Kreationism kan förklaras på olika sätt. Det ena fokuserar på den vetenskapliga frågan. Internt beskrivs den som ett nödvändigt motstånd mot falsk vetenskap, som vänder sig mot Gud. Science, falsely so called, sa man ofta under perioden 1920-1940. Den som ogillar kreationism tenderar ofta att se den utifrån konflikttesen, som en nödvändig konsekvens av den inneboende oförenlighet som tänks råda mellan religion och vetenskap. Jag tror att detta är att ha en på tok för snäv syn på frågan. Framväxten av kreationism har andra drivkrafter, och kreationisterna har haft uppenbara poänger. Om dessa ignoreras kan vi aldrig förstå kreationismen som fenomen.

Teser jag ämnar driva i denna och nästkommande artikel:

• Biologisk evolutionslära har en historisk koppling till socialdarwinism, och andra hemskheter som rasism och rashygien.
• Den har därför, förståeligt, blivit viktig att bekämpa som en del av ett samhälleligt kulturkrig.
• Kreationism är därför inte främst ett uttryck för en inneboende konflikt mellan tro och vetenskap. Konflikten är ad hoc.
• Kopplingen mellan biologisk evolutionslära och socialdarwinism, etc, är historiskt korrekt, men inte logiskt nödvändig.
• Ledande kreationister har också haft dåliga idéer, inte minst rasistiska uppfattningar, motiverade med Bibeln. (Nästa artikel.)
• Att evolutionsläran missbrukats bör göra kreationismens motståndare förstående och ödmjuka. Att Bibeln missbrukats bör göra kreationister ödmjuka. I båda fallen bör man erkänna den fullt giltiga möjligheten att inte koppla ihop bibeltro respektive evolutionstro med rasism, etc. (Nästa artikel.)

Ett lackmustest för att se om någon vet vad kreationism är för något, är om kreationister som människor beskrivs som ignoranta, dumma, outbildade, iq-befriade eller något liknande. Då vet du att den som kommenterar inte har den blekaste aning vad hon eller han pratar om. Ibland används riktigt dåliga argument som stöd för kreationismen, och det kan sägas tydligt. Men det är himmelsvid skillnad på att bemöta ett dåligt argument och att kalla en människa ointelligent. I själva verket krävs det god intelligens och mycket kunskap för att kunna gå emot det samlade vetenskapssamhället.

Jag har själv varit kreationist. Jag slutade inte vara det för att jag blev smartare. Jag tror det var en god utveckling, men jag har varken blivit mer eller mindre intelligent än vad jag brukade vara. (Troligen var jag bättre på att lösa IQ-tester för 25 år sedan. Då använde jag den sortens tänkande oftare än idag.)

Så vad är det då som driver kreationismen? Låt mig göra ett försök att teckna vad jag tror är dess viktigaste drivkraft och största poänger utifrån den första vågen med kreationism som blomstrade för knappa hundra år sedan.

Kreationism av 1920-talets modell

Det finns olika slags kreationism. Den sort de flesta tänker på idag är ungjordskreationism, Young Earth Creationism (YEC), som inkluderar tron att jorden är runt 6000 år. Andra håller sig till någon variant av Old Earth Creationism (OEC), i den mån man inte, som jag, accepterar någon slags teistisk evolution (TE).

Väldigt många, både inom och utom kyrkorna, blir förvånade när jag påpekar att YEC i princip inte fanns under perioden 1850-1960. Inte ens bland dem som benämnde sig själva fundamentalister. Det lilla fåtalet som trodde på en ung jord talade för döva öron, fram tills 1961, då boken The Genesis Flood gavs ut.

Tiden före 1850 är svår att dra några slutsatser kring. Geologins och paleontologins nya upptäckter var till större delen okända bland de flesta och frågan väcktes helt enkelt inte till liv. Att jorden var ung kunde tas för givet, men hade ingen status av dogm.

Kristna reaktioner på den framväxande geologin och tanken på en gammal jord var alltså i stora drag oproblematisk, också bland evangeliskt troende väckelsekristna. Reaktionen mot Darwins idéer däremot var skiftande, en del såg Darwinismen som i stort sett oproblematisk, andra tog strid, men det blev ingen stor fråga förrän runt år 1900. Så vad var det som hände då?

