på frågan. Framväxten av kreationism har andra drivkrafter, och kreationisterna har haft uppenbara poänger. Om dessa ignoreras kan vi aldrig förstå kreationismen som fenomen.
Teser jag ämnar driva i denna och nästkommande artikel:
Biologisk evolutionslära har en historisk koppling till socialdarwinism, och andra hemskheter som rasism och rashygien.
Den har därför, förståeligt, blivit viktig att bekämpa som en del av ett samhälleligt kulturkrig.
Kreationism är därför inte främst ett uttryck för en inneboende konflikt mellan tro och vetenskap. Konflikten är ad hoc.
Kopplingen mellan biologisk evolutionslära och socialdarwinism, etc, är historiskt korrekt, men inte logiskt nödvändig.
Ledande kreationister har också haft dåliga idéer, inte minst rasistiska uppfattningar, motiverade med Bibeln. (Nästa artikel.)
Att evolutionsläran missbrukats bör göra kreationismens motståndare förstående och ödmjuka. Att Bibeln missbrukats bör göra kreationister ödmjuka. I båda fallen bör man erkänna den fullt giltiga möjligheten att inte koppla ihop bibeltro respektive evolutionstro med rasism, etc. (Nästa artikel.)
Bild från Science Briefss
Ett lackmustest för att se om någon vet vad kreationism är för något, är om kreationister som människor beskrivs som ignoranta, dumma, outbildade, iq-befriade eller något liknande. Då vet du att den som kommenterar inte har den blekaste aning vad hon eller han pratar om. Ibland används riktigt dåliga argument som stöd för kreationismen, och det kan sägas tydligt. Men det är himmelsvid skillnad på att bemöta ett dåligt argument och att kalla en människa ointelligent. I själva verket krävs det god intelligens och mycket kunskap för att kunna gå emot det samlade vetenskapssamhället.
Jag har själv varit kreationist. Jag slutade inte vara det för att jag blev smartare. Jag tror det var en god utveckling, men jag har varken blivit mer eller mindre intelligent än vad jag brukade vara. (Troligen var jag bättre på att lösa IQ-tester för 25 år sedan. Då använde jag den sortens tänkande oftare än idag.)
Så vad är det då som driver kreationismen? Låt mig göra ett försök att teckna vad jag tror är dess viktigaste drivkraft och största poänger utifrån den första vågen med kreationism som blomstrade för knappa hundra år sedan.