Kulturkrig

Ett kulturkrig, liknande det som pågått sedan 80-talet, utspelade sig under tiden 1890-1930. Det nyrika USA hade genom industrialiseringen och urbaniseringen fått nya sociala strukturer. Dansklubbar och biografer växte fram och familjer hade inte längre samma givna sammanhållning geografiskt. Striderna som uppstod inkluderade alkoholkonsumtion, med förbudstiden som mest kända uttryck, spel och dobbel, och förklarar varför jazzen sågs som farlig.

I sammanhanget kan man notera att pingstväckelsen redan i början av 1920-talet blev upptagen med moralfrågor och skapade syndakataloger kring klädsel, smycken, frisyrer, dans och biobesök, bland annat. Det är lätt att vara efterklok och dessa regler var kanske inte bästa sättet att hantera situationen, men man måste komma ihåg att de inte skapades i ett vakuum. Den nya tiden var inte enkel och många for illa.

Samtidens väckelsekristna, varav några började kalla sig själva fundamentalister på 20-talet, var som jag skrivit tidigare också mycket kritiska till den orättvisa fördelningen av rikedom. De ansåg att extrem rikedom som samlades hos Rockefeller, Vanderbilt, J.P. Morgan, m.fl. och en ohämmad laissez faire kapitalism var av ondo.

Darwinismens sociopolitiska kontext

Darwins kusin, Francis Galton (1822 – 1911), var på många sätt en framstående vetenskapsman, nydanande på flera olika områden, inte minst statistik. Men han var också socialdarwinist och anhängare av rashygien (eugenik), tänkandet som ledde fram till tvångssteriliseringar. Flera ledande evolutionsbiologer, som Ronald Fisher (1890 – 1962) och Julian Huxley (1887 – 1975), var också anhängare av eugenik.

Ett annat exempel på en inflytelserik tänkare var Herbert Spencer (1820 – 1903). Spencer mer än någon annan förknippas med den socialdarwinism ansågs vara en motor bakom samhällets ökande brutalitet. Spencer själv var för en ohämmad kapitalism, där den starke skulle vinna.

Evolutionsanhängarna i samtiden skiljde alltså inte dessa sociala konsekvenser från den biologiska teorin, lika lite som kreationisterna. Det är svårt att peka finger på den ena gruppen och säga att de borde ha förstått att skilja socialdarwinism från biologisk teori, när just företrädarna för biologisk evolution inte själva gjorde det.

Detta kom till sin kulmen i The Scopes Monkey Trial 1925. Sinnebilden för den ena sidan var gammaljordskreationisten, tidigare presidentkandidat och utrikesminister, William Jennings Bryan. Han var socialt progressiv, en slags dåtidens Obama, samtidens främsta orator. Den lärobok han invände mot var A Civic Biology, i vilken eugenik också lärdes ut.

Sinnebilden för den andra sidan blev journalisten Henry Louis Mencken (1880 – 1956). Menckens reportage i tidningarna runt om i USA präglade allmänhetens bild av rättegången mer än något annat.

Mencken beundrade Nietzsche i dennes vulgära form. Vi pratar inte om den mer nyanserade Nietzsche-reception som nutida filosofer och teologer ägnar sig åt, utan den Nietzsche som presenterades av hans syster, där allt förmildrande och försonande censurerats bort.

Mencken gillade också Ayn Rand. Han var motståndare till demokrati, eftersom den gav obildade och mindre utvecklade människor lika mycket inflytande som de mest utvecklade. Han var grovt rasistisk och när det gäller vetenskap hånade han Einsteins relativitetsteorier.

Mencken framställde Bryan som obildad, en medeltida mörkerman, men framstod själv som upplyst, en modernitetens riddare.

För många i samtiden, på båda sidor, gällde alltså att om man anammar evolutionsteorin blir man som Mencken och annars som Bryan. Huruvida alternativen var lockande eller avskräckande beror ju på vilka värderingar man själv är en anhängare av. Själv väljer jag Bryan före Mencken alla dar i veckan, i precis alla frågor utom synen på biologisk evolution.

Fundamentalismen efter Scopes-rättegången

Bara några dagar efter rättegångens slut dog Bryan. Fundamentalisterna stod utan sin främste talesperson och de var gjorda till åtlöje i allmänhetens ögon. Inom kort hade de retirerat ur den allmänna sfären och sedan satte depressionen in, följd av andra världskriget. Min bedömning är att kulturkriget var slut för den här gången.

Fundamentalisterna försökte dock fortfarande sprida kreationism. Det främsta namnet under den här tiden var Harry Rimmer (1890 – 1952) . Han publicerade åtskilliga böcker och pamfletter mot evolution och för gammaljordskreationism. Rimmers argument var till stor del bisarra, vilket bekräftade bilden av fundamentalisterna i allmänhetens ögon.

Rimmer skrev också om ett tänkt kommande krig med kommunismens Ryssland. Fundamentalisterna kopplade ihop den ryska revolutionen och kommunismen med evolutionen. Att Trofim Lysenko (1898 – 1976) förföljde evolutionsbiologer som utgick ifrån Mendels genetik till förmån för sin egen pseudovetenskap gör denna koppling ganska ironisk.

Evolutionen mindre viktig för evangelisationen

Biologiundervisningen i amerikanska skolor var under perioden 1925 till 1958 varken tydlig med evolutionsläran eller avståndstagande mot den. Läromedlen gjorde inget större väsen av den, vilket lämnade biologin utan sammanfogande princip. Utan evolutionsläran är biologin bara en uppradning av olika slags fakta. Detta till trots accepterades evolutionsläran av större delen av det amerikanska folket.

Efterkrigstiden blev de stora väckelsemötenas tid. Pingstvännernas helandeevangelister och evangelikalerna med Billy Graham som främsta namn fyllde tält och arenor. Varken för den pentekostala eller evangelikala grenen av dessa evangelisationskampanjer var evolution en fråga som upptog någon direkt uppmärksamhet.

De postfundamentalistiska neoevangelikaler som samlades runt Billy Graham utformade en nyanserad gammaljordskreationism, progressiv kreationism, eller accepterade teistisk evolution. Graham själv var indifferent i frågan. Den evangelikala rörelsen hade interna diskussioner, vilka resulterade i att ungjordskreationismen ansågs undermålig.

Den evangelikala organisationen American Scientific Affiliation (ASA) är idag entydig i sitt stöd för teistisk evolution. ASA hörs och syns mycket mindre än de kreationistiska organisationerna, eftersom den främst inte är en organisation för propaganda. Den samlar dock långt fler evangelikala forskare än alla kreationistiska organisationer tillsammans.

Väckelserna ihop med ännu starka mainline-kyrkor resulterade i att man 1954 lade till orden under Gud i trohetseden. 1956 antogs dessutom som nationellt motto in God we trust.

Ungjordskreationismens genombrott

I början av 1900-talet utformades dagens ungjordskreationism av George McCready Price (1870–1963). Han gav ut boken Illogical Geology: The Weakest Point in the Evolution Theory 1906. Upplagan var begränsad, för att uttrycka det försiktigt. Hans enda pålitliga marknad var sjundedagsadventisterna och så förblev det med alla böcker han skrev.

När i princip alla andra bibeltroende kristna utan problem tog till sig tanken på att jorden var gammal under 1800-talet kunde inte adventisterna göra det. De var nämligen bundna av de normerande påstådda profetior som Ellen G.White (1827 – 1915) framfört. Och där hävdade hon som en dogm att jorden är knappa 6000 år gammal. Det förde dem på kollisionskurs inte bara med biologin utan också geologin. Price utformade därför en egen geologi, flodgeologi. Den hämtade viss inspiration från tidigare geologer, främst Georges Cuvier (1769 – 1832), som utgått från katastrofism, men ingen av dessa trodde att syndafloden kunde förklara näst intill alla geologiska och paleontologiska fynd som gjorts.

Price försökte skapa kreationistiska organisationer. Han tvingades motvilligt acceptera att de alltid bestod också av gammaljordskreationister, men han fick mot slutet av sitt liv två hängivna lärjungar, Henry M. Morris (1918 – 2006) och John C. Whitcomb (född 1924). Det var dessa som utan att lyckats försökt få utrymme för flodgeologi inom ASA.

Men så hände något!

Sovjetunionen sköt upp Sputnik och amerikanarna trodde att de låg efter Sovjetunionen när det gällde vetenskap. (Det var långt ifrån sant.) En nationell satsning på naturvetenskap och matematik togs fram i hast. Dessutom förstärktes känslan av panik genom att samma raketer som kan skjuta satelliter ut i rymden också kan bära kärnvapen mellan kontinenter. USA var sårbart!

1958 bildades Biological Sciences Curriculum Study (BSCS), som tog fram nya läroböcker i biologi Nu skulle till sist evolution läras ut på bred front!

På detta hade Whitcomb och Morris ett svar. 1961 kom boken The Genesis Flood ut. Innehållet var McCready Price flodgeologi, till stor del med samma exempel. Och nu låg budskapet rätt i tiden. Därtill saknade boken de kompletta galenskaper som utmärkte Rimmers böcker. YEC blev en rörelse.

En spekulation man kan göra är vad som hänt om det i denna veva också funnits några drivande gammaljordskreationister. Hade YEC i så fall ändå tagit samma fart? Jag tror inte det.

50-talets upplevda framgångar ersattes med 60-talets upplevelser av hot mot den goda ordningen. Psykedelisk musik, LSD och raskravaller. Den fundamentalism som så tydligt utsett kommunismen till motståndare såg långhåriga demonstranter mot Vietnamkriget som värsta tänkbara förfall.

Men om Jennings Bryan på 20-talet lyckades ställa sig på människovärdets sida i alla viktiga frågor, i motsats till evolutionsförespråkarna, så var det inte längre lika glasklart. Den nya generationens fundamentalister var motståndare till rasintegration, de hade tappat tidigare generationers sociala patos. Morris själv gav till sin död uttryck för rent rasistiska åsikter. (Mer om det i nästa artikel.)

Detta till trots lyckades den nya generationen kreationister utmåla sig själva som nyckelspelare i kampen om det amerikanska samhällets själ. När kulturkriget flammar upp på allvar på 80-talet blir kreationismen, nu i YEC-tappning, ett viktigt slagfält

Summering och avslutande reflektion

Min övergripande poäng är att det är dessa sociopolitiska sammanhang som förklarar varför kreationism blivit en rörelse. Vilka värden är det som antas stå på spel? På vilket vis ser man evolutionen som ett hot? Att reducera detta till en fråga om att religiösa ogillar vetenskap, det är att totalt missförstå vilken dynamik som driver fram åsikterna.

Detta framgick också i debatten om Adam och Eva förra året. Flera gånger framkom mellan raderna vikten av att tro på dem som enskilda individer och de enda människor varifrån vi alla andra härstammar, för annars tappar vi ammunition i frågorna som rör äktenskap.

En annan faktor som drivit fram den nutida kreationismen är ironiskt nog nyateismen. Den kritiserar religion utifrån halmgubbar skapade på tvären med all gängse religionsvetenskap, och använder ungefär samma metoder för att leda sina idéer i bevis (cherry picking, quote mining, tron att religiositet uppstod för att förklara naturens fenomen = God of the gaps). Nyateismen och kreationismen delar många grundantaganden, och de utgör en perfekt motpol (”den andre”) för varandra. Därigenom lever dessa båda rörelser i en märklig symbios. Deras existens motiverar varandra och de utmålar varandra som den enda äkta versionen av en från dem själva avvikande åsikt. Nyateismen ser ungjordskreationismen som religionens sanna ansikte. YEC-folket instämmer och returnerar komplimangen. Minsta lilla avsteg från deras egen hållning beskrivs som ett sluttande plan som alltid slutar i ateism.

Nyateister och ungjordskreationister är glasklara positioner i ett kulturkrig som tenderar att hela tiden utplåna alla nyanser eller resonemang som inte kan framföras med enkla slagord. Därför kommer vi att få leva med dem båda lång tid framöver. De göder varandra,